Kalle Ankas svenske regissör

image43


Martin Söderhjelm - ett okänt namn för de flesta. Men jag kan slå vad om att alla i min generation och i våra barns någon gång har sett och roats av en film som han regisserat. Utan att vi vet om det. Martin var nämligen under många år Walt Disneys svenske huvudregissör. D.v.s. ansvarig för inspelning av svenska ljudspår till Askungen, Snövit, Bambi och andra kära Disney-pärlor. Inte minst det Julaftonsprogram som fortfarande till stora delar visas.

Men det började med helt andra saker för den finlandssvenske författaren och skådespelaren som 1947 bröt upp från sitt första äktenskap och flyttade till Sverige.

Martins manuskript "Skepp till Indialand" kom att bli Ingmar Bergmans debut som filmregissör. Ett författarskap som följdes av flera uppmärksammade böcker. Men så blev det teater! Martin var under några år på slutet av 50-talet/början på 60-talet, en uppskattad chef på Helsingborgs Stadsteater.

Göran Schildt skrev en gång om Martin att hans alltför mångsidiga intellektuella och konstnärliga begåvning verkade splittrande på hans verksamhet, men bidrog till att göra honom till en sällsynt fängslande sällskapsmänniska, som hans vänner i många länder minns med glädje och tacksamhet. Jag kan bara instämma.

Jag vet inte hur det gick till, men Martin träffade vid något tillfälle på 50-talet min sköna kusin "Birre" som var moderedaktör på Femina och tycke uppstod. Till min i detta sammanhang något bigotta fasters stora fasa. Martin var ju fortfarande gift med sin andra hustru med vilken han hunnit få tre barn sedan flytten till Sverige. Pappa fick rycka in och hjälpa till med skilsmässa och att överbrygga motviljan hos sin syster mot dotterns "opassande" förbindelse.

Det slutade dock lyckligt och de tu levde sedan tillsammans tills döden skilde dem åt. Först Martin och efter några år min kära cousine.

image253
Här ser vi Mats med Martin och kusin Hans Björklund vid julbordet på Kungsholmen.

1959, då jag var 16 år bad mig Martin att vara med i en film han skulle göra för NTFs räkning. Han visste att jag höll på med ungdomsteater och att jag redan fått en egen enaktare spelad i TV (i Lasse Lönndahls "Tonårsdags")!

NTF-filmen kom att heta "Nattkörning" och handlade om ett gäng ungdomar som körde bil på natten (Detta var före "Raggare"). Vi var sex stycken ganska välklädda tonåringar som trängdes i sätena och det antyddes väl flaskor i framsätet plus en distraherande ung skön dam i form av Jill Donahue, dotter till den svenska skådespelerskan Tutta Rolf, och tillika styvsyster till Gösta Ekman och hans bröder. Själv skulle jag framgångsrikt och med fullständigt obehindrad naturlighet gestalta den rädde ynglingen i baksätet med finnar och glasögon som hela tiden satt och sa: "Kör inte så fort, Bosse!"

I själva verket körde vi inte alls. Bilen stod stadigt parkerad på en grusplan vid Rydbo station i Roslagen. Kraftiga filmarbetare hävde sig växelvis på bilens hörn för att ge sken av att bilen rörde sig och strålkastare vreds runt för att ge illusionen av förbipasserande billyktor. Gnisselljud fick illustrera kurvtagningar. Det var natt och mörkt. Och det slutade nog illa för oss. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick på slutet. Måste nog beställa fram den på Filmhuset någon gång för att friska upp mitt minne av denna min första - och enda - skådespelarinsats på vita duken.

Nja... en sanning med modifikation. Några år senare spelades några scener för filmen "Lille Fridolfs farliga ålder" in på vår Kungsholmsgata och jag hängde givetvis där hela dagarna, filmintresserad som jag var. Dessutom var det samma inspelningsgäng från Nordisk Tonefilm som jag lärt känna under inspelningen av "Nattkörning". Skolskolket hängde i luften en stund och blev raskt verklighet. Jag följde med till nästa inspelningsplats och till studion på Jungfrugatan och till gamla "Kostadion" (Sandrewateljeerna på Gärdet, numera rivna). Torgny Anderberg som var regissör tog mig under sitt beskydd och lät mig hållas. Vi kom att hålla viss kontakt så länge han levde. Det var en otrolig skola att så nära få följa hela inspelningsproceduren och att få komma högprofessionella skådespelare som Douglas Håge, Jan Molander, Gösta Pryzelius ("Rederiets" Reidar), Marianne Nielsen (Monicas mamma, Petra och Paulas mormor) och Hjördis Pettersson inpå livet. I pauserna spelade jag kort med Leif "Burken" Björklund och Håkan Sterner som spelade springsjasar i filmen.

När inspelningen var klar kom jag att fortsätta att hänga i ateljen på Jungfrugatan och hamnade raskt i ett nytt filmprojekt. Denna gång var det en informationsfilm för VVS-branschen och jag tror att regissören hette Gunnar Höglund. I övrigt var det tekniska gänget detsamma och lika kul.
Inspelningen gjordes under någon vecka ute i det som skulle bli Mörby Lasarett (senare Danderyds sjukhus). Där fanns många tvättställ med rör som skulle dokumenteras och här fick jag min andra stora roll! I vart fall mina händer!
För under varje rinnande kran med friskt rent vatten skulle ett par händer vrida sig kring tvålen - och det var mina!

Dessa fantastiska veckor kostade mig visserligen ett extra år på gymnasiet, men - so what! En livserfarenhet jag inte vill ha varit utan. Och som vännen Martin gav mig möjligheten till.

image56

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0