Mats Werner

 

 

Tyvärr ser jag mig föranlåten att skriva till er igen eftersom ingen förbättring i er Mors situation tycks ha inträtt.

 

Sedan sist, har Du Titti vid upprepade tillfällen med en dåres envishet uttalat att "Mor mår mycket bättre, äter bättre, sover bättre och svarar bättre på rehabiliteringen" i det ena mediet efter det andra.

 

Men det är ju inte sant, Titti!

 

Det bedrivs ingen rehabilitering av strokepatienter på Sjötäppans äldreboende. Den som er Mor hade kunnat få på sjukhuset, den förnekade ni henne. Inte heller verkar hon att döma av "rapporter inifrån" må särskilt mycket bättre, tvärtom. Den täta kontakt med de tre närmaste vännerna som er Mor säger sig inte ha kunnat överleva utan, men som ni nu bryskt förnekat henne – hur har ni förklarat för henne varför dessa nära vänner inte längre hör av sig?

 

Har ni talat om för er Mor att det är ni som har bestämt att hon inte längre ska få tala med eller träffa dessa nära vänner?

 

Har ni talat om för henne att ni till och med gått så långt att ni polisanmält två av hennes bästa vänner och ansökt om ett kontaktförbud för dessa gentemot er Mor?

 

Att detta försök att stadfästa er kontroll över vilka människor er Mor ska få träffa var dömt att misslyckas är ett gott tecken på att vi inte helt ska ge upp hoppet om rättvisa i vårt land.

Annars måste jag ge er credit för att ni lyckats väl med att få svenska oväldiga myndigheter att helt dansa efter er pipa. Men inte är det för att er Mor ska ha det bra på sin ålders höst ni har gjort detta, det är det inte längre någon som tror.

 

 

Idag måste jag säga att jag varit med om en av de mest beklämmande händelser jag kan dra mig till minnes i livet.

 

Vi var ett antal personer med en eller annan relation till er Mor som beslutat att sjunga och spela för henne för att visa att hon visst inte är bortglömd, att vi vet att hon finns och i våra ögon inte alls levande begravd.

 

 

Vi hade tänkt att sjunga några av er Mors gamla låtar: "Vårat gäng", "Swing it Magistern" och "En gång jag seglar i hamn", "Sommarpsalmen" och kanske något mer. Eftersom alla hade en glad och positiv inställning till det hela var det också naturligt att tänka oss att vi en dag som denna skulle ha avslutat med vår nationalsång: "Du gamla Du fria".

 

Men i ljuset av vad vi fick uppleva så blev det helt omöjligt att sjunga denna hyllning till vårt land. Vi såg ingen frihet i den behandling som Alice – er Mor – utsattes för när vi närmade oss.

 

Vet ni vad som skedde? Ja, det vet ni förstås eftersom ni väl antagligen beordrat det.

 

 

När dessa glada och positiva vänner nalkades på gräsmattan nedanför er Mors fönster för att i all välmening skänka en stunds musikalisk underhållning på nationaldagen för henne och för hennes medboende, så ser vi hur rullgardinerna i Alice's rum dras ner och det fönster som stått öppet med en springa skjuts igen. Från den intilliggande balkongen hämtas en ensam dam abrupt in och den hittills öppna balkongdörren stängs! Därefter kommer en ur personalen ut igen och tar ett fotografi av oss från balkongen! Har ni anlitat STASI?

 

 

"Hur kan man stänga ute glädjen?" frågade sig med rätta Jan Malmsjö, som inte heller tilläts att överlämna en ros till er Mor.

 

Men vi sjöng ändå av hjärtans lust och hoppades att våra röster skulle nå in till Alice och efter en stund så noterade vi att ett av fönstren åter öppnades i en liten springa! Vilken glädje för oss! Det blev också en del härlig och glad jazzmusik spelad innan vi som avslutning avfyrade ett fyrfaldigt leve för Alice.

 

 

Det är ju så här. Och det måste ni väl ändå ha börjat inse, att ni har skött detta på ett rent ut sagt uselt sätt. Ni har målat in er i ett hörn ur vilket ni nu kommer att ha mycket svårt att ta er ut.

 

Hur lite det hade behövts för att denna situation inte skulle ha behövt uppstå!

 

På grund av det sätt ni hanterat det hela finns idag en stark misstro mot er från många av Alice's vänner. Ni måste ju också förstå att Alice är en person som i kraft av sin enastående karriär "tillhör" så många fler än er tre barn och hennes barnbarn. Istället för att ha alla dessa vänner i ryggen, har ni sett till att få dem som motståndare genom detta abrupta utestängande av de tre vänner som betyder mer för Alice än vad ni tre faktiskt gör idag.

 

Att ni efter mitt förra brev dumpade vännernas cd- och dvd-spelare utanför deras dörr, innebär att ni ändå förhoppningsvis har insett en av de dumheter ni begått. Kanske finns det ett hopp att ni också ska se de resterande och kunna göra något åt dessa också innan det är försent för er Mor att få uppleva det.

 

 

Vi utgår ifrån att dumpandet innebär att ni sett till att er Mor fått tillbaka sin egen ljudanläggning och sin egen dvd-spelare och förhoppningsvis också stor-tvn.

 

Om jag får tillåtas komma med ett råd i denna tilltrasslade situation skulle det vara följande: kontakta er mors äldsta vän. Tala om för henne att ni insett att ni handlat tokigt och vill försöka reda ut situationen. Klara först ut detta med den till och från antydda demenssituationen. Vi som hört Alice prata och berätta har ju faktiskt svårt att förstå att det ens skulle kunna finnas en demensdimension i sammanhanget. Men visst, som lekman kan man inte alltid göra korrekta medicinska bedömningar. Och vi som står utanför familjen och som nu ändå upprörs över er behandling av er Mor har naturligtvis ingen rätt att kräva någonting vad gäller detta.

 

Men om ni ändå skulle vilja ha oss bakom ryggen istället för som nu, som ilskna motståndare i er väg, så skulle jag i er situation ha begärt en fullständig utredning på denna punkt av två oberoende läkare som samtidigt skulle få uttala sig om den nuvarande häktesisoleringen. Deras utlåtande skulle jag sedan ha låtit den goda vännen ta del av. Den goda vännen i sin tur skulle kunnat tala om för oss andra antingen att Alice's dörr åter kommer att öppnas för besök, eller att det nog faktiskt är bättre för henne att dörren är stängd och telefonen borttagen. Alice's vän skulle vi lita på på ett sätt som ingen idag kan lita på er.

 

Fundera på detta! Ingen vill er illa! Lika lite som ingen vill er Mor illa. Men hon förtjänar inte den situation som idag råder.

 

Och ingen tjänar på att stänga ute glädjen!

 

Med förhoppning om förbättring!

MATS

 

PS: Också Ann Allan reagerade som vi andra!