0

Ann Löfgren 1944-2022 – älskad hustru, mamma, farmor och mormor – till minne!

 
 
 
 
Det är fortfarande ett underverk att denna skönhet blev min fru! Fotot togs av Harry Berger på Dagens Bild, inför vår förlovning i augusti 1965. Min lycka var gränslös.
 
Jag föll direkt!

Hade lämnat min lilla kontorskur vid kajen på Karl XIIs torg för att träffa en ny tjej som skulle introduceras som guide. Det här var någon månad före påsk våren 1965 och vi hade börjat anställa våra sommarguider.  När jag kom fram till biljettkiosken, stod hon där iklädd en chanelinspirerad kappa med tillhörande pillerburk på huvudet, lutad mot järnräcket med Strömmen kastande sig under Strömbron bakom ryggen.
Askblond, ursnygg, glad, med pigg och nyfiken blick (med sug i som svåger Henning skulle ha sagt)! Från min sida var det nog ”love at first sight”. Men hon hade redan en boyfriend sedan länge så det gällde väl att kämpa.

Jag lärde mig snart att hon sytt såväl kappa som hatt själv. Hon hade gått på Maria Husmodersskola och lärt sig allt som var värt att veta om det som behövs innanför ett hems väggar. Hon skulle börja förskoleseminariet i Uppsala till hösten och skulle nu jobba som guide några månader. Hon hade strax före jul kommit hem efter ett år som au pair i Paris där hon jobbat och läst språket och dessförinnan ett år som au pair i London i samma syfte. Hon hade precis börjat på Turisttrafikförbundets guidekurs med löfte om jobb hos sightseeingbolaget.

En sida ur Anns eget lilla fotoalbum med blandade foton.


Innan jag fortsätter historien ska jag berätta lite om Anns bakgrund. Hon föddes den 9 december 1944 på Allmänna BB i Stockholm. Som en i en lång rad av starka, envisa, egensinniga och kapabla Östska östgötakvinnor. I en släkt som enligt Anns släktforskande morbror den legendariske fotografen Lennart Öst i Arboga, haft minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet! En sådan linje av gröna fingrar förpliktigar och jag har känt, känner eller har förstått att såväl Anns mormor som hennes mamma Alva som Ann själv och nu våra barn, alla bär på dessa fingrar i varierande grad. Mamma Alva Öst gifte sig med elektroingenjören Yngve Löfgren. Båda var från Motala men hamnade i Stockholm. Yngve som byrådirektör vid Försvarets Materielverk där han fick ansvaret för försvarets totala inköp av allt som hade med svagström att göra. Så batterier fattades aldrig i familjen….
Alva som redan i Motala blivit sekreterare åt chefen för Motala Verkstad kom istället till Industriförbundet i Stockholm där hon till sin pension blev chefen, Axel Iveroths sekreterare liksom även styrelsens dito. Så småningom hamnade hon  ”i marginalen” vilket hon glädjestrålande meddelade oss en dag där vi stod och gapade helt oförstående! Det betydde att hon blivit sin egen chef med eget revir. Vilket alltså manifesterades i var hennes namn stod i personalrullan. D.v.s. ända ute i marginalen!
 
Familjen Löfgren (sonen Henrik ännu inte född). Alla utom storasyster Kerstin ser lite betryckta ut. Hade besöket hos fotografen föregåtts av någon dispyt? Eller var det tidigare tiders allvar inför ett besök hos fotografen?


Alva och Yngve hade flyttat från Gärdet in i ett nybyggt lägenhetskomplex vid Torsvikssvängen i Lidingö, där Ann, hennes äldre syster Kerstin och yngre bror Henrik växte upp. Tiden på ”svängen” tycks alltid ha stått i ett förklarat skimmer. Det var väl samma fenomen som alla som flyttar in i nya områden upplever då alla är i samma åldrar och befinner sig i samma familjeutvecklingsstadium. Det fanns med andra ord gott om lekkamrater för barnen och umgängesvänner för föräldrarna. En familj som kom att bli livsvariga vänner till familjen Löfgren var den österrikiske konstnären Fritz Rücker och hans fru och fem barn: Zeppl, Franzl, Jogl, Pompi och Katinka. Ja, de fyra förstfödda hade andra ”normala” namn som Hannes, Frans, Göran, Annika men vid den yngsta Katinka tröt tydligen kreativiteten. De normala namnen brukades aldrig. Pappa Rücker fick 1948 ett uppdrag av Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF) att göra en affisch om att skydda barn i trafiken. Det blev en akvarell med två små barn på en sparkstötting i snön. Modeller för barnen var Ann, då fyra år, som står på medarna medan Hannes (Zeppl) sitter på sitsen framför.
 
 
Affisch för NTF av Fritz Rücker. Flickan som skjuter på är Ann 7 år gammal och på sitsen sitter Zeppl Rücker, som också idag har den stora akvarellen (utan text) som pappa Fritz gjorde.
 
Som en illustration över hur nära umgänge mellan de båda familjerna var på den tiden återger jag här Lena Rückers (som då också var änka) kort till barnen Löfgren efter Alvas död 1994:

Kära Kerstin, Ann + Henrik med familjer!
Mitt varma deltagande! Nu har Alva även vandrat vidare som många av mina vänner men kvar lever minnena från vår til på Torsvikssvängen med alla glada barn i sandlådan, saftkalas, barnvakter, utflykter då vi hjälptes åt med barnvakteri, matrecept, promenader i vardags och fest. Senare då vi träffades i Halakrokarne hade vi samma fina kontakt. Jag ringde flera gånger i somras men fick inte någon kontakt tyvärr. Jag var själv inte i så fin form, nu är jag bättre och hoppas på nästa sommar och ett återseende. Jag hoppas att ni alla har det bra och är friska! Hjärtliga hälsningar Lena
 
 
Ann blev frontfigur för NTF:s kampanj för att lära barn att se sig för när de gick över gatan.
 
 
De fotografiska illustrationerna till kampanjen kompletterades med tecknade situationer där Ann och pojken också finns med.
 
 
Det blev fler fotomodelluppdrag för den gulliga lilla tjejen "Lillan" kallad. Här i tidningen IDUN.
 
 
Och här sitter Ann i NK:s julskyltningsfönster och kramar en docka.
 
Detta tycks ha lett till att Ann kom att bli NTFs lilla affischflicka och fick illustrera – både fotografiskt och tecknat – hur man skulle bete sig när gator skulle korsas och annat. Men modellarbetet ledde också till uppdrag för NK där hon ingick i julskyltningen något år och fick sitta i ett skyltfönster och krama en stor docka! Men det var tydligen inget som gav henne mersmak, för att bli förevisad eller ens fotograferad var inget Ann någonsin var särskilt förtjust i.
 
Löfgrenska och Rückerska barn på Västkusten där familjen Rücker fortfarande har kvar sin stuga. Ann längst till höger.
 
 Ann lutad mot vedboden vid stugan i Vedemö.

Så småningom var det dags för den växande familjen att flytta in i ännu ett nytt bostadsområde, nu ett radhusområde vid Dannemansvägen, mitt emot gamla brandstationen. Även där blev umgänget med övriga i ”längan” ganska intensivt då det på nytt var familjer i samma omständigheter och med bakgrund i Lidingö. Ann avslutade sin skolgång med s.k. normalskolekompetens. Sommarloven tillbringades till en början i morföräldrarnas stuga i Vedemö utanför Motala och liggande inom Ulvåsa slotts domäner. Och det var förknippat med för vår tid fullständigt ofattbara strapatser. Yngve åkte med taxi (familjen hade då ännu inte bil) till Centralstationen i Stockholm dagen före och polletterade allt bagage och cyklar. Därutöver ett par trälårar med tomflaskor och glasburkar som under sommaren skulle fyllas med saft och sylt. Så for hela familjen med tåg till Linköping där byte skedde till den smalspåriga järnvägen upp mot Motala. Avstigning skedde vid någon mindre station före Motala närmare Vedemö. Bagaget skickades med taxi men själva cyklade de på de små grusvägarna fram till stugan. Det hände också att Svärfar Yngve fick skjutsa sin gamla svärmor tur och retur in till Motala och då satt hon på stången framför Yngve. På gropiga grusvägar kan det inte ha varit någon särskilt angenäm resa. Stackars kvinna.
 
Anns (mittenraden längst till höger) konfirmation i Lidingö kyrka 1960
 
Mamma Alva och Ann i tidiga tonåren på Västkusten

Ann 16 år i egensydd "Bardotklänning" inför skolavslutningen.

När barnen blivit något äldre så blev vistelserna i stugan kortare och kompletterades istället med någon eller några veckor på västkusten, typ Hemmeslövs gård, eller Skaftö där familjen hyrde in sig hos privatpersoner som i tidens anda, själva flyttade ut i någon mindre stuga eller ner i källaren medan deras egna bostad hyrdes ut till sommargäster. Men ibland var man tillbaka längre perioder i stugan också då flickorna var i hästålder och började hänga i Ulvåsas stall. En sommar hade storasyster Kerstin dessutom fått ta hand om en häst som stallades in på Ulvåsa. På slottet bodde flera grenar av ägarsläkten och flera ungdomar i flickornas ålder.
Arvid Horn berättade för en av sina kusiner som vidarebefordrade till mig häromåret:  "Jag minns systrarna som drömtjejer - från Stockholm! Varje år i maj undrades det om dom skulle dyka upp! Sen, då jag själv var mera mogen, dök dom inte upp mer. Trauma!!”. Ann gladdes stort åt den kommentaren.

Även på västkusten odlades bekantskaper med jämnåriga som man hade roligt ihop med ute på öarna. En av Anns jämnåriga pojkvänner från västkustsomrarna som överraskande dök upp senare i livet var operasångaren, musikalartisten Bruno Wintzell. När Ann och jag gifte oss 1967 så flyttade vi in i en lägenhet högst upp i ett hus på Wallingatan i Stockholm. Året därpå började man på Scalateatern, som låg på bottenvåningen, repetera inför den svenska premiären på ”Hår”, hösten 1968. För att kunna utnyttja sin scen på optimalt sätt så är teatern tvungen att utnyttja den allmänna trappuppgången för att skådisarna ska kunna förflytta sig från den ena sidan av scenen till den andra. Och en dag stötte Ann och Bruno ihop när hon och jag stod och väntade på hissen. Stor förvåning och glädje över återseendet. Bruno var uppe hos oss vid flera tillfällen under det knappa år som ”Hår” gick. Bland annat då vi hade vårt årliga glöggparty i december 68 då flera av ensemblens medlemmar deltog.
 
Bruno Wintzell med en "Hår"-kollega på glögg hos oss efter sista föreställningen 1968.

Men västkusten tog sig under huden på Ann precis som det gjort på hela familjen. Stugan i Vedemö såldes sedan Alvas syster Märta dött på 70-talet. Märta var den enda av syskonen som fanns kvar i Motala och kunde sköta om stugan och den såldes till en ornitolog som vårdat den väl utan att göra några stora förändringar. Utvändigt i vart fall. Det fanns varken elektricitet, gas, indraget vatten eller avlopp. Vatten hämtades i en källa i skogen intill. Mat kokades på vedspisen där också vatten värmdes för disk, tvätt och barnbad. På kvällarna spelades kort vid fotogenlampans sken. 

Istället köpte Alva och Yngve ett härligt ställe vid Kämpersvik söder om Grebbestad där också Ann och jag och vår familj kom att tillbringa många sommarlov innan också den fastigheten såldes då båda Anns föräldrar dött. Sedan dess har vi själva några somrar hyrt hus på olika ställen utmed kusten. Men våra egna hem har ju också i alla tider varit av det slag att vi ogärna velat vara borta därifrån längre tider då det var som vackrast och mest njutbart.
 
Ann 18 år (är det en cigarr hon håller i??)

8 juni 1962 gick Ann ut flickskolelinjen på Lidingö läroverk med goda betyg. På hösten for hon till London som au pair hos en extremt musikalisk familj. Såväl mamman som pappan var musikprofessorer och vardagsrummet upptogs av två gigantiska konsertflyglar. Lille Ian skulle tas om hand. Därutöver läste hon engelska vid Cambridgeuniversitetets filial i Beckenham. Dock inte högsta betyg men OK. Ann trivdes aldrig i London och önskade sig aldrig tillbaka dit heller. 
I september året därpå drog hon till Paris och där trivdes hon istället som fisken i vattnet. Det förtjusande paret Prouvost på 11 Rue S:t Lazare med lilla Marie blev en helt annan upplevelse för Ann än det London som hon uppfattade som kallt, mörkt, fuktigt och dystert.
 
Ann som 19-åring.

Kanske hjälpte det att också storasyster Kerstin kom med. De bodde dock i olika familjer och kom att få helt olika umgänge. De läste franska vid Alliance Francaise på Boulevard Raspail. Ann kom att umgås med ett kul gäng svenska killar hon träffade på Svenska kyrkan. De hade vanliga namn men här gick de under beteckningarna Snas, Ylon och Tuc. När Ann fyllde 70 så hade jag i hemlighet fått tag på killarna och de dök med sina fruar ”oanmälda” upp på Hotell Kung Karls restaurang där Ann och jag skulle äta födelsedagsmiddag….


 
Men Ann fick också vara med om andra roligheter som när hennes pojkvän sedan några år, Magnus Francke kom på besök. Då var också den gemensamma vännen Barbro Sachs i Paris och de tre begav sig till Eiffeltornet. I hissen upp hade de sällskap med fyra brittiska killar som spexade vilt med dem hela vägen upp. Långhåriga var de också och först senare insåg Ann och Barbro att killarna var The Beatles! Som de då aldrig hört talas om!
Ett party hemma hos prima ballerinan, stjärnan Zizi Jeanmaire och hennes man regissören Roland Petit hörde också till de mer speciella upplevelserna under Parisåret.
 
Ann och Barbro Sachs på väg upp i Eiffeltornet i sällskap med fyra nojsande unga britter!
 
Ann på Eiffeltornet med rejäl handväska.
 
På Parispromenad med gästande vän från London-året.

Suzanne Gustáv och Ann på Maria Husmodersskola 1965.

Vintern 64-65 ägnar Ann åt att läsa in studentbetyg i franska, jobba på Hotell Foresta och börjar på Maria Husmodersskola som hon går ut på våren 1965 med höga betyg. När jag ser hennes betyg så inser jag varför jag aldrig gav mig in på hennes ”domäner” i vårt äktenskap…..
På Foresta bodde då också Paul Anka som vid ett tillfälle rev av ett papper som han suttit och kladdat på och gav till Ann. Jag vet inte om det är självporträtt och Anns profil…..


 
 Paul Ankas teckningar till Ann.
 
 
Till Anns intressen hörde också ridning och hon hade alltid hört till ”tjejerna i stallet” på Lidingö, och hästar förblev ett intresse livet igenom. Pojkvännen Magnus Francke var också med på Tyrolerinstitutet som Ann gick på ett par somrar i Reith, Österrike, för att lära sig tyska. De vistelserna gav henne en livslång kärlek till Alperna (dock inte vintertid…).
 
Ann och Hasse von Blixen-Finnecke "hade urkul ihop" på ridtävling i Tågarp.

Det var alltså en språkkunnig ung dam som i mars 1965 antogs vid Stockholms Turisttrafikförbunds kurs för rundtursguider för att en månad senare få sitt liv omvälvt..
 
Guiderna Suzanne Svedelius och Ann på Stadshusterrassen. Ann klädd i Sightseeingbolagets uniform. Med Suzanne och hennes make håller vi ännu kontakt.
 
Ann går ombord för en guidetur. "Under Stockholms Broar" ser det ut som eftersom det är "Bellman" och inte den något mindre "Prins Eugen" som hon kliver ombord på.

Själv berättade hon senare att hon föll för mig efter den specialguidning hon tagit på sig alldeles efter vårt första möte i vårsolen. Vi hade fått beställning via Grand Hotel för en holländare som ville ha en Stockholmsguidning på Långfredagen. Ann hade precis läst in sig på våra turer och sa ja när jag frågade. Det visade sig dock att när hon kom hem till föräldrarna i Lidingö så förbjöd de henne att ta uppdraget. Det var ju Långfredag! Då arbetade man inte! Då tillbringade man dagen i stillhet vare sig man var religiös eller ej. Dessutom var ingenting öppet som man kunde visa. Restauranger var för det mesta stängda. På bio kunde man endast se ”Barabbas” med Gunnar Hellström i huvudrollen. ”Det sjunde inseglet” hade inte premiär förrän året efter så det fanns inga alternativ.
Men Ann var hela sitt liv en väldigt egensinnig och envis person. Hon hade lovat och tänkte fullfölja. Så på kvällen förberedde hon kläder som lades ner i souterrängvåningen och på morgonen smet hon helt sonika ut genom terrassdörren på baksidan av huset.

Eftersom det inte fanns så mycket öppet att visa blev det en limousinefärd runt Stockholms utvändiga sevärdheter och därtill en tur till Gamla Uppsala högar. När de återkom till Stockholm ville holländaren bjuda på middag (i all anständighet). Det blev Källaren Aurora i Gamla Stan som precis hade öppnat och som var en av de få restauranger som var öppna på Långfredagen. Ann åt sniglar. Dock visade det sig att någon av dessa antagligen inte var helt OK eller att det var för mycket vitlök för Anns galla för hon fick väldiga magsmärtor och fick skjuts hem till föräldrahemmet. 

Dagen efter på Påskafton mådde hon med andra ord ”pyton” men dök ändå upp på jobbet, plikttrogen som hon var. Jag hade tydligen observerat hennes våndor och gav henne en lätt dag på schemat med blott ett par Djurgårdsturer med båt där hon kunde sitta i sidodörren och låta sjöbrisen svalka huvudet medan hon guidade.
 
Här har Ann och jag delgivit Mamma Ann-Mari och Pappa Einar vår avsikt att förlova oss och det var samtidigt första gången de träffade Ann. Vill minnas att det hela utföll till allas belåtenhet! Mamma och Pappa bodde då tydligen på Skärfsta (antagligen var syster Karin och svåger Henning bortresta). Innan vi åkte ut till dem så hade vi varit hos fotografen och tagit förlovningskortet av Ann (se ovan) som sedan användes i de på den tiden "obligatoriska" förlovningsannonserna i tidningen.

Min medkännande schemaläggning fick dock effekten att hon började se på mig med mer intresserad blick….. Och de känslor som uppstod var besvarade och innan sommaren var över så hade vi bestämt oss! Den 28 augusti så struntade vi i att det var kravaller på Hötorget och satte oss i den lilla fina damsalongen på ångfartyget NORRTELJE (som fungerade som terminal och restaurang för sightseeingbolaget) och stängde dörren om oss och växlade ringar! Därefter väntade lilla "Sightseeing Ettan" (eller om den då redan var omdöpt till MOVITZ) vid pontonen vid fartygets sida vid Gustav IIIs staty på Skeppsbron, med uppdukat bubbel och snittar och några nära vänner för en färd Djurgården runt. Vid Djurgårdsbrunn lade vi till och släppte ombord syster Karin och hennes make Gösta Ellhammar innan färden gick vidare. Kvällen avslutades hos de härliga hovmästarna Inga Spedini och Nils-Emil Ahlin samt Miny och Bob Azzam och deras orkester på Club Opera med Toast Skagen och mer bubbel. Jag hade tagit med mig Ann till Club Opera flera gånger för att äta och dansa. Såväl Miny och Bob som Nils-Emil och Inga såg nog raskt vad som var på gång och behandlade oss vådligt väl hela tiden.

Här har vi varit uppe på Kaplansbacken hos mina föräldrar och förevisat ringarna efter förlovningen och innan vi gick ut på galej!

På eftermiddagen hann vi också med en visit hos mina föräldrar och hos Anns föräldrar. Dessa hade dock redan några dagar innan informerats om den kommande tilldragelsen. Reaktionerna var blandade. Tror att de alla fyra nog tyckte att det hela gått lite hastigt. Jag minns att när vi kom till Anns föräldrar på Dannemansvägen så höll de på att göra något med sin hallmöbel och när Ann släppte bomben så sjönk Mamma Alva ner på en pall och var nog rätt chockad. Framförallt hade hon nog trott att det långvariga förhållandet med Magnus inte skulle kunna avlösas så snabbt! Men de samlade sig och gratulerade oss.
 
De unga nyförlovade och nyförälskade hos blivande svärföräldrarna i Lidingö. Till höger om oss (utanför bild) står Anns syster Kerstin och hennes ävenså nyförlovade Jahn Forsberg.

När turistsäsongen var över flyttade Ann till Uppsala för att börja på Förskoleseminariet. Hon hade hittat ett hyresrum hos Elsa och Holger Alinder på Ringgatan 14, ett äldre par som hon kom att trivas oerhört bra hos. På helgerna åkte hon för det mesta hem men hon tog också ”långhelger” då hon kom till min ungkarlslya på Ringvägen (!) på Söder. En gång ringde hon till föräldrarna och pratade med Alva i telefon som om hon då var kvar i Uppsala. Plötligt pinglar 4:ans spårvagn förbi ute på gatan varpå Alva frågar: ”Finns det spårvagn i Uppsala nu?” Ridå! Minns inte hur Ann klarade sig ur dilemmat.

Ann var som klippt och skuren för förskolläraryrket. Dels gillade hon att vara med barn. Hon var oerhört pedagogisk och hon hade en enastående förmåga att lära sig – och komma ihåg – barnvisor och ramsor. Inte bara sådana hon lärde sig på seminariet eller under praktikperioder utan också sådant hon hade med sig från sin egen barndom. Från sin mormor, sin mamma och sina mostrar i Motala. Hon bar inom sig på denna skatt som jag dels ville att Visarkivet skulle intressera sig för och spela in och när de tyckte att det kunde väl Ann göra själv så föreslog jag henne det. Hon slog dock bort tanken som att det väl inte var så viktigt. Jag tror en kulturhistorisk guldgruva gick förlorad med Ann.
 
Vår vän musikern och orkesterledaren Bob "Ya Mustafa" Azzam skålar för oss på lysningsmottagningen på Kaplansbacken. Bob och hans fru Miny var de första som såg vår kärlek på Club Opera och firade vår förlovning och de förblev våra vänner livet ut.
 
Bob och Ann på asado hos f.d. svåger Henning Sjöström på Skärfsta. Värdinna numer efter Karins och Hennings skilsmässa var istället Anns och min ungdomsvän Kerstin Sandels.

När vi förlovade oss fick vi i present av nye svåger Gösta Ellhammar en vecka på Mallorca som vi förverkligade sommaren 1966. D.v.s. vi fick resan men skulle betala vårt hotell själva. Gösta var ju då dynamisk VD på Transair som var Europas största charterflygbolag och van att leva på rätt stor fot. Därför hade han också bokat in oss på Hotel Delphin Playa som var ett nybyggt lyxhotell i Palma Nova, där vi sov första natten. På morgonen tittade Ann på anslaget på dörren där priset för rummet etc. fanns att läsa. Hon blev helt skakis och sa att ”här har vi inte råd att bo!”
På eftermiddagen skulle vi gå över till ett hotell alldeles utanför Palma Nova där mina föräldrars mycket goda vänner Inga och Anders Perntz bodde ett par veckor. Inga hade dessutom varit Pappas mångåriga sekreterare innan han avvecklade sin stora byrå vid Kungsträdgården. Vi klagade vår nöd där på balkongen hos Inga och Anders som omgående sa att ”där kan ni ju inte bo kvar. Flytta hit, det här är knappt hälften så dyrt.” Sagt och gjort. Den handlingskraftiga Inga fixade så att vi fick ett rum och vi gick tillbaka, packade och checkade ut.

Det blev en härlig vecka. Hotel Son Caliu var också helt nybyggt, men låg ännu helt ensamt utanför bebyggelsen och med en egen havsvik med sandstrand som dock var blandad med klippor och stenbumlingar.

Vi lärde oss att dricka Bloody Marys! Solade och åt god mat. Så nåddes vi av nyheten att Gösta under stort spektakel hade fått lämna Transair. Nyman & Schultz som ägde Transair hade under många år blött pengar och befann sig i kris. Ekonomidirektören lär ha flugit i skytteltrafik till ägarens eget bolag i persiska gulfen med byxorna fulla av insydda sedelbuntar. Men man måste ha en syndabock och det blev Gösta som för att Transair alls skulle kunna fortsätta att flyga hade tvingats köpa in en serie begagnade propellerflygplan bara några år innan jetmotorerna gjorde sin kommersiella entré. Att behålla de gamla hade inte gått, och som sagt jetplanen var ännu inte tillgängliga. Men det blev på så sätt en onödigt dyr affär för Transair och koncernen, så då kunde man skylla koncernens problem på Göstas beslut.

Men hur påverkade det oss? Ja, plötsligt hade vi inga flygbiljetter hem! Dessa var ju knutna till Gösta och han var inte kvar. Vår hemresa sköts upp i flera dagar. Dock hade Gösta som omtyckt mångårig chef många supporters inom organisationen, så dels fick vi låna pengar för att kunna bo kvar ytterligare några dagar och dels så ordnades ett par ”fri-tvåor” på ett flyg som gick till Göteborg! Dit skulle vi ju inte alls men vad gör man! Vi landade mitt i natten på Torslanda och hamnade i en specialtullkontroll där allas bagage gicks igenom minutiöst! Minns att Ann eller jag hade några Magnecyl lösa i en necessär. Det blev stor uppståndelse! Vad var detta? Var hade vi köpt dem? Innan vi löst detta och blivit lössläppta hade morgonen närmat sig. Vi var dödströtta och hade ingenstans att bo. Vi fick en taxi att köra oss till närmaste hotell och där fick vi tack och lov ett rum där vi stöp för att sedan lyckas få plats på ett tåg hem dagen efter. Resten av sommaren tillbringade vi på Östra Ekuddsgatan 10 där vårt älskade Villa Villervalla låg, som morfar köpt 1920.

För några år sedan återsåg Ann och jag Son Caliu som nu ligger mitt i stadsbebyggelsen i Palma Novas utkant. Men man har byggt upp två längor med apartementos som tillsammans med själva hotellbyggnaden skärmar av stranden från bebyggelsen. Där tillbringade vi en hel månad och det blev nog vår allra bästa vistelse i värmen någonsin.

Genom brytningen med Magnus så bröt Ann också upp från större delen av sitt gamla umgänge. Hon behöll kontakten med några av sina gamla Lidingöpolare som t.ex. Janne Holmberg vars fårfarm vid Norra Lagnö vi långt senare besökte. Hon knöt också nära kontakt med en av sina förskollärarkompisar från Uppsala, Lill Lundin som gifte sig med TV-producenten Lasse Haglund. Dessa båda blev under många år våra nära vänner. Lasse blev ju främst känd för sin produktion av den legendariska ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus, Eva och Brasse. Gissar att Lill också fick ett finger med i upplägget för att göra serien så oerhört pedagogisk.
 
 
Min Fästmö på Östra Promenaden i Malmö hemma hos syster Karin och hennes nye make Gösta Ellhammar.
 
På väg till långlunch hos Lars Lendrop på Skanörs Gästis stannar vi till i Höllviken där Karin och Gösta hade ett sommarhus. Ann, Mats, Torsten Björklund, Simon Brehm, Janne Lotelius, Lisa Björklund (med ryggen mot kameran) och Barbro Brehm.
 
 
Bruden den 9 juni 1967. Iklädd den Werner-Hardtska brudkronan från Waxholms Kyrka och en bukett med dels den Wernerska familjeblomman Prästkrage men också vår egen favorit, Blåklint. Brudkronan skänktes av mina föräldrar till Waxholms Kyrka samma år jag föddes, d.v.s. tio år efter deras bröllop i den kyrkan. Kronan får användas av brudpar som gifter sig där men också utlånas till ättlingar inom vår familj för bröllop på andra platser.

Ann tillägnade sig undervisningen i Uppsala på ett ”mycket tillfredsställande” sätt och befanns därmed lämplig som förskollärare, som rektor skrivit i betyget daterat den 8 juni 1967.

Dagen efter gifte Ann och jag oss i Lidingö kyrka. Vi ville inte ha något stort bröllop och den intima lilla medeltida kyrkan rymmer ju inte heller särskilt många. Föräldrarna, Anns syskon, min syster Brittmarie med make Hans, min best man Hans Richter, min gammelmoster Stina samt Inga och Anders Perntz som tagit oss under sina vingars skydd på Mallorca året innan. Svärföräldrarnas bästa vänner Stina och Bengt Geijer borde också varit med men var sannolikt bortresta. På den tiden föregicks ju bröllop av två ”lysningar” då våra planer tillkännagavs i våra respektive församlingskyrkor vid högmässan för att ge presumtiva opponenter möjlighet att inlägga veto mot bröllopet. Några sådana dök tack och lov inte upp!

Efter kyrkolysningen hade vi mottagningar. Första söndagen hos Anns föräldrar i Lidingö  och söndagen efter hos mina på Kungsholmen. Man lade ut önskelistor hos NK för hugade presentköpares ledning kring våra behov av hushållsattiraljer lämpliga som bröllopsgåvor. Mamma tittade på listan och undrade: – Det här ister-mos! Vad är det för något? Produkten is-termos var en nyhet på den tiden och inte något som fanns i var mans kök.
 
Här välkomnas brudparet ombord på Ångfartyget Norrtelje som då låg förankrad vid Gustav III:s staty vid Skeppsbron. Där hade Ann och jag växlat ringar i den fina damsalongen. Nu var det till bröllopsmiddagen i konversationssalongen som restaurangchefen Sten Hanson välkomnade oss.

Vigselförrättare var familjen Werners ”familjepräst” kyrkoherden i Kungsholms Församling, Carl-Magnus Magnusson som sedan kom att begrava, döpa och viga rätt många i vår familj. Det blev ett turnerande bröllop! Efter vigseln begav vi oss till Anns föräldrahem där det hölls champagnemottagning för vänner och bekanta i olika åldrar. Därefter bar det av till Ångfartyget Norrtälje vid Gustav III:s staty på Skeppsbron där källarmästare Carl ”Calle” Edvardsson och restaurangchefen Sten Hanson dukat upp ett långbord i gamla konversationssalongen på övre däck. Slutligen bar det av till mitt föräldrahem där kaffe, tårta och avecer serverades. Telegram – såväl verkliga som högst påhittade – lästes upp av min bestman Hans Richter.

Gratulationer strömmade in från när och fjärran till vårt bröllop. Den här kära hälsningen hörde väl till de mer spektakulära.

Natten tillbringades för första gången i vår egen lägenhet högst upp i huset på Wallingatan 32. En trerummare på 100 kvm med kök, badrum och separat WC.

Dagen efter for vi iväg på bröllopsresa i min öppna lilla illröda AA112, en Triumph Spitfire jag något år tidigare köpt av min syster Karin. 112 råkade dessutom vara det skåpnummer som både först min bror Lasse och sedan jag själv haft på Norra Latins sommarhem där vi båda vid olika tillfällen tillbringat sommarlov och som jag (trots detta) ansett vara mitt lyckonummer. Av grannen på Dannemansvägen, Sigurd ”Sigge” Isacsson fick Ann och jag varsin ”störtkruka” eftersom han förstått att vi skulle åka öppet i en bil som saknade störtbåge eller andra säkerhetsdetaljer. Det var ju en brittisk bil…..
 
Min vackra Triumph Spitfire vid namn Tekla Henrietta som vi åkte på bröllopsresan i. Detta foto dock taget på hösten efter.

Första etappen gick till stugan i Vedemö där vi övernattade i vår ensamhet. Nästa stopp med två övernattningar hos min gamla sommarfamilj Rehmstedts i Uchte söder om Bremen och sedan vidare till Reith i Alpbachtal, Österrike där vi fick bo i Anns gamla sommarskola. Där var även Anns tidigare boyfriend Magnus Francke och hennes goda vän Eva Degerstedt och Evas make Toni Winkler. Jag hade aldrig träffat Magnus tidigare men visste vem han var eftersom hans pappa och min kände varandra väl som Pimpinellabröder (Stockholms roligaste sällskapsorden), Otto Francke var också pappas tandläkare. Vi tillbringade en skön dag allihop vid Reiths Seebad, åkte linbana upp till Wiederberger Horn (d.v.s. jag åkte bara första etappen. Tyckte de enkla liftstolarna över höga höjder var alltför otäcka och lämnade således min nyblivna hustru ensam  i farans famn på andra etappen…….). Tyrolerinstitutets rektor och Anns vän Walter Körner bjöd oss också på ett par dagar i skolans anläggning i Lido di Jesolo utanför Venedig dit vi fortsatte. Venedig gjordes med obligatorisk gondolfärd etc. Min 24-årsdag firades i Celle-Ligure på Italienska västkusten mot Franska gränsen. Av Ann fick jag en nattskjorta med tillhörande klassisk nattmössa som Ann givetvis sytt själv. Vi inhandlade varsin frukostkaffemugg med fat för brödet. Faten och en kopp finns kvar och är nu äldsta dotterns favorit.

Sedan korsade vi gränsen mot Frankrike och kikade på Hotell Brittannia i Menton där jag tillbringat flera lustfyllda sommarsejourer på Ferieskolan Suecia ledd av mina systrars vän sedermera internationelle konsthandlaren Jan Eric Löwenadler (eller monsieur Lawandier som fransmännen kallade honom). Efter mina år som elev på skolan blev jag (precis som Ann i Österrike) fritidsledare på skolan och fortsatte sedan att under många år producera Jan Erics skolkataloger som ständigt växte samtidigt som skolan expanderade. Ända till han sålde till det som sedan blev Europeiska Ferieskolan eller bara EF.

Jan Eric hade bjudit oss att disponera Villa Rocher, ett privatpalats på Avenue d’Antibes i Cannes under en vecka. Han hade hyrt den stora villan med egen park för att härbärgera elever under en kommande kurs. Vi solade, badade och umgicks med lärarna Marianne Rahmqvist (då ännu Rosenlöf) och Yvonne Arfwedson. Jan Eric bjöd oss också på en minnesvärd upplevelse: en middag på La Ferme S:t Michel, en krog som drevs på och av en gård uppe vid Grand Corniche ovanför Villefranche. Allt som serverades producerades på gården. Man fick i princip bara välja om man ville ha fisk eller kött. Men när maten kom så fördelades maten iallafall på allas tallrikar. När jag försökte säga att jag beställt köttet så svarade kyparen bara ”ah, non, non, non, ca’va’pas” och fortsatte att parallellt med serveringen leka med sin träleksak som fångade en ring på en pinne som den var förbunden med av ett snöre.
Vi fick snällt äta av allt som fanns. Det var sanslöst gott och vi blev oerhört mätta och väldigt törstiga och beställde en kanna vatten vid sidan av vårt vin. Kannan kom och stora vattenglas som fylldes och så hällde vi i våra torra och törstiga strupar – och frustade ut! Det visade sig vara betydligt starkare vatten – ”livets vatten”! En överraskande kväll med mycket god mat, gott vin och trevligt sällskap, Minns också ställets överdådiga gästtoalett. Kanske 20 kvm, boudoirstyle. Toastolen stod i ett hörn, handfatet i ett annat. Eftersom vi var i Frankrike fanns säkert också en bidé….

Så bar det hemåt via Geneve där vi tänkte hälsa på vännerna Miny och Bob Azzam, men de var på turné så det blev bara ett återseende med deras son, lille Pascha. I Stockholm var vi tillbaka den 29 juni.
 
Ann och jag dansar på Boxningens Supporterklubbs fest på Ulriksdal Wärdshus.
 
 Ann låter Torsten Björklund smaka på julskinkan.
 
Mats, syster Brittmarie Jondal,  Erik König och Ann på fest på Lilla Teatern, för vännen Pelle Nyström som fyllde 30 år.
 
Födelsedagsbarnet Pelle Nyström, Ann och jag sitter i Lilla Teaterns salong och låter oss roas av Jokkmokks-Jokkes hyllningssång. Jokke ingick i Pelles "artiststall".

Ann fick omgående anställning som förskollärare och föreståndare för den lekskola som Stockholms stad inrättat i Folkets Hus B-sal en trappa upp på baksidan mot Wallingatan. Så det var ju bara snett över gatan från vår våning. Själv jobbade jag ännu kvar en tid på Sightseeingbolaget. Jag hade avslutat mina juridiska studier vid universitetet efter en halv jur.kand. och påbörjade nu istället en tvåårig utbildning till marknadskonsult vid RMI (Reklam- och Marketinginstitutet, senare RMI-Berghs). Samtidigt utvecklade jag en egen reklambyråverksamhet med min gamla arbetsgivare Sightseeingbolaget, Örebro Läns Turisttrafikförbund, Hallsbergs Kommun och Ferieskolan Suecia som huvudsakliga kunder. Det handlade om logotypedesign, trycksaksutformning och produktion m.m.

Anns förskola var lite speciell i och med att lokalen under övriga tider på dygnet utgjorde en samlingssal i Folkets Hus regi. Det innebar att Ann varje morgon fick börja med att plocka fram själva förskolans alla attiraljer som befann sig under den relativt höga scenen i salens ena ände, och möblera upp och ställa i ordning för barnens ankomst. Och på motsvarande sätt plocka ihop allt efter dagens slut och stuva in under scenen.
 
Här berättar skådespelaren och vännen Lars Passgård något skrattretande på glöggparty hos oss.

Samtidigt var den omedelbara närheten till Stockholms Stadsteater som då ännu huserade i Folkets Hus ett stort plus i förskoleverksamheten. Det hände inte sällan att något gäng skådisar till exempel Yvonne Lombard, Torsten Wahllund med flera som höll på med en pjäs för barn plötsligt dök upp och spelade upp scener eller hela pjäser. Säkert var det också för dem nyttigt att kunna avläsa barnens reaktioner. Men de kunde också dyka upp bara för att helt improviserat roa barnen på en rast.

Något som Ann lärt sig under utbildningspraktiken i Uppsala var att ta med kycklingar till förskolan i samband med påsken. Då kunde förskollärare bara hämta små tuppkycklingar gratis hos uppfödare för att låta barnen i innerstadsförskolorna få se kycklingar och lära sig något om det här med hönan och ägget… Tuppkycklingar var ju ointressanta för uppfödarna och skulle annars bara ha kasserats. Sagt och gjort, trenne kycklingar förgyllde förskollelivet några veckor kring påsk. Men givetvis kunde de inte vara kvar i B-salen på nätterna utan togs då hem och bodde i en stor trälår i vårt kök. Där blev de också kvar efter påsk då de inte längre brukades som undervisningsmaterial. Istället fick de växa upp till kapuner, ungtuppar, som dock började göra väsen av sig. Då sommarlovet kom tog vi ut dem till sommarnöjet i Vaxholm där jag byggde ett litet hus och en liten voljär för dem i trädgården (närmast gatan och längst från huset för de hade börjat gala högljutt i tidiga morgonväkten.

Sommaren 1968 hade vi beslutat oss för att det var dags för barn och i maj 1969 föddes Filippa. Ann var hemma tre månader. Under tiden hade vi insett att vi nog inte skulle bo kvar i stan. Redan på förskolan hade Ann konstaterat bristen på barnvänliga utemiljöer i omgivningen. Den enda sandlåda som fanns var i Tegnérlunden. Den hade väl varit OK om det inte varit för att de då ännu fanns ett systembolag på Tegnérgatan och en större mängd ”gubbar” som tillbringade sina dagar i parken och inköpte sin dryckjom på Systemet och uträttade sina behov i sandlådan varefter de drog sig tillbaka till närliggande portuppgångar för natten. Inte den roligaste uppväxtmiljön. Så vi började se oss om efter ett hus på landet. Det blev ett alldeles utanför Mariefred där vi ofta vistats som gäster hemma hos min best-mans föräldrar. Så på vinst och förlust sade Ann upp sig från jobbet. Jag hade ju inte heller något fast jobb och därmed inkomst, men vi visste ju att Anns yrkeskunskap alltid var efterfrågad och mycket riktigt fick hon ju jobb direkt inom Strängnäs kommun. Först som föreståndare på Höjdens förskola inne i Strängnäs dit hon alltså var tvungen att ta sig med tåg eller buss varje dag eftersom hon saknade körkort och inte ville ta något heller. Hur hon tog sig till och från tåget eller bussen minns jag faktiskt inte. Lämnade vi Filippa ensam medan jag skjutsade? Jag var hemmapappa med Filippa större delen av första året. Tills det var dags för Johanna att göra entré 1971.
 
Hemmafruns dilemma. Hur ska man hinna andas..... Ann matar Johanna och hjälper samtidigt Filippa på med byxorna. Fotot togs av den unge sedermera fotografen och filmaren Håkan Pieniowski som växte upp i Mariefred och som bett att få komma hem och fotografera våra barn som en del i utbildningen på Fotoskolan.


I Mariefred fanns inget förskola, inget ”dagis” eller ”lekskola”.  Ann och bl.a. sedermera ministern Maj-Lis Lööw höll igång en ”kludderia”. Men någon förskola ”fanns det inget behov av” sade kommunen. Till slut tvingades de till korset dock och Ann och Lena Jonsson sökte och anställdes för varsin halvtidstjänst vid den nya förskolan som inrättades  1971 i Mariefred. Ann började dock sin anställning där med mammaledighet för Johanna. Lena som bodde med sin make Dan i Slottsbrinksbacken tog på sig att vikariera för Ann under mammaledigheten.
 
En kväll 1975 uppträdde Stig Järrel i Mariefred och efteråt kom Stig och hans fru Aase och Aases dotter samt vännerna skådespelarparet Birgit Rosengren- Ahrle och Eric Gustafson, Ulla Trenter och min Mamma Ann-Mari hem till oss på supé. Här förevisar Ann vår nyfödde son Pontus för Bigge, Stig och Eric.
 
Föräldrarnas goda vänner hovsångarparet Brita Hertzberg och Einar Beyron med sommarviste i Mariefred, dök upp när vi invigde vår affär vid Rådhustorget, "Skrapgården" som vi drev i sex år.
 
 
 
Ann, skådespelaren Eric "Kom, kom, kom till smörgåsbordet" Gustafson och Brita Hertzberg äter middag hos oss i bibliotektet på Strömsborg. På andra sidan bordet sitter min Mamma, Einar Beyron och Birgit Rosengren-Ahrle.
 
Ann hade vid det här laget börjat inse att det var jobbigt att bo 3,5 km utanför stadskärnan med en ganska jobbig och backig väg att dra barnvagn och varor på. Så hon beslöt sig för att börja övningsköra och började också på bilskola. Och som så mycket annat så klarade Ann sitt körkort med glans och livet underlättades för oss båda. 1971 fick jag anställning hos ett reklamvaruföretag som flyttat från Stockholm till Mariefred. Det passade mig som hand i handske och efter några år hade jag tagit över företagets internationella försäljning och lansering i ett eget företag som sedan blev Anns och mitt gemensamma levebröd tills vi sålde företaget 2008 och pensionerade oss. Ann var hemmafru under åren då barnen var små. Vi hade diverse barnflickor till hjälp eftersom vi också hade djur att ta hand om. Tidvis upp till tre hästar, en get, kaniner, undulater och två (eller flera…) katter!

Men från 90-talets början engagerades Ann i vårt företag där hon blev ekonomiansvarig mm. I ett mikroföretag  som vårt, får båda vara beredda på att göra allt möjligt.
 
Ann och Johanna vid några av rabatterna på Kumla gård där vi bodde i 20 år och där Ann verkligen fick utlopp för sin trädgårdskreativitet.
 
 Här celebrerar översteprästinnorna Johanna och Ann inför blomsteraltaret........

Samtidigt såg hon ju också till att få utrymme för sitt trädgårdsintresse. Vi har haft oturen eller turen (vilket man tycker) att köpa bostäder som saknat all form av ordnad trädgård och vi har sedan sålt dem med prunkande fantastiska skapelser som alla bar Anns signum. Men med gröna fingrar i släkten sedan 1400-talet så var det väl inte att vänta sig något annat.
Det sorgliga har varit att köparna i allmänhet inte har uppskattat vackra trädgårdar utan ganska snart lagt allt under gräs eller grus! Därför har Ann aldrig velat återbesöka de hem vi lämnat. Från vårt första hem i Mariefred på Strömsborg där Ann lagt under sig en stor del av den åker som ingick i fastigheten för att förvandla till trädgård, drog vi till Åkers Styckebruk där vi köpte drömstället för en trädgårdstokig människa som Ann. Nämligen den gamla trädgårdsmästarbostaden med resterna av hela den gamla blomster- och grönsaksträdgården vid Åkers Styckebruks herrgård. Den hade varit ”undantagsstuga” för den sista brukspatronsänkan som var engelska och därmed trädgårdsintresserad men kanske inte så kunnig. Ville hon ha en grusgång så körde hon ut grus på gräsmattan…. Men förutsättningarna för en god trädgårdskultur fanns ju ändå sedan tidigare. Den sista trädgårdsmästaren med fru bodde dessutom kvar i ett hus alldeles intill och blev Anns bästa vänner under de två åren vi bodde där. Här hade ju funnits stora odlingar, växthus (vilka var nerrasade), en härlig solvarm och vindskyddande mur, herrgårdsdamm med en liten fors vid huset och vattenfall ner mot Bergaån. 

Dock bodde vi som sagt bara kvar i två år eftersom situationen med skjutsning av oss själva och barnen, som gick kvar i skola och förskola i Mariefred, inte alls blev så begränsad  som vi tänkt oss. Utan till slut satt vi och körde den där milen i skytteltrafik. Så det blev en flytt till centrala Mariefred där vi flyttade in i den gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan. Två hus plus uthus och en trädgård i två plan. Den högre ovanpå rester av det gamla kartusianerklostret Pax Mariae, det sista som inrättades i Sverige och det första som Gustav Vasa drog in och rev ner. En viktig del av Kartusianernas tillvaro var ju de egna små trädgårdstäpporna så även här fanns goda förutsättningar för Ann och ett ”osrkivet blad”. Doktorn hade bara velat ha fruktträd och några bärbuskar. Inte en blomma så långt ögat kunde nå. Nåväl, det rådde Ann snart bot på och när vi ett tiotal år senare drog vidare så lämnade hon återigen en fantastisk skapelse. Och i viss mån vet jag att det var den trädgård hon egentligen inte ville lämna. Ett sexårigt mellanspel i en standardvilla upp i Slottsbrinken (också omgiven av gräsmattor och asfalterad garageinfart…) får väl betraktas som en övningsträdgård inför vårt sista stora egna boende, Kumla Gård utanför Härad, dit vi flyttade 1996 och bodde på i 20 år.
 
Ann var inte så mycket för att knäcka champagneflaskor för att fira saker, men en dag på året fann hon ofta anledning att öppna en och det var den 21 december! Stora Vändardagen!
"Nu vänder det" var alltid årets mest välkomna replik för Ann. Hon var ingen dyrkare av den mörka årstiden och stundtals under några år kunde  melankolin i vintermörkret försvåra livet för henne.
 
Kumla Nergård blev vårt paradis på många sätt och här kunde Ann också få utlopp för såväl sina trädgårdskunskaper som sin lust och glädje för blommor. Hon var en oerhört kreativ människa när det kom till att anlägga rabatter, dammar och grönsaksland.
 
Vi började dock med att lägga om alla tak och gemensamt måla om de tre stora husen, två boningshus och en stor lada. Plus ett gammalt traktorgarage och ett f.d. utedass. Det hade också tidigare funnits ett trevånings timmermagasin och en ladugård men dessa hade brunnit ner på 50-talet. Även här var det som fanns: gräsmattor, fem fruktträd plus en klarbärslund, en rosenbuske  och två schersminbuskar! Inte så mycket djur att ta hand om men katter har vi  haft mest hela tiden. Vår äldsta, Månster, blev 19 år. Resultatet blev växthus, grönsaksbäddar och blomsterrabatter, trädgårdsdamm med liten bro för den funderande ängeln att sitta på. Stensatt rundel med kvarnstensbord i mitten blev vår kaffe- och drinkplats omgivna av bärbuskar och blommor. Allt var Anns verk. En lång stenmur kompletterade och där hjälpte även Pontus till. Vi behövde verkligen aldrig resa på sommarsemestrar. Vi saknade behov av det. Vi bodde ju på sommarens mest fantastiska plats. Det gamla utedasset med sina tre fjölar förvandlade vi till ett lusthus för våra kräftkalas.
 
 Så här ville Ann alltid komma hem från sina skogspromenader.
 
 Resultat av en kortis i omgivningen.

Utöver trädgården så var svampskogen det som Ann inte kunde vara utan. Så fort de första små uttringarna visade sig så var hon väck till framåt hösten då den sista trattisen plockats. Inte sällan kom hon hem med hela lastutrymmet i vår Kangoo fyllt! Utanför svampsäsong fick det duga med långa skogspromenader. På våren obligatoriska besök hos ”ormbunken rister”, meanderdalen mellan Krampans gård och Nedre Marviken där en urgammal å slingrar sig ner till sjön och har resulterat  i ett enastående mikroklimat där ormbunkar, trädgårdsångare, bofinkar, koltrastar och en fuktig blomprakt frodas.
 
Ann i en av de miljöer hon älskade mest, bland ormbunkarna vid Krampan i den Sörmländska bergslagen.

Ann var en ständigt närvarande mamma, mormor och farmor för sina barn och barnbarn. Vårt hem var alltid öppet för dem och närhelst de behövde stod hon parat att laga ett mål mat, servera ett mellanmål eller spela ett spel. Hennes bakgrund som förskollärare gjorde att det alltid fanns någon idé om sysselsättning för skoltrötta barn eller högaktiva vildbasar.


Under många år upprätthöll vi traditionen med en kräftskiva. För ganska många vänner så länge vi bodde med stora användbara uthus och lite färre när vi begränsade oss till våra lusthus. Men barn var också alltid med och det dukades lika festliga bord för dem med något mer önskvärt än just kräftor. Anns dukningar och arrangemang var outstanding. Själv stod jag mest för dryckerna. En annan tradition som vi också kunde hålla igång rätt länge var våra glöggparties. Även där dukade Ann upp fantastiska gottebord  där allt var hemgjort. För det mesta följdes dessa parties av uppsluppna eftersittningar som kunde ta sig dråpliga följder i form av till exempel ett tåg med lakansklädda, sminkade herrar och damer med ljus i hand som allvarligt tågade runt i de omgivande kvarteren.
Ann var en matlagare av format. Hennes ”kokerier” som samlats från äldre släktingar, tidningar och inte minst egna skapelser, delas nu av hennes barn.
 
Christer Wahlström sjunger eller håller tal....eller nåt... Kjell Inestam och Ann lyssnar?
 
Vid våra kräftkalas stod inte bara glädjen högt i tak.... Fr. v.: Christer Wahlströms, Ylva Sangwill, Kjell Inestam, Ann, Eva Inestam och Åke Lindström. Gunnel Lindström hamnade utanför bild.

Här leds "luciatåget" efter en glöggfest nerför kyrkbacken av Jens Holmqvist, Gunilla Hedén, Ann, Anna Schalin och möjligen Carl-Gustaf Schalin.
 
Vi hann vara gifta i nästan 55 år och förlovade i 57. När vi firade guldbröllop 2017 förärade jag Ann denna målning av Alexander Roslin men manipulerad av Zigge Holmgren på Gotland som hade kopierat in våra ansikten i Roslins målning, därtill bytt Anns frisyr mot en mer passande från en annan Roslinmålning. Mer passande med tanke på blommorna.

Med åren kom dock också krämpor. Sannolikt fanns det en ärftlig benägenhet för artros för lederna krånglade alltsom oftast och när hennes ALS sannolikt hade debuterat så sa hennes läkare att ”det är säkert bara din artros som spökar. Gå hem och ta en alvedon”. Till slut lyckades hon med konststycket att få byta vårdcentralsläkare (det tarvades att hon skrev till högre ort) och fick då omgående komma på utredning vid Mälarsjukhuset i början av sommaren 2021. Det tog sedan till i februari i år innan neurologen vågade sig på att slutligen säga att den preliminära diagnosen om ”variant av ALS” var så långt han kom. En variant hon tydligen var ensam om. En variant som bara angrep det perifera nervsystemet och inte det centrala. Det tycktes angripa som ett band mellan fingrarna, via armar och lungor. Och det var också andningen som till slut fick henne att ge upp. Hon ville inte leva med en sjukdom som inte kunde gå över utan bara bli värre. Hon ville inte bli beroende av mig eller andra människors omvårdnad eller av maskiner. Då fick det hellre vara.
 
 
Äntligen hade Ann fått sin länge efterlängtade trapplift vilket innebar ett slut på "inlåsningen" på övervåningen som varat sedan före jul då Ann vid ett tillfälle varit uppe på vinden och sedan inte klarat av att gå ner vilket gjorde att vi inte vågade låta henne gå ner för trappan eftersom vi inte skulle klara att hjälpa henne uppför om samma sak hände. Befrielsen blev tyvärr inte långvarig.
 
Påskdagslunch 2022 hos Filippa och Eliot med Pontus, Sandra och Linnea och alla barnbarnen.
 
 Och på kvällen kom Johanna från Skåne.
 
På Påskdagen var vi med hemma hos Filippa och Eliot och där var alla barnen och barnbarnen med och på kvällen kom också Johanna upp från Skåne. Det blev en fin och solig dag då vi kunde vara ute på deras terrass hela tiden. För Ann var det första gången hon kommit ut sedan före jul eftersom den trapplift vi väntat på sedan i december inte monterades förrän på Skärtorsdagen.
Det blev också sista gången för henne, för på onsdagen efter påsk hämtades hon av ambulans på grund av andningsbesvär. Syrgasbehandlingen gav resultat men plötsligt på fredagskvällen försämrades hennes tillstånd och när vi kom fram till sjukhuset hade hon redan fallit i koma. Med sina händer i våra tog hon strax efter tio på kvällen sitt sista andetag.
 
 

Vår gamle vän konstnären Harry Karlsson, sa alltid när man frågade ”hur det var”: ”Jodå, allt är sig likt och inget är som förr”.

Jag skrattade alltid åt uttrycket, men när Ann dött insåg jag hur sant det är. Vårt hem, ser likadant ut, möblerna står kvar och tavlorna hänger där de ska. Och ändå är ingenting som det var bara ett par veckor tidigare. Ett stort tomrum har vuxit upp mitt i alltihop. Ett tomrum efter min älskade.

 
Ett av de sista porträttbilderna jag tog av Ann i oktober 2021 då hennes körkort skulle förnyas. Det hann hon dock aldrig fullfölja.

Ann såg alla omkring sig. Hon hade koll och överblick. Inget undgick hennes falkögon, även om det ena tappat synen och det andra blivit svagare, så såg hon detaljer och påtalade när något låg eller satt fel. Hur litet det än må ha varit.

Ann var modig! Modigare än jag någonsin trott. Hon tog den dödsdom neurologen uttalade, med stort lugn. Sjukdomens kroppsliga följder var inget Ann ville leva med. Att inte kunna bryta av en blomstjälk eller gå i skogen och plocka svamp – och vara medveten om den ständiga försämringen, nej, då fick det hellre vara. Någon gång tog hon dock ordet ”orättvist” i sin mun.

I slutet av februari eller början av mars måste hon ha skrivit sitt lilla avskedsbrev till oss i familjen som fanns i Anns trädgårdsanteckningsbok. Efter den tiden fick hon svårt att hålla i pennan och jag fick överta hennes kalenderskrivande till slutet. Brevets huvud med den lilla kungsängsliljan över hennes namn och livsårtal, pryder hennes urna och också gravstenen. Hon avslutade brevet med ”Göm mig i era hjärtan – jag har er alla i mitt” och undertecknade med ”Tanten”!
För er som kanske inte vet det så var ”Tanten” lille Augusts namn på sin farmor.

Ann ville att hon och jag i födelsedagspresent skulle ge Filippa ett äppelträd att plantera på Skogstorp – där vi kunde sitta under grenarna och tänka på Ann när hon var borta. Nog räknade vi med att hon skulle få vara med och plantera trädet den 4 maj men så blev det inte. Alla vi som var med på Anns begravning och några ytterligare nära vänner planterade gemensamt äppelträdet och en omgivande liten blomsteräng och hoppades att Ann kunde sitta däruppe i himlen och blicka ner på oss.
 
Här är familj och nära vänner samlade bakom det nyplanterade äppelträdet. I framtiden kan man sitta under dess grenar och minnas allt härligt som Ann gett oss och som vi upplevt tillsammans med henne.

Anns grav på Nya Kyrkogården i Mariefred. Bredvid vilar vår lille sonson Nisse som blott hann vara med oss ett dygn.

Jag saknar Ann så oerhört. Hon finns inte längre i min vardag och inte heller i vår fest. Hon svarar inte när jag ropar och jag kan inte berätta saker för henne. Vi kan inte mera njuta av adagiettot i Mahlers femma och gemensamma minnen och upplevelser tillsammans. Det är så konstigt och ofattbart. Känslan av sorg och saknad är outsäglig och stundtals outhärdlig. Jag vet att den känslan kommer att mildras med åren och det är min förtröstan.
 

HÄR FÖLJER EN BILDKAVALKAD GENOM TILLDRAGELSER I ANNS LIV OCH HENNES INTRESSEOMRÅDEN



Med Mats syssling Louise Werner på besök.
 
En av våra käraste vänner och affärspartners, brittiske Patrick O'Brien fyllde 60 och firade detta på Burford Bridge Inn utanför London. Här syns Ann i samspråk med ett par av Patricks vänner samt vår vän Eva Monnier från Amsterdam.
 
Från den kungliga supén i Rikssalen på Gripsholms slott den 10 augusti 1987 då slottet fyllde 450 år. Mats ingick i jubileumskommittén och Ann tjänstgjorde tillsammans med Elisabeth von Stockenström som värdinnor för kungafamiljen. På bilden syns delar av de drygt 70 servitörerna. Nummer två från höger är en ung antikexpert – Knut Knutsson. Ann syns med ett vitt klänningsband runt nacken och bara axlar vid bord två. Vid bordet bakom skymtar en vit smoking som sitter på Mats.
 
 
Med vår granne under ett antal år i Mariefred,  Lars Roos hemma hos oss på glögg.
 
Vännerna Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft på middag hemma.
 
Här gratuleras Carl Jan på sin 70-årsdag på Källaren Grappe av Ann.
 
Den käre vännen gamle slottsfogden på Gripsholm John Crafoord på lunch.
 
Ann med trevligt ressällskap under en treveckorsvistelse på Spanska solkusten. Margareta Lagergren och Sophie Krönlein.
 
Mats syster Karin, Anne-Marie Gummeson-Kocherga och Ann.
 
 Ann och radioprofilen Bertil Perrolf på s/s NORRTELJES akterdäck.
 
På besök hemma hos Folke och Marianne Isaksson i Vaxholm

 
 Ann hjälper Janne (Loffe) Carlsson att montera ett solparasoll inför lunchen vid Jannes sommarannex. Jannes gamle vän basisten Lukas Lindholm övervakar.
 
Vid en trädgårdsmässa haffas Ann av pelargonexperten mm Lasse Anrell som intervjuar för SVT.
 
 Ann och Johanna på Trädgårdsmässan i Stockholm där Johanna då var engagerad av Blomsterfrämjandet.
 
 Ann vid Jurmalas strand utanför Riga i samband med ett av våra sista Intercreatormöten innan vi sålde företaget.
 
 Ann överlämnar ekonomidokument till Veronica Vestlund som tillsammans med sin make Ola köpt Scandaid Display AB av oss. 
 
Här firas försäljningen/köpet av vårt företag med Ola och Veronica Vestlund. Olas farfar Edvin var vår allra första leverantör och familjen Vestlund var våra leverantörer i tre generationer.
 
2009 for Ann och jag en vecka till den lilla medeltida staden Panicale i Umbrien i Italien. Det var vännen Louise Lyberg som lockat med oss på denna resa som leddes av henne och hennes kusin Bobby Hommerberg. Det blev en fantastisk vecka späckad med kulturupplevelser i städerna runt om, Florens, Asissi, Siena m.fl. Vi var alla inkvarterade i de s.k. Ceasarini-våningarna. En svenska som gift sig förmöget i Panicale hade köpt upp gamla historiska bostadshus för att rädda dem från rivning, och rustat dem för uthyrningsbruk för turister.
 
Även kommers kan vara kultur! Här kollas utbudet av Catharina Fletcher, Ann, Ije Holmländer, Louise Lyberg och Anne Banér.
 
En vilopaus för  Mats Hellström och Ann.
 
 Ann med Anne Banér och Staffan Gullander på vår gemensamma terrass mellan våra Ceasarini-våningar. Vår var en gammal olivoljepress.
 
En gata i Panicale.
 
Så det är så de kommunicerar uppåt.......
 
Här samlas vi vid pumpen inför dagens utflykt.
 
Terrassfest i Panicale.
 
Här utsätts vi för ett avslutningsprov. Examinatörerna Bobby och Louise övervakar några av "eleverna".
 
 På väg till flygplatsen på väg hem efter veckan i Panicale, stannade vi för ett besök i den fantastiska klippstaden Bagnoreggio till vilken man fick gå över en lång hög bro över en kanjon.
 
Ett bildcollage från Anns, Johannas och min resa till Sydafrika 2000. Vi var med om en vinprovning på den klassiska vingården Groot Constantia.
 
Jag var med om att grunda det internationella nätverket Intercreator som samlade mindre familjeföretag runt om i världen som sysslade med små hjälpmedel för att fästa och hänga marknadsföringsmaterial i butiker. Gruppen kom att bli pionjärer och ledande på sina respektive marknader. Patrick O'Brien och hans dåvarande fru Eugenie Raker (t.v.) blev personliga vänner för livet och efter en av gruppens årliga möten som det året ägde rum i Stresa i Italien, så tog de båda och Ann och jag en vecka extra och reste runt i omgivningen och åt och drack gott.
 
Här sitter Eugenie och Ann med Isola Bella i bakgrunden.
 
Här är Ann och jag på en mer närliggande utflykt då vi övernattade på "spökhotellet" vid E4:an strax norr om Norrköping, Hotell Stenkullen. En helt fantastisk upplevelse. Vi var ensamma gäster hos ägaren Maria Larsson som förlade oss i Drottning Sofias rum med himmelssäng. Drottningen hade bott där medan hennes make den långe Oscar II sov i rummet intill i en speciallång säng som också fortfarande är i bruk.
 
Marias mat var helt enastående. Här äter Ann frukost.
 
Naturligtvis kom Ann och Maria att prata blommor och raskt försvann de båda ut i den vidsträckta parken och återkom med sitt byte. Rara blommor som numer återfinns i vår trädgård.
 
2016 var det dags för vår sista gemensamma resa med Göta Kanal-båten M/S WILHELM THAM (vi lyckades aldrig fara med någon av de båda andra). Denna gång dock en pilotresa från Göteborg utmed västkusten upp till Grebbestad.
Här Ann med kapten Pierre Drackner inför avfärden från Göteborg. För andra gången sov vi också på huvddäck (d.v.s. en trappa ner). Det hade att göra med vår tilltagande ålder och bristande förmåga att klättra upp i trånga överslafar. Thammen har en dubbelhytt på huvuddäck med två kojer på durken. Första gången var också vår första kanalresa i början av 70-talet då vi åkte med våra båda små döttrar (Pontus var ännu inte född) och fick bo i en av "bananhytterna" längst akterut på huvuddäck. Kojerna var böjda efter akterskrovet. Därav namnet. Och dessutom alldeles över propeller- och roder-axlarna. Så rätt ljudliga hytter. Senare omgjorda till duschar och toaletter.
 
Vädret under resan var såpass fint att vi valde att äta frukost ute på däck.
 
Vi kan här vara på väg in till Klädesholmen där det vankas överraskning.
 
Vid hembygdsgården dyker det plötsligt upp en grodman ur djupet och medför alldeles nyfångade ostron som serveras för hugade resenärer. Ann betygade att det var något helt annat att äta färska nyfiskade ostron än dem som hanterats en tid. Själv ångrade jag att jag inte tog tillfället i akt att pröva om jag fortfarande ogillar ostron.
 
Hoppas inte att kaptens fråga var "Var är vi?"! Detta var ju visserligen en pilotfärd för att utröna om det var en möjlig utveckling för användandet av kanalbåtarna, så frågan hade ju inte varit helt obefogad! Hustru Ann hade dock en god uppfattning kring farlederna utmed sträckan från Fjällbacka till Grebbestad och kunde säkert ge goda råd!
 
 Sann avkoppling på kanalbåt!
 
 Eller på gammal skärgårdsångare. Lunch på s/s NORRTELJE i Norrtälje hamn. s/s BLIDÖSUND ligger akterom.
 
 Paraplydrinkar på däck när vi kryssar till Bergens- och Geirangerfjordarna. (En är till mig!)
 
Ann och jag äter kräftor på verandan på Kumla Gård.
 
Sushi i Kungsträdgården i Stockholm.
 
När äldsta dottern Filippa fyllde 50, hyrde hon och Eliot en villa på branten ovanför Villefranche dit de bjöd in ett antal vänner och familjemedlemmar i olika etapper (eftersom villan hade många sovrum). Här frukosterar vi på en av terrasserna tillsammans med andra dottern Johanna (bakom kameran) och hennes fru Youngan.
 
Här ett glas vin på den stora terrassen.
 
Avskedsmiddag på La Mere Germaine nere i hamnen. För att få rum med alla gäster så satte man upp ett par bord på kajen på andra sidan gatan.
 
En sista njutning av blomning och utsikt innan avfärd mot Nice flygplats.
 
En stilla läsestund undan solstekandet vi en av våra Mallorcaresor.
 
Vår favoritplage vid Hotell Son Caliu i Palma Novas utkant. Det hotell vi bodde på vid vår förlovningsresa 1966. Nu omgärdad utöver av själva hotellet också av två längor med apartementos och restauranger mm. Vi bodde då en månad i en av dessa lägenheter.
 
Vår balkong i apartemento 007 (!!) utnyttjades för frukost, lunch, drink och en och annan hemlagad middag. Plus pusslande vilket var en annan av Anns favoritsysselsättningar.
 
Ett glas cava på balkongen innan middag på någon av de tre krogarna i huset intill. Märk den gröna ovala burken som medfördes på alla resor innehållande cashewnötter för drinken. En annan specialburk innehöll Anns Dry Martiniglas!
 
Vår näst sista utlandsresa gick till Sicilien. Första gången för oss båda. Här sitter Ann i samspråk med några medresenärer på piazzan i Taormina.
 
Grönsaks- och blomstermarknader var alltid favoritmål för Ann under våra resor.
 
Liksom svalkande besök i kyrkor och katedraler.
 
Här kan man tala om Agave! Våra båda "stora" vid vår entré hemma, med rötterna i Rom, är rena miniatyrer jämfört med denna bjässe.
 
Ytterligare en favoritsysselsättning under våra resor: stenplockning! Här har Ann vandrat fram och tillbaka över den smala remsan land till den lilla ön utanför stranden vid Taormina. Strax efter avlystes stranden och vi "kördes iväg" eftersom det skulle spelas in en reklamfilm där.....
 
Vår sista sommarresa gick till Hällsö norr om Strömstad och med Norge på andra sidan sundet. Vi hade gemensamt med Filippa och Eliot hyrt ett hus på ön ett par veckor dit också Johanna och Youngan kom. Här är det Kapten Klara (med skepparexamen) och chiefen Eliot som för oss från fastlandet till ön .
 
Ett sommarmåste är ett eller annat parti Komet, ett kortspel om pengar! För att kunna spela det på rätt sätt idag krävs att man hamstrat gamla svenska mynt: 1-, 2-, 5-, 10- och tjugofemöringar som fördelas mellan spelarna som satsar och vinner – eller förlorar! Kometpengar kallade där de vilar i sin vinterpåse.
 

 
Ann firar sin 70-årsdag på Västanå.
 
Johanna har gjort ett fint hyllningsalbum.
 
Ann var en skogs- och trädgårdsmänniska ut i fingerspetsarna. För henne var vistelserna i skogen själva livsluften. Att gå i ett vitsippshav och lyssna till vårfåglarnas ystra sång var ett måste varje vår.
 
Eller i en majestätisk bokskog i Skåne.
 
Tallskog var dock nog egentligen mest lockande för dess svampmöjligheter.
 
Det hände ganska ofta att vi tog med oss en picknickkorg till något av de många fågeltorn som finns i våra omgivningar för att på våren njuta av sången och leken.
 
Bärplockning! En annan obligatorisk sysselsättning varma sommardagar. Mestadels hade vi själva tillgång till såväl svartvinbärsbuskar som vildhallon. Och bodde vi i hem som saknade bär, åkte vi till Fagerviks gård i Hälleforsnäs och plockade en dag så att Ann kunde göra saft och sylt. Och jag kanske lite brännvin och "Hirams Absoluta".
 
En skörd från vildhallonbuskarna på Kumla Gård på kökstrappen.
 
Det färdiga resultatet burkat och klart för vinterns konsumtion. Både Ann och jag var ju uppväxta med denna självklara sommaraktivitet för att ta tillvara naturens gåvor. Men hon blev ändå lite nedtryckt då hon på vårt stopp i Uchte i Tyskland hos min gamla sommarfamilj mötte "Mamma Micki" som direkt tog ner Ann i källaren och där tydligt demonstrerade "hur det ska se ut" i matkällaren! Konserverade frukter och bär och grönsaker av alla de slag i rad på rad.
 
En härlig frukostplats på utsidan av syrénallén vid Kumla Gård.
 
Frågar hon sig månne: "Varför ser det inte ut så här, hemma?". Vid Ulriksdals slottsträdgård.
 
Akta vad det kliade i hennes fingrar.
 
"Jag vill ha alla....."
 
Rabarbern på Kumla förvandlades till alla möjliga olika varianter av rabarberpaj under försommaren.
 
Här på väg med skörden.
 
En sommar hade vi ständiga fikagäster uppe på köksterrassen. Det var vår lilla trädgårdsdamm som lockade från början men sedan upptäckte de att det bodde ett par generösa nyttiga idioter i huset också! Året därpå blev vi mer avvisande och numera kommer de mer sällan på ett snabbt besök.
 
Trädgårdsbruden? Undrar om det kan ha varit en myggrik sommar.
 
Vårförberedelser vid stenrundeln på Kumla.
 
 
Vår fina sommarveranda på Kumla, förvandlades till vinterträdgård och skafferi under den kalla årstiden.
 
Ann i syrénallén i vinterskrud.
 
Kommer våren månne där borta?
 
Här har Ann tagit sig snö över huvudet på kungsgården.
 
Den årliga titten på de båda magnoliaträden vid Gripsholms slott.
 
Syrénhäckens undervegetation avlägsnas. Egentligen behövde vi inte göra något åt detta men Ann hade en annan standard för hur det "skulle se ut" än Fastighetsverket och bjöd på sin arbetsinsats inte utan glädje och tillfredsställelse även om hon mötte näbbiga små parkarbetare från slottsförvaltningen som tyckte hon kunde flytta tillbaka till landet.
 
Pionlisten var en orensad ruin med några stackars överlevare. Anns långvariga och ihärdiga omhändertagande har förvandlat den till en praktblommande sevärdhet.
 
Så länge det var slottets parkavdelning som skulle sköta detta, fungerade det illa och Ann kunde inte åse det utan att göra något – så länge hon orkade och kunde. Numera har vi en "egen" trädgårdsmästare och det mesta fungerar mycket bättre.
 
Här på återbesök i den så kallade skräpträdgården vid vårt gamla hem, Trädgårdsmästarbostaden vid Åkers Styckebruks herrgård.  Här hade stått ett antal växthus och grönsaksbäddar. Vi hann aldrig dit för åtgärder innan vi flyttade tillbaka till Mariefred och inget tycks ha hänt sedan dess heller. På andra sidan muren ligger – på en lägre nivå – den härliga finträdgården med parkens damm och vår egen lilla fors. Gamla delen av huset med trappgaveln byggdes 1794, medan den von Sethska tillbyggnaden med långsidan hitåt tillkom 1972.
 
Nästa generation i den Östska blomsterlinjen! Johanna gör ett arrangemang under mors överinseende.
 
Och här är det nästkommande generation som tidigt skolas in! Mathea får grunderna förklarade för sig.
 
Familjen skickar en hälsning till Skånedottern och Youngan från inledningen till kräftfest.
 
Hela familjen som den då såg ut, samlad på Kumla gårds trappa för att fira vår 50-åriga förlovning.
 
Familjens tjejer vid floxen nedanför trappan. Pontus Linnéa, Filippa, Youngan och Johanna, Ann, Klara, Elsa och Mathea.
 
Bekransade! Eliot, Ann och Mathea.
 
Jullunch i matsalen på kungsgården utan "skåningarna".
 
Ann med sin bror Henrik Löfgren.
 
 
 Ann på Henriks 70-årskalas på Blankaholms Värdshus. Här med Henriks svärmor "Mummis" Rhenberg.
 
Trädgårdslekar vid kungsgården.
 
Mamma Ann överraskas av Johanna som plötsligt kommer stolpandes i ösregn på besök.
 
Ann med våra döttrar på Rivieran 2019.
 
En rolig bild tagen av en fotograf på Strengnäs Tidning som råkade fånga Ann på väg mot Torghallen, med Filippa och Johanna och möjligen Johan Jernberg eller Mathias Insulander i släptåg. Förmodligen taget 1974 eftersom Skrapgården inte finns ännu men väl Stenbergers Eftr. på nuvarande Blå Kattens plats. Även Erhard Dahlqvists friserslong finns kvar. Till vänster en för gamla Mariefredsbor välkänd silhuett, nämligen "Mambo", som var en bildad men lätt "eljest" herre som i välklätt skick bodde i en jordkällare utanför staden. Gjorde sina bank- och postärenden varvid han med prudentlig stil och bläckpenna skrev på de olika blanketterna. Alltid bärandes på kassar och som sagt propert klädd i kostym med väst och klockkedja och med hatt och överrock.
 
 Ann, Johanna och Youngan på Sveriges sydligaste udde Smygehuk i höstdis.
 
Vi besöker Malmö och Johanna och Youngan tillsammans med barnbarnen Freed, Mathea, Zack och Klara.
 
Här ser det ut att vara illdåd på gång. Utklädningsrummet på Stockholms Slott ger många möjligheter för Elsa och Mathea som väpnare eller som prinsessor.
 
Utslagna! Ann och Mathea i biblioteket på Kumla 2006.
 
 Barnbarnen verkar bli helt utslagna efter några timmar med farmor/mormor/tanten.
 
 En trygg arm att somna på för lille August.
 
Och är det inte barnbarn som sover med Ann så var det våra många katter. Det här är en av de sista i raden, Cessna. Annars minns vi väl bäst de första Rufsi och Tufsi. Skrållan och inte mins Månster som var med oss två flyttar och 19 år!
 
 
Ann med Mathea, Elsa och Zack i Ugglas Park i Strängnäs efter besök i glassboden!
 
Till jul skall det alltid finnas Mandelmusslor som kan fyllas med vispgrädde och hallonsylt. Här fixas dessa av Elsa och Ann.
 
Pyroteknisk efterrätt serveras till August och Elsa.
 
"Det är inte kallt!" Ann försöker locka August ut i Medelhavet på Cypern 2016.
 
"Nissen" August är lite reserverad mot den gamle tomten i vår hall på kungsgården.
 
Farmor för tredje gången 2015 då lille August föddes.
 
 
"Å när de inte vill så tar jag till hammarn!" Med farmor och storasyster i handkammaren.
 
Ann med Mathea och Elsa och obekant hund någonstans.
 
Sagotanten är på gång. August lyssnar.
 
 Elsa lär sig baka pepparkakor på Kumla.
 
Ann i väntan på villig badgäst.
 
Ann, August och Elsa.
 
Sagotanten på gång igen! Stolen August sitter på har hängt med sedan 70-talets början och är en av fyra med ett tillhörande bord som vi köpte från Ecuador då vi hade en konsthantverkare från ett kollektiv i huvudstaden Quito boende hos oss någon vecka.
 
 Här är det Elsa som har ett allvarssamtal med farmor. 
 
 
Djur har våra barnbarn alltid fått vänja sig vid, vare sig vi har haft egna eller som i detta fall får med små lamm hos vännen Björn Brolin på Framnäs, som August får bekanta sig med.
 
 
Här hålls kalas på kungsgårdens vind. Elsa, August och Ann på den Ecuadorianska möbeln.
 
Rullstolsförare?
 
 Ann och Mathea.
 
Barnbarnen växer ikapp oss! Här visar sig Elsa ha blivit lika lång som Farmor.
 
Werner & Werner i yngre och solbrändare dagar!
 
Ann och jag tillsammans med Filippa och Eliot på picknick i hagen vid Krampans gård. Antagligen på Margareta-dagen att döma av blombuketten som Filippa och Eliot hade med sig.
 
Skogsskövling i salongen på kungsgården! Anns vanliga sätt att slippa få granbarr i hela huset om granen skulle bäras ut hel och hållen som förr.
 
 
Blomsterkrönt soldyrkare.
 
Utmattade flyttgubbar 2016 på väg från Kumla till Gripsholms Kungsgård.
 
Guldfästfolket firar 50-årig förlovning på Nergården 2015.
 
Vita Frun i allén på Kumla.
 
 
Ann med nyplockad invasiv (!) bukett vid motorvägsviadukten vid Grundbro.