Mats Werner

Kjerstin Dellert: ”I förtroende” (2000)

Den av denna saliga kvartett som jag dock kom att känna närmast och längst var operasångerskan och teaterdirektrisen Kjerstin Dellert. Första gången vi träffades var någon gång i början av 60-talet. Kjerstin och hennes dåvarande make Carl-Olof drogs in som medlemmar i Boxningens Supporterklubb som startats av min svåger Henning Sjöström då han valts till ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Vid stora boxningsgalor utomlands var det vanligt att det runt ringside satt idel ”kändisar” som drog intresse till evenemanget. Detta ville Henning också införa vid evenemang i Sverige. Han värvade ledamöter till styrelsen ur vänkretsen. Skivbolagsdirektören, Hylands Hörna-orkesterledaren, jazzbasisten med mera Simon Brehm blev ordförande. Skivbolagschefen och senare framgångsrike fastighetsmäklaren Pelle Nyström blev klubbmästare. Vingresors PR-chef Leif Söderlind, företagsledaren Sten Dahlander, advokaterna Axel Wahlberg och Bertil Molle kompletterade och mig beordrade han till sekreterare och skattmästare.
Kjerstin och Carl-Olof var flitiga deltagare vid klubbens många festarrangemang men återfanns väl kanske inte lika ofta vid ringside.

 

Något jag aldrig funderade över då men som jag förstått av boken, var att giftermålet med Carl-Olof var att betrakta mer som ett resonemangsäktenskap. Carl-Olof var vd i pappa Oscar Dellerts framgångsrika grossistföretag och Kjerstin var tydligen långt ifrån trogen under äktenskapet, något hon är helt öppen med. Men Kjerstin var en intensiv och passionerad människa. Inte helt oväntat så upplevde hon också motgångar såväl på det personliga planet som i sin operakarriär. Trots stora och ibland exceptionella framgångar som till exempel då hon fick vara en av dem som gjorde Harry Martinssons, Erik Lindegrens och Karl-Birger Blomdahls rymdepos ANIARA till en operahistorisk händelse av högsta rang, så blev hon till exempel aldrig utsedd till hovsångerska som de flesta av hennes kollegor, även sådana med måttliga företräden. Med tanke på ”Åh Carl Gustaf” och de många andra arrangemang hon både arrangerat och medverkat i med kungliga förtecken är det faktiskt lite märkligt att hon aldrig bestods denna hedersbetygelse. Möjligen kan det faktum att hon likt Margit Rosengren kom från ”operettscenen” ha legat henne i fatet. Margit Rosengren som själv betraktade sig som operasångerska och strävade att bli engagerad av Operan, fick först efter mycket om och men erbjudande om ett engagemang men då i rollen som Hanna Glavari i operetten Glada Änkan! Kjerstin började sin karriär som bejublad operettsångerska på Stora Teatern i Göteborg. Och hon gjorde andra för de stora stjärnorna vid KUNGLIGA OPERAN ”förbjudna” saker som att sjunga jazz och uppträda på cabaréer! Även att bli framgångsrik TV-artist med en egen serie som ”Prima Primadonnor”, togs helt säkert inte väl upp av smakpoliserna i cigarrboxen vid Gustav Adolfs Torg på den tiden. Allt sådant låg henne säkert i fatet när det gällde de officiella utmärkelserna.
Under en period gjorde motgångar att hon upplevde att livet var för svårt och ville avsluta det, men räddades tack och lov. Ännu hade hon mycket att göra. Men det bottenlösa mörkret fanns där i henne till slutet och utgör sista raden i hennes bok.

 

Berättelsen om hur Prinsessan Christina tar henne med in i den sedan århundraden gömda och glömda slottsteatern Confidencen vid Ulriksdal, är fantastisk. Kjerstin var precis rätt person och vid rätt tillfälle och hennes oförtrutna arbete med att återställa denna vackra teater och att återge den en levande uppgift och inte bara en museal, är värd vår absoluta beundran och aktning.

 

Tidigt hade hon fått ögonen på den unge operadansaren Nils-Åke Häggbom som också spanat in den betydligt äldre men attraktiva, roliga och intensiva Kjerstin. De etablerade tidigt ett förhållande och Kjerstin hade under flera år ett dubbelt boende som dock till slut blev för jobbigt. Skilsmässa ville hon och Carl-Olof undvika i det längsta på grund av den gemensamme sonen Tottes skull men också för Kjerstins föräldrars.

1968 kunde Kjerstin och Nils-Åke dock gifta sig och blev sedan varandra trogna i fyrtio år, till Kjerstin gick bort 2018.

Kjerstin avslutar också med ett par kongeniala rader av Vilhelm Moberg som väl speglar hur hon levde sitt liv:

”Ta vara på ditt liv
Akta det väl
Slarva inte bort det
. För nu är det din stund på jorden.”