Harry Karlsson - den naive realisten.

image238

"Vått plåttak", Originallitografi av Harry Karlsson baserad på en blyertsteckning av taket på en av längorna i Snickargården. Litografin trycktes av Konstlitografen Åke Lindström som köpte Snickargården efter Harry.


"Du tycker ju allt är 'fint'", säger Harry när vi sitter och bläddrar igenom några av de kuvert med bilder som blivit resultatet av hans eget första urval inför 70-årsjubileumsboken.

Jag replikerar att för det första gillar jag ju faktiskt det mesta han gör. För det andra har ju alla dessa bilder redan passerat hans eget argusöga och befunnits tillhöra dem han själv ansåg som tillräckligt bra. För det tredje stämmer det inte riktigt eftersom jag då och då bläddrar förbi vissa som inte direkt "fastnar" medan jag stannar upp inför många som är verkligt "fina".

Men hans påstående hängde kvar i huvudet och jag kände att den krävde någon slags analys av mina känslor inför Harrys bilder. Vad är det jag upplever som bra och mindre bra? Vad är det som tilltalar mig och vad känns ointressant?

Jag kände att att jag direkt ville "sortera bort" bilder från den svenska fjällvärlden. Inte för att de är dåliga bilder i sig utan för att jag upplever motivfältet som ointressant och händelsefattigt vilket ofta återspeglas i bilderna som stannar vid vackra former. Vilken professionell tecknare som helst (och Harry är en sådan) skulle kunnat ha gjort dessa bilder.


Det har möjligen att göra med att många tecknares alster gärna blir "enbart vackra bilder" när de rör sig utanför sin "ordinarie" motivkrets och sin "dagliga berättarstil". Det finns ett antal teckningar som Harry gjort från miljöer utanför Mariefred med omnejd som jag älskar. Mera dock för att de väl illustrerar egna minnen än för att det är just Harry Karlsson som gjort dem. De kunde i princip lika väl varit gjorda av Björn Berg, Hasse Eriksson eller Birger Lundqvist.

Detta är måhända den gode tecknarens dilemma - att illustrera eller att rita bilder.Harry är en utomordentlig illustratör och anlitas också ofta som sådan.
Men en illustration blir sällan ett konstverk och lämnar den icke initierade betraktaren relativt likgiltig.

Men när Harry tecknar i sin dagbok, när han berättar i bild om sina föräldrar, sin familj, om livet i Snickargården och småstaden Mariefred - när han med snabba "enkla" penndrag tecknar bilder av naturen runt knuten - då visar han sitt verkliga och omisskännliga mästerskap. Här finns den nära känslan, det fräscha uttrycket, den stringenta linjen, den stilla humorn, stramheten, förenklingen. Allt det som gör dem till en "Harrybild". Inför en sådan kan ingen vara likgiltig!

Men Harry Karlsson är också en utomordentlig akvarell- och oljemålare. Hans bilder från Österlen, Gotland och Kreta är vackra, motiven utsökta och kompositionerna suveräna. Harry visar sitt mästerskap också här. Men av naturliga skäl saknar man kanske även här den där känslan inför motivet och dess avbildande som Harry visar när han är på hemmaplan. Det blir lite som Harry själv sagt en gång: "som alla andra målar". Bilderna berör mig inte på samma sätt som när han är på "hemmaplan".

"Hemma" vågar han bryta loss från perfektionen och från det abstrakt vackra. Istället blir han den generöse, glade berättaren. Han skriver helt enkelt sina memoarer med penseln, och han gör det ibland från de mest märkliga vinklar.

Ett av hans absoluta mästerstycken härvidlag är då han - förmodligen sittande på en drömd fiskmåsrygg, hovrande en bra bit över Gripsholmsvikens vatten utanför Kölnholmen - avbildar sitt älskade Mariefred. Han placerar friskt - och med ett s.k. naivt grepp - om bland stadens sevärdheter och laborerar med tidsbegreppen för att få med allihop och få dem att bilda en balanserad och harmonisk komposition. Han skildrar livet på järnvägsstationen, arbetet med sjösättning vid gamla kranen, turisterna på väg från "Maja", vattenskidåkaren, den gamla Mälarskutan, trängseln runt båtmacken på sin pontonbrygga vid Kölnholmen. Harry kan berätta om varenda person (utom möjligen turisterna) och om situationen de befinner sig i när han fångar dem och bakgrunden till den!
En annan "Harry-grej" med just denna tavla är att den från början komponerades för ett annat och mindre format. Men så hade han en härlig och perfekt ram som inte gick att skära ner till det formatet, så det fick bli lite mer vatten i nederkant!

Bilden och alla dess element är prov på ett måleri som med en i mitt tycke missvisande term brukar kallas "naivt". För mig ligger begreppet "surrealistiskt" betydligt närmare när jag tänker på Harrys "hemmamåleri", även om vi i dagligt tal då kanske tänker mera på målare som Max Ernst, Salvador Dali, René Magritte och Halmstadsgruppen.
Men i Harrys måleri finns ofta just det "öververkliga", den drömda inre världen återgiven med den yttres attribut.

Andra "höjdare" bland Harrys oljor är några av dem han skapade för "sitt eget" gästgiveri "Harrys" (nuv. Strandrestaurangen), som "Kyrktuppen" i vintervariant samt "Dansen på Midsommarängen" som på ett oslagbart sätt sublimerar känslorna kring vår svenska sommar. Också oljor från Snickargården som "Sotsupen" m.fl.


Avslutningsvis vill jag också beröra en för de flesta helt okänd del av Harrys konstnärliga produktion - hans skulpturer. De blev tyvärr aldrig så många. Också här är det fråga om ett mästerskap i det lilla formatet. Små figurer - till ytterlighet förenklade - växte fram i träsvarven i snickarboden. De sattes med Harrys stillsamma men ack så pregnanta humor, samman till grupper, ofta illustrerande någon dikt av Nils Ferlin. En modern "döderhultare" i sanning!

Harry skulle verkligen göra skäl för att bli kallad - Harry Karlsson - "Mariefredaren".

För Dina bilder är verkligen fina Harry!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0