Mats Werner

 

 

 

 

Nu har också gårdarna bytt beteckning. Förmodligen i samma anda som den fastighetsbeteckningsförordning som kommer i början av 1900-talet anger då man utgår från det som var ursprungsfastigheten från vilken olika avsöndringar skett. Och då blev Nergården istället ”A” (senare 1).

Själva gårdsbilden på Oppgården tycks idag oförändrad från 1882 år skifteskarta. Ett litet uthus har försvunnit mellan de båda foderladorna och nuvarande garaget har förlängts.
Stallet synes vara kvar liksom delar av ladugårdsbyggnaden medan vad som förmodligen var en tvärstående lada har ersatts med en påbyggd ladugård. Ett par mindre byggnader mellan stall och ladugård har också försvunnit.

När det gäller Nergården däremot kan konstateras att av alla de byggnader som fanns 1882 när kartan ritades är det bara en som ännu står kvar och det är den s.k. Drängstugan som är vinklad mot huvudbyggnaden.

 

Huvudbyggnaden ersattes tio år senare av en helt nybyggd alldeles bakom den gamla som sedan revs. Denna nya huvudbyggnad står än idag. De tre byggnaderna i det nedre vänstra hörnet är borta sedan okänt år. Trevåningsmagasinet av timmer nedanför Drängstugan, och den vinklade ladugården brann ner 1970 tillsammans med fyra meter av den lada som fortfarande finns kvar men som alltså byggts efter 1882. Av källarvinden i nedre högra hörnet av kartan återstår idag endast rester av själva jordkällaren.

 

 

På 50-talet ägdes Nergården av Karl-Axel Karlsson som genom gifte med Anders Gustaf Berglunds dotterdotter Altina kommit att bli ny lagfaren ägare av Kumla 1. Han företrädde fastighetsmäklaren Carlsson-Ring och anordnade själv lösöresauktioner i ladan på Nergården där den gamla auktionistbänken finns kvar än idag.

Karl-Axel Karlsson dog 1975 varefter hans änka bodde kvar på gården, vars jordbruk sedan länge sköttes av Oppgården. Efter änkans död 1982, övertog dottern Gun-Christin och hennes man Lars Elgén gården.  Husen renoverades och tilläggsisolerades. Taken belades med svart sandstenstegel. En pool byggdes.
    
På 90-talet byggdes den nya motorvägen rakt över Kumlagårdarnas gamla gravfält. Det visade sig ju vara ett långt intressantare fält ur arkeologisk synpunkt än någon kunnat tro innan. Vi får vara tacksamma mot Vägverket som valde denna väg så att så mycket värdefull kunskap kunnat komma fram. Man ska heller inte glömma att också Lunda en gång tillhörde socknen och var dess kultplats och förmodligen tingsplats under lång tid tills den avlöstes av Ellasunds Härads tingsplats vid Eldsund.

I samband med bygget av Svealandsbanan sålde paret Elgén den södra delen av den gamla stamfastigheten inkl. själva gårdsplatsen, till Banverket som därmed slapp bygga ytterligare en bro! Bara i Härads socken hade man pga fastigheternas belägenhet tvingats bygga tolv broar eller vägportar. Nu kunde man istället stycka upp marken så att man slapp denna ytterligare bro. Huvuddelen av jordbruksmarken såldes till Oppgården, skogsdelen i norr, med fornborgen på toppen och strandbadsängen behölls alltså av Gun-Christin och Lasse. Kvar blev själva gårdsplatsen med ca en hektar mark, som hustrun och jag efter diverse turer lyckades köpa 1996. Det höll på att inte gå eftersom vi fick veta redan när vi accepterade att det redan var en svenskamerikan som slagit till, men efter ett halvår återkom mäklaren och frågade om vi fortfarande var intresserade för det första affären hade havererat. Vi kunde flytta till Nergården den 1 december 1996.

 

Eftersom en av anledningarna till vår flytt hade varit en önskan att kunna ha vårt reklamföretag där vi bodde och slippa ha dess lager utspritt på fyra ställen, så var en av de första åtgärderna att iordningsställa ladan så att vi där fick ett fungerande kontor med packrum och lagerutrymmen. Det fungerade utmärkt tills vi 2008 sålde företaget och pensionerade oss.

I Drängstugan har två av våra barn omväxlande bott med sina familjer. Två av våra barnbarn är födda på gården.

Nu synes vår tid på denna vackra och på alla sätt härliga gård vara på väg mot sitt slut.
Med ålderns rätt känns ytor och volym lite för stor för oss båda och vi har börjat kika efter något mer ”åldersanpassat”.

Men vår förhoppning är att de ägare som kommer att ta över ska uppskatta den vida utblicken men att att ändå kunna vara helt fri från insyn. Att det också blir någon som kan uppskatta och bygga vidare på den blomsterprakt som trädgården numera har tack vare hustruns gröna gener (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet!).