Point of View



”Point of View”
(Artist AEP 1027 / Dragon DRCD 287)

The pleasures of the ball - Pastorale - Carina - A waltz for Nannie - In the fall

Lars Werner (p), Göran Pettersson (b), Sune Spångberg (tr)
Inspelad i Stockholm 11 februari 1959
.

Lasses första egna skiva, nämligen EPn ”Point of View” gavs ut 1959. På omslagets baksida skriver Lasse: ”Även om jag lyssnar till mycket musik, så finns det nu och då något som jag söker men inte finner, så att jag får försöka göra någonting själv. Melodier, ljud, ackord, och rytmer är vad jag transponerar till, allting jag upplever, tänker eller känner och jag måste helt enkelt få det till en musikalisk form för att kunna använda det för mina syften. All min musik har gjorts med ett syfte, någon speciell sak jag ville uttrycka eller för ett speciellt tillfälle eller till en speciell person. Detta är för mig det mest inspirerande sättet att arbeta.”

EPn innehöll fem låtar: ”The Pleasures of the Ball”, eller ”Pallets nöjen” om man ska tro feltrycket längre ner i texten. Melodin är inspirerad av  en underbar målning av Watteau som gav Lasse känslan av en fyrtakts dansfras.

”Pastorale” - var ett sätt att försöka uttrycka ordets mening för Lasse och är en liten glad sång som föreslår en promenad genom ett medelhavslandskap, en härlig sommardag.

Så följer två låtar skrivna för Lasses dåvarande fästmö Carina (de gifte sig senare samma år) och hans älsklingssångerska Nannie Porres.

Slutligen ”In the fall” som tecknar bilden av den årstid som Lasse finner som mest inspirerande, uppfriskande och fullödig, nämligen hösten.

När Dragon lyckades få rätten att ge ut "Bombastica" på CD hade de den goda smaken att fylla upp utrymmet med en återutgivning också av denna EP.

Anders R Öhman recenserar i OJ:

”Man hade unnat Lasse Werner en bättre uppbackning i hans debut på skivmarknaden. Då hade säkerligen resultatet blivit mera positivt, det är jag ganska säker på. Lasse Werner behöver att döma av den här skivan ett påtagligt spänstigt och livgivande komp för att kompensera den brist på sting som vidlåder hans eget musicerande här - det är väl helt enkelt så att det föga upplyftande kompet hämmar honom. När Bertil Sundin och jag pratade om Lasses platta formulerade han saken på så sätt att trion här ’inte är någon riktig trio utan tre musiker, som spelar tillsammans’ och det tycker jag är en bra beskrivning. Vidare är vi överens om att en antiswingfaktor ligger i Lasses sätt att låta vänsterhanden spela jämna fjärdedelar, ibland med ackord. Överhuvud får man nog det intrycket att Lasse Werner här varit mer inriktad på att föra till torgs sina lyriska små pianostycken än att engagera sig för ett rytmiskt skeende.

I och för sig är det nätt pianomusik, behaglig att lyssna till, mera intressant än det som brukar vankas i sådana här sammanhang. Styckena är genomtänkta och utarbetade i hög grad, något som också måste ha medverkat till att pulsen kommit i skymundan. Strängt taget hör skivan inte bara hemma inom jazzen utan den kommer med toner och tendenser som pekar på vidare fält.

Lasse Werners EP har i både uppsåt och utförande så mycket av värde att man är nyfiken på fortsättningen. Han är en musiker med ett personligt sätt att uttrycka musiktankar som har både innehåll och förmåga att förmedla känsla. Hans stycken saknar inte substans (’Pastorale’ - är väl inte precis lyckad förstås) och hade det gnistrat till om det hela i rytmiskt avseende - hade Lasse med andra ord fått ett mer inspirerande stöd - skulle han förmodligen ha nått de syften och det resultat han satt sig före. Man kan läsa om dem på mappen, där han själv skrivit om både sig och sin musik. Det är olyckligt att den blivit tryckt, inte därför att man inte unnar Lasse Werner att öppet säga ifrån att han tror på sig själv och sin musik, utan därför att sådant så lätt leder till missuppfattning angående den som säger det. Vi får se om inte nästa skiva mer motsvarar kompositören/pianistens uppfattning och vår förhoppning.”


Tidningen ESTRAD har en osignerad recension som möjligen kan vara skriven av dess redaktör Carl-Erik Lindgren:

”Efter europeiska förhållanden kan vi här i landet glädja oss åt att ha en rad goda pianostilister inom jazzen. Nu kan vi notera ännu ett namn på framskjuten plats: Lars Werner. I den här plattan har han satsat hårt på sig själv - kompositionerna är genomgående hans egna, och han är ende solist - och han har lyckats.

Med stor konsekvens har han format sin stil längs Powells och Monks linjer, en tendens som egendomligt nog varit rätt sällsynt i det här landet, och även när han skriver har han i viss mån samma förebilder. Han förenar ett drivet pianistiskt kunnande med sinne för form och färg - melodierna är fasta och logiska och det harmoniska är intressant, långt från allfarvägarna men ändå inte svårtillgängligt.

Det enda som man inte får riktigt grepp om i den här plattan är den solistiska idérikedomen. De arrangerade partierna dominerar, och vi hoppas att Lasse ger större prov på sin improvisatoriska förmåga en annan gång. Hans gamla spelkompisar Göran Pettersson bas och Sune Spångberg trummor bör ha en stor eloge för ett smidigt och följsamt komp, helt i musikens anda.

Det har liksom blivit comme-il-faut i kritikerkretsar att vara återhållsam med prestationsbetygen när det gäller de svenska musikerna, en slags andlig baksmälla efter det tidiga 50-talets patriotiska pionjärrus inom vår egen jazz. Om jag nu sätter mitt ’AB’ är det förmodligen förståndigt i förhållande till de massor av god jazz som åstadkommes på andra håll i världen. men samtidigt vill jag säga att det var längesedan en inhemsk platta utstrålade en sådan personlig charm som denna. Grattis, Lasse!”
Trackback
RSS 2.0