Mats Werner

”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.

För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice!  Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!

Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda.

Historien om detta kan ni läsa i mina tidigare blogginlägg ( och här ) och på Ann Allans och Anna-Lena Lodenius bloggar.

Igår sändes ”Dokument Inifrån” – ett skrämmande dokument om hur en försvarslös människa i vårt samhälle idag kan berövas sina tillhörigheter, sin värdighet och sina rättigheter! Allt med myndigheternas benägna bistånd. SVT har av naturliga skäl valt att låta sitt program undvika den känsliga bakgrunden till varför Alice Babs hamnat i denna oförtjänta situation. Men varje tittare med normal fattningsförmåga, måste givetvis ställa sig den relevanta frågan: Varför? Varför har denna självgoda förvaltare tillsatts? Varför har tingsrätten valt att använda sig av den mest långtgående formen av förvaltarskap, motsvarande en ren omyndigförklaring? Varför har inte tingsrätten handlat enligt Domstolsverkets regelbok och låtit Alice själv komma till tals innan förvaltare tillsattes? Läs Alice eget överklagande till Hovrätten av förvaltartillsättningen! Trots detta välformulerade dokument fick hon inte höras muntligen inför tingsrätten, eftersom den gode man som temporärt tillsatts försäkrade att Alice Babs inte begrep vad saken handlade om! Döm själva!

 

Och varför agerar förvaltaren som hon gör? Vilka är hennes bevekelsegrunder för den regim hon upprättat runt Alice?

Förvaltaren utsågs alltså på ett mycket tveksamt sätt, och hon synes heller inte – att döma av tidningsuppgifter –  alltid utöva sina uppdrag på ett helt korrekt sätt.

Vi har här en världsstjärna, ett nationalhelgon, en hovsångerska, en hela folkets älskling sedan generationer – Alice Babs!  

Nu efter en stroke, fjättrad vid sängen på okänd ort får hon inte ens träffa sina allra närmaste och äldsta vänner! Man måste fråga dottern Titti Sjöblom om lov för att få hälsa på henne. Och den ynnesten har bara givits några få väl utvalda och kontrollerade personer. Dock ingen av Alice egna närmare vänner.

Media har varit ovilliga att ta upp denna tragiska situation. Det kan man möjligen ha viss förståelse för eftersom det är en känslig historia som involverar högst personliga och familjära förhållanden och dessutom en livsperiod och en sjukdomssituation man ogärna vill klampa in i.

Men de av Alice’s vänner som reagerat på denna isolering har försökt visa på det oacceptabla i åtgärderna från barnens och den utsedda förvaltarens sida och att visa att också de myndighetsinsatser som hittills gjorts, mer har haft andras bästa för ögonen än  Alice’s egna.

Efter att Alice fick sin andra stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden, såldes hennes hem och hennes tillhörigheter skingrades.

Allt utan att Alice hade en aning. Hon och hennes make hade upprättat ett inbördes testamente som innebar att den överlevande skulle sitta i ”orubbat bo” – en term som har stark och definierad betydelse för människor i Alice generation. För henne innebar den att det var hon som ägde hemmet, inventarierna och övriga tillgångar. Det var hennes sak att avgöra vad som skulle ske med allt detta.

När hon flera månader efter det att försäljningen skett fick vetskap om detta blev hon ursinnig! Det var hon som hade rätt att förfara med sina tillhörigheter som hon ville – inte någon annan! Hon var vid det tillfället ännu inte satt under förvaltarskap. Hennes ilska var berättigad och oerhörd. 

Alice bönade och bad en god vän att sätta henne i kontakt med en advokat, vilket skedde. Advokatens uppdrag - som han fick av Alice och ingen annan - innebar att ta reda på hur försäljningen av lägenheten kunnat ske utan Alice medverkan och att ta reda på vad som hänt med Alice övriga tillhörigheter och tillgångar. Detta uppdrag hann advokaten endast till del fullfölja innan den då nytillsatta förvaltaren som första åtgärd, satte stopp för hans vidare uppdrag. Ett uppdrag som förvaltaren sedan vägrat betala advokaten för, trots att uppdraget var givet av Alice då hon ännu var fullt myndig.

Barnen lät modern behålla ett minimum av egna ting till sitt rum på äldreboendet. Inte ens sin fina ljudanläggning och storbildstv med dvd-spelare fick hon med sig! Möjligen har hon nu fått tillbaka dessa sedan bl.a. jag flera gånger påpekat att Alice har kunnat lyssna på musik och titta på gamla filmer endast tack vare att två vänner ställde en cd- och en dvd-spelare till hennes förfogande. En dag dumpades dessa apparater utanför vännernas dörr, varför vi förmodar att hon nu fått tillbaka sina egna.


Vårt fokus har hela tiden legat på det absurda i att låsa in Alice Babs och förhindra att hon kan och får ha kontakt med sina närmaste vänner vare sig på telefon eller genom besök.

Att en god vän som Jan Malmsjö inte tillåts att lämna en blomma till henne, ens genom personalen visar att vi har ett äldreboende vars personal inte längre styrs av professionalism och sunt förnuft! Och en situation som inte är baserad på beprövad vård av människor med en eventuell demensdiagnos.

Men har media visat något intresse av att gräva vidare i detta? Nej! Visst – det är en komplicerad och minerad situation. Men är det tillräcklig grund för att stillatigande acceptera att enskilda personer utsätts för den typ av övergrepp Alice Babs har fått utstå?

 

Istället ägnar man sig åt att okritiskt återge glada försäkringar om att ”Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen. Det spelas mycket musik hos Mor och när Ehrling tar fram sin gitarr och vi sjunger, blir Mor så lycklig”.

Vi har alla förstått att Alice är en person som värnar om sin integritet. När hennes dotter Titti medverkade i TV-programmet ”Fråga Doktorn” under rubriken ”att bli mamma till sin mamma”, tog Alice mycket illa vid sig. Men det skulle bli värre! I slask- och kvällspress och på internet har dottern sedan ägnat sig åt att sprida uppgifter om sin mors demens med detaljerade beskrivningar av situationer, till stöd för sina uppgifter.

 

Och förvaltaren har stillatigande låtit dottern chikanera sin integritetsmedvetna mor inför allmänheten på detta flagranta sätt. Inte är det sin huvudman förvaltaren skyddar! Och själv gör hon upprepade övertramp mot den sekretesskyldighet som hennes uppdrag innebär i TV-dokumentären.

Men medan Alice’s vänners agerande hela tiden handlat om att låsa upp dörren till Alice’s rum och att nå en situation där hon själv kan och får avgöra vem som ska få komma in till henne, så talar Titti Sjöblom om att hennes mor är dement! Och att vänner inte är vänner om de inte finns i moderns telefonbok!

Visst kan det förhålla sig så att det finns en diagnos. Även om de fakta som fram till i påskas framkommit till Alice nära vänner och utalanden från hennes egen tidigare läkare inger tveksamhet, så – visst kan det finnas en sådan möjlighet.

Men – säger jag då! Och?

Vad har det att göra med att hennes dörr låstes och att hon förts bort till okänd ort så snart det kom myndighetsbeslut på att hon faktiskt själv har rätt att avgöra om hon vill ha besök av någon? Vad har hennes ev. sjukdom att göra med att hennes allra närmaste vänner inte ens får tala med henne på telefon?

Istället för att okritiskt återge vad Titti Sjöblom påstår, borde tidningarna ställt just den frågan: vad har hennes demens att göra med att Alice inte får ha kontakt med sina närmaste och trognaste vänner? Varför får inte Jan Malmsjö – som väl knappast kan räknas in i begreppet ”stalker” – ens lämna en blomma? Är detta förfarande i överensstämmelse med beprövad demensvård?
Varför dras rullgardiner ner och stängs fönster när människor sjunger för Alice? Varför polisanmäls de vänner som gjort precis allt det som kärleksfulla barn istället borde gjort för sina föräldrar, men inte gjorde?

 Det är dessa frågor pressen borde ha ställt!

 

Är det dags att ställa dem nu?

Jag säger återigen som Alice bästa vän sade: "Alice förtjänar inte detta!"