Är en rondellhund mer värd än Lilla Hjärtat?

 
 
Under det gångna halvåret har jag fått anledning att reflektera över detta med tryck- och åsiktsfrihet, främlingsfientlighet och politisk korrekthet.
 
Jag växte upp i ett hem, där ingen frågade om mina lekkompisar var svarta, judar, muslimer eller homosexuella. De var – lekkompisar. Ingen skulle ens heller antytt att någon var mer värd än någon annan. Denna anda färgade mitt sätt att möta människor framgent i livet. Och detta trots att jag läst sönder både "Tintin i Kongo" och "Där Jultomten bor".
 
Jag försöker möta min omvärld med öppen blick, nyfikenhet och ett leende på läpparna. Möts jag av samma attityd från andra, vad spelar det då för roll om de har en annan hudfärg, vilken religion de bekänner sig till eller vad de har för sig i sitt sovrum.
 
Jag vill inte påstå att inte också jag kan uttala generaliseringar, att jag kan hemfalla åt fördomsfulla uttalanden om grupper av människor. Men aldrig så att det skulle betyda att någon var mindre värd än någon annan.
 
Det som väckte mina tankar var saker som kom att hända i anslutning till att Cecilia Sylvan Henrikssons och Patrick Gibsons bok "Svart i Sverige" kom ut. En bok som berättade om hur vi bemött och bemöter människor med en annan hudfärg i Sverige genom tiderna.

Jag vet inte om det var slumpen som styrde det som sedan hände. Först historien med Kulturhusets bibliotekarie som plockar bort Hergés serialbum "Tintin i Kongo", så debaclet med Makode Lindes beramade tårtkalas för Kulturministern, sedan den märkliga historien om Stina Wirséns "Lilla Hjärtat" och slutligen Disneys beslut att klippa bort några scener ur "Jultomtens verkstad".
 
I alla dessa fall tycks en person som företräder vad som kallats en militant organisation för svarta, ha varit mycket aktiv. Är det så vårt samhälle och dess konstliv ska styras i framtiden? Av en liten militant organisation som utnyttjar vår svaghet för vad som anses politiskt korrekt? Är vi ett folk av svaga stackare som inte vågar se vår historia med öppna ögon? Som inte är kapabla att avgöra att sagofigurer från 20- och 30-talen inte alltid lever upp till vår nuvarande föreställningsvärd! Eller att våra barn kan förstå och inse detsamma? Hur kan vi isåfall överhuvudtaget sätta Kalle Anka i händerna på dem? Eller Bibeln!
 
Jag kan inte låta bli att undra var alla de befinner sig, som reste sig som en man till tryck- och åsiktsfrihetens lov då Jyllandsposten publicerade några nidteckningar som påstods föreställa profeten Mohammed, eller då den mediokre Lars Wilks skulle apa efter med sina rondellhundar?
 
Plötsligt tycks de som då ställde sig på barrikaderna till försvar för konstens och konstnärens frihet, nu istället generat ha krupit ner och hukar bakom.
 
När jag forskade kring den märkvärdige konstnärsmodellen som kallades "Negern Pettersson" stötte jag många gånger på dessa munsnurpare vars ansikten tycktes skrynklas ihop bara jag yttrade ordet "neger". Det hjälpte inte att jag berättade att han faktiskt kallades så på den tid han levde. Varför skulle jag då börja döpa om honom idag bara för att vi fått en annan syn på själva ordet "neger". "Afroamerikanen Pettersson"?
 
Vi kan väl inte börja skriva om historien så fort ett ord eller ett sätt att illustrera blir politiskt inkorrekt!
 
Disneys raderande av en liten svart leksaksdocka och en äldre manlig docka med krokig näsa (!) blir ju bara ett än mer effektivt sätt att fullfölja Hitlers försök att radera ut ett helt folkslag! Är det vad vi vill?
 
 
I all synnerhet som Disney i originalboken från 1936 gör den svarta dockan till en medveten liten flicka och minsann inget mähä (som möjligen skulle kunna ha varit motivet för borttagandet av den lilla blonda dockan).
 
Och bortsett från det på den tiden allmänt brukade ordet "nigger" som definitivt idag skulle bytts ut och några andra "attribut", så framstår den lilla figuren som en helt igenom kapabel person som står upp för sig själv och sin person:
 
– Nej, titta på niggern! skrek Jultomten, då en livad och glad svart docka kom farande med en fart av 100 kilometer i timmen.
 
– Varför är du så belåten, frågade han dockan, som viftade med armarna, rullade med ögonen och visade sina granna vita tänder i ett brett grin.
 
– Skulle inte jag vara belåten, skrattade dockan, jag som är så välgjord att jag inte kan gå sönder ens om den slarvigaste unge slänger mig på golvet då den blir arg.
 
Och innan Jultomten visste ordet av, så satte negerdockan sig med kläm på OK-stämpeln och sedan vände hon baken till och visade att hon var stämplad med ett fint betyg.
 
– Bra, bra, sa Jultomten, du klarar dig tydligen utan min hjälp.
 
– Skulle tro det, ropade negerdockan och vinkade nedlåtande åt alla de misslyckade leksakerna som lågo travade på hyllorna runt väggarna och som vore stämplade med "nix godkänt".
 
– Ligg ni där och skäms! fortsatte hon, men jag kilar vidare jag! Och därmed dök hon på huvudet ner i en stor säck, där redan många hundra klappar lågo samlade. Det sista som syntes av henne var stämpelns bokstäver i baken.
 
 

När jag sedan tittar på oiginalfilmen efter den lilla dockan som "skulle kunna vara en jude" (sic.), så hinner jag knappt ens uppfatta hur den dockan ser ut. Den finns inte heller med i bokens illustrationer.
 
Då är isåfall Kasperdockan, "Hoppe Jack", som dinglar på sin spiral betydligt mer iögonenfallande med sin stora kroknäsa. Vad ska han kunna tänkas vara? Arab? Jude? Eller rent av en svartmuskig italienare!  Men varför skonades han från den politiskt korrekta saxens framfart?
 
 
Och varför skonades de två små kineserna? De om några är väl stereotyper!
 
Nej hela denna cirkus drar ett löjets skimmer över vår kulturdebatt. Är vi inte mogna människor med förmåga att avgöra vad som är "bra" och "dålig" konst, vad som är "rätt" och "fel" i olika diskrimineringsfrågor, utan att någon Big Brother ska tillåtas ta fram saxen eller suddgummit för att i den allmänna politiska korrekthetens namn utplåna oönskade bilder.

Vi tycks vara tillbaka på den tid då fikonlöv målades och klistrades över "känsliga" partier i målningar och bilder.

Är det vad vi vill?
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Cecilia Sylvan Henriksson

Välformulerat och tänkvärt!

2013-03-20 @ 09:06:10
Postat av: Mats Werner

Tack Cecilia!
En av kommentarerna jag fick efter deltagandet i Antikrundan med min "udda samling" var: "Intressant historia! Olämpligt namn!". Jag blir så trött!
Ha det gott!
MATS

2013-03-20 @ 09:45:28
URL: http://matswerner.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0