Georg Riedel med vänner!

Just hemkommen från en njutningsfull tvåtimmarskonsert i Paulinska Aulan i Strängnäs där Teaterföreningen och Strängnäs Jazz bjöd på "storfrämmat": min salig brors klasskamrat Georg Riedel med vänner! D.v.s. trumpetaren Jan Allan, saxofonasten Joakim Milder, pianisten Jacob Karlzon och sångerskan Sarah Riedel. (Lite kul att han kallar sitt band så. Bror Lasses olika band hette alltid "Lasse Werner och hans Vänner". De mer eller mindre fasta medmusikanterna kallades 50-talsvännerna eller 60-talsvännerna efter vilket årtionde de var med).

 

Basfiolens absoluta nestor - Georg Riedel.


Programmet som gruppen just nu turnerar med heter "Hemligheter på vägen" efter en dikt av Tomas Tranströmer. Georg Riedel har tonsatt dikter av Tranströmer, Cornelis Vreeswijk, Kristina Lugn och ett par finlandssvenska diktare. Finns också på CD. Om i en skivbutik eller konserthall nära Dig - gack åstad!

Jag vet inte om jag vill kalla det hela jazz. Förmodligen skulle "konstmusik" vara ett mer adekvat uttryck. För det är oerhört musikaliskt. Riedels musik fångar stämningarna i de olika dikterna väl och följer texten likt en vindil följer vägytan.

Det hela är förvånansvärt notbundet. Notställen ger den första känslan av att detta är något annat än vad publiken måhända väntat sig. Musikernas blickar lämnar sällan ställen vilket kanske ger ett stelare intryck än vad som vore motiverat. Det är skönt att se när Riedels ansikte spricker upp i ett njutnings- eller glädjefullt smajl då tonerna sitter så där extra skönt eller då fadersstoltheten över dottern Sarahs prestation får lysa igenom. Det skänker trots allt en känsla av jazzens omedelbarhet och skörhet.

 

Sarah Riedel med Jacob Karlzon i bakgrunden.


Dottern Sarah är en ytterligt njutbar ny bekantskap. Hon sjunger vackert, har ett bra register men framförallt en oerhörd textkänsla. Hon sjunger dikterna som om de voro skrivna till Pappas musik och inte tvärtom.  Och hon sjunger dem så att vi hör varje nyans, varje paus, varje andetag i dikten. Vackert!

Jag tror dock hon tyckte mitt "Grattis" efteråt lät lite märkligt... Men hon var värd en gratulation.

Pappa Georg har ett väldigt dansant förhållande till sin bas och det är en njutning att se honom krumbukta sig omkring den. Att han inte längre är purung märktes då han fick lov att sätta sig en stund när basen hade paus. Men kanske var det för att njuta av dotterns och Jacob Karlzons samspel i en av de två Tranströmerstyckena. En sällsam njutning av spel och stycke i full harmoni.

 

Vännen Jan Allan och den gode Joakim Milder är stabila musikanter som "levererar" med akuratess och feeling bakom notställen.


Pianisten Jacob var dock en ny bekantskap. Och en jag inte vill släppa taget om. Hans pianospel var fullödigt, känsligt, starkt - i vissa stycken virtuost.

Hans oerhörda spel i just Tranströmerstycket var "breathtaking" (det svenska ordet andlöst blir fel och passivt. Det här var en vådligt aktiv upplevelse) och kändes rent fysiskt. Georg log och njöt och sa till mig efteråt att den lät väldigt bra idag.

 

Nu får det bli lite diktsång i iPoden ett tag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0