Problem när styrelser blir för "trevliga"!

Göran Persson x Två
 
Sedan jag lämnat Monica Zetterlundsällskapets styrelse är nu ett uppdrag som valberedare i den anrika Gripsholmsföreningen (som håller till i grannkåken) det enda uppdrag jag har kvar. Styrelsemötena i Z-sällskapet var sällsynt minnesvärda, trivsamma, roliga och goda! Ordföranden undrade varför jag ville sluta. Trivdes jag inte? Det var ju just det. Jag trivdes alldeles utomordentligt bra! Men detta kan många gånger vara en hämsko för en styrelse och en förening, att alla "har så trevligt" att ingen någonsin vill flytta på sig och avgå frivilligt.
 
Landshövdingen och tillika Gripsholmsföreningens ordförande Liselott Hagberg avtäcker Olle Hamnbergs porträtt av Göran Persson.
 
Efter tio år sinar kanske idéflödet. Styrelsemedlemmarna har börjat fokusera mer på just att trivas tillsammans och bryter inte längre nya tankar och idéer mot varandra på samma sätt. Verksamheten stelnar i sina former och blir förnöjd.
 
Just det problemet har vi i Gripsholmsföreningens styrelse, där vi i den nytillträdda valberedningen fick klart för oss att ordföranden liksom vi själva önskade se en utveckling av den stagnerande föreningen som idag har 354 medlemmar! "Varför inte 3540?" frågade slottsfogden och pekade på andra motsvarande vänföreningar med tiotusentals medlemmar. Vi skulle dock nöja oss med ett par tusen! Det handlar ju trots allt om en nationell klenod och angelägenhet. Den enda plats i Sverige som så överskådligt visar en del av vår historiska utveckling under fem århundraden i Sverige. Och där mycket av den svenska historien åskådliggörs på ett dramatiskt och spännande sätt.
 
TV-journalisten och styrelseledamoten Annika Hagström intervjuar Göran Persson.
 
 
Den förre slottsfogden sa att hans angelägnaste uppgift var att få barnen att komma till Gripsholm. För utan dem har vi inga besökare i framtiden. Och han lyckades i stor usträckning. Idag avlöser barnaktiviteterna varandra på slottet och nya generationer kan få en relation till denna borg. Tyvärr får de inte längre rida på Lejonet som jag en gång i tiden. Men kanonerna Suggan och Galten duger gott.
 
 
 
 
Men då måste också vänföreningen följa med i den utvecklingen.
 
Men här sätter föreningens gamla stadgar käppar i hjulen. Dessa främjar koninuitet snarare än förnyelse. I år var tre ordinarie styrelseplatser uppe för val. Men på två av dessa satt två av de fem styrelseledamöter (av elva) som är "självskrivna" pga stadgar eller praxis. Och på den tredje satt en relativt färsk ledamot som tagit tag i föreningens hemsida vilket vi fann för värdefullt för att bryta.
 
Så vad gör man då när de elva styrelseledamöterna sitter i treårsperioder varav tre "byts ut" varje år – utom då de fem självskrivna....
 
Jo det väljs också fem suppleanter som bara väljs för ett år i taget. Men dessa har lika trevligt som de övriga. Och när bara en av dessa frivilligt lämnade styrelsen så hade vi bara möjligheten kvar att meddela tre av de övriga på ett så hovsamt sätt som möjligt, att vi inte avsåg att föreslå dem till omval. Vi blev lite oroliga när en av dessa tre (innehavare av en gedigen titel) hade luftat sitt missnöje på senaste styrelsemötet utan att förstå att styrelsen är ett parallellorgan till valberedningen och att han alltså borde tagit upp sitt missnöje i ett annat forum. När vi möttes av beskedet att förse oss med små lappar i slottsentrén på väg till mötet förstärktes vår oro för en uppslitande voteringsprocedur kring en suppleantplats.
 
Men med ordförandens vana hand så styrdes mötet förbi alla blindskär och våra fyra nya unga styrelsesuppleanter torde kunna ingjuta nytt blod och nytt tänkande kring medlemsutvecklingen under det kommande året. Så får vi se om någon ordinarie fattar vinken nästa år och avgår frivilligt.
 
Därefter övergick mötet till de mer angenäma inslagen. Ett musikaliskt sådant med fyra händer på den av föreningen nyligen skänkta Steinwayflygeln gjorde denna den äran!

Därefter följde den sedvanliga avtäckningen av ett hedersporträtt som av föreningen varje år skänks till Statens Porträttsamling och ingår i en serie om drygt hundra porträtt som behandlas på särsklit sätt.

Objektet för årets porträtt var ingen mindre än förre statsministern Göran Persson som var på plats för att beskåda och kommentera porträttet utfört av konstnären Olle Hamngren. Persson berättade glatt och villigt om hur det hela gått till. Vi fick också en gedigen presentation av hans bakgrund av ordföranden Landshövding Liselott Hagberg.

Efter att alla medlemmar fått tillfälle att beskåda och beundra porträttet på närmare håll vidtog en oerhört intressant och levande stund där den förre statsministern intervjuades av vår styrelsemedlem Annika Hagström. Persson var i högform och svarade villigt och utförligt. Vi fick veta att han är en sann bilens vapendragare sedan han som barn upplevt vad bilen betydde för alla när det gällde att kunna få se och uppleva något utanför den egna gården eller bygden. Vidare att han som barn hade tre drömmar om sin framtid. Två hade han förverkligat men den tredje funderade han ännu mycket kring. Den första var att bli lärare – och det blev han. Den andra var att bli bonde – och det har han blivit "på äldre da'r". Men den tredje var kanske något förvånande: han ville bli präst!

Han förde ett djupt samtal kring sina funderingar. Var det pga en tro som han ville bli präst? Eller var det bara för den hemkänsla han hade i själva kyrkobyggnaden och den gemenskap som finns kring den? Han hade som barn till en kyrkvaktmästare (mm) vistats ovanligt mycket i Västra Vingåkers kyrka. Han var fast övertygad om att han kommer att klättra upp till predikstolen förr eller senare. Nog skulle han bli en präktig predikant! Många var överens om att ställde han upp som partiledare för något parti i nästa val skulle nog alla närvarande rösta på honom! Och det säger en del om hans retoriska förmåga och begåvning. Men han är också en man med ett intellektuellt innehåll, med stort intresse för inte minst konst, som han glatt och villigt delade med sig av.
Annika Hagström kunde givetvis inte låta bli att fråga också om hans syn på nuläget i den svenska politiken. Jan Björklund fick då en klar rallarsving av den förre statsministern ("han kan gott ha det") medan Kinberg Batra var det synd om. Hon förtjänade inte den behandling hon får, menade Persson.
Och det fick bli slutordet eftersom man redan dragit över tidschemat ordentligt vilket dock ingen klagade på.

Så vi avtågade till Kronköket för en od landgång med dryck, kaffe och biskvi och fortsatta livliga samtal.

Så nu uppmanar jag alla historieintresserade, alla konstintresserade att vallfärda till Gripsholm OCH att lösa ett medlemskap vilket enklast görs på föreningens hemsida. Föreningens årsmöte innehåller alltid intressanta samtal och föredrag kring de avtäckta hedersporträtten. Höstmötet – när mörkret sänkt sig över slottssalarna  – samlar också medlemmar för roande och intressanta föredrag och musikaliska inslag av fina artister. Båda mötena avslutas med en måltid i Gustav IIIs gamla kronkök (på hösten alltid årtsoppa med varm punsch) där vi alla också har lika trevligt som någonsin i styrelsen kring de gamla nötta långborden!
 
Statens Porträttsamling på Gripsholm tillhör välrdens största. Med många vackra och intressanta målningar. Och i sommar visas dessutom en spedell utställning av fotografen Dawid: "Men". Den utställningen har trängt undan den ordinarie hängningen av hedersporträtt som istället återfinns i starkt reducerad mängd på intilliggande väggar. Det enda moderna porträtt – utöver dessa – är Inger Hodgsons porträtt av den världsomspännande organisationen SWEAs grundare Agneta Eckerström Nilsson som visas i ensamt majestät. Och det är ett mycket sevärt porträtt.
 
Inger Hodgsons vackra porträtt av Agneta Eckerström Nilsson, SWEAs grundare.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0