Alice Babs – en helt och hållet professionell människa och vän!

Eftersom jag blev god vän med Alice runt 1950 då hon och Nils Ivar plötsligt stod utanför vår dörr på Kungsholmen en söndagsmorgon och lämnade mig en ask Marbous "Symfoni" (Läs här om detta tillfälle)
 
 och vi sedan dess haft löpande kontakt, mestadels via brev och kort, så finns det givetvis en hel del roliga pärlor i min skattkista. Emellertid väljer jag som andra och sista exempel just med Alice, ett "dubbelkorrespondenskort" (med ett följdfax) som hon skrev till mig i December 2002. Jag hade då skickat henne en kassetttape med upptagning från en körkonsert med Ellington-Strayhorn-Gullin och Sjöstenmaterial. Ett program som Mariefredskören Pax Mariae, under Staffan Sandströms ledning, gjorde under en turné som gick till Södertälje, Strängnäs, Stockholm och runt om på fem platser i Skåne det året. Det var ett samarbete med vibrafonisten, författaren m.m. Erik Dahlberg och hans Kirk Quintet som i övrigt bestod av Claes Brodda på div. saxofoner, Lars Sjösten på piano, Arne Vilhelmsson på bas och omväxlande på trummor: Ronnie Gardiner och Hasse Karlsson.
 
Jag hade också uppenbarligen gjort ett försök att förmå Alice att sjunga med vår kör vilket hon vänligt men bestämt avböjer och jag misstänker av hennes vidare kommentarer kring kassetten att hon inte var särskilt imponerad av våra ansträngningar. Inte heller av Lars Sjöstens arrangemang och Erik Dahlbergs faktakontroll....!

Blott ett nummer föll henne på läppen och det var "Is God a three-letter word for love" (som också var skriven för henne) som hon tyckte att vi sjöng mycket bra. Alice var inte obekant med vår kör eftersom jag sänt henne kassetter tidigare men då alltid med vår klassiska repertoar som t.ex. Vivaldis "Gloria" som hon berömde och berättade att hon och Nils Ivar haft som julmusik det året.
 
Men Alice var en oerhört professionell musiker. Hon visste vad hon ville och kunde och hur hon ville ha saker och ting. En egenskap som hon t.ex. delar med Lill Lindfors. De vet båda hur belysningen på scenen ska vara för att vara till deras fördel, hur ljudet ska låta, var musiker ska stå och så vidare. Det var alltid imponerande att följa henne under en soundcheck före en konsert.
 
 
Under turnén kördes Billy Strayhorns Lotus Blossom som ett rent instrumentalt nummer men Erik och jag pratade om att det borde finnas en text till den vackra melodin och så kom vi på att Alice väl sjungit en text. Så jag skrev och frågade henne om den och vi talades också vid på telefon. Hon berättade att texten skrivits för henne och för att hon skulle sjunga den på Dukes begravning, men hon hade inte klarat av att framträda då så texten framfördes av en annan sångerska. Som hon skriver kände hon att det var en alldeles för personlig text för att hon skulle kunna låta någon annan sjunga dem (den finns dock insjungen med Alice själv på cd:n "Don't be blue" under namnet "Thank you for everything").

Följden blev att jag skrev en egen text som jag fick godkänd av Billy Strayhorns dödsbo/rättighetsinnehavare efter mycket procedurer och kunde "stimma". Titeln är "Jag är musik" och givetvis är den tillägnad Alice! Jag framförde den solo med Kirk Quintet i Kungsholms kyrka under 2004.
 
Men si det skulle jag aldrig ha gjort! Det gjorde Alice "återhållet" störtförbannad att döma av det fax jag fick från henne med stora svarta bokstäver. Hon gillade inte mitt tilltag att ge sig på hennes husgudar.
 
 
Men jag lät mig uppenbarligen inte nedslås och Strayhorns Estate var nöjda med texten (som de fick läsa i original och översättning) och hos STIM är den registrerad. Kontraktet jag fick från Strayhorns Estate var dock av "slavkaraktär" där jag i princip inte skulle få en enda STIM-promille ens, men jag lyckades faktiskt förhandla mig till en ovanlig men mer rimlig fördelning av rättighetsersättningarna.

Men som sagt, jag tror att Alice hade svårt att komma över mitt tilltag även om hon aldrig nämnde det med ett ord igen. När jag berättade för dottern Titti innan debaclet med Alice låsta dörr på äldreboendet 2013 hade eskalerat för långt, så hade hon aldrig hört Alice nämna detta heller.
 
Såå dålig tycker jag inte texten är......eller...?
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0