Historien om Negern Pettersson (Kapitel 1, 2, 3 och 4)

Låt mig presentera er för Negern Pettersson!

image218
"Neger Pettersson", oljemålning av Karin Bergöö

Jakten på Negern Pettersson, Kapitel 1

Den svarte mannen vilar, lutad mot en draperad pall e.dyl. Hans ena ben är upplyft och han knäpper sina båda händer runt det uppdragna knäet. Han är klädd i ett par randiga korta åtsittande byxor och en vid vit skjorta med uppkavlade ärmar. Hans drömmande blick riktas mot någonting utanför bilden.Det korta skägget och det lätt rufsiga håret förstärker intrycket av en stark vilja och ambition.

 

Hela hans gestalt utstrålar potentiell kraft. En vilande styrka. Ljuset över honom är den sydländska solen.

 

Ändå är det bara illusion. I själva verket är mannen en frigiven eller förrymd slav från Franska Guyana som via Amerika råkat hamna i vårt kalla land och som där drar sig fram som hamnsjåare med extra påhugg som modell på Konstakademien. Det sydländska solljuset trollas fram av akademieleven Karin Bergöö. Ett kraftfullt porträtt av Negern Pettersson - för så kallades han på Konstakademien bland elever och lärare.

 

I själva verket hette han Pierre Louis Alexandre, men det fick jag veta långt senare. Låt oss ta det från början.

 

Porträttet hängde i mitt föräldrahem. Pappa som hade som ung notarie på slutet av 20-talet hjälpt Karin Bergöös brorson Per i samband med avvecklandet av det gamla familjeföretaget. Förmodligen p.g.a.att Pappas chef hade sommarställe på Spadarvet i Sundborn och därmed bodde granne med Karin Larsson Jag har förstått att Per Bergöö inte ansågs som någon särskilt lyckad affärsman. Inte heller hade han några pengar att betala Pappa med men en tavla av Faster Karin som han ärvt kunde kanske duga.

 

Jag är glad för att Pappa nappade på erbjudandet. Så kom Negern Pettersson till vårt hem. Han blev en bemärkt familjemedlem och gjorde alltid ett starkt intryck på våra besökare. Åtskilliga är de vänner och bekanta till såväl föräldrarna som till oss syskon, för vilka Negern Pettersson är det bestående minnet av vårt barndomshem.

 

När min systers barndomsvän Caroline Falkenberg många år senare höll en serie föreläsningar i anslutning till den stora Liljewalchsutställningen "De drogo till Paris", om den första generationen unga kvinnliga konstnärer som for utomlands för studier, bad hon att få använda Negern Pettersson som illustration.

 

Sedan snart 30 år hänger han hos mig. Jag har alltid berörts starkt av porträttet och fascinerats av den stolte svarte mannen. Men vem var han? En svart man i Stockholm i slutet av 1800-talet måste väl ha märkts!

 

En titt i tidningskällor gav inget. En svart minstrelsångare blev omskriven, men en man som jobbade i hamnen nådde inte tillräcklig intressenivå tydligen, svart eller ej.

 

Var skulle jag börja? Det ska jag berätta i nästa kapitel.

 

 

Hans första spik fanns kvar på väggen länge! (Negern Pettersson Kapitel 2)

image219

 

Ateljéinteriör från Kungliga Konstakademiens modellskola på 1870-talet. Negern Pettersson sitter modell.

(från Östermanarkivet hos Eskilstuna Museum)

 

Som jag berättade, var porträttet av Negern Pettersson ett elevarbete av den unga Karin Bergöö, järnhandlardottern från Hallsberg som gifte sig med Carl Larsson.

 

Karin gick på Konstakademien mellan åren 1877 och 1882. Ulwa Nergaard, dotterdotter till Karin och Carl Larsson och tidigare intendent på Carl Larsson-gården i Sundborn, berättade för mig att de första två åren tillbringades i "Antiken" och först därefter vidtog Modellskolan. Hennes gissning är att Negern Pettersson målades 1879. Ateljéinteriören visar dock samtida manliga elever. De kvinnliga var ju fortfarande "bara för skojs skull" och behövde väl inte avbildas!

 

Likt de flesta av den generationens konstnärinnor fick Karin lov att omkanalisera sin kreativitet i och med giftermålet. Makens konstnärsskap ansågs viktigare och han förutsattes ju också vara familjeförsörjaren i enlighet med tidens anda. Karin fick ägna sig åt hem och barn. Textil formgivning och heminredning fick bli hennes lott. Och där fortsatte hon att visa sin skaparförmåga. Det Larssonska hemmet kom att bli mönster för svensk heminredning under större delen av 1900-talet.

 

Många har hävdat att Karin skulle nått ännu längre än sin make om hon fått vidareutveckla sitt måleri.

 

Av hennes måleri finns det mesta i Sundborn och hos familjen. Bland akademiarbetena fanns dels "Negern Pettersson", dels "Vikingen", i det Bergööska hemmet i Hallsberg. Det praktfulla jugendbygget som Grosshandlare Bergöö lät uppföra i anslutning till sin järnhandel är dag i kommunal ägo. Det rymmer en magnifik svit väggmålningar av svärsonen Carl Larsson och är idag öppet för allmänheten vissa tider.

 

I husets bakre trapphall lär fortfarande för ca. tjugo år sedan funnits kvar tvenne kraftiga spikar på vilka Negern Pettersson och Vikingen en gång hängde. Under ett tiotal år på 1990-talet återvände Negern Pettersson till sitt gamla hem i Hallsberg. Denna gång dock på paradplats i salongen där han gästspelade i bl.a. en utställning om Karins Bergöö och hennes konst.

 

I slutet av 60-talet fann jag i samband med att jag röjde ur ett källarförråd en mapp med krokiteckningar av akademielever från slutet av 1800-talet och bland dessa en kolteckning av Negern Pettersson signerad av Emil Österman. Förmodligen är han en av de manliga eleverna på ateljefotografiet eftersom detta kommer från Bröderna Östermans arkiv i Eskilstuna Konstmuseum.

 

Men inte kunde väl modellen ha hetat Pettersson? Om han kom från Amerika kan man förvisso tänka sig att han kunnat heta Peterson eller Patterson som försvenskats. Men var det så?

 

På slutet av 80-talet beslöt jag att försöka ta reda på mer om den stolte svarte mannen. Varifrån han kom och varför han hamnade i Sverige och vart han tog vägen och varför han kom att kallas Negern Pettersson.

 

 

"Negern gick i källar'n för att hugga ved, hitta ett kadaver...." (Jakten på Negern Pettersson Kapitel 3)

image220

Negern Pettersson i Ecke Hedbergs ögon och pensel.
 

I tidningen Antik&Auktion fick jag in en blänkare där jag efterlyste dels uppgifter om modellen men också andra bilder av honom. Resultatet var magert. En kvinna hörde av sig och berättade att hon haft en vän som var uppvuxen i Vasastan (Sibirien) och där hade en ramsa som barn: "Negern gick i källar'n för att hugga ved. Hitta ett kadaver..:". Tyvärr kom hon inte ihåg mer av ramsan men det var en ramsa som var både kittlande otäck och spännande.

 

Ramsan skulle återkomma i andra versioner och visa sig innehålla en sorglig sanning.

 

En som hörde av sig efter utställningarna i Hallsberg var Sigge Lindvall, intendent på Ecke Hedbergs Konstnärshem Tallbo i Järbo utanför Sandviken. Sigge berättade att han hört av någon att Pettersson aldrig hette Pettersson utan bara kallades så därför att hans riktiga namn var svårt att uttala. Något som jag väl anat och som nog får anses vara så nära sanningen man kan komma. Dock visar det sig vid senare efterforskningar att han faktiskt kvitterar sina modellarvoden (1:50-2:- per timme) med namnet "Louis Pettersson".

 

Även Ecke Hedberg hade gjort en version av Negern Pettersson (se bild). En bild som likt den som Oscar Björk gjorde och som fanns med på Nationalmuseums stora utställning om "Främlingen i konsten" visar en tröttare och resignerad gestalt. En lätt hopsjunken och desillusionerad man som saknar den utstrålning som Karin Bergöös porträtt förmedlar. Vilken är den sanna bilden?

 

Jag fick också som en följd av Hallsbergsutställningen kontakt med Barbro Staffansdotter i Lund (ett barnbarn till konstnären Julius Kronberg) som hade ett tips som verkade lovande och jag kastade mig in i ett omfattande sökande via alla församlingsregister, via skolor och i Stockholms stadsarkiv bara för att till slut finna att den svarte man jag då jagade och som av alla namn faktiskt visade sig ha hetat White inte kunde ha med Negern Pettersson att göra.

 

Så kom annat emellan och Negern Pettersson gästspelade i Hallsberg och papperna kring honom vilade i en mapp ända till jag fick den lysande idén att utnyttja vännen Martin Stugarts spalt om frågor kring Stockholm i Dagens Nyheter. Mer om detta i ett kapitel längre fram. I nästa kapitel tar vi en sväng i återvändsgränderna.

 

Ord är starka saker. Ord påverkar oss. Ord styr vårt tänkande. (Jakten på Negern Pettersson Kap. 4)

image221

"Negern Pettersson", Teckning av Georg Nordensvan

En parentes:

 

"Neger" är ett ord som väcker starka känslor. När jag vid ett tillfälle talade i telefon med en kyrkoherde i en söderortsförsamling, riktigt hörde jag hur han studsade i andra änden och snörpte duktigt på munnen när jag berättade om mitt sökande efter "Negern Pettersson". I samma veva gjorde dåvarande ministern Jan O Karlsson bort sig med att använda samma ord och jag roade mig med att samla insändarstormen kring detta känsliga ord i min "Neger-mapp". Jag hade haft större förståelse om det gällt det direkt nedsättande ordet "nigger", men att en språksynonym till det accepterade begreppet "svart" skulle vara så laddat har jag svårt att förstå. Att övergå till "Afroamerikanen Pettersson" eller något annat lika krystat är helt otänkbart för mig. Hans namn är Negern Pettersson - och han är stolt! Vi kan ju inte gärna ändra historien utan måste också kunna göra skillnad på då och nu när vi talar om olika fenomen.

 

Så här skrev jag år 2003 i ämnet:

 

"Neger" är på tapeten. Många läsare ondgör sig över bruket av ordet. Själv har jag stött på ett påtagligt "munsnörpande" under min jakt på "Negern Pettersson", en sjöman och konstnärsmodell vid förra sekelskiftet. Det har inte hjälpt att jag påpekat att han faktiskt kallades så. Jag kan inte gärna förändra historien genom att börja kalla honom "Svarte Pettersson", eller kanske "Afroamerikanen Pettersson".

Konstnären Carl Larsson talade om "negrer, gulingar och andra filurer" i sin hyllningsartikel i tidningen Idun, till Anders Zorns 50-årsdag i början av förra seklet och så sent som 1966 använde Martin Luther King och Harry Belafonte begreppet "negro americans".

 

Men det var ju innan ordet drabbades av "lokalvårdarsyndromet"!

 

Vi lever i en märklig tid när vi inte får använda en försvenskning av det spanska ordet för just svart, samtidigt som det tycks vara OK för var och en att kalla sina medmänniskor för "hora", "fitta" m.fl. tillmälen.

 

Kan någon tänka sig att det skulle komma krav på att i nyutgåvor av Emil i Lönneberga skall drängen Alfred bli "Jordbruksproduktionsassistent" och pigan "Hushållsnära tjänstekonsulenten Lina"! Kanske bör t.o.m. gamla upplagor i cirkulation, dras in?

 

Och visst fanns det historier. Hör här ett par exempel. Kanske är det Negern Pettersson som figurerar!

 

"En neger jobbade i Stadsgården; stark som fyra vanliga stuvare, glad, ambitiös, nykter - på det hela taget en ouppnåelig prydnad för stuvareskrået, men så långt över dem att det hela nästan sågs som en smula teologiskt.

 

På frågan vad han tyckte om den nye negern i stuvarelaget, lär basen följaktligen ha svarat att - 'jo, han är bra, mycket bra.... men, det kan ju aldrig hålla i längden'".

 

Också den om söderkisen som någon gång på tjugotalet mötte sitt livs allra första livs levande neger å Kornhamnstorg och häpet frågade:

 

"Spelar'u trumpet"?

 

Trackback
RSS 2.0