Köp, slit och släng?

Stina Oscarsson, som alltid skriver intressanta och läsvärda krönikor i DNs kulturdel, har gjort så idag igen.
 
Denna gång pinpointar hon ett för mig välkänt och ofta berört ämne. Det resusrslöseri vi bedriver med ting i vår vardag. Redan min "gamla mutter", salig i åminnelse, reagerade då pappersservetter och dito dukar, tallrikar och annat, slog ut bruket av linne och porslin. Hon stod där med sitt fantastiska linneförråd. Med dukar och servetter som tillsammans med vackra serviser gjorde måltiderna till en fulländad upplevelse. Visst tyckte hon att det var skönt att slippa diska när vi var på landet och hade fest, men vad skulle man göra med alla de sagolika dukarna som ärvts i några generationer och som hölls rena och manglade. Felet var att de var för stora och för vita! Det blev för högtidligt helt enkelt! Vad gjorde hon då? Jo, lät klippa ner och färga in ett antal av dukarna i moderna pastellfärger (vi talar 50-tal) så att de också kunde fungera i mer vardagliga sammanhang och vid mindre middagar. Men gästerna vägrade att använda linneservetter. Dessa veks prydligt och lades vid sidan av tallriken oanvända! "Oh, nej, det vore väl synd att söla ner den!" svarade den tillfrågade gästen.
 
Mamma skrev då följande "hängmattsfundering" förmodlingen i Stockholms-Tidningen där hennes bästis Ulla Beyron-Henriques (sign. Bey) jobbade och i sina krönikor ofta – i brist på egna barn – berörde familjen Werners olika turer (anonymiserat förstås).
 
 
 
 
Det har länge förvånat mig att visst parti, som jag tror står Stina nära, så sällan berört det vardagsnära slöseriet. Människor som duschar stup i kvarten med vatten rinnande i "evighet". Kläder som slängs i tvätt efter en dags normalbruk. Kläder som slängs i soporna trots att de kanske är både hela och rena.

Det räcker med att ta en titt i den lokala återvinningscentralens containrar för att inse med vilken nonchalans vi behandlar fullt brukbara föremål. För länge sedan motionerade jag i vårt kommunfullmäktige om att återbruksföretagen skulle få tillgång till dessa containrar alternativ bemanna centralen för att tillse att fortfarande fungerande och hela möbler, lampor, tv-apparater etc. kunde tas om hand för ev. reparation och försäljning i "Andra handeln-butiker".
 
Det stötte på laglig patrull. Det är för det första inte tillåtet att handha hushållsavfall och absolut inte att tillgripa saker som någon slängt i sopcontainrar, hur hela och oslitna de än är. Istället gjordes försök med särskilda ställen inom återvinningscentralens område där människor kunde lämna saker de ville bli av med men som fortfarande var brukbara, kanske efter en enklare reparation. Kommunens arbetsenhet bedrev också länge en "Andra handelsbutik" med tillhörande verkstad. Men det hela dog ut av för mig okänd anledning.
 
Nu sitter Miljöpartiet i regeringsställning och då vore det väl ett utmärkt tillfälle att få till en förändring i lagstiftningen som möjliggör att fullt brukbara föremål som kommer in till kommunernas återvinningscentraler också faktiskt kan återvinnas lokalt – inte bara i form av flis till värmeverket, utan i form av återbruk!
 
Istället ägnar partiet sin kraft åt universella skeenden som det är förmätet av oss att tro att vi alls kan påverka.
 
Stina skriver om sin mobil, som hon haft länge och som hon är nöjd med. Men en dag faller hon för tanken att hon kanske ska uppgradera mobilen. Varvid den naturligtvis slutar fungera! Och processen är irreversibel! Det går inte att återställa det fungerande tillståndet!
 
Hon ifrågasätter varför man alltid tvingas byta hela prylen istället för att byta ut eller reparera det som gått sönder eller slutat fungera! Varför är det alltid "billigare" att köpa nytt än att laga det man har?
 
Den frågan har jag haft anledning att ställa mig många gånger. När vi var relativt nyutflyttade från Stockholm till idyllen Mariefred i början av 70-talet så slutade plötsligt en kontrollampa på frysen att fungera. Naturligtvis dagarna efter det att garantiåret förlupit! Det var väl bara att byta lampa tänkte jag i min enfald, men fick snart lära mig att man isåfall måste byta "hela enheten" vilket skulle gå på nästan lika mycket som vi betalt för hela skåpet! Vi fick således reda oss utan kontrollampan därefter!

Många år senare gick det så illa att jag körde över en grävling på E20. Den slet med sig underplåten m.m. under motorn och därmed också den lilla temperaturavkännaren som sitter i bilens framkant. Avkännaren fungerade fortfarande utmärkt men den lilla transparenta skyddskåpan hade alltså gått söner och det hela hängde i sin kabel och dinglade. Tur till verkstaden som fixade skyddsplåtar och annat men när det kom till temperaturprylen så fick jag veta att man inte kunde beställa bara den lilla kåpan utan var tvungen att ta hela "paketet" inklusive kablage ända upp till instrumentbrädan som givetvis också då måste demonteras! Kostnad ca. 4.500:- plus moms! "Tejpa upp skiten" blev min instruktion till verkstaden!

Den gamla Citroen-paddan var måhända inte världens mest trafiksäkra bil men tanken att kunna haka av trasiga detaljer och enkelt haka på en ny, borde ha gett också vår tids bilkonstruktörer något att tänka på.

Så långt är Stina och jag helt överens. Det hela är vansinnigt!
 
Men så drar hon en del slutsatser där vår uppfattning nog delar sig. Stina menar att det är människans vilja att äga och att vi satt likhetstecken mellan ägandet och frihet, som ligger bakom denna slemma utveckling.  Jag tror det är precis tvärtom.
 
Hon skriver: I fallet med telefonen är till exempel den nuvarande ordningen bara möjlig just på grund av att producenternas ansvar upphör i samma stund jag köper produkten och att man därför kommer att tjäna pengar på att tillverka en produkt som inte håller.
 
För det första är det ju inte så, Stina! Producentansvaret upphör inte genom att Du köpt Din produkt. Utöver normala garantier så är det formella producentansvaret idag oerhört mycket mer långtgående än det var förr. Men felet – om det nu är ett sådant – är att producenterna kan köpa sig fria från att själva behöva axla ansvaret genom att istället betala till olika återvinningssystem som sedan sköts mer eller mindre väl. Vi har sett skräckexempel på hur elektroniksopor dumpas på stränder i Bangladesh.
 
Men Stina berör en annan viktig sak – ansvarsbristen i samhället i stort. Efterkrigstiden har inneburit en oerhörd förändring för mänskligheten i stort och i vår del av världen har självförverkligandet fått bre ut sig såpass att det som förr hette yrkesstolthet – och därmed ansvarskänsla för det man gör – helt tycks ha försvunnit. Idag verkar det ibland vara en ynnest för arbetsgivaren att någon vill arbeta där och dagligen kommer till arbetet. Vi arbetar inte längre "i" eller "på" t.ex. Ericsson. Vi arbetar "för" dem. Det vill säga vi är inte en del av företaget utan vi lånar bara ut våra tjänster på våra helt egna villkor. Det är en väldig förändring från det man förr med stolthet kallade "vi-andan".
 
På 50-talet kom "Köp,slit och släng" och gjorde inte saken bättre. När Lars Magnus Ericsson konstruerade och sålde sina telefoner så var det med avsikten att dessa skulle kunna hålla i minst en livstid – om inte för alltid. Så har jag också växt upp. Det som köptes, köptes för livet. Min första kostym ärvde jag av en gammal onkel. Den syddes om för att passa min – på den tiden – något slimmare figur. De var en självklarhet eftersom de textilier som tillverkades många gånger var praktiskt taget outslitliga. Morfar var textilgrossist och det som kom in i huset var avsett att hålla. Jag hade tre äldre syskon så möjligheten för mig att få ett nytt plagg var ganska liten. Det var återbruket i sin prydno. När tandborsten såg för jäklig ut i tandborstglaset så blev den till ett silverputshjälpmedel och därefter hamnade den kanske i skoputslådan, liksom strumpor "beyond repair". Saker hade en väsentligt längre livscykel än vi låter dem få i vår tid.
 
Med det anonymiserade "själv-samhället" är det väldigt lätt att det alltid blir någon annan som har ansvaret. Det faller inte längre föräldrar till skridskointresserade barn in, att själva ta en skovel och skyffla upp en isbana på den frusna insjöviken. Det är alltid "kommunens ansvar" att hålla rent runt omkring oss, ploga vägar och ishockeplaner.

Ansvaret för denna utveckling är vårt eget. Vi har också accelererat den genom t.ex. lagstiftning som inte ens ger oss rätt att bära vårt eget hushållsavfall utanför den egna fastighetsgränsen!
 
Vi bryr oss inte längre om tingen! De betyder inte längre någonting för oss. Man ska inte ha en massa "saker" att släpa på genom livet. Vi prioriterar funktionen och bryr oss inte om att det är ett värdefullt föremål som vi har fått förmånen att äga och vårda. Snart gör vi väl som amerikanerna – köper våra hem färdigmöblerade och säljer dem sedan med allting kvar.
 
"Du kan ingenting ta med Dig dit Du går...."
 
Därför har de ägda tingen degraderats till opersonlig funktion. Och från att ha varit en värdefull ägodel att vårda blivit ointressant och Stina får finna sig i att köpa en ny mobil!
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: petra jenkins

Har läst en del i din forskning om Piere "negern petterson" väldigt intresant... har inte läst all text än... tar lite tid då jag är ordblid.. allt bara hoppar typ.....men veldigt intresant då jag själv har försökt att hitta info om denna man. Själv är jag vit svensk och var gift med en Gambian, Har en beundrande, såklart ,Son på nu 21 år ... Min far sa alltid att det finns 2 typer av människor........De som är snälla. ... och sen finns det Idioter...Tack för ditt arbete.. skall läsa mer i morn :) MVH Petra Jenkins Ulricehamn Älmestad.

2016-08-14 @ 00:01:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0