0

"Intresseklubben sammanträder"

 
Den här lilla bokhyllan tillverkade min Pappa någon gång runt 1910. Sidorna bär urkarvade vapensköldar med tre snedställda linjer och uppe i högra hörnet bokstäverna K K!

Det står inte för Ku Klux eller något annat eländigt utan helt enkelt för KamratKlubben! För när han var ung och även när jag själv fyrtio år senare befann mig i samma ålder, så var det helt självklart att man kom att bli del av någon förening av något slag, vare sig det handlade om frimärken, scouter, modelljärnvägar, detektivarbete eller tennsoldater.

Och fanns det inte någon förening så bildade man en. Eller också hade man ett gäng vänner som tillsammans bildade t.ex. just Kamratklubben och hade gemensamma och interna hemligheter för sig i någon koja eller något källarutrymme.
 
Kort sagt det var på något sätt självklart att man lotsades in i ett föreningsliv. Man lärde sig tidigt detta med kassabok, protokollskrivande och svingande av en ordförandeklubba.
 
Hela vårt samhälle byggdes upp av folkrörelser, föreningar och organisationer.
 
Men i takt med att samhället också började ta över det ena ansvarsområdet efter det andra från de enskilda människorna och deras klubbar och föreningar, mattades efterhand intresset för och kunskapen kring föreningsverksamhet. Där ett gäng enskilda tidigare på ett fullständigt självklart sätt plogat upp skridskobanor eller klippt gräs på bollplaner så var det nu på kommunen man ställde krav att dessa saker skulle skötas.
 
Nu har vi nått mognaden av en generation som inte har någon som helst erfarenhet eller relation till föreningsliv. Det närmaste de kommer är väl just i kommentaren till allt som de upplever som trist: "intresseklubben sammanträder"....
 
Ännu många år kommer de äldre generationerna att hålla föreningar och organisationer igång, men inom överskådlig tid står samhället inför en väldig förändring som man inte verkar ha någon som helst beredskap för.
 
Redan idag har politiska organisationer, fackföreningar, jazzklubbar svårt att rekrytera nya unga medlemmar och framförallt medlemmar som är beredda och villiga att ta på sig ett uppdrag i styrelsen.
 
När jag under många år har påtalat denna utveckling inom den sfär där jag varit organiserad, nämligen länets och landets jazzklubbar, får jag nickande instämmanden från klubbmedlemmar från landsbygden, medan de storstadsbaserade redan professionellt drivna ställena tittar oförstående.
 
Vi kommer att se alltmer krav på att det "allmänna", "kommunen", "staten" ska ta över uppgifter som tidigare skötts av frivilliga ideella krafter som hade intresse och nöje av att kunna ordna något för varandra och andra – och göra det på sitt sätt. Idag ska alla sköta sitt och inte bry sig om andra för det får "samhället" göra.
 
Dagens unga kan inte ge sina barn någon vägledning in i ett föreningsliv för de har själva aldrig deltagit i något.
 
Då sade någon beträffande just konsekvenserna av att jazzklubbarna runt om i landet kommer att försvinna och med dem också en stor mängd scener för alla de unga jazzmusiker vi envisas med att skola upp till briljans, att den generationen kommer att lösa det på något annat sätt. Javisst! Men utan en grundförändring av samhällsstrukturen är det fortfarande någon som blir tvungen att sälja biljetter, redovisa moms, betala hyror och löner och att kunna bokföra detta. Det behövs någon som grejar lokalen, förbereder ljudet och ljuset och fixar biljetter o.s.v. Svaret blir att alla dessa områden som idag sköts inom och av föreningar och olika frivilligorganisationer kommer att professionaliseras och skötas av anställda. Huruvida de alls kommer att ha någon styrelse att ansvara inför blir en intressant fråga.
 
Detta kommer givetvis även att gälla politiker som i framtiden kommer att bli färre och tillsvidareanställda med lön.
 
Vi ser givetvis en mängd lösare sammanslutningar se dagens ljus, grannsamverkan, båthamnsvaktande och annat liknande. Men som sagt det är oftast sådan verksamhet som kan skötas utan någon mer fast organisation. Det blir temporära och föränderliga grupper kring ett specifikt intresseområde och utan permanent stadga.
 
Idrotten lär nog vara det område som håller föreningslivet igång längst. Där tvingas ofta föräldrar till olika insatser för sina barns skull. Men redan idag har många klubbar fast anställd personal och kraven på att "någon annan" får göra jobbet kommer även att göra sitt intåg inom idrottsvärlden. Man behöver bara se på golfsidan.
 
Kommer livet att bli fattigare utan föreningar kring olika intressen och verksamheter? Risken är ju att vi aldrig lämnar vår egen bubbla för att på allvar göra något tillsammans med andra.
 
Är det eftersträvansvärt? Om ej – hur börjar vi förändra?