NEGERN PETTERSSON FÖRBLIR NEGERN PETTERSSON! VÄGRAR ATT BLI ”ENTARTETE KUNST”!

Negern Pettersson målad av Karin Bergöö-Larsson
 
På Facebook kom jag i dag i diskussion hos jazzmusikern Anna Lundqvist som skrev följande ”status”:

Pinsamt många som reagerar på Pippi-grejen och att böckerna städas på ord som neger osv. "Nu har det väl ändå gått för långt" "Snart får man inte säga någonting utan att bli kallad rasist"
Tragiskt. Och helt plötsligt förstår jag hur SD har fått 13% och hur många av folk jag faktiskt trodde hade lite hjärna och bildning som faktiskt bara är obildade, trötta, trångsynta svennar.
Jag ser verkligen ner på er och jag skiter i om denna status gör att SD får fler anhängare. Det funkade inte med mass-psykos-samba-tåg på Götaplatsen heller, direkt.

Jag gav mig mot bättre vetande in i debatten med följande inlägg:

Utan att kommentera sakfrågan vill jag bara uttrycka en viss förundran över hur lättvindigt Du plötsligt betraktar den upphovsrätt jag har en känsla av att Du i andra sammanhang försvarar med näbbar och klor. Ponera att Du skriver en låt med en text som ligger Ditt hjärta nära. Låten blir så populär att den får samma nationalsångskaraktär som "Öppna landskap" eller "Ta mig till havet" för ett par generationer. Men så en dag får förlaget som hanterar Din låt ett tiotal år efter Din bortgång, för sig att ett par rader i Din text innehåller ord som av olika skäl kommit att bli politiskt inkorrekta och tar sig för att ändra i Din text på ett ganska mekaniskt och i Dina öron okänsligt sätt. Skulle det m.a.o. vara helt OK?

Anna svarade ”Ja” varpå jag replikerade: 
"Så Ditt försvar för upphovsrätten handlar i grunden alltså inte om det konstnärliga, formen eller innehållet, vilket kan ändras av andra efter tycke och smak. Det är alltså bara stålarna Du vill ha?"

Svaret kom från Anna: 
"Men detta handlar inte om upphovsrätt för mig. Tycke och smak?! Det handlar om att göra det rätta och om moral, solidaritet och välvilja. Det går väl före allt, eller? Jag förstår inte hur du tänker nu."

Det förekom också kommentarer om att Astrid Lindgren själv kallat det hon skrivit då för ”idiotier” som hon inte skulle använt om hon vetat bättre. Även kommentarer om att Saltkråkan AB som för familjen Lindgrens räkning hanterar rättigheterna, godkänt att SVT redigerat bort repliker.
Att Saltkråkan godkänt är i grunden helt irrelevant så länge Astrid Lindgren själv lät bli att uppmana filmbolaget att göra dessa ändringar så länge hon var i livet. Hon var medveten om känsligheten i dessa ord och valde ändå att låta dem stå oförändrade.

Jag hör till dem som håller en konstnärs rätt till sitt verk, högt. Det ska inte pillas i eller förändras av andra utan stå för sig själv. Vill omvärlden inte veta av det eller delar av det så får man helt enkelt avstå från att köpa det, titta på det, lyssna på det eller låsa in det i en garderob och glömma bort det. Men man ändrar inte!

Detta att alltefter mode och politisk korrekthet, gå in och förändra konstverk som inte passar in i den rådande paradigmen är inte bara ett allvarligt kränkande av de författare, konstnärer och artister som utsätts för förvanskning av sina verk, det är en historieförfalskning som bara inte borde få förekomma.

Anna Lundqvist frågar en av kommentatorerna varför det är så viktigt att behålla ett visst ord och på det vill jag svara att om ordet – vilket det nu må vara – upplevs som kränkande av någon ska man givetvis inte använda det själv men att städa bort det ur redan befintliga texter eller filmer eller målningar eller vad du vill, är helt fel väg att gå.
Bortrensad leksak ur Disney-klassiker


Hitler ansåg den moderna konsten för urartad (entartet) och konfiskerade allt som omfattades av denna bannbulla.

Katolska kyrkan våndades över alla blottade manslemmar och sköten på marmorstatyer och i målningar och försåg dessa med lämpligt utplacerade fikonlöv.

Är det det samhälle som Anna vill tillåta? För börjar vi acceptera att man stryker lite här och lite där, målar över misshagliga figurer på målningar eller hugger bort från skulpturer. Bränner böcker på bål. Klipper bort svarta dockleksaker eller clowner med för krokig näsa i gamla Disneyfilmer. Att vi spränger bort gudabilder som talibaner.

Var slutar vi?
Erik Helmerson, ledarskribent i DN skriver apropås Pippi-klippen: "Att rusa in med saxen är det sämsta alternativet. Ingen annan än konstnären själv ska ändra i sina verk. Den som ständigt vill redigera efter tidens värderingar hamnar på ett sluttande plan, där man ser olämpligheter överallt och tillgången på saxar synes obegränsad"

Om inte vi som på ett eller annat sätt är upphovsmän hävdar rätten till våra verk och skyddar dem från en temporärt rådande tafsande majoritet, vad är då den rätten värd? Varför uppbär vi isåfall ersättning för den rätten då den ju i realiteten inte längre blir okränkbar. För det är ju faktiskt så att rätten till det egna konstnärliga verket borde stå högre än att handla om STIM-avräkningar eller biblioteksersättningar.

Jag ogillar starkt Anna Lundqvists kommentar om att det var bra att media ”högg” på denna ”nyhet” – ”så vi får reda på var folk står och ev. svaret på vilka som röstade på SD”.

Att försvara upphovsrätten och anse att också misshagliga ord inte ska eftercensureras av säkerligen välmenande men klåfingriga besserwissrar är alltså enligt Anna liktydigt med att man röstar med Sverigedemokraterna! Det är sannerligen magstarkt.
 
Att man efter ett par generationer ger ut språkreviderade upplagor av gamla böcker är försvarligt, för att en levande generation också ska kunna läsa och förstå äldre tiders författare, men modernisering av en hel text av just det skälet kan aldrig jämföras med textjusteringar för att tillfredsställa det just då rådande politiska klimatet.

Det bättre vetandet som jag nämnde inledningsvis grundar sig på lång erfarenhet av förändringen i språkbruket kring just ordet ”neger” och det surr som numer uppstår så fort detta ord används. Det skulle kanske kunna sansa debatten om dessa som säger sig beskydda alla kränkta färgade personer läser t.ex. Makode Lindes lysande DN-artikel från den 28 september 2012 och Cecilia Sylván Henrikssons och Patrick Gibsons utmärkta bok ”Svart i Sverige” (Bladh By Bladh, 2012).

Makode Linde avslutar sin artikel med följande:

Jag tror inte att historierevisionism och kulturcensur är rätt väg att gå. Låt oss istället blicka framåt och hylla de konstnärer som vågar teckna såväl onda, goda, fula och vilda porträtt av oss svarta, för först när svarta kan avbildas på alla tänkbara sätt kommer konsten att återge den mångfald av blackness som återfinns i verkligheten.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: THE REVOLT

Intressant inlägg! Och texten du har i fetstil längst ner ... tumme upp!^^

2014-10-01 @ 16:11:51
URL: http://TheRevolt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0