"I Lusthuset" - totalt värdelös sammitask!



En övernattning i storstaden, en kväll på hotell, vad göra? Dramaten nästgårds - Idlaflickorna! Ja! Såg med förtjusning orginaluppsättningen för ett antal år sedan med Sif Ruud och Birgitta Valberg som de åldrande "systrarna". En härlig och minnesvärd uppsättning av Kristina Lugns pjäs.

Men ack! Totalt utsålt! Inte en enda 'sketen' uddaplats ledig. Det fick bli den för mig totalt okända "I Lusthuset" istället.
Efteråt inser jag att t.o.m. en ensam kväll på hotellrummet hade varit mindre beklämmande än denna föreställning.

Hur någon (Marie-Louise Ekman?) kunnat få för sig att denna gamla femtiotalsdrapa av Jane Bowles, som sägs ha varit något slags feministiskt manifest, skulle kunna kännas angelägen eller ens teaterhistoriskt intressant för en nutidspublik är en gåta. Hur kan den ens ha känts nära och betydelsefull när Susanne Osten satte upp den 1988 på Unga Klara?

För att få någon slags säljgimmick så lät Osten samtliga kvinnoroller spelas av män och den egentligen enda mansrollen (om man undantar den anemiske unga friaren), av en kvinna. Antar att det var enda sättet för Osten att skapa motivation för att framföra ett slikt uselt stycke.

Att behöva genomlida den på Dramatens Stora Scen dessutom, känns fattigt. Finns det verkligen inte mer angelägen dramatik att spela på nationalscenen, så måste man ju faktiskt ifrågasätta den statliga anslagspolitiken.

Marie Richardsons hade uppenbara problem med sin rollfigur. Ett antal poseringar med handen i höfthöjd, armbågen bak, överkroppen något vriden och starkt bakåtböjd, känns igen från tidigare gånger. Nog har hon väl också andra poser att ta till än någon slags catwalkuppvisning?

Enda skratten under kvällen utlöstes av den berusade kvinnoroll som spelades av Kristina Törnqvist, som drog en patetisk historia om att samla körsbärskärnor för att den som samlat flest, vann tävlingen !!!?? Men OK - berusning är tydligen fortfarande ett "säkert kort" om man vill locka till skratt. Men ack så fattigt!

Rent allmänt måste man ju fråga sig hur denna kvinna (Kristina Törnqvists roll) är funtad som under ett helt år inte tycks komma ur en och samma dräkt och framförallt inte ett par riktigt styltklackade svarta skor - trots att hon varje dag raglat från hotellet, genom sandstranden och till den bar där hon ägnar sig åt att hinka gin! Och sedan ragla tillbaka!

Basia Frydman var den enda ljuspunkten i föreställningen. Hennes spel gav rollen en trovärdighet.

Två timmars uppstyltade repliker och osannolika beteenden får en verkligen att undra över teaterns repertoarval. Hade inte ensamheten på hotellrummet känts som ett ännu sämre alternativ hade jag gått i pausen - vilket jag noterade att många andra gjort när den tidigare utsålda salongen hade gapande hål här och var när andra akten tog sin nedslående början.

Teater ska vara saga och kan också vara ren lögn, men den måste åtminstone ha ett uns av sannolikhet.


I Marmorfoajén åhörde jag ett par stackars medpublikdamer resonera om dom skulle gå hem, vilket jag naturligtvis inte kunde underlåta att kommentera. Vi var rörande överens om likgiltigheten inför det vi sett av första akten. Vet ej om de fullföljde. För deras skull hoppas jag att de gjorde slag i saken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0