Mats Werner

Två händelser som följt på varandra (min höftledsoperation och den milda stroke jag fick förra veckan) har fått mig att allvarligt fundera på mina prioriteringar och mitt politiska engagemang.

När jag i slutet av 90-talet av Kristdemokraterna i Strängnäs ombads att ta en plats i Mälarturisms styrelse, kom jag in i en partigrupp fylld av entusiasm, arbetsglädje och gemensam strävan. En grupp som hade kul och där alla drog åt samma håll.

Den leddes av Hélène Brodin Rheindorf som hade förmåga att se bortom mina tillkortakommanden och ge mig en ny chans i politiken och som gjorde det med uppmuntran och värme. Hennes ledaregenskaper gjorde arbetet lätt och dessa gav också utslag i arbetet inom den fyrpartiallians som då styrde Strängnäs.

Hennes position var kommunalråd med ansvar för personalfrågor och hon var ett av fyra jämbördiga kommunalråd som gemensamt och utan alltför stor partiprestige och helt utan att hänvisa till röstetal och andra oväsentligheter i sammanhanget, fick arbetet med att genomdriva det gemensamma valmanifestet, att fungera.

Visst förekom spretighet från Folkpartiets sida redan då och visst velade Centern med - eller mot, men Hélènes diplomatiska förmåga gjöt olja på alla vågor. Absolut och utan tvekan var det hennes förtjänst att alliansen höll ihop hela perioden.

I den efterföljande fempartialliansen däremot blev framförallt Folkpartiets separatistiska sidor alltför påträngande för att en effektiv politisk styrning skulle kunna ske.

Till största delen berodde detta på att vi då fallit för de argument som påstod att Strängnäs var för litet för fyra Kommunalråd och ”bevare oss för fem!”.

Det enda Kommunalrådet - som på många sätt är en utmärkt politiker som med ambition och effektivitet företräder Moderaterna - saknade dock tyvärr många av de talanger och förmågor som gjort Hélène framgångsrik i sammanhanget, men förde onekligen den militära pansarstyrkan vidare i politiken. Vilket nog inte var så lyckligt. Fempartialliansen splittrades då fel kvinnor förde fel sorts samtal. Jag törs säga det nu!

Detta innebar en oerhörd svekkänsla hos FPs och Cs tidigare allierade - liksom hos de flesta av dessa båda partiers väljare. Att manövern upprepades efter det senaste valet grundmurade den antipatiska inställning som de gamla allians-kollegorna byggt upp.

Moderaterna

Att sedan det största borgerliga partiet - och förvisso det största partiet i kommunen - beter sig som man gjort flera gånger förr: slår sig för bröstet och är störst och bäst och sannerligen inte behöver någon annan, gör inte situationen bättre.

Det är ju trots allt så att Moderaternas ”framgång” i Strängnäs inte alls var särskilt lysande (försumbara + 0,6% i kommunalvalet mot + 3,8% i riksdagsvalet) och att det faktum att man nu är ”största partiet” i Strängnäs inte beror på egen framgång utan på Socialdemokraternas kräftgång.

Moderaternas hållning efter valet, har i sin tur skadat förbindelserna mellan de kvarvarande allianspartierna lokalt.

Centerpartiet

Centerns framgångar i valet är remarkabla. Men beror på en skicklig demagogisk förmåga hos den duktige entreprenören, Kommunalrådet Persson som fått folk att tro att han minsann är så handlingskraftig och att ”det händer” saker när han ”griper in”.

Så är det ju inte alls. Persson släntrar in på möten - ofta ganska illa påläst - och säger att ”så här gör vi” och ”så blir det” - och släntrar ut igen. Det må fungera i det privata näringslivet men är knappast jordens bästa kommunala ledarskap!

Det första Persson ”tog itu” med när han blev Kommunalråd förra gången, var att det skulle sparas 10% på kommunens lokalkostnader. Så bestämde han (och släntrade ut).

Inte blev det nå’t av det! Efter 2,5 år hade fortfarande inte en krona sparats. Tvärtom!

Att ha en sådan ledare för en kartell som är så apart som den nuvarande kan vara förödande. Dessutom drabbas han hela tiden av ett trovärdighetsproblem genom att vara brorson till kommunens starke entreprenör Jan Persson.

Jag vill betona att jag inte ser något negativt hos dessa båda i sina entreprenörsroller eller har annan uppfattning om dem som privatpersoner än att de är både trevliga och duktiga människor - men kombinationen av ett kommunalråd med en farbror som kommunens ”starke man” är inte lyckad.

Att Centern åter blev ett Socialdemokratiskt lydparti har en enda förklaring:
Centern vill till varje pris behålla posten som Kommunstyrelsens ordförande! När man efter valet 2006 förlorade den posten till Moderaterna, skulle den plötsligt kompenseras med en förskräcklig massa andra poster. Man kovände t.o.m. i sin egen uppfattning om t.ex. kommundelsrådens avskaffande, bara för att få tillräckligt antal poster.

Ett parti som offrar sin själ för en politiskt post kan aldrig i mina ögon bli trovärdigt.

Folkpartiet

Jag trodde ett tag på att vi skulle få en förändring till det bättre i Folkpartiet då Fredrik Lundgren och Helena Hallgarn axlade ledarrollerna. Jag såg det som ett tecken på en ny tid och möjlighet att komma ifrån vissa gamla låsningar kring t.ex. Sevab. Låsningar som har sin bakgrund i el-familjen Insulanders nära koppling till Folkpartiet. En låsning som Anders Svensson sedan vidhållit.

Fredrik Lundgren visade tidigt att han stod för en helt annan uppfattning i Sevab-frågan, och jag är ganska övertygad om att också Helena Hallgarn kan ha delat hans dåvarande uppfattning.

Att de båda sedan gick ut i Strengnäs Tidning och agerade ekon från Anders Svensson när det gällde Sevab var en stor besvikelse. Även här sitter övertygelser löst när partipiskan viner och kommunalrådsposter lockar.

Total kollaps!

Vi har alltså en total kollapsad fyrpartiallians där två partier två gånger har svikit och där det tredje svek i slutfasen.

Det finns för djupt liggande personliga konflikter och personliga antipatier för att den alliansen ska kunna återuppstå utan total förändring av personuppsättningarna. Bristen på tillit, förtroende och ömsesidig respekt kan bara brytas med helt nya lag.

Jag vet att jag sedan FP och C första gången svek, har bidragit till antipatierna genom en starkt kritisk hållning till de båda svikande partierna och framförallt några av deras företrädare som haft all anledning att känna sig trampade på tårna. En hållning jag gett luft åt såväl på min blogg som i andra kanaler.

Väl medveten om detta, meddelade jag den ledande förhandlaren i mitt eget parti och även Moderaternas förhandlare, på ett tidigt stadium efter valet att om mitt namn på något sätt försvårade möjligheterna till en ny fyr- eller fem-partiallians så skulle man veta att jag direkt var beredd att ta min kappsäck och avgå.

Men som sagt, det var nog andra och mer ”postorienterade” faktorer som spelade in. Moderaternas tuppkam kan ibland bli så stor att den skymmer verkligheten. Om man vill ha en majoritetsallians så har faktiskt storleken väldigt liten betydelse. Under Ulf Kristerssons tid är min uppfattning att tuppkammen slokade tillräckligt för att göra Moderaterna mer verklighetsorienterade och medvetna om vad som krävdes för att få saker och ting att fungera.

Att slå sig för brösten och ta saker för givet är sällan en god grund för samarbete och framgång.

Kristdemokraterna

Mitt eget parti kan inte heller undgå min kritiska blick. Nationellt har partiet, inte minst på senare tid, visat på högst oönskade tendenser. Mörkmännen från bibelbältet har börjat mullra betänkligt igen. Det parti som Alf Svensson och Göran Hägglund så framgångsrikt har vänt från en kristen sekteristisk ”samling” till ett fungerande politiskt parti, vill dessa krafter åter göra religiöst.

De har funnits hela tiden och inte minst då Hélène Brodin Rheindorf genom en stadgevidrig och ovärdig röstningsprocedur inför valet 2006 - trots att hon fick flest röster, ändå förlorade sin självskrivna riksdagsplats till förmån för just en av dessa riktiga mörkmän. Ett val som i sig fick till direkt följd att partiet förlorade sin enda riksdagsplats i förra årets val.

Även lokalt har det varit svårt att få partiet att fungera. Och när man når en situation då det känns som om man inte bara måste strida mot sina politiska motståndare utan lika mycket mot sina egna, blir givetvis entusiasmen lidande.

Blir man dessutom ombedd att som fullmäktigeledamot vara så mycket frånvarande som möjligt och dessutom fråntagen andra uppdrag, förstår man att timmen är slagen. Och återigen hördes de välbekanta ”locket-på”-tongångarna från den gången Hélène förlorade sin riksdagsplats: ”Nu går vi vidare och lägger det här bakom oss!”

Att lägga locket på och undvika att dra lärdom av sina felsteg tycks vara en inbyggd reflex hos politiken. Illavarslande.

Annat att göra

Jag skriver sedan något år på en bok som ska vara klar under våren 2011, och har därefter ytterligare ett par saker att skriva. Att då fortsätta och hänga sig kvar i något som inte längre känns meningsfullt är givetvis helt tokigt.

Därför har jag hos Kommunfullmäktige begärt entledigande från min fullmäktigeplats, som ledamot av dess valberedning samt styrelseuppdraget i SEVAB.

Jag har samtidigt till Kristdemokraternas lokalavdelning meddelat att jag avgår från partiinterna uppdrag.

Om jag ser tillbaka både på tiden som Kristdemokrat och som Folkpartist dessförinnan - har jag kunnat åstadkomma något?

Ja, t.ex. kan jag nog ta åt mig äran för att Mariefred fick behålla sitt systembolag sedan det gamla dömts ut och ingen möjlighet fanns att finna en ny lokal förrän jag tänkte lite kreativt och föreslog dåvarande Kommunalrådet att ta bort en av två Pressbyråkiosker (som fanns med mindre än 100 meter emellan) och förvandla en liten skruttig parktomt till kvartersmark. Det visade sig vara lösningen.

Att gåggatan förlängdes mellan Långgatan och Kyrkogatan  i Mariefred var också min förtjänst även om det är en småsak.

Att Flora i Mariefred blev ett så bra bostadskvarter kan jag inte ta åt mig äran av men jag är glad att jag medverkade därtill genom att välja rätt entreprenör.

Att min idé att lösa problemen med platta tak och samtidigt tillföra Mariefred nya hyreslägenheter blev verklighet på Jakob Ulfssons väg genom att under ett nytt sadeltak få till ett extrra våningsplan, är jag glad för även om den arkitektoniska utformningen lämnar en hel del övrigt att önska.

Att jag kunde bidra till att nedkämpa ett starkt motstånd inte minst inom alliansen mot ÖSlJs utbyggnad mot Taxinge är en annan källa till tillfredsställelse. Fera moderata fastighetsägare utmed banan försökte uppbåda starkt motstånd mot att få ångtåg förbi sina hus, men fick ge sig för argumentationen.

Också under åren i fyr- och fempartiallianserna kan jag glädja mig åt flera framgångar för Kristdemokratiska förslag. Trots vår mandatmässiga litenhet kunde vi med goda argument och saklig debatt få genomslag för vår hållning också i allianserna.

Åsså kan jag ju inte låta bli att med viss tillfredsställelse konstatera att jag hela tiden legat mellan 9e och 11e plats av de mest inflytelserika Kristdemokratiska bloggarna på Politometern. Vet inte om det säger något om mig eller om de övriga.....

Och vad minns jag med störst besvikelse?

Onekligen Affären Jägmästaren! Ett kapitalt misslyckande för politiken! En stor besvikelse över hur politiker kan svika både sina föresatser och sina utfästelser. Tillika ett praktexempel på den brist på uthållighet och konsekvens (som brukar vara mitt mantra) som finns hos politiker i allmänhet.

Good Luck Strängnäs!