"Sotsupen"!



En av vännen och målaren Harry Karlssons älsklingsmotiv som han återkommit till i såväl tusch som olja. Harry dog i påskas och har lämnat ett stort tomrum efter sig på många områden.

Men nu var det supen jag skulle skriva om! Den skåpvarma som förr kunde tas fram för "belöning" vid allehanda tillfällen. Det var "sängsup" och "morgonsup", "välkomstsup" och "middagssup".

Här är det Harrys Farmor som bjuder sotaren på ett spetsglas efter väl förrättat värv. Man frågar sig onekligen om vandringen på hustaken frampå eftermiddagarna månne blivit lite vinglig?

I mitt fall var det "sjösättningssup" och "båtupptagningssup" som kom att bli de enda tillfällen då det kunde anses acceptabelt att mitt i veckan ta en sup bara så där, mitt på dagen.

Sedan vi flyttat till Mariefred 1970 tog det inte många år förrän fastighetsmäklaren också sålde på oss en fin öppen (blott ett litet fördäck med vinddruta) Vänersnipa som tillhört hans morbror.

Mina föräldrar hade visserligen båt men den ruttnade och sjönk i dyn under andra världskriget då det ej fanns bensin att tillgå och det blev aldrig någon ny sedan. Mina storasyskon hann uppleva båtlivet men för mig inskränkte detta sig till stora stadiga Vaxholmsångare och s/s Mariefred på Mälaren.

Så hur skulle jag klara detta? Den gode Jocke Lindberg, som jag börjat spela lokalrevy med, ställde upp höst som vår. Skrapade och tätade, lackade och fejade. En pärla var han på många sätt med sin stora vita lurviga katt på axeln och sina båda kaffeskedar smattrande likt en kastanjett mellan ett par fingrar! En härlig människa och vän var han och han såg till att familjen fick njuta av sina båtsomrar. Det blev aldrig detsamma sedan han gick bort och vi tvangs bita i det sura äpplet och skaffa plastbåt istället.

När båten väl hängde i kranstropparna för att täta på våren hörde det till att Jocke och jag tog oss en djävel för att fira. Liksom när båten väl stod på vinterbockarna igen på hösten.

Vi började säga att de två gånger på året då man drog en djup suck av lättnad, var då båten låg i vattnet och då den åter stod på land.

Hustrun och jag vidmakthöll de båda suparna under åren. Plastbåten kunde vi ju fixa, sjösätta och ta upp själva. !996 flyttade vi åter ut på landet. Betydligt längre från Mälaren. Men det fanns en pool!  Att ha båten i sjön femton minuters bilresa bort kändes inte lika angeläget och den pallades upp inne i vår lada och blev stående där.

Efter fem år på nya stället framkastade jag tanken att vi skulle sälja den. Barnen tjoade: "Du får inte sälja båten!". Mina försynta propåer om att de gärna fick ta hand om den, ledde inte till några påtagliga aktiviteter så ett år senare sålde jag den.

Hur löste jag då det här med supandet? Jo, jag upptäckte omgående att de där två dagarna på året då man drar en riktig lättnandes suck, de fanns kvar! Nämligen när poolen var avtäckt och igång på våren och när den sedan avstängd och vintrad lades över med sin vinterplåt.

Så igår tog hustrun och jag vår "övertäckningssup" och drog en lättnandes suck!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0