Mats Werner

Det handlar mycket om Selma Lagerlöf just nu. På TV, i böcker och press. Givetvis med anledning av att det är hundra år sedan författarinnan fick Nobelpriset som den första kvinnliga författaren. Hon bröt ett antal vallar under sitt liv då hon bl.a. framträdde under sitt eget namn när hon skrev. Det vanliga var att kvinnliga författare dolde sig under manliga pseudonymer då det "inte passade sig" att kvinnor ägnade sig åt någon form av verksamhet.

 

Ågust Strindberg på damtoan under Nobelbanketten som han inte var inbjuden till.

Stockholms Stadteater låter Staffan Westerberg, av sig själv framförd i full frihet, på Klarascenen dra sitt strå till hyllningsstacken i form av Staffans eget skådespel "Selma och Ågust", med undertiteln "Vad som hände när Selma Lagerlöf hittade Strindberg på damtoan i Royals Vinterträdgård år 1909".

 

Det blir en kväll i den uppspelta galenskapens tecken. Fars och allvar blandas med Staffan Westerbergs underfundiga humor. Här finns alluderingar på allt från Ture Sventon till Vilse i Pannkakan ("Nämn inte den maträtten" utbrister då Westerberg som Strindbergs spöke i igelkottsform).

 

Poesin har alltid funnits som en mycket varm och röd tråd i hela Staffans livsproduktion. Hans fantastiska och fantasifulla uppsättningar av t.ex. "Brösten på Tiresias" och "Sweeney Agonistes" på dåvarande Munkbroteatern/Pistolteatern kan man aldrig glömma om man sett dem. Den känslighet med vilken han behandlade sitt material och sina dockor rörde strängar i publikens sinnen som inget annat.

Så småningom vågade han träda fram på scenen i egen person. Både som författare, skådespelare och regissör.

 

Staffans fantasi har alltid legat åt det burleska, galna och infallsrika. Runt om sig har han denna gång samlat ett gäng fullt kongeniala skådespelare. Som förstår Staffans intentioner och kan förverkliga dem på ett stundtals mästerligt sätt.

 

Per Sandberg som tjuren Sintram på Mårbacka. Ferdinand - släng Dig i väggen!

 

Anita Dahl som en genuint varmlandsk Selma. Per Sandberg i roller som Majorskan på Ekeby, Doktor Munthe, Tjuren Sintram m.fl. visar en exceptionell mångsidighet och känsla för det komiska. Men kanske imponeras man ändå främst av den unge Jens Nilsson (Lägg det namnet på minnet). Det är inte utan att man ser Robert Gustafsson för ett tjugotal år sedan framför sig. Och den här unge mannen har mycket framför sig! Måtte han bara inte gå vilse som Robert Gustafsson.

 

Jens Nilsson som påfågeln Farao i "De sju slöjornas dans"

Här spelar han framförallt den lille gåsapågen Nils och Påfågeln Farao. Hans "De sju slöjornas dans" med fotboll torde kunna gå till teaterhistorien inte bara för hans skicklighet utan också för den humor han visar i hela sitt framträdande.

 

Och så Staffan! Obetalar i de skepnader han framträder i. Först som den åldrade struttande Strindberg - som aldrig fick något Nobelpris utan fick se sig "omsprungen" av - en kvinna! Sedan som Strindbergs ande som flyttat in på Mårbacka i form av en osynlig igelkott och sist som Selmas allt-i-allo (!) Valborg Olander. Utvecklad galenskap på hög nivå som hela tiden håller oss på tå som publik. Men en galenskap fylld av glädje, lust och värme.

 

Staffan Westerberg som Strindbergs taggige ande och Anita Dahl som Selma Lagerlöf

Också Eva Gröndahl gör väl ifrån sig som en Silvialik Drottning  Victoria och som Sofie Elkan.

 

Och inte att förglömma en grupp ruskigt duktiga musikanter som får  ta mycket aktiv del i spelet.

 

Missa inte denna fantastiska föreställning!