Mats Werner

Birgit Rosengren-Ahrle, en av våra folkkäraste skådespelare. Änka efter först Elof Ahrle, därefter Eric "Kom,kom,kom till smörgåsbordet" Gustafsson och mamma till konstnären och skådespelaren Leif Ahrle, fyllde häromdagen 95 år.

Fortfarande lika sprudlande full av entusiasm och glädje.

En fantastisk kvinna som fått utstå så många prövningar i livet och ändå lyckats behålla denna positiva attityd till livet och omgivningen.

När förra seklet var ungt hoppade två små flickor på bryggan vid Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. De var bästa sommarkompisar och förblev kära vänner genom livet. Genom framgång och genom motgång. Den ena var Birgit Rosengren, den andra min mor Ann-Mari.

Att det skulle bli något inom teatern också av Birgit framgår väl av detta revyprogram som mamma Ann-Mari (Hardt) och Birgit kokade ihop någon gång i början av 20-talet. "& Co" - det var Mamma.
Och observera: "Dräkter från egen atelje"!! Minsann! Det var min Mormor Maja det!



Birgit och hennes storasyster Margit var krögarbarn i två generationer. Pappa ägde och drev restaurang Pelikan på Söder. Morfar huserade de båda flickorna i spritkassan på Hamburger Börs som han drev.

Birgit kom på trettiotalet att bli hela Sveriges önskefästmö. En svensk motsvarighet till USAs - och hela världens - Mary Pickford, med massor av film- och teaterroller.

Hon gifte sig med "hela Sveriges Loffe" - Elof Ahrle, en av vår tids populäraste film- och teaterskådespelare och fick med honom tre barn. Den yngste, Leif, föddes samtidigt som jag själv och mammorna låg vägg i vägg på Allmänna BB. Elof blev långvarigt sjuk redan 1943 och själv drabbades Birgit av polio 1945. Hon ansågs nog allmänt dömd till ett liv i rullstol. Men Birgit har aldrig varit rullstolstypen och gav sig attan på att hålla sig borta från den och lyckades ända tills för några år sedan. Käppar, kryckor och lite djävlaranamma plus ett enastående gott humör hjälpte väl till.

1965 dog så Elof. En svår tid för Birgit. Ungefär samtidigt blev Birgit och Elofs gode vän Eric Gustafsson (lika legendarisk revyskådespelare hos bl.a. Karl Gerhard) änkeman och de båda tröstade varandra. 1968 flyttade de ihop och 1977 gifte de sig.


Birgit, Eric Gustafsson, min mamma Ann-Mari och operasångaren Einar Beyron på "Operaterassen" hos Brita Hertzberg och Einar Beyron i Mariefred på 70-talet.


Birgit, min fru Ann med vår son Pontus på armen, Stig Järrel och Eric Gustafsson




För ett antal år sedan var jag och lyssnade när Birgit berättade personliga teaterminnen tillsammans med sångaren Stig Larsson och pianisten Thorgny Ström i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissement. Fullsatt salong. Publiken bestod till största delen av Birgits jämnåriga som gladdes åt att återuppleva gamla tider. Trion har lagt upp sitt program för att passa just den äldre publiken. Väggarna hade dekorerats med bilder, affischer och annat som illustrerade trions respektive förflutna inom svensk scenkonst. Givetvis också bilder med anknytning till Birgits båda äkta män: Elof och Eric om vilka publiken fick många finstämda berättelser.

Glädjande nog fanns bland publiken också en hel del yngre som genom trions levande, humoristiska och inte minst musikaliska berättelser, fick goda inblickar i en svunnen teater- och filmepok.

Birgits berättelser om sina möten med den tidens "stora" inom teatern, präglades av en stor portion humor och gav prov på hennes oräddhet och obotligt positiva livsinställning. När Ernst Eklund artigt avvisade hennes försök att få arbete vid hans teater, med uppmaningen att hon gärna fick "höra av sig om 'en tid' igen", tog hon det ad notam och knackade på hans dörr efter två dagar. "Två dagar är väl också 'en tid'!" - Hon fick jobbet!

Stig Larsson bidrog med berättelsen om när han vördnadsfullt presenterade sig för Julia Ceasar - vår tids största och härligaste "satkäring" - med att det skulle "bli så roligt att få arbeta med Fru Ceasar" och raskt fick det barska svaret: "Fröken Ceasar, om jag får be!"

Hur det gick till när hon blev antagen till Dramatens elevskola visade också just hur hon kan avväpna en situation och en publik. Där satt den tidens "stora elefanter" på Dramaten inkl. Lars Hansson, Pauline Brunius och Anders de Wahl när hon knuffades in på scenen för att uppföra en klassisk Romeo och Julia-scen. Som "motspelande" Romeo satt en torr byråkrat och läste sina repliker innantill och utan någon känsla. Scenen bestod av två repetitionsskärmar. Efter en stund avbröt Birgit det hopplösa företaget, gick fram till rampen och sade: "Ursäkta mig men jag måste faktiskt gå och hämta en balkong!". Om det var munterheten detta väckte eller uppförandet som följde, som fällde avgörandet förtalte inte Birgit, men in på scenskolan kom hon.

Så fick vi också ett fint prov på skådespelerskan Birgit Rosengren genom H.C. Andersens stycke "Tekannan", som hon framförde med inlevelse, styrka och rörelse.

Att Birgit hamnade på scenen var kanske inte så konstigt med tanke på att hennes 11 år äldre storasyster - och tidvis tämligen vågade barnvakt - var ingen mindre än en av Sveriges största operettprimadonnor genom tiderna, Margit Rosengren - en legend redan i sin livstid.

Birgits berättelser interfolierades på ett suveränt sätt av Stig Larsson och Torgny Ström. Stig som började sin bana som Snoddas-imitatör och fortsatte i bl.a. KnäppUpp-gänget sjöng med fin känsla alla de glada och vemodiga sångerna "från tiden". Torgny Ström ackompanjerade med bravur och gav också egna musikaliska minnesbilder. När han spelade Lambeth Walk kunde inte min bänkgranne hålla ben och armar i styr. Sittande utförde hon alla de välbekanta rörelserna ivrigt påhejad av sin bänkgranne på andra sidan - evigt unga och glada Sickan Carlsson och resten av publiken. Javisst var det den lika enastående Anna-Lisa Eriksson.


Anna-Lisa Ericsson tackar Birgit medan Sickan Carlsson väntar på sin tur.

Jag önskar den kära Birgit allt gott för de kommande åren och tackar för den vänskap Du visar och den glädje Du alltid sprider.