Nostalgipromenad i Åkersparken

Åkers Styckebruks herrgårdsbyggnad
 
Idag gick hustrun och jag en nostalgirunda i Åkers Styckebruks herrgårdspark i solskenet.
 
Lyssnade till fågelsång och porlande forsar! Mellan 1980 och 82 bodde vi i Trädgårdsvillan från 1794, som 1972 blivit tillbyggd med en vinkelbyggnad då den sista brukspatronänkan Phyllis von Seth gjorde huset till sitt "undantag" då godset och bruket såldes efter maken Rutgers bortgång.
 
 Del av Bruksraden mitt emot herrgården, en gång i tiden arbetarbostäder för styckebrukets och godsets anställda. Idag omgjorda till bostadsrättslägenheter.
 
När Phyllis dog sa vår gamle mäklarvän till oss att vi borde titta på ett hus han fått in till försäljning i Åker. Han visste att vi då var i behov av större ytor och höll på att undersöka möjligheterna att bygga till vårt hus utanför Mariefred. Åker! Aldrig i livet! Sa vi! Och åkte och tittade – för det kunde vi ju göra då vännen insisterade. Vi föll pladask för detta underbara hus, och dess då fantastiska trädgårdsmöjlighet. Huset hade tjänat som herrgårdens trädgårdsmästarbostad och låg som slutkläm i den fina bruksraden av arbetarbostäder mellan parken och Bergaån och med en lång damm framför sig vars vatten kommer genom en mängd bäckar och forsar uppifrån Åkers bergslag genom parken och vidare genom ett litet uppdämt fall på Trädgårdsvillans tomt där vi varma sommardagar helt sonika klev ner och satte oss och lät oss översköljas av det svala forsande vattnet.
 
 
På den tiden var det bara herrgården och Trädgårdsvillan som hade tillgång till den stora underbara inhägnade parken med kälk- och skidbackar, små öar, forsar, spännande lövsalar, fåfängor, ekotempel, ridvägar och äppelträdgård. Ett paradis för våra ungar. Ingen bodde då i herrgården men flygeln var uthyrd till vår numera salige vän "Söders Clark Gable", antikhandlaren Torsten Björklund, som vi då återknöt vänskapen med.
Vi hade nog bott kvar där än om det inte varit för att våra naivt överoptimistiska planer att barnen kunde fortsätta gå kvar i skolan i Mariefred med sina nära kompisar visat sig vara just det – naivt överoptimistiska.  Vi tänkte att vi ju kunde köra dem till skolan på morgonen samtidigt som vi åkte till våra två företag i Mariefreds centrum och sedan kunde de åka hem med hustrun efter skolan. Men ack vad vi bedrog oss. Det var en mil mellan Mariefred och Åker och på den tiden fanns bara den gamla vingliga omvägen med bl.a. en dokumenterad dödsfälla, via Ärja. Snart visade det sig att vi satt och for som tättingar fram och tillbaka eftersom det ju var danskurser, körer, kompismöten hela tiden – i Mariefred. Hästarna som vi byggt om det gamla slaggstensgaraget till stall för, hanns inte med och till slut flyttade vi dem till den numera nedbrunna kungsladugårdens stall i Mariefred för att någon alls skulle hinna bry sig om dem. Hästarna gick då i den övergivna och ledsna hage som ligger alldeles bakom vårt nuvarande hem.
 
 Här står hustrun i det vi brukade kalla "skrotträdgården" med rester av två större växthus mm. Allt numer mejat till marken. Det verkar som om man tänker sig att göra något här. Snett bakom mig ligger den lilla "salutkullen" med utsikt över sjön Visnaren. Där lär Rutger von Seth ha haft en salutkanon som användes vid speciella tillfällen. Rakt fram syns gaveln på den gamla trädgårdsmästarbostaden med sin 70-talstillbyggnad, baksidan på stall/garage och till höger gaveln på den lilla gäststugan. Muren till vänster är ca. 1,5 meter högre på andra sidan och mot den odlades värmebehövande växter. Såväl Phyllis von Seth som hustrun var ju blom- och trädgårdstokiga så det var ju en idealisk plats att odla och påta på. Men senare ägare tycks ha saknat allt trädgårdsintresse så idag är det bara gräsmattor över alltihop. Sorgligt.


Så när en vän tipsade om att gamla provinsialläkarvillan vid ångbåtsbryggan skulle säljas så beslöt vi att flytta tillbaka till Mariefred. Men vi minns fortfarande med glädje och värme åren i Åkers Styckebruk med dess fantastiska omgivningar, vandringsstigar, utflyktsvägar, badsjöar, skogar och berg. Och vi var ihågkomna visade det sig då vi mötte ett par gamla glada vänner vid kvarnforsen som var riktigt kul att återse och prata med.
 
Plötsligt rörde sig fjolårslöven framför våra fötter och en halvstor groda hoppade på väg ner mot den forsande bäcken. Den fick hjälp sista biten sedan hustrun konstaterat att det inte var någon prins....
 
 
 En av alléerna i den Engelska Parken som går mellan grinden mot sjön Visnaren och upp till parkens mitt.  En gång har den säkert hållits grusad och krattad.
 
 En av alléns lindar med eget "spännband"! Mellan den vänstra och den högra stammen har en gren fogat samman de båda stammarna och fungerar som ett naturligt "spännband" för att hålla ihop dem!
 
 
Dottern Filippa har satt outplånliga spår i barken av en bok! Men Magnus är "long gone"....
 
 
 I parken finns såväl en liten ö mellan forsande bäckar där favorittidhästarna begravdes och här, på östsidan av parkens centrala kulle ligger på en terrass fem av herrgårdens trotjänande gårdvarar, sällskaps- och/eller jakthundar på 1800-talet, begravda. Omgivna av blå- och vitsippor.
 
Sedan Engelska Parken öppnades för allmänheten några år efter att vi återflyttat till Mariefred flyttades också dansbanan som under många årtionden förnöjt Mariefreds dansanta publik, från Hjorthagen vid Gripsholm och hit till Engelska Parken där den fortsatt att tjäna som just dansbana.
Under de sista årtiondena i Mariefred var det nöjeslegenden Henning Hendrix som basade och som såg till att alla de stora dansbanden och de populära sångstjärnorna gästade Hjorthagens festplats som var uppskattad inte minst av alla sommargäster i stugor och campingplatser.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0