Mats Werner

Spekulationerna rasade i pressen.

Hur gick det då till när ammunitionen byttes ut mot tegelstenar? Eller fanns det överhuvudtaget mer ammunition än de 1000 lådorna?

Var det hela en bluff från början till slut?

Det lär vi aldrig få veta.

Att det spekulerades är dock klart.

Bland handlingarna om Allegro-affären finner jag en transumt ur en bok som heter "Lola" och skrevs av en Eric Ericsson och som utkom på Wahlström & Widstrands förlag år 1939. Där är det dock YORKBROOK-leveransen i "Goldberg-Henry-Deutschländer-affären" som beskrivs. Såvitt bekant blev inte den förmål för något tegelstensutbyte.
Även om det skulle förtigits är det knappast troligt att köparen Ozores skulle återkommit med ett nytt köp om han blivit så lurad första gången.

Man får nog betrakta "Lola" som en ren fiktion - dock med bestickande inslag av den verklighet som då rådde.

Jag citerar:

"Men det hände en del under väntetiden. En dag meddelade mig Richard Jensen att han av det illegala kommunistiska partiet i Helsingfors fått telefonmeddelande om att dit anlänt femhundra ton tyskt krigsmaterial för Francos räkning. Partiet hade kommit från Hamburg och låg nu under tullbevakning i Helsingfors i väntan på vidare order.

Fanns det något sätt att lura Franco på lasten? Det måste gå ansåg Richard Jensen, och efter en del överläggningar beslöts det att jag skulle resa till Helsingfors. Jag tog flyget via Stockholm och i Helsingfors satte jag mig i förbindelse med kommunisiska partiet. Redan det var ett ganska äventyrligt företag, ty i Finland är kommunistiska partiet som bekant förbjudet och måste därför bedriva sin verksamhet under illegala former. I sällskap med några finska kommunister åkte jag sedan ut och tittade på det skjul i utkanten av hamnen i vilket vapenlasten låg förvarad. Skjulet var låst och en tullman gick på vakt utanför.
Det såg inte särskilt ljust ut för oss men ge oss ville vi inte.

På eftermiddagen samlades vi tlll en överläggning hemma hos en av de finska kommunistledarna. den ena planen efter den andra ventilerades och förkastades såsom ogenomförbar. Den enda möjligheten syntes vara att spränga hela upplaget i luften och vi var halvt om halvt beredda att sätta denna plan i verket. Men till slut fick jag en idé som - om allt gick i lås - inte endast skulle förhindra Franco från att få de tyska vapnen utan i stället ge dem åt det republikanska Spanien.

- 'Vi ger oss av och tittar på partiet ett slag' föreslog jag. Jag skall representera avlastarna. Och avlastarnas ombud kan man ju inte vägra att förvissa sig om att godset befinner sig i fullgott skick.

- 'Men hur har Du tänkt att...'

- 'Jag har en idé men jag vill inte säga något mer förrän jag fått kasta ett öga på partiet'.

Vi tog en bil ut till varuskjulet. Vakthavande tullmannen gjorde artigt honnör när vi bredbenta och självsäkra presenterade oss. Visst fick vi titta på lasten - 'var så goda Herrarna' och så låste han upp!

Där - i stora väl igenspikade trälådor - låg alltså de tyska  vapnen och den tyska ammunitionen. Vad kunde rymmas i en sådan där låda? Ja, där fanns nog en skön samling av gevär, revolvrar, patroner och handgranater.

Som jag hoppats var det helt vanliga trälådor. Det såg ut att ordna sig! 

Fullföljande min plan, räknade jag snabbt antalet lådor och med medförd tumstock mätte jag storleken i alla dimensioner. Varje låda var märkt med bokstäver och siffror - ex. B&C 1.001 - målade i svart och jag antecknade omsorgsfullt alla dessa märkningar.

- 'Ja, det var det! Nu kan vi åka tillbaka.'

Åter hemma hos kommunistledaren utvecklade jag mina planer närmare. Först fick en av finnarna ta reda på vilken skeppsmäklare i Helsingfors som hade hand om lasten och med vilken båt den skulle transporteras vidare. Det mötte inga större svårigheter. Inom en timme visste vi att lasten skulle hämtas av ALLEGRO från Stockholm. Den väntades till Helsingfors först om fjorton dagar.

För säkerhets skull tog vi också reda på att ALLEGRO för tillfället låg och lossade trämassa i England. Uppgiften om de fjorton dagarna verkade stämma.

- 'Beställ nu genast lådor av samma storlek och av samma utseende' - föreslog jag, 'Och skaffa pappmallar med dessa boksäver och siffror utskurna. Sedan lägger ni mallarna mot de nya lådorna och målar i med svart färg. Det var lådorna det! Men vad ska vi ha i dom? Tegelsten vore kanske inte så dumt. Hör efter om det finns tegelsten att köpa från något tegelbruk här i trakten. säg att ni vill ha 500 ton för utskeppning ur landet och låt fabriken lägga in tegelstenarna i lådorna. Sedan byter vi ut ammunitionslådorna mot tegelstenslådorna och låter Franco får tegelstenarna. Dom kan han i alla fall inte göra mycket skada med!'

Förslaget mottogs med entusiasm och nu fick det illegala finska kommunistpartiet visa vad det dög till. Organisationen fungerade perfekt och det arbetades med verklig energi och precision. Redan dagen därpå var lådorna klara och överförda till tegelbruket, fyllda med tegelsten och igenspikade! Tegelpartiet betalades kontant men vi begärde på fabriken att lådorna skulle få vara kvar där tills vidare. Båten som skulle hämta hade nämligen blivit försenad....

Falska nycklar var en enkel sak att ordna både till tegelfabriken och till tullens varuskjul. Men nu återstod det värsta - att byta ut de båda partierna. 500 ton hit och 500 ton dit flyttade man inte i en handvändning. Men finnarna klarade även den saken. I all hemlighet uppbådades flera 5-tons lastbilar med chaufförer och sedan arbetades det under en veckas tid varje natt mellan tio på kvällen och fyra på morgonen.

Den ena lådan efter den andra hämtades från tegelbruket och byttes ut mot en ammunitionslåda. Det hela gick som smort. Inga störande intermezzon, inga avslöjanden av de nattliga expeditionerna. Kanske blundades det på sina håll, vad vet väl jag?

Efter en vecka var allt klart. I varuskjulet borta vid hamnen låg 500 ton tegelstenar i omsorgsfullt igenspikade och märkta lådor och på tegelbruket fanns 500 ton vapen och ammunition i gott förvar i likadana lådor.

På utsatt tid kom ALLEGRO från Stockholm och hämtade lådorna i varuskjulet för vidare befordran till Franco-spanien. Det blev säkert en lugn och fridfull resa för ALLEGRO, men lika fridfullt blev det inte när lådorna öppnades!

Prima tysk krigsmateriel förvandlad till tegelstenar! Hur i all världen hade det kunnat gå till? Det var ett mysterium och hur man än gissade hit och dit, lyckades man ändå inte lösa den gåtan. Ännu i denna dag måste jag dra på munnen varje gång jag tänker på den min man måtte ha gjort när tegelstenarna packades upp och på alla spekulationer som då gjordes överallt i pressen.

Och ammunitionslådorna i tegelbruket?  Jo, de hämtades först efter ytterligare någon vecka och forslades i pråmar till Eckerö, en liten fiskeplats ett stycke från Helsingfors. Och där fick partiet ligga kvar tills vidare. Först så sent som i augusti eller september - alltså efter tre-fyra månader - hämtades lådorna av en fransk båt ägd av Tredje Internationalen. Hämtningen ägde rum helt öppet. Det fanns ju papper på "tegellasten" och det betalades till och med tullavgift i sedvanlig ordning. Den franska båten hade ankrat på öppen redd utanför Eckerö och lådorna fördes ombord i pråmar. Lasten kom lyckligt och väl fram till Spanien och visade sig vara förstklassig tysk materiel. "

Ja, vad ska man tro? Veltjens svenska agenter menar ju att Ozores var en representant för den spanska röda regeringen och att vapenlasten alltså var avsedd för dem som till slut ändå fick dem! Andra menar att Veltjens också hade avtalat med Franco-sidan (vilket väl politiskt låg närmare till hands) att man skulle kapa fartyget och därmed snuva regeringssidan på lasten.

Att försök från Francosidan gjordes att kapa YORKBROOK torde vara klarlagt, men lika klart är ju att lasten aldrig var avsedd från början för Francosidan.