Resta stenar gav gården dess namn.

Kumla by på 50-talet. Oppgården är rödfärgad och Nergården gul medan Drängstugan är röd. Det lilla utedasset (idag omgjort till ett charmigt lusthus för kräftätande!) som egentligen återfinns vid vägkurvan i bildens mitt har retuscherats bort.....
 

Redan för 5000 år sedan vet vi att det fanns människor på fastlandet i södra delen av dagens Härad. En flintyxa har hittats vid Ekesvallen.

Det var jägarfolk som rört sig norrut efter inlandsisens bortdragande. Isen hade lämnat långa grusåsar, fält med flyttblock och nedtryckt land. Land som sakta började sticka upp ur havet. Vid tiden för mellersta bronsåldern hade en ö rest sig som idag motsvarar Överås samhälle, kyrkbyn och Kumla. Vattenytan låg 20 meter över dagens nivå mot landet.

Fiskare och så småningom också jordbrukare hade blivit bofasta ovanför Rödbobacken.

Under den sena bronsåldern hade vattnet sjunkit undan ytterligare fem meter och ön hade blivit en halvö med landförbindelse mellan dagens kyrkby och Hagby-Kumla på västsidan. Snytberga var ännu en ö i den stora viken. En betydande försvars- och tillflyktsborg har byggts på Sandbacksberget.

Vid övergången från brons- till järnålder (ca. 500 f Kr) har en storbonde etablerat sig vid Rödbobacken. Förmodligen blev hans ättlingar också sjöfarare av viss dignitet. Och en av dessa fick sedermera sin framträdande gravhög på Odens egen holme – Ånsholmen, överblickande den södra farleden från Arboga mot Birka och Sigtuna. Denna grav har aldrig blivit utgrävd och kan alltså fortfarande gömma på skatter. Övriga i släkten hade börjat begravas i Kumlas egen ättebacke där utgrävningarna inför motorvägsbygget avslöjade dels att fältet var mycket mer omfattande än man trott och även innehöll fynd av ett slag man heller inte förväntat sig. Inte minst den unika s.k. demonmasken, eller Kumlamasken. Ett bronshänge vars like endast funnits på Birka, vid floden Dnjeprs strand och vid Norska kusten. Masken ingår sedan dess också i Hembygdsföreningens logotype. Namnet Kumla etableras antagligen nu i samband med att stenar reses över dem som gett sig av över haven, för det är just vad namnet Kumla betyder – resta stenar.
 
Demonmasken, bronshänget som idag fått symbolisera Härad.
 


Allteftersom den gamla viken grundas upp uppstår ny men mycket dyig mark. Ån som tömmer nuvarande Öknasjön har namnet Lifån. ”Lif” är ett fornsvenskt uttryck för just dyig och trakten runt ån kallas följaktligen Lifiaherat (med lite olika stavningar) ända in i senmedeltid då marken sedan länge helt har torkat upp och istället är bevuxen med ekar i stor mängd. Sådan stor mängd att båda åarna i socknens vardera ända får namn just efter eken. Med 30-åriga kriget och stormaktstiden försvann hastigt detta ekbestånd och idag är det bara just å-namnen som minner om detta.

Vi går tillbaka en bit. Stormannnen på socknens centrala gård, Kumla, blir tidigt kristen och avstår den östra delen av sin gård till en församlingskyrka och dess fortbestånd, d.v.s. det som idag är Kyrkbyn och stora delar av Överås samhälle. Möjligen avstår samtidigt herren till den östligare belägna Näsby en del mark till samma gemensamma ändamål.

Ytterligare några generationer efter är Kumla-bonden i behov av försörjning på ålderns höst. Och det vanligaste sättet att försäkra sig om att bli omhändertagen på sin ålderdom på den tiden var att donera egendom till något närliggande kloster, vilket vår bonde alltså gjorde. Halva Kumla gård, eller det som idag är Oppgården överläts till Vårfruberga kloster i vars jordebok från 1287 (Sveriges äldsta bevarade fastighetsregister), Kumla nämns som del av klostrets jord.

Förmodligen bodde bonden kvar på sin gård, vars plats torde överensstämma med dagens Oppgård och brukade såväl sin egen jord som klostrets, som om inget hänt (utöver att avkastningen av klosterjorden tillföll klostret). 

Så kom Gustav Vasa till makten och genomförde sin reformation i syfte att kväsa den allt mäktigare kyrkan. Klostret och alla dess tillgångar drogs in till kronan inklusive Kumla Oppgård.

Nu blev bonden tvungen att bygga sig en ny gård på den mark han fortfarande ägde, medan Oppgården blev boställe för Kungens kronojägare. Härmed uppstod dagens Nergård.
 
 
På 1695 års karta ser vi två identiska gårdssymbolbyggnader. Lägg märke till att Oppgården har nummer 1 och Nergården nummer 2. Idag är det tvärtom.

 
På 1776 års karta är Oppgården fortfarande angiven som en enkel envånings parstuga (om ock med tvenne skorstenar istället för en). Nergården har dock färgats gul och försetts med en vindsvåning med frontespis, vilket antyder en ståndsmässig förändring. Förmodligen har nu gården kommit att ingå i det Bilbergska-Nauckhoffska jordagodset. Dess ställning som skattegård har dock aldrig förändrats. 
 
1882 sker det s.k. laga skiftet då bygårdarnas respektive jordar fördelas mellan de ingående gårdarna. För första gången ser vi då också de faktiska byggnaderna avbildas till storlek och läge.

Nu har också gårdarna bytt beteckning. Förmodligen i samma anda som den fastighetsbeteckningsförordning som kommer i början av 1900-talet anger då man utgår från det som var ursprungsfastigheten från vilken olika avsöndringar skett. Och då blev Nergården istället ”A” (senare 1).

Själva gårdsbilden på Oppgården tycks idag oförändrad från 1882 år skifteskarta. Ett litet uthus har försvunnit mellan de båda foderladorna och nuvarande garaget har förlängts.
Stallet synes vara kvar liksom delar av ladugårdsbyggnaden medan vad som förmodligen var en tvärstående lada har ersatts med en påbyggd ladugård. Ett par mindre byggnader mellan stall och ladugård har också försvunnit.

När det gäller Nergården däremot kan konstateras att av alla de byggnader som fanns 1882 när kartan ritades är det bara en som ännu står kvar och det är den s.k. Drängstugan som är vinklad mot huvudbyggnaden.
 
 
På flygbilden från 50-talet står fortfarande ladugården i vinkel kvar. Bakom den till höger syns gaveln på den efter 1882 byggda ladan som står än idag så när som på fyra meter som försvann i branden 1970.
Av de båda kastanjerna som flankerar gårdsgrinden finns dock bara den vänstra kvar, svårt härjad av branden. Bakom den högra kastanjen skymtar det gamla timmermagasinet.

Huvudbyggnaden ersattes tio år senare av en helt nybyggd alldeles bakom den gamla som sedan revs. Denna nya huvudbyggnad står än idag. De tre byggnaderna i det nedre vänstra hörnet är borta sedan okänt år. Trevåningsmagasinet av timmer nedanför Drängstugan, och den vinklade ladugården brann ner 1970 tillsammans med fyra meter av den lada som fortfarande finns kvar men som alltså byggts efter 1882. Av källarvinden i nedre högra hörnet av kartan återstår idag endast rester av själva jordkällaren.
 
Med ordentliga inristningar på tre hörnor av husets grundstenar  manifesterade Carl Otto Berglund att han var en framgångsrik bonde. Han registreras dock inte som ägare av fastigheten förrän 1910 efter att pappan Anders Gustav dött. På bilden ser man huset med sin gamla glasveranda och utan brädpanelning. Färgen ser ut att vara gul eller ljusgrå, men ger ett närmast helt vitt intryck på de timmerstockar som än idag kan ses under panelen vid vindsgluggarna. Notera också bikuporna.
 
På 50-talet ägdes Nergården av Karl-Axel Karlsson som genom gifte med Anders Gustaf Berglunds dotterdotter Altina kommit att bli ny lagfaren ägare av Kumla 1. Han företrädde fastighetsmäklaren Carlsson-Ring och anordnade själv lösöresauktioner i ladan på Nergården där den gamla auktionistbänken finns kvar än idag.

Karl-Axel Karlsson dog 1975 varefter hans änka bodde kvar på gården, vars jordbruk sedan länge sköttes av Oppgården. Efter änkans död 1982, övertog dottern Gun-Christin och hennes man Lars Elgén gården.  Husen renoverades och tilläggsisolerades. Taken belades med svart sandstenstegel. En pool byggdes.
    
På 90-talet byggdes den nya motorvägen rakt över Kumlagårdarnas gamla gravfält. Det visade sig ju vara ett långt intressantare fält ur arkeologisk synpunkt än någon kunnat tro innan. Vi får vara tacksamma mot Vägverket som valde denna väg så att så mycket värdefull kunskap kunnat komma fram. Man ska heller inte glömma att också Lunda en gång tillhörde socknen och var dess kultplats och förmodligen tingsplats under lång tid tills den avlöstes av Ellasunds Härads tingsplats vid Eldsund.

I samband med bygget av Svealandsbanan sålde paret Elgén den södra delen av den gamla stamfastigheten inkl. själva gårdsplatsen, till Banverket som därmed slapp bygga ytterligare en bro! Bara i Härads socken hade man pga fastigheternas belägenhet tvingats bygga tolv broar eller vägportar. Nu kunde man istället stycka upp marken så att man slapp denna ytterligare bro. Huvuddelen av jordbruksmarken såldes till Oppgården, skogsdelen i norr, med fornborgen på toppen och strandbadsängen behölls alltså av Gun-Christin och Lasse. Kvar blev själva gårdsplatsen med ca en hektar mark, som hustrun och jag efter diverse turer lyckades köpa 1996. Det höll på att inte gå eftersom vi fick veta redan när vi accepterade att det redan var en svenskamerikan som slagit till, men efter ett halvår återkom mäklaren och frågade om vi fortfarande var intresserade för det första affären hade havererat. Vi kunde flytta till Nergården den 1 december 1996.
 
Så här såg husen ut när vi tog över. Den skära färgen och de svarta tegeltaken var genomgående på de båda boningshusen. Nedre verandan var öppen. Endast en mindre blomsterrabatt med rosor fanns.
 

Eftersom en av anledningarna till vår flytt hade varit en önskan att kunna ha vårt reklamföretag där vi bodde och slippa ha dess lager utspritt på fyra ställen, så var en av de första åtgärderna att iordningsställa ladan så att vi där fick ett fungerande kontor med packrum och lagerutrymmen. Det fungerade utmärkt tills vi 2008 sålde företaget och pensionerade oss.

I Drängstugan har två av våra barn omväxlande bott med sina familjer. Två av våra barnbarn är födda på gården.

Nu synes vår tid på denna vackra och på alla sätt härliga gård vara på väg mot sitt slut.
Med ålderns rätt känns ytor och volym lite för stor för oss båda och vi har börjat kika efter något mer ”åldersanpassat”.

Men vår förhoppning är att de ägare som kommer att ta över ska uppskatta den vida utblicken men att att ändå kunna vara helt fri från insyn. Att det också blir någon som kan uppskatta och bygga vidare på den blomsterprakt som trädgården numera har tack vare hustruns gröna gener (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet!).

 




   

Kommentarer
Postat av: Barbro Fox

Hej kara Anne och Mats!
Det msate kannas vemodigt att flytta fran denna underbara plats. For mig ar Kumla gard ett dromhem.
Valdigt intressant artikel om dess historia.
Lycka till med ert nasta hem.
Mvh
Barbro

2016-05-17 @ 16:54:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0