Cirkeln är sluten!


"Baltiskt herresäte målat av okänd konstnär" som hängde i vår Jungfrukammare

Jag växte upp i en stor våning på Kungsholmen i Stockholm. Vi hade haft såväl hembiträde som barnjungfru när mina tre äldre syskon var små. Själv var jag sladdbarn och fick klara mig med bara hembiträde! Men det var inte vilket hembiträde som helst. Helga hette hon och jag trodde fullt och fast att prästen i söndagsskolan pratade om henne när han sa: "Helga varde Ditt namn".

Hon skötte vårt hem med fast hand under Mammas ledning. Och hon blev många gånger en extramamma för mig. Hon fanns alltid där också när Mamma och Pappa var bortresta. Följaktligen tillbringade jag mycket tid i hennes rum - "Jungfrukammaren". På hennes vägg hängde en mörk och murrig stor landskapstavla med en herrgårdsliknande byggnad i centrum, en kyrka till höger och en sjö i mittpartiet. Närmast betraktaren fanns en grupp människor med pepparkornsögon.

Mellan herrgården och kyrkan fanns en stor skada som nödtorftigt lagats. Men färgbortfallet formades i mina ögon till någon slags slupliknande båt med flygande gös.


Mittpartiet av tavlan. Slupen med den flygande gösen (märkligt nog uppe på land! Flygande Holländaren?)

Jag kunde tavlan ut och in. Men Pappa visste inte vad den föreställde. Hade köpt den av någon som bodde på Djurgården någon gång på 30-talet. Förmodligen en klient som inga pengar hade att betala pappas räkning med. Pappa trodde alltid att det var ett baltiskt motiv.

Vårt hembiträde slutade när jag var i tonåren och jag flyttade själv in i rummet. Tavlan hängde kvar och följde sedan med mig till min egen första lya och därefter till hustruns och min första lägenhet och vidare genom våra flyttar.


Här sitter Bob Azzam med Mats framför den ännu inte restaurerade målningen.

1967 annonserade Nationalmuseum att man hade kostnadsfria konsultationer för privatpersoner som alltså kunde ta med sig ett konstverk och få det expertiserat.

Jag hakade av min stora tavla och tog med den till Nationalmuseums Björn Hallström (sedermera professor) som fick något lätt darrande i blicken när han såg målningen. Mina frågor var om det gick att restaurera duken, om den var värd att lägga ner pengar på, vad tavlan kunde föreställa och vem som kunde tänkas ha målat den! Jag hoppades att det skulle gå och att man i bästa fall kunde hitta platsen för motivet - även om det låg på andra sidan Östersjön.

Hallström kallade in ett par andra vitrockade personer och de förde viskande samtal med begrundande och alltmer upphetsade miner framför duken.

Till slut ville man behålla målningen för att göra en genomlysning och också för att bättre kunna bedöma kostnaderna för att göra iordning tavlan. Man hade redan en idé om vad tavlan föreställde. Och det var överraskande ett betydligt mer närliggande motiv! Och man hade också en aning om vem som kunde vara konstnären!

Hallström beskriver tavlan sålunda på inlämningskvittot:

"Landskap med herrgård och kyrka, möjligen Sävstaholm och Vingåkers kyrka. Mått: 81 x 112,5. Ingen synlig signatur på framsidan. Påskrift på baksidan under kilramen, ännu ej helt frilagd. Oljefärg på duk, kilram utan tvärslå.
Duken bucklig, flera hål och revor. Färgskiktet krackelerat med talrika skador och förslitningar. Bildytan matt och missfärgad. Målningens vänstra del svårast skadad, möjligen genom värmepåverkan".

Han föreslog följande åtgärder: "Duken dubbleras och monteras på befintlig kilram som kompletteras med tvärslå. Rengöring av hela målningen, ilagningar, retuschering och fernissning." Allt till en kostnad av 1.600:- plus Oms - "(takpris)".


Påskriften på dukens baksida har hittills motstått alla försök till uttydning. Eftersom den till största delen ligger dold bakom kilramen har Nationalmuseum kopierat texten på själva kilramen.



Inte mycket man ser av den nyrestaurerade tavlan när Birgit Ahrle, hustru Ann, Stig Järrel och Eric "Kom, kom, kom till smörgåsbordet" Gustavsson skymmer den!

Tavlan renoverades enligt uppdrag. Dåvarande landsantikvarien i Sörmland, Ivar Schnell var något av en expert på ämnet och bekräftade i en omfattande beskrivning vad redan Björn Hallström anat men inte riktigt vågat berätta, nämligen att tavlan med största sannolikhet är målad av ingen mindre än Elias Martin!

Flera andra Martin-experter instämde: detta var en äkta Elias Martin. Inte minst pepparkornsögonen avslöjade mästaren!

Motivet var alltså Säfstaholms slott i Vingåker före branden 1762. Schnell beskriver scenen så här:

"Tydligen har konstnären stått på höjden av Båsenberga, vilken by ligger längst t.v. i bilden. Torpet i förgrunden kan vara Ö. Vik. Framför dessa gårdar ligger västligaste viken av Kolsnaren. Den terrass, som finns framför Sävstaholm kan man studera på t.ex. Elias Martins akvarell som avbildas i Vingåkersboken I, sid 49. Martin har flera bilder av 1700-talets Sävstaholm som visar en hel överensstämmelse med denna målning. Kyrkan är otvivelaktigt Västra Vingåkers. Både klockstapelns och kyrktornets huvar är helt i överensstämmelse med äldre bilders huvar. Klockstapeln brann 1826. T.h. om kyrkan finns en liten vit fläck. Det måste vara sockenmagasinet, som fortfarande finns i behåll. Det byggdes i sten (tidigare i trä) är 1808. Sävstaholm började byggas om år 1810 och var färdigt 1815, vilket väl stämmer med klädseln på de högreståndsherrar, som finns i tavlans mitt. Tyvärr har jag inget uppslag ang. målare då jag inte sett originalet. Då jag med förstoringsglas tittar på bönderna i förgrunden tycker jag mig emellertid se Elias Martins stora glosögon. Är den tanken alldeles otrolig? Ånnu 1808 var han ju produktiv. Jag har sökt efter bilden i Sävstaholmssamlingen, men där finns ingenting, som kan avse denna målning."


I samband med nittiotalets finanskris blev ett par ekonomiska bördor jag dragit på mig under 70-talet, alltför tunga att bära så jag blev tvungen att skiljas från målningen. Den såldes på Beijers Auktioner och är fortfarande tror jag den högst betalda Elias Martin-målning som sålts.

Det enda jag lyckades få reda på om köparen var att det var en i London bosatt svensk.

Jag utgick därför under många år från att målningen lämnat landet.

Döm så om min förvåning när jag en dag för två år sedan sitter framför TVn och ser på "Stjärnorna på slottet". Det är Peter Stormare som är kvällens värd och han har samlat sina meddeltagare för en drink i en salong på Trolleholms slott i Skåne.

Plötsligt ropar jag: "Men det är ju vår tavla på väggen"! Att så var fallet bekräftade en titt på reprisen.

Det hör nu till saken att Säfstaholms Slott ägdes vid tiden för tavlans tillkomst av "Den blinde Excellensen" Greven Gustaf Trolle-Bonde. Tillnamnet Trolle hade han fått sedan han också tillträtt fideikommisset Trolleholm i Skåne. Säfstaholm, som han lät bygga om och nytt blev dock hans huvudsäte. I det Bondeska godskomplexet ingick bl.a. också Kjesäter och Vibyholm där Gustaf Trolle-Bondes bror Fredrik Bonde af Björnö bodde.

Gustaf Trolle-Bonde var en stor konstmecenat och hade en stor konstsamling som är väl dokumenterad.

Att också min gamla tavla målats på uppdrag av Trolle-Bonde utgick nog såväl Björn Hallström som Ivar Schnell ifrån trots att den, som framgick ovan, inte finns dokumenterad i samlingen. P.g.a. den värmeskada som Nationalmuseum funnit fanns också tanken att den skadats i Säfstaholmsbranden och sedan kommit att hängas undan någonstans.

Så finner jag nu plötsligt att tavlan åter har hamnat i en Gustaf Trolle-Bondes ägo, men denna gång på Trolleholm.
Vilken glädje! Trots min egen förlust måste jag ändå glädjas av att den på något sätt hittat "hem"!


Dagens Trolleholm i Skåne sett från parken.

Kontakter med dagens Gustaf Trolle-Bonde, bekräftade att det rörde sig om min gamla tavla och att han ägnat mycken möda åt att försöka återköpa gamla Trolle-Bondeska inventarier.

I samband med vår "Skånska resa" i förra veckan blev det så äntligen av att besöka Trolleholm för att få återse tavlan i sin nya miljö. Gustaf Trolle-Bonde tog emot och öppnade upp slottet (som numer används för näringslivskonferenser) för mig. Vi hade redan vid tidigare kontakter konstaterat att våra fäder varit vänner och ordensbröder.

Hans egen teori om tavlan var att den skulle ha målats för Fredrik Bonde och därför aldrig ingått i Säfstaholmssamlingen. Vidare utgick han från att de båda högreståndsherrarna i förgrunden faktiskt var de båda bröderna Fredrik och Gustaf.


Martin-tavlan som den ser ut idag på väggen i Trolleholms slott.

Det är en glädje att veta att tavlan är i goda händer och att cirkeln slutits för den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0