En dag i Filmhuset!


Vilken lyx!

Här sitter jag i en liten biosalong som tar 14 personer alldeles för mig själv. Längst bak en gradäng med två bänkrader bekväma skinnfåtöljer. Jag sitter på den främre, nära telefon med direktkoppling in till projektorrummet plus kontroller för ljud och ljus.

Salongen ligger på 6e våningen i Filmhuset i Stockholm innanför Filminstitutets stabs- och produktionsstödskontor. Den heter "Julius".

Framför mig en rad med tre fåtöljer med fotpallar av samma slag som Ingmar Bergmans läsfåtöljer på Fårö som nu säljs på auktionen efter honom.

Ingmar Bergman har alldeles säkert själv suttit i dessa stolar.

Anledningen till denna upplevelse är att jag ska kunna identifiera musik som finns på en gammal ljudinspelning med min bror Lasse och hans vänner som ingen vet ursrpunget till. Vi vet vilka som spelar och att det är filmmusik. Vi har också kunnat utesluta ett antal filmer. Återstår två:

”För vänskaps skull” av regissören Hans Abramson och ”Miss och Mrs Sweden” i regi av Göran Gentele.

Jag har också tiggt mig till en visning av en kortfilm, ”Hej” av Jonas Cornell (faktiskt hans första film tror jag) och en gammal kortfilm av regissören och författaren Martin Söderhjelm som heter ”Nattkörning”.

Samtliga dessa filmer förvaras normalt nedfrysta i Filmhusets källarvalv men har nu hämtats upp och tinats för att visas bara för mig! Ni anar inte vilken lyxkänsla detta inger.

Att jag ville se ”Hej!” var mest för att kunna stämma av mot Jonas Cornells egen berättelse om hur dess ”kommenterande” filmmusik av bror Lasse och basisten Kurt Lindgren kom till.

Med ”Nattkörning” var det något annat. Det är den enda spelfilm som jag själv medverkat i. Den spelades in 1959. Martin Söderhjelm som var gift med min kusin kände mina böjelser för film och teater och lät mig få en roll som jag, nu när jag ser om filmen inser var mycket större än jag har kommit ihåg den.

Jag är en av fyra ungdomar i ett bilbaksäte. I framsätet den bilkörande ynglingen och två tjejer. Vi ska väl föreställa ”bilburen ungdom”. På den tiden ändå rätt så prydlig. De två andra killarna är nog något ledigare klädda än jag som sitter där med kavaj och slips. Men å andra sidan - så’n var jag på den tiden. Även under svampplockning i skog!

Jag mindes min roll mest som den finnige (det var jag) räddhågsne (var jag säkert också) ynglingen som bara sa ”Kör inte så fort Rolle” och såg orolig ut. Jag mindes att jag kände mig bra mycket yngre och oerfarnare än de övriga i bilen, vilket jag tror kanske inte stämde helt när jag ser den idag. Däremot hade jag både fler repliker och andra insatser - som jag klarade galant men - som jag glömt totalt.

Känslan av oerfarenhet tror jag kan ha hängt ihop med de andra killarnas jargong visavis tjejerna plus det faktum att flickan framför mig i bilen var Jill Donahue, dotter till Tutta Rolf och den amerikanske regissören Jack Donahue
och med andra ord styvsyster till bröderna Ekman som redan börjat göra sina piruetter på Thalias tiljor. Jill var inte bara vacker att se på, hon var självsäker och van att bli omsvärmad.

Av detta ser man inte ett dyft i filmen. Jill - som jag mindes som framträdande - märks knappt där hon sitter i framsätet och ser ganska alldaglig ut

Jill for till Hollywood och fortsatte att filma och gifte sig med Stacey Keach. Jag vet att hon nu på äldre dagar åter vistas en hel del i Sverige.

Filmen är suggestivt uppbyggd. Påminner om Martins och min frände Gösta Werners legendariska och prisbelönta filmatisering av Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Martins film följer tre bilar och deras förare och passagerare mot en - som alla förstår - oundviklig katastrof. Det är en stark och bra film även om man kanske idag upplever de pekpinnar som trummas in genom Bengt Feldreich som bilradiopratare som väl storebrorsaktiga, men så var det ju Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande som finansierade filmen!

”För vänskaps skull” som jag såg för första gången visade sig vara en typisk produkt från det ”frigjorda” 60-talet. Harriet Andersson gör en utomordentligt bra tolkning av den unga journalisten som ska vara jämställd med mannen och ta för sig sexuellt. Attraktionen och skönheten har hon kvar kunde jag konstatera på Gösta Werners hundraårsdag förra året.

”Miss & Mrs Sweden” var en av Göran Genteles lätta och eleganta filmkomedier. Med toppskådisar som Jarl Kulle, Sven Lindberg, Meg Westergren, Gaby Stenberg, Margaretha ”Harjaggjortbortmignuigen” Sjödin m.fl.
Musiken gjordes av Leif Segerstam men spelades av min bror och hans vänner.
Filmen skulle mått väl av lite hårdare klippning men i stort stärkte den min saknad av Göran Gentele. Göran var framförallt chef för Kungliga Operan och en gudabenådad operaregissör. Men kunde också göra underbara filmkomedier. Tidningen Vecko-Hattens redaktion i den här filmen var ett under av ”modern” inredning som mer var till för designerns skull än för dem som skulle jobba i den. Precis som det var på den tiden.

Chefen Sven Lindbergs ständiga försök att hitta ingången bland alla snedställda speglar och glas liksom allas ständiga kamp mot de automatiskt öppnade dörrarna var bara såååå härliga. Jarl Kulle fick tillfälle att till fullo leva ut sin komiska ådra.

Harriet Andersson x 2 i "För vänskaps skull" på vita duken - bara för mig!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0