Min farfar - Sveriges Reklamchef och ickerökare!






Oscar Werner underhåller sin lille sonson Mats i Vaxholm. Oscar behöll sitt barnasinne hela livet. Blommade upp då Farmor - som blivit en hämsko för hans lekfullhet - dog 1946. Farfar var alltid en välkommen och kär gäst för alla oss barnbarn. Saknaden då han dog, stor.

Farfar Oscar föddes Andersson. Detta efternamn behöll hans pappa Olof för sina barn och frångick därmed det patronymikon som hittills gällt i familjen, d.v.s. att söner tog pappans förnamn med tillägget "son" och döttrar på motsvarande sätt lade ett "dotter" till faderns namn. I skolan gick dock tre gossar vid namn Oscar Andersson varför deras lärare tillhöll två av dem att se till att byta namn. Det gick till så på den tiden. Och var det inte skolläraren så var det befälet när militärtjänsten skulle göras.

Farfar hade namnet Werner som andranamn och han och tre av hans syskon beslöt sig för att ta namnet Werner som familjenamn. Den äldsta systern Hilda var redan gift Åkerström. Mamma Betty antog också namnet när hon blivit änka.

Oscar föddes 1871 i Karlstad. Föräldrarna kom båda från gårdar på Värmlands-Näs och hade lärt känna varandra tidigt i livet. Olof gick till sjöss men kom så småningom hem, kärleken kvarstod och efter giftermål i Eskilstäters kyrka, bosatte sig den blivande familjen i Karlstad. Så småningom hamnade de i ett litet hus vid älvkanten nedanför Sandbäckens gård. Gården hade övertagits av regementet så huset stod på ofri grund och revs på 50-talet. Så småningom byggdes motorväg och platsen där Hildurlund, som huset hette, låg, är idag en gräsmatta nedanför Scandic-hotellet och Statoilmacken.

Alltnog, Hildurlund, blev för Oscar och hans syskon, barndomshemmet. Sedan Pappa Olof dött 1894 endast 60 år gammal, bodde hustrun Betty kvar till sin död 1926. Därefter bodde äldsta dottern Hilda, som återflyttat från Amerika kvar till sin död i slutet av 20-talet. Slutligen återflyttade lillasyster Elvira efter sin pensionering som föreståndare för barnhemmet i Dala-Husby (som idag är gourmet-hotell) till Hildurlund och bodde kvar tills huset revs efter att markarrendet sagts upp av militären på 50-talet.

Vid Hildurlund hade länge s/s Bylgia sin natthamn medan hon ännu trafikerade Karlstad på 1800-talet.

Oscar växte upp, gick på gymnasiet tillsammans med sin lillebror Carl, som blev docent och "kändare än Lundadomen" som den glade och gode festprisse han var. Oscar gick vidare till Kungliga tekniska högskolan och blev där Cilivingenjör.

I det militära fann han sin bana som väg-&vattenbyggare och blev raskt Kapten och gavs sedermera Majors avsked när han hade åldern inne.

Han anställdes som ingenjör vid Örebro-Svartå Jernvegs AB. Den banan som invigdes med pompa och ståt 1897 blev hans första.




Det var lite häftigare med järnvägsinvigningar på den tiden! Det författades t.o.m. en Kantat som farmfördes av kör och recitatör:



Oscar gick vidare och hamnade hos Statens Järnvägar i Sollefteå som Baningenjör och efter 1908 Förste Baningenjör med ansvar för slutförandet av Norrlandsbanan. Han och hans då nyblivna hustru Hilma (f. Kylander) fick disponera en stor lägenhet på övre botten av Hullsta Gård (som numera fått ge plats för Folkets Hus i Sollefteå) och där föddes först min pappa Einar (1899) och två år senare min faster Gudrun, Dudde kallad. Familjen blev kvar till någon gång runt 1910. Farfar fick bl.a. ett par sidouppdrag som innebar att han ritade Sollefteås gamla badhus och Samskolans byggnad.


Sollefteå gamla badhus samt gamla Samskolan, kallad "Grå skolan". Båda numera rivna.

Att han var populär som arbetsledare hängde nog ihop med hans hela personlighet. Här ett exempel:


Denna tydligen ovanliga gest gav upphov till tacksamhetstelegram och -brev. Men Oscar skulle få fler tillfällen att visa att han var före sin tid.

Redan på tidigt 1900-tal började Farfar se till att järnvägsmateriel samlades in och sparades för ett framtida museum över denna revolutionerande epok i Sveriges historia. Han förde under hela sitt aktiva liv en livlig korrespondens med stinsar och andra järnvägare över hela landet för att dels samla fakta själv och dels för att se till att unikt eller typiskt materiel sparades.

Någon gång runt 1910 kallades han till Stockholm eftersom han lyckats samla tillräcklig entusiasm för ett beslut om att inrätta ett järnvägsmuseum. Nu gällde det att samla ihop alla föremål som han sett till att de sparades och föra dem till Stockholm där Statens Jänvägsmuseum kunde invigas 1915. Farfar fick äran att fullfölja sin strävan genom att bli museets förste föreståndare och chef. Hans förutseende när det gäller insamlandet av föremål var unikt i världen enligt nuvarande museichefen.


Omslaget till museets första katalog.

I hans uppgifter ingick även att vara ansvarig för SJs - och därmed Sveriges - deltagande vid alla stora världsutställningar runt om i världen.


Men också utställningar inom Sverige, som här i Härnösand på 30-talet.


Eller här, utställningen RES och RASTA där vår nuvarande Konungs föräldrar invigde tillsammans med Farfar.

Världsutställningen i Barcelona 1929 blev väl ett elddop för Farfar, men det lönade sig!

Vid utställningens invigning fick den svenska paviljongen besök av ingen mindre än den spanske kungen Alfonso XIII som till och med bjöd Farfar på en cigarett! Eftersom han dock inte rökte och det i vart fall inte passade sig att han rökte vid tillfället, bad han att "få spara den till senare" vilket gör att jag nu har cigaretten ifråga!


Cigaretten som kungen bjöd min ickerökande Farfar på 1929. Notera hans illa dolda förtjusning över att endast han och den svenske ministern blev bjudna! Att cigaretten hade munstycke var tydligen extra speciellt.


Här skriver Kungen i den svenska gästboken under Farfars och Minister Danielssons överinseende. Till höger står Drottning Victoria Eugenia av Spanien, som var kusin till sedermera Kung Gustav VI Adolfs båda hustrur, Kronprinsessan Margaretha och Drottning Louise.,

Här vandrar Kungen vidare med sin cigarett i handen! Farfar går längst till vänster om honom.

Farfars insatser i Barcelona renderade honom i gammal god ordning en belöning i form av en hög kunglig spansk orden. Ordensbrevet är undertecknat "Yo, el Rey" (Jag, Kungen)!



Till världsutställningen i New York tio år senare, lät han sin måg Tom Björklund, då reklamchef på NK i Stockholm, flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till invigningen. Ett nytt grepp som man kan säga är ursprunget till att man idag kan köpa svenska köttbullar i varje IKEA-varuhus runt om i världen. Det engelska ordet "smorgasbord" myntades vid detta tillfälle.

Men faktum var att han redan 1926 lät frakta ut ett svenskt smörgåsbord till Världsutställningen i Grenoble. Det gick med såväl tåg som flyg från NK. Det serverades vid ett exklusivt tillfälle där Fafars kreativa leklusta också visade sig. Placeringskorten var heliumfyllda ballonger med resp. gästs namn på. Dessa hölls på plats med en liten båtboj med kedja och ankare som exakt motvikt. Ända tills för något år sedan hade jag vid skilda tillfällen flyttat en sådan boj med tillbehör från ena kartongen till den andra utan att förstå annat än att det måtte varit del av någon leksak. Till slut slängde jag den! Ett halvår senare finner jag ett tidningsurklipp om ovannämnda måltid varvid bojens betydelse gick upp för mig! MAN SKA ALDRIG SLÄNGA NÅGONTING! (Det är det vi alltid säger, vi ekorrar!)


En gruppbild över dignitärer och verksamma svenskar i Svenska montern i Grenoble 1926. Farfar Oscar står längst till vänster.

Tom Björklund skrev sedermera en jättebok om Svensk Reklam i vilken han tar upp Farfars insatser på den internationella banan och kallar honom "Sveriges Reklamchef".


Oscars "verksamhetsområden" enligt svärsonen Tom Björklund

Farfar behöll sin lekfullhet genom livet. Hans julgransplundringar är ännu oöverträffade. På 40 och 50-talet hade man inte hört talas om julgransplundringar med tema, men hos Farfar var lägenheten vid Kungsholmstorg ibland förvandlad till järnvägsstation ibland till operascen eller indianläger!



Här sitter den store hövdingen "Örnöga" själv, med mina syskon, kusiner och sysslingar. 1941, således före min tid. Enligt ett bevarat manuskript för detta plundringsskådespel, utspelade sig det hela i Siouxindianernas huvudläger. Örnöga anropade stammens ande i totempålen för att få kraft och råd inför den stora viktiga striden med Commanchindianerna. "Spejande falken" och "Vita buffeln" återkommer efter den raid med två av fiendestammens högsta hövdingar. Efter ett stillsamt och tyst rådslag tar Örnöga fram fredspipan och tänder - "och så är denna lilla historia slut."


Här är Farfar cabarévärd vid en senare julgransplundring. Matsalen på Kungsholmstorg hade förvandlats till cabarélokal. Scenen inrymdes i dess alkov. Här är det jag som är "adjutant" till vänster.

Fiske var kul. Med barnbarnen i ekan eller från bryggan.

Men fanns varken brygga, båt eller vatten så fixade han det ändå genom att bygga en båt på land.


Farfars julklappar var alltid speciella. Antingen det var modelltåg eller som här en kran som kunde svänga och lyfta och som jag har kvar! Och Farfar lekte alltid med!

När Farfar fyllde 80 år hyllades han av SJ med avtäckandet av en byst på museet, som då låg på Torsgatan (där Bonniers Konsthall ligger idag). Bysten flyttades efter museets flytt till Gävle först in i glasmonter sedan alltför många fingrat på hans näsa som blev allt svartare. Därefter till pressrummet för att numera tillsammans med andra höga potentater ha förvisats till museets lager där han står på en hylla mellan Nils Eriksson och Gustaf V!

Redan 1941 hade museet över 25000 besökande årligen. Det ansågs - och anses fortfarande - som ett av världens absolut främsta järnvägsmuseer. Då var museet fortfarande kvar i sina första lokaler på Vasagatan. Lokomotiv och vagnar fanns ute i Tomteboda. Det var först genom flytten till Gävle långt senare som de två grenarna förenades. Något som varit Farfars dröm.

Många av oss minns också de två modellokomotiv som fanns uppställda i Centralens stora hall vid nuvarande ingången till McDonalds. Att museet släppt denna utomordentliga reklamplats är synd. Hela anordningen inkl. myntinkastet för tioöringar som satte igång lokomotivens hjul var Farfars idé och konstruktion. Mellan 1927 och 1941 inbringade dessa tioöringar hela 270.000:- som oavkortat gick till välgörande ändamål genom statsbanornas hjälpförening.


Här uppvaktas en synbarligen mycket rörd Farfar (vi är alla mycket lättrörda i min familj och fäller tårar för minsta sak) av SJs representant. Bysten, av vilken jag har en replik, är gjord av min farbror Tom Björklund.
I nuvarande museichefens tjänsterum finns en annan mindre byst av Farfar som kikar den nye chefen "över axeln", som han säger.

Farfar drabbades redan på 30-talet av samma form av cancer som förmodligen hans far dog av. Opererades dock framgångsrikt och kunde leva och glädja oss barnbarn i ytterligare 16 år innan sjukdomen hann upp honom igen och han avled 1953, 82 år gammal. Hans sista tid tillbringade han i sitt hem på Kungsholmstorg där han hölls smärtfri och kunde föra långa samtal med sina två barn. Pappa antecknade mycket från dessa samtal. Anteckningar som jag har i behåll.


Oscar Werner var på många sätt en handlingens man och aldrig rädd för att rycka in där han behövdes. Här ses han i såväl blåställ som "full ornat" inför en mottagning på slottet hos Kung Gustaf V 1926.

Farfar liksom min pappa och skam till sägandes även jag, är alla ekorrar. Så när min hustru och jag skulle sätta bo, behövde vi i stort sett inte köpa en enda möbel utan kunde plocka från Farfars magasinerade inventarier. Saker som idag tillhör våra käraste ägodelar även om vi gjort oss av med en hel del genom åren.

På det låga skåpet i hallen på Kungsholmstorg stod alltid en skål med honungskarameller! Skålen har jag!

Läs också:

Kungen som stins och hönshuset som hamnade på museum


Flygande smörgåsbord - igen!
Trackback
RSS 2.0