Mats Werner

Min älskade bror Lasse, svävar i luften runt minneslunden på Norra Kyrkogården i Stockholm sedan 1992. Kanske slår han sig då och då ner på den sedan länge stulna träbänken vid vår familjegrav och för en livlig konversation om livet och konsten med Pappa Einar och Farfar Oscar. Säkert också med Farbror Tom, men kanske inte särskilt mycket med Faster Dudde och Kusin Birre. Kanske också med Svåger Gösta som var en receptiv och nyfiken människa även om hans effektivitetsjag nog inte riktigt kommunicerar med Lasses bohemiska och kompromisslösa inställning till tillvaron, vare sig på den här eller andra sidan.

Lasse Werner, den svenska jazzens Gossen Ruda. Gränsöverskridare, förnyare, egen! Född 1934, död 1992. Med hans eget språkbruk: En sann pianast!

Som jazzsångerskan Monica Borrfors uttryckte det:

"Fy fan vad man saknar denna typ av musiker bland alla stylade, grönsaksätande karriärister som befolkar jazzscenen i dag.
Det är inte mycket färg längre. Det är klart att man ska ta hand om sig bättre än vad Lasse gjorde men man saknar verkligen det milda vansinnet och det egna uttrycket."

"Det milda vansinnet" och "det egna uttrycket" - så på pricken Lasse!


"Varför hickar tulpanerna" - ur en handritad/skriven bok från sommaren 1953 i Biarritz. Lasse var en konsnärlig mångsysslare till att börja med. Han skrev både prosa och dikt och målade mycket. Han genomgick alla "perioderna" med van Gogh, Munch, Gaugain, Paul Klee och andra.


Lasse blev tidigt intresserad av jazzmusik. Men också av tonsättare som Alban Berg, Anton Webern och Arnold Schönberg. Den framväxande bebop-musiken fångade honom och gav starka influenser. Han hade också kreativa klass- och parallellklasskamrater ända från den föreberedande skolan och upp i gymnasiet. Idag framträdande namn inom jazzen som Georg Riedel, Lasse Bagge och Kjell Samuelsson men också viskonstnären Olle Adolphson (som dessutom var släkt och med vars familj vi umgicks), konstnären Peter Dahl och författarna Maj Sjöwall (som var Lasses barndomskärlek och som kom att bli hans sista kärlek i livet) och Jane Fredlund.

I denna omgivning växte han upp och formades. Tidigt flitig besökare på Nalen och andra ställen där det spelades modern jazz. Tidigt började han själv spela saxofon och skulle nog ha fortsatt med det om det inte varit för en ihärdig och störd granne som klagade så ofta att pappa till slut tvingades till ett ovanligt ultimatum: Sluttid på kvällen eller slut med saxofon!

Under tiden hade han genom Clas-Göran Fagerstedt, gemenligen kallad Fager, invigts i harmonilärans underbara värld och börjat ge sig på pianospel igen (trots vår gemensamma bittra och avskräckande erfarenhet av Fröken Johanssons pianolektioner).


"Instrumental shapes"

De tidiga jammen hemma blev även för mig upplevelser som satte djupa spår i min musikaliska känsla. Där satt Sune Spångberg med huvudet vridet åt sidan med meditativt slutna ögon och trumstockarna i ständig rörelse över skinnen. Där stod Göran Pettersson eller Stefan Landoff och lekte med fingrarna över bassträngarna. Där var Janne Wallgren på piano, Roffe Hultqvist och Hasse Kihlström, Bosse Wärmell, Lasse Gullin, Torbjörn Hultcrantz och Göran Östling och .......

På min studentfest spelade Lasse, Janne Carlsson, Curre Lindgren, Gösta Wällivaara och Chrille Boustedt. Knappast dock den musik som var "vanlig" på studentfester.

Vi talar också om efterkrigstiden. Ett sent 40-tal och framförallt 50-talet som kom att influera så många unga kreativa människor och som resulterade i "The Roaring 60ies" - årtiondet då allting hände! Då alla dessa unga nått verksam ålder. En formlig explosion av nytänkande - på alla områden. Musik, teater, litteratur och konst men också politik och vardagsliv. Denna injektion av lust, gränslöshet och en uppsluppen livsglädje genomsyrade samhället. Tiden då allting blev möjligt. Lasse var en av den tidens främsta produkter inom sitt område.


Lasses eget "credo" (Biarritz 1951). Han var totalt kompromisslös och vägrade "prostituera sig". Pappa pekade på Lasses vän basisten och kompositören Curt Lindgren som fått jobb som musikchef på Stadsteatern efter sejouren med "The Connection", men det var något Lasse aldrig skulle kunnat tänka sig. Ett fast jobb med en chef.....aldrig. Han var fullständigt egoistisk och hänsynslös mot sin närmaste omgivning. Frånsett en tid på 70-talet då LSDn gjorde sin entré och spädde på detta totala uppgående i det egna jaget utan hämningar, så var denna Lasses egoism inte på något sätt otrevlig tack vare hans för det mesta mycket glada humör. Han sket helt enkelt i vad andra tyckte om det han gjorde.


Att följa med på Lasses spelningar och olika upptåg var alltid spännande. Vad som helst kunde faktiskt hända. Kvällarna på Gyllene Cirkeln, happeningkonserterna på Moderna Muséet, fantasterierna på Pistolteatern var fyllda med humor och spelglädje. Inte förstod eller tyckte jag alltid om Lasses improviserade musik, men hans sceniska förmåga gav mig ideliga höjdarupplevelser. Särskilt som min egen håg då stod just till teaterns och filmens värld.


Bröderna i samspråk

Ofta blev jag indragen i något improviserat skeende. Vid en konsert i ABF-husets Z-sal frågade mig Lasse strax före konsert om jag inte kunde sjunga hans "Too Late". Jag sa ja utan att tänka, men begärde att han måste peka in mig efter sticket eftersom vi inte repeterat och jag aldrig sjungit till orkester förut. Naturligtvis glömde han att nicka in mig så jag stod där som ett fån under hela andra koruset.

Var man på Pistolteatern för att glädjas åt något upptåg med Lasse och hans vänner, kunde det hända att teaterchefen Pi Lind fick syn på mig i foajén och drog in mig innanför scenen med en uppmaning att gräva fram och klä mig i något ur klädtunnorna. "Vad som helst!" väste han. Och gav mig en bok och intruerade mig att på ett givet ögonblick på scenen sätta igång att läsa högt ur boken. "Vad som helst!".


Spektakel på Pistolteatern. Fr.v. Lasse, Teaterchefen Pi Lind, Mats, Christer Boustedt och Curt Lindgren. Janne Carlsson gömmer sig i kulissen.

Vid en stor Emanonkonsert på Moderna Museet, vars Pontus Hultén också öppnade sitt museum för musikaliska happenings (det var där dessa började i Sverige), möttes publiken redan när man passerade över Skeppsholmsbron av trombon- och trumpettoner ifrån Skeppsholmskyrkans tornlanternin där Janne Bark och Folke Rabe stod och blåste i blåsten... Väl inne i stora museisalen fick man förse sig med en stol ur en jättehög ihopslängda stolar och själv placera sig runt den i mitten uppställda orkesterplatsen. Av bilden framgår att jag såg till att sitta nära!


Ode till Raymond Chandler No 1 spelas på Emanonkonsert i Moderna Museets stora sal. Mats sitter med ryggen mot kameran på "första parkett".



Musikernas partitur var inte av det traditionella slaget utan blev rena små konstverk. Som här ur "Pastoral Vårscen" (för trombone och valthorn)





Eller som här för "Ryska Snuvan" Lasses "poplåt" som ofta blev en frustande final på hans konserter. Denna torde vara för Janne "Loffe" Carlsson som "närvarande" slagverk:



Lasse utvecklade mer och mer de teatrala sidorna i sin musik. Samarbetet med Staffan Westerberg (som hade börjat som en suverän dockteaterskapare) utvecklades. En lång sejour på Stockholms Stadsteater med den revolutionerande uppsättningen av "The Connection" - en amerikansk knarkpjäs som utspelade sig i och runt en jazzgrupp. Den legendariske Freddie Redd skrev musiken och Lasse och hans vänner stod för deltagandet på scenen i Stockholmsuppsättningen som ibland nästan tog över pjäsens skeende och förvandlade tillställningen till ett rent jam som t.ex. då Dexter Gordon spelade med i bandet en kväll. Samma roll - men nu med egen musik - fick gänget också i Vilgot Sjömans film "Lyckliga Skitar".

Turneer med Riksteatern, sejourer på Helsingborgs Stadsteater, Jazzopera i TV, Rikskonsertturneer i landets skolor med bl.a. den klassiska pianisten Irene Mannheimer, samarbeten med Leif Segerstam, Partajorkestern i TV m.m. Allt gick i en rasande fart.

Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period ett kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sin familj för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig och långvarig coma vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!


Jazzens resp. den klassiska musikens Gossar Ruda: Lasse och Karl-Erik Welin. Medan Lasse saltade i pianot och spelade med ölburkar och pingpongbollar på strängarna, använde Karl-Erik motorsåg och sågade sönder sin konsertflygel.

Så dog vännen Christer Boustedt och Lasse satt ytterligare en gång framför ett piano på minneskonserten på Fasching (som Lasse som ordförande i Svenska Jazzmusikers Riksförbund varit intitiativtagare till och pådrivande för). Hans motorik var klart förändrad och hans styrsel i fingrar, händer och fötter var ej som förr. Men han fann ändå ett uttryck på tangenterna.

Sångerskan Pia Olby och pianisten Arne Forsén hade en tid samarbetat med Lasses gamle vän Sune Spångberg och Sune försökte nu få med Lasse. "Jag kan inte heller spela som jag vill längre men vi har dj-igt kul" sa Sune som sedan länge led av MS. En sjukdom han motverkade och försenade utvecklingen av genom att fortsätta sin musikaliska verksamhet. Så en dag gjorde "käpparna sitt intåg" på Zum Tiroler i Gamla Stan och "Dubbelduon" skapades. Det unga paret Pia och Arne och de två ärrade veteranerna Lasse och Sune. En obetalbar konstellation.

Lasse utvecklades till något av en jazzens Victor Borge. Hans långa muntliga seanser framför pianot avbröts då och då (när publiken började bli lite otålig) av en stunds meditativ musik ibland med utbrott liknande dem som en gång var hans "varumärke". Och så tillbaka till historieberättandet. Det var underbara kvällar. Inte alltid så innehållsrika men alltid berörande och överraskande. Vem minns inte den kvällen Lasse plötsligt avbröt sitt spel, lyssnade och sa: "Hör ni?". Alla lyssnade och skakade på huvudet. "Hör ni inte" kom det med anklagande röst. "Hör ni inte fläkten!" . Om man ansträngde sig till det yttersta kunde man ana ljudet av en köksfläkt någonstans i huset. Men för Lasse blev det en ljudingridiens att bygga vidare på.


Lasses sista framträdande.

Några dagar efter en sejour på Zum Tiroler i Februari 1992 somnade Lasse in i sin säng. Och hastigt och lustigt ströddes hans aska i Minneslunden på Norra Kyrkogården.





Lasses och min gemensamme vän Jacques Werup skrev 1983 en dikt till Lasse:

Smoke gets in my eyes
(Till Lasse Werner med tack för hans valspråk: Lev länge - dö ung)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk - läkare - tjänstemän -
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.