"Ta CDn när dom kommer!"


The Velvet Boys - Kjell Öhman, Rune Gustafsson, Hans Backenroth och Claes Janson på Eskilstuna Teater.

Låt mig redan från början slå fast att en stadsteatersalong knappast är jordens mest tilltalande plats att lyssna på jazz i. Låt mig också slå fast att jag har en viss födsloskada när det gäller hur jazz kan och bör vara, med en bror som kallades den svenska jazzens Gossen Ruda. Men som hans vän och spelebroder Janne "Loffe" Carlsson sa: "Vi hade ju alltid fullt på våra konserter. För folk hade kul och såg att vi hade kul".

Spelglädje alltså!

Rubriken på detta inlägg travesterar Claes Jansons fyndigt formulerade försäljningssnack inför pausens CD-försäljning som skulle ske i foajén dit alla skulle bege sig: "Ta CDn dit ni kommer".

Efter att ha förvånats igenom två timmars konsert dedicerad till Nat "King" Coles musik, måste jag tyvärr säga: "Ta CDn hellre när de kommer".

Här är några av Sveriges främsta jazzmusikanter. Skickliga, erfarna, oerhört drivna på sina instrument. Och så har dom absolut NOLL PUBLIKKONTAKT! Inte ens en vridning på huvudet antydde att de brydde sig det minsta om de varma applåder de ändå fick. För mig som gammal serviceutbildare är det ett oerhört respektlöst uppträdande.

Rune Gustafsson har väl någon gång kallats "Sfinx" men i det här gänget var han nästan en muntergök. Publiken chockades när han plötsligt tittade upp och utropade "Fly by"!

Kjell Öhman på flygeln spelar oerhört habilt, ofta t.o.m. briljant. Han har dessutom gjort suveräna arrangemang för kvällen. Legenden Rune Gustafsson spelar legendariskt på sin gitarr utan att röra en min eller lyfta blicken, Hans Backenroth på basen är den enda som jag har en känsla av verkligen anstränger sig! Ibland spricker hans ansikte rent av ut i ett leende. Och hans härliga bassolon är också de enda som belönas med spontana applåder. Jag tror han känner sig lite främmande i det här gänget.

Om det hade varit så att det var Claes Janson som var huvudattraktionen och som hade med sig en back-up-orkester vilken som helst, hade man kunnat tolerera ett så glädje- och respektlöst framträdande, men nu är de alla del av ETT GÄNG som kallar sig The Velvet Boys.

Claes Janson - en av Sveriges underbaraste jazz- och bluesröster. Som faktiskt också har en del av Coles röst i sig om ock något strävare (vilket inte är en nackdel). Han försöker lätta upp det hela med berättelser om och kring Nat "King" Cole, men vad hjälper det när gänget bakom honom "gör sin grej" och gör det klanderfritt ur musikaliskt synpunkt - men var för sig! Inte egentligen tillsammans. Inte tittar upp ur noterna en enda gång och inte visar minsta tecken på att musiken är kul att spela eller att det är roligt att just nu spela just här och tillsammans med just de båda andra.

Så frågar man sig om Jansons entusiasm för Cole inte delas av orkestern eftersom inget av de rent orkestrala styckena påstås ha någon koppling till honom. Varför då ha dem med i ett program som är en hommage till denne mycket specielle sångare och pianist. Det måste väl finnas massor med låtar som Cole också bara spelat intrumentalt.

Nej, det var en sorglig upplevelse av saknad spelglädje, saknat engagemang, saknad publik- och musikantkontakt. Alldeles säkert blir intrycket av gänget bättre om man bara lyssnar på deras CD.

Kan man hoppas på att livsandarna återkommer till dessa musikaliska giganter så att kommande konsertbesökare får en mindre trött och mer glädjefylld upplevelse?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0