En anfaders lefnadsbeskrifning.

På www.silvergen.org har jag deltagit i en diskussion om släktforskning och värdet av sådan.

 

För mig känns det fantastiskt att lära känna min bakgrund och därigenom förstå mycket av mitt eget väsen och om hur och varför jag reagerar och gör som jag gör. Givetvis finns de tydligaste spåren i de närmaste två generationerna. De som man själv kunnat uppleva och jämföra sig med.

 

 

Men det finns även saker ännu längre tillbaka som har styrt hur jag har det idag och varför. Inte minst rent medicinska och fysiologiska saker där släktutredning bakåt har varit ett måste.

 

 

Att när jag går igenom gamla kartonger med minnen från Farmor och Farfar  plötsligt hålla i min hand ett gulnat skört dubbelark i folioformat där en anfader någon gång runt 1860 skulle jag tro, med prydlig piktur tecknat ned sin "lefnadsbeskrifning" - då slår hjärtat alldeles extra.

 

Mannen hette Gustaf Wilhelm Svanström och var son till Sven Svanström som var den förste att anta familjenamnet Svanström tillsammans med sina två bröder och en syster.Sven var min farmors morfars farfar och levde mellan 1786 och 1869. Stavningen av namnet växlar mellan "v" och "w". Själv skriver sig Gustaf Wilhelm med "w".

I en utredning över Svanströmska Smålandssläkten stavar man dock med "v".

 

 

Den förste med säkerhet kände anfadern hette Theus och levde i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet som bonde på en gård som hette Eldsby, enligt uppgift belägen i Västergötland. Han son Hans Theusson blev borgare i Vadstena och avgav den 30/7 1568 trohetsförsäkran till Hertig Johan (III).

 

I Vadstena förblev ättlingarna som Fjärdingsmän, Kämnärer, Rådmän, Kyrkvärdar, Kyrkoherdar, Rektorer och Stadsskrivare intill att Anders Joelsson, ca. 1715-ca. 1780, blev lantbrukare i Jönköping. Dennes son Per Andersson (1757-1832) var lantbrukare och handlande i Vislanda och fick bl.a. sonen Sven som nämns ovan.

 

Här följer en renskrift av Gustaf Wilhelms livs historia, nedtecknad på ett och ett halvt folioark. Kortfattat. Innehåller inga 'oväsentligheter' som vem han gift sig med eller vilka barn han fått. Endast yrkesrollerna har ansetts viktiga nog att skriva ner. Vissa ord har varit svårtydda och ibland fått ersättas med frågetecken:

 

"Jag är född den 25 Juli 1814. Min fader Sven Swanström, arrenderade då Södra Åreda Herrgård af Generalen de la Grange, min mor var född i Warmland och hete Christin Lagerblom. Af en missväxt förlorade min far all sin egendom och blef Inspektor vid Södra Åreda. Min mor dog, i Barnsäng 1817. Min far gifte sey andra gången 1819 med Fru Theorin och jag fick på en gång Styfmor och 3e Styfsyskon, alla äldre än jag och mycket elaka. For att komma ur föräldrahuset, då da det var mycke fulligt (?) avstog (?, antog?) jag utan (?) gåfe plats hos kringboende Bönder och gick utan (?) med deras ?? ur och For. 2ne år eller till 1821 då jag blef Springgosse hos ofverstinnan (?) Hederstjerna och fick läsa i mellantimmarna (?) för ? informator, nemligen Kyrkoherde Bergquest som då läste med gossarna S Hederstjerna, S Carvén och R Charpentjer och följa dem till Wexeo Skola i trenne terminer. Da Öfverste Hedenstjerna (här står tydligt Heden.. medan tidigare stått Heder...) dog gick jag in vid Smalands Husarer och tjente som underofficer i 3 ar under hvilken (?) tid jag Red och Körde för Baron Benett i Skåne.

1824 blef jag osams med Ryttmastarn ?? och tog afsked. Samma år antogs jag som Skrifvare hos Kronofogde Sellberg, aret derefter eller 1825 flyttade jag till Lagman Elfving sasom skrifvare och 1827 blef jag Inspektor hos Haradshöfding Burman där jag gifte mig 1832 och 1846 flyttade jag till ? som inspektor, och 1848 som Inspektor till Harlingstorp. 1859 arrenderade jag Ingelstorp, der min Hustru dog.

1870 flyttade jag till Skåntorp/Skålltorp och bodde der till 1872 då jag flyttade till Björken och 1873 flyttade jag till Hagalund, Nerike. Under min lefnad har jag afbrutit båda Benen, ena armen har varit bruten, den andra Vrickad ur led. Dessutom har jag haft Frossa (?), messling, Rödsot, Slag i högra sidan, Skjutat mig i Hvenstra handen med flera mer och mindre Suara akommer."

Älskade brev II


BREV till Dygdädla Fröken Dagmar från tessolikes (?) Herr Einar med konstbilagor. 7 Februari (19)18


För länge sedan skrev jag ett inlägg om alla de brev mellan min Farmor och Farfar som gick förlorade när en idiot bröt sig in på ett vindsförråd och plundrade två lårar med packade brevbuntar bara för att de låg kvar i sina frimärksförsedda kuvert. Grön Oscar II, 5 öre! Inte värda särskilt mycket ens idag, men brevens innehåll var för mig och mina syskon ovärderliga och känslan när de försvann - ohygglig sorg.

Nu dock till en solskenshistoria! För någon vecka sedan hade någon ställt en liten arkivbox utanför min systers och svågers dörr. En lapp - uppenbarligen riktad till min svåger som ordförande i bostadsrättsföreningen - löd:

"Hej! Jag tror detta kommer från Din frus familj som bodde här förut." Punkt slut! Inget namn.

Boxen visade sig innehålla några hundra kärleksbrev mellan min pappa och hans första (?) kärlek, Dagmar! Brev som vi inte ens visste fanns. Vi kan bara ana att denna box funnits i vårt källarkontor som likaledes utsattes för inbrott och plundring och sedan helt sonika av dåvarande värden gavs bort till en annan hyresgäst. Jag minns att jag talade med den hyresgästen och frågade om det fanns något kvar som rörde vår familj men fick ett nekande svar.

Hur som helst - någon har varit omtänksam nog att rädda denna skatt och återbörda den till oss. Om denne någon läser detta - TACK!

Jag har bara precis öppnat boxen och ögnat igenom bunten. Kunde konstatera att de skrevs mellan 1917 och 1923. Då Pappa var mellan 18 och 24 år. Vår familj har alltid känt till Dagmars existens. Att hon sedermera blev högvälboren Grevinna och att hennes dotter gick på hushållskola tillsammans med min syster. Både Dagmar och min Pappa är borta sedan länge. Min Mamma lever dock än, 97 år gammal, och har bett att få läsa något av Dagmars brev för hon vill så gärna få ett hum om hurdan hon var som människa. Jag har lovat att välja ut något.

Ett av de första breven är en tecknad historia och den vill jag gärna dela med mig av. Så här kommer den:


När jag talat med dig kl.2
så la jag luren på
och ringde å!!
(dialektalt för "ringde av")



Sen tänkte jag tiden fördriva
och i ett brev beskriva
hur jag haft det sen vi träffades sist!
Ja, visst!



Jag klarade mig hem med glans
Fast jag kunnat behöva ambulans



Sen var jag i tonernas himmelrik
och hörde underbarns musik!


och på natten jag drömde
att jag under sängen mig gömde
när sjukvårdsflickan
kom in med matbrickan!!!



På fredan glänste jag i plugget med mitt snille
fast gubben trodde jag fått dille!


På lördan var jag på hippa
och
i steppen saligt jag trippa!!


Men där förkylde jag mig och fick snuva
men såna dagar äro ju så ljuva!


På söndagskvällen tog jag mitt klavér
och gick ut - som du ser!


Till en kamrat, där jag singade till banjons toner
och på tonerna svingade mig till högre regioner.


Eftersom jag var förkyld kunde jag ej till plugget gå
på måndan som du kan förstå
då vilade jag mig i en stol
och tänkte på en flicka i en kjol!


(Här är omöjligt att rimma, men
den 24 ska vi ialla fall spela
teater, och det skulle vara mig
en våldsam ära, om du
ville bli min hedersskådarinna!!)


På drömmens gyllene vingar
som en liten ängel jag mig svingar
till VII himlens höjd
så salig och nöjd!
Frid och Fröjd!!
Einar

Min farfar - Sveriges Reklamchef och ickerökare!






Oscar Werner underhåller sin lille sonson Mats i Vaxholm. Oscar behöll sitt barnasinne hela livet. Blommade upp då Farmor - som blivit en hämsko för hans lekfullhet - dog 1946. Farfar var alltid en välkommen och kär gäst för alla oss barnbarn. Saknaden då han dog, stor.

Farfar Oscar föddes Andersson. Detta efternamn behöll hans pappa Olof för sina barn och frångick därmed det patronymikon som hittills gällt i familjen, d.v.s. att söner tog pappans förnamn med tillägget "son" och döttrar på motsvarande sätt lade ett "dotter" till faderns namn. I skolan gick dock tre gossar vid namn Oscar Andersson varför deras lärare tillhöll två av dem att se till att byta namn. Det gick till så på den tiden. Och var det inte skolläraren så var det befälet när militärtjänsten skulle göras.

Farfar hade namnet Werner som andranamn och han och tre av hans syskon beslöt sig för att ta namnet Werner som familjenamn. Den äldsta systern Hilda var redan gift Åkerström. Mamma Betty antog också namnet när hon blivit änka.

Oscar föddes 1871 i Karlstad. Föräldrarna kom båda från gårdar på Värmlands-Näs och hade lärt känna varandra tidigt i livet. Olof gick till sjöss men kom så småningom hem, kärleken kvarstod och efter giftermål i Eskilstäters kyrka, bosatte sig den blivande familjen i Karlstad. Så småningom hamnade de i ett litet hus vid älvkanten nedanför Sandbäckens gård. Gården hade övertagits av regementet så huset stod på ofri grund och revs på 50-talet. Så småningom byggdes motorväg och platsen där Hildurlund, som huset hette, låg, är idag en gräsmatta nedanför Scandic-hotellet och Statoilmacken.

Alltnog, Hildurlund, blev för Oscar och hans syskon, barndomshemmet. Sedan Pappa Olof dött 1894 endast 60 år gammal, bodde hustrun Betty kvar till sin död 1926. Därefter bodde äldsta dottern Hilda, som återflyttat från Amerika kvar till sin död i slutet av 20-talet. Slutligen återflyttade lillasyster Elvira efter sin pensionering som föreståndare för barnhemmet i Dala-Husby (som idag är gourmet-hotell) till Hildurlund och bodde kvar tills huset revs efter att markarrendet sagts upp av militären på 50-talet.

Vid Hildurlund hade länge s/s Bylgia sin natthamn medan hon ännu trafikerade Karlstad på 1800-talet.

Oscar växte upp, gick på gymnasiet tillsammans med sin lillebror Carl, som blev docent och "kändare än Lundadomen" som den glade och gode festprisse han var. Oscar gick vidare till Kungliga tekniska högskolan och blev där Cilivingenjör.

I det militära fann han sin bana som väg-&vattenbyggare och blev raskt Kapten och gavs sedermera Majors avsked när han hade åldern inne.

Han anställdes som ingenjör vid Örebro-Svartå Jernvegs AB. Den banan som invigdes med pompa och ståt 1897 blev hans första.




Det var lite häftigare med järnvägsinvigningar på den tiden! Det författades t.o.m. en Kantat som farmfördes av kör och recitatör:



Oscar gick vidare och hamnade hos Statens Järnvägar i Sollefteå som Baningenjör och efter 1908 Förste Baningenjör med ansvar för slutförandet av Norrlandsbanan. Han och hans då nyblivna hustru Hilma (f. Kylander) fick disponera en stor lägenhet på övre botten av Hullsta Gård (som numera fått ge plats för Folkets Hus i Sollefteå) och där föddes först min pappa Einar (1899) och två år senare min faster Gudrun, Dudde kallad. Familjen blev kvar till någon gång runt 1910. Farfar fick bl.a. ett par sidouppdrag som innebar att han ritade Sollefteås gamla badhus och Samskolans byggnad.


Sollefteå gamla badhus samt gamla Samskolan, kallad "Grå skolan". Båda numera rivna.

Att han var populär som arbetsledare hängde nog ihop med hans hela personlighet. Här ett exempel:


Denna tydligen ovanliga gest gav upphov till tacksamhetstelegram och -brev. Men Oscar skulle få fler tillfällen att visa att han var före sin tid.

Redan på tidigt 1900-tal började Farfar se till att järnvägsmateriel samlades in och sparades för ett framtida museum över denna revolutionerande epok i Sveriges historia. Han förde under hela sitt aktiva liv en livlig korrespondens med stinsar och andra järnvägare över hela landet för att dels samla fakta själv och dels för att se till att unikt eller typiskt materiel sparades.

Någon gång runt 1910 kallades han till Stockholm eftersom han lyckats samla tillräcklig entusiasm för ett beslut om att inrätta ett järnvägsmuseum. Nu gällde det att samla ihop alla föremål som han sett till att de sparades och föra dem till Stockholm där Statens Jänvägsmuseum kunde invigas 1915. Farfar fick äran att fullfölja sin strävan genom att bli museets förste föreståndare och chef. Hans förutseende när det gäller insamlandet av föremål var unikt i världen enligt nuvarande museichefen.


Omslaget till museets första katalog.

I hans uppgifter ingick även att vara ansvarig för SJs - och därmed Sveriges - deltagande vid alla stora världsutställningar runt om i världen.


Men också utställningar inom Sverige, som här i Härnösand på 30-talet.


Eller här, utställningen RES och RASTA där vår nuvarande Konungs föräldrar invigde tillsammans med Farfar.

Världsutställningen i Barcelona 1929 blev väl ett elddop för Farfar, men det lönade sig!

Vid utställningens invigning fick den svenska paviljongen besök av ingen mindre än den spanske kungen Alfonso XIII som till och med bjöd Farfar på en cigarett! Eftersom han dock inte rökte och det i vart fall inte passade sig att han rökte vid tillfället, bad han att "få spara den till senare" vilket gör att jag nu har cigaretten ifråga!


Cigaretten som kungen bjöd min ickerökande Farfar på 1929. Notera hans illa dolda förtjusning över att endast han och den svenske ministern blev bjudna! Att cigaretten hade munstycke var tydligen extra speciellt.


Här skriver Kungen i den svenska gästboken under Farfars och Minister Danielssons överinseende. Till höger står Drottning Victoria Eugenia av Spanien, som var kusin till sedermera Kung Gustav VI Adolfs båda hustrur, Kronprinsessan Margaretha och Drottning Louise.,

Här vandrar Kungen vidare med sin cigarett i handen! Farfar går längst till vänster om honom.

Farfars insatser i Barcelona renderade honom i gammal god ordning en belöning i form av en hög kunglig spansk orden. Ordensbrevet är undertecknat "Yo, el Rey" (Jag, Kungen)!



Till världsutställningen i New York tio år senare, lät han sin måg Tom Björklund, då reklamchef på NK i Stockholm, flyga ut ett komplett svenskt smörgåsbord till invigningen. Ett nytt grepp som man kan säga är ursprunget till att man idag kan köpa svenska köttbullar i varje IKEA-varuhus runt om i världen. Det engelska ordet "smorgasbord" myntades vid detta tillfälle.

Men faktum var att han redan 1926 lät frakta ut ett svenskt smörgåsbord till Världsutställningen i Grenoble. Det gick med såväl tåg som flyg från NK. Det serverades vid ett exklusivt tillfälle där Fafars kreativa leklusta också visade sig. Placeringskorten var heliumfyllda ballonger med resp. gästs namn på. Dessa hölls på plats med en liten båtboj med kedja och ankare som exakt motvikt. Ända tills för något år sedan hade jag vid skilda tillfällen flyttat en sådan boj med tillbehör från ena kartongen till den andra utan att förstå annat än att det måtte varit del av någon leksak. Till slut slängde jag den! Ett halvår senare finner jag ett tidningsurklipp om ovannämnda måltid varvid bojens betydelse gick upp för mig! MAN SKA ALDRIG SLÄNGA NÅGONTING! (Det är det vi alltid säger, vi ekorrar!)


En gruppbild över dignitärer och verksamma svenskar i Svenska montern i Grenoble 1926. Farfar Oscar står längst till vänster.

Tom Björklund skrev sedermera en jättebok om Svensk Reklam i vilken han tar upp Farfars insatser på den internationella banan och kallar honom "Sveriges Reklamchef".


Oscars "verksamhetsområden" enligt svärsonen Tom Björklund

Farfar behöll sin lekfullhet genom livet. Hans julgransplundringar är ännu oöverträffade. På 40 och 50-talet hade man inte hört talas om julgransplundringar med tema, men hos Farfar var lägenheten vid Kungsholmstorg ibland förvandlad till järnvägsstation ibland till operascen eller indianläger!



Här sitter den store hövdingen "Örnöga" själv, med mina syskon, kusiner och sysslingar. 1941, således före min tid. Enligt ett bevarat manuskript för detta plundringsskådespel, utspelade sig det hela i Siouxindianernas huvudläger. Örnöga anropade stammens ande i totempålen för att få kraft och råd inför den stora viktiga striden med Commanchindianerna. "Spejande falken" och "Vita buffeln" återkommer efter den raid med två av fiendestammens högsta hövdingar. Efter ett stillsamt och tyst rådslag tar Örnöga fram fredspipan och tänder - "och så är denna lilla historia slut."


Här är Farfar cabarévärd vid en senare julgransplundring. Matsalen på Kungsholmstorg hade förvandlats till cabarélokal. Scenen inrymdes i dess alkov. Här är det jag som är "adjutant" till vänster.

Fiske var kul. Med barnbarnen i ekan eller från bryggan.

Men fanns varken brygga, båt eller vatten så fixade han det ändå genom att bygga en båt på land.


Farfars julklappar var alltid speciella. Antingen det var modelltåg eller som här en kran som kunde svänga och lyfta och som jag har kvar! Och Farfar lekte alltid med!

När Farfar fyllde 80 år hyllades han av SJ med avtäckandet av en byst på museet, som då låg på Torsgatan (där Bonniers Konsthall ligger idag). Bysten flyttades efter museets flytt till Gävle först in i glasmonter sedan alltför många fingrat på hans näsa som blev allt svartare. Därefter till pressrummet för att numera tillsammans med andra höga potentater ha förvisats till museets lager där han står på en hylla mellan Nils Eriksson och Gustaf V!

Redan 1941 hade museet över 25000 besökande årligen. Det ansågs - och anses fortfarande - som ett av världens absolut främsta järnvägsmuseer. Då var museet fortfarande kvar i sina första lokaler på Vasagatan. Lokomotiv och vagnar fanns ute i Tomteboda. Det var först genom flytten till Gävle långt senare som de två grenarna förenades. Något som varit Farfars dröm.

Många av oss minns också de två modellokomotiv som fanns uppställda i Centralens stora hall vid nuvarande ingången till McDonalds. Att museet släppt denna utomordentliga reklamplats är synd. Hela anordningen inkl. myntinkastet för tioöringar som satte igång lokomotivens hjul var Farfars idé och konstruktion. Mellan 1927 och 1941 inbringade dessa tioöringar hela 270.000:- som oavkortat gick till välgörande ändamål genom statsbanornas hjälpförening.


Här uppvaktas en synbarligen mycket rörd Farfar (vi är alla mycket lättrörda i min familj och fäller tårar för minsta sak) av SJs representant. Bysten, av vilken jag har en replik, är gjord av min farbror Tom Björklund.
I nuvarande museichefens tjänsterum finns en annan mindre byst av Farfar som kikar den nye chefen "över axeln", som han säger.

Farfar drabbades redan på 30-talet av samma form av cancer som förmodligen hans far dog av. Opererades dock framgångsrikt och kunde leva och glädja oss barnbarn i ytterligare 16 år innan sjukdomen hann upp honom igen och han avled 1953, 82 år gammal. Hans sista tid tillbringade han i sitt hem på Kungsholmstorg där han hölls smärtfri och kunde föra långa samtal med sina två barn. Pappa antecknade mycket från dessa samtal. Anteckningar som jag har i behåll.


Oscar Werner var på många sätt en handlingens man och aldrig rädd för att rycka in där han behövdes. Här ses han i såväl blåställ som "full ornat" inför en mottagning på slottet hos Kung Gustaf V 1926.

Farfar liksom min pappa och skam till sägandes även jag, är alla ekorrar. Så när min hustru och jag skulle sätta bo, behövde vi i stort sett inte köpa en enda möbel utan kunde plocka från Farfars magasinerade inventarier. Saker som idag tillhör våra käraste ägodelar även om vi gjort oss av med en hel del genom åren.

På det låga skåpet i hallen på Kungsholmstorg stod alltid en skål med honungskarameller! Skålen har jag!

Läs också:

Kungen som stins och hönshuset som hamnade på museum


Flygande smörgåsbord - igen!

"KUNGEN SOM STINS och hönshuset som hamnade på MUSEUM"



Håller just på att gå igenom gamla minneslådor från min farfar Oscar. Hittade då ett gammalt tidningsurklipp från Morgontidningen. Datum saknas men Farfar har skrivit "Karlstad 1927". Urklippet är inte komplett såtillvida att Farfar tydligen bara brydde sig om en del av artikeln.

Rubriken kan jag gissa mig till: "KUNGEN SOM STINS och hönshuset som hamnade på MUSEUM".

Kungen det rör sig om är Karl XV och texten på urklippsfragmentet börjar:

"Så en dag kom en av torparna på gården in till patron på kontoret, strök sin mössa och sade: 'Jo, den där lekstugan, patron, i trädgården, den är snart fallfärdig och ingen prydnad är den heller. Och nu tänkte jag liksom fråga om jag kunde få den till hönshus.'

Brukspatronen betänkte sig inte länge. Mannen hade rätt. Lekstugan, jaha, den gamla lekstugan, hönshus, ja, den påminde om ett hönshus, ja, gärna för mej. Slit den med hälsan.... Och dämed var degraderingen fullständig.

Före detta privatkupén, en gång familjens stolthet, hade blivit hönshus (Jag kan tänka mig att den försvunna delen av artikeln som föregår själva urklippet kan ha handlat om privatkupéns tidigare liv som transportfordon för ett kungligt jaktsällskap. Se mer nedan. MWs anmärkning).

Tiden gick igen och ca. 20 år senare 1927, skulle det hållas utställning i Karlstad. Major Werner, järnvägsmuseets chef, var där för att ordna några järnvägstekniska detaljer. Och då, när han som bäst letade efter några föremål från järnvägens första tid, var det någon som satte pekfingret - bildligt talat - på ett visst torp i Kroppa och bad honom söka där.

Major Werner var inte sen att följa det givna rådet och efter åtskilligt frågande och åtskilligt sökande började man ana vad det gällde. Jaså, det där gamla skjulet, ja, det hade visst varit hönshus en gång, men nu.....nu var det ingenting att ha.

Nej, kanske inte mycket. Förresten hade det sjunkit ganska djupt i jorden och var en synnerligen dyster erinran om alltings förgängelse. Men Major Werner anskaffade ett par spadförsedda karlar, lade själv en musealt öm hand vid arbetet och hade med tiden nöjet konstatera att tidens tand varit ganska mild mot före detta privatkupén. Den kunde renoveras och den kunde monteras upp i sitt allra äldsta skick. Och torparen på Kroppa kunde någon tid senare beskåda det gamla skjulet som utställningsföremål inne i Karlstad."


Äldre personvagnar uppställda på stationsområdet vid Karlstadsutställningen 1927. "Hönshuset" kan vara ettan från vänster! En privatkupé som enligt museets information vid vagnen där den står uppställd idag, använts för kungligt jaktsällskap, vilket kan stämma med artikeln som handlade om Karl XV.
Loket Fryckstad drar. Fortfarande idag när de båda står uppställda på Järnvägsmuseum i Gävle.



Karlstadsutställningen invigdes av "Gamle Kungen" dåvarande Kronprinsen Gustaf - sedermera VI - Adolf, som sitter till höger i bild bredvid Karlstadsbiskopen och Landshövdingen för Värmland. Farfar Oscar - redan rätt så dekorerad - håller sig diskret i bakgrunden, till vänster.


Åsså hoppar vi till nutid.....

Min k. svåger fyllde 60 i somras och önskade sig "upplevelser" i present. Av oss fick han en resa med Årgångståget till Järnvägsmuseum i Gävle inkl. visning och måltider.

Årgångståget, som är en institution i sig självt - är sammansatt av vagnar från 50-talet dragna av ett riktigt Rapidlok. Loket som utan motsvarighet förändrade uppfattningen av SJ som en brunmurrigt och mossig institution till ett modernt och framtidsinriktat reseföretag. Den känslan gick väl sedan någonstans dessvärre förlorad........


Rapidloket spänt framför en gäst i Årgångståget, Danmarks Jernbanemuseums restaruangvagn från TIWL (Wagon-lits), där vi efter att ha kallats av gonggongen, intog våra måltider på vita dukar .


Det var klass på tågen förr! I flera bemärkelser!


Här kikar svågern in i det omtalade f.d. hönshuset.

Snart dags att skriva lite utförligare om Farfar Oscar!

Gammelmor


Fyra generationer i trädgården på Östra Ekuddsgatan i Vaxholm år 1937. Min bror Lasse sitter t.v. Han är där tre år gammal. Bakom honom vår underbara Mormor Maja Hardt (1887-1963). I mitten sitter vår lika fantastiska Mamma Ann-Mari, född 1911 och längst till höger Gammelmor Maria, eller Krank Marit Larsdotter som hon hette som ung. Hon är 87 år gammal på bilden och skulle komma att leva ytterligare elva år. Hon såg dock likadan ut från det att hon blev änka i 70-årsåldern och tills hon dog.

Gammelmor föddes i Yttermalung 1850. Sex år senare mördades hennes tio år äldre kusin Dölhed Anna Larsdotter brutalt utanför Björnlunda i Södermanland där hon 16 år gammal "gick med handel", vilket var många unga kullors lott på den tiden då försörjningsmöjligheterna var knappa. Dölhed Annas tragiska livsöde har blivit föremål för bl.a. ett bygdespel i Björnlunda. Hennes baneman Skomakare Carl Petter Brunfeldt, gick ett lika tragiskt öde till mötes. Hans fru som ansågs medskyldig till mordet tog livet av sig i fängelset, Skomakaren själv blev den siste att avrättas i Södermanland den 17 mars 1858 i Axalaskogen. Makarnas båda små barn som bevittnat mordet "auktionerades ut" på bygden och deras vidare öden är okända.

Vad var då motivet? Familjen var fattig. Skomakaren hade dåligt med jobb och hade börjat ta till flaskan. Barnen hade inte fått mat på flera dagar. Bytet blev 16 riksdaler och två skillingar och lite varor som skomakaren omsatte till mat.

Även Gammelmor fick gå med handel som ung. Flera av hennes jämnåriga Malungsflickor blev roddarmadamer på Stockholms Ström och Riddarfjärden. D.v.s. dåtidens "färjekarlar".

Tiderna var knappa i Sverige och snart hade 20% av Sveriges befolkning utvandrat till USA! En femtedel av svenskarna försvann alltså västerut. Också flera av Gammelmors syskon och jämnåriga vars ättlingar idag återfinns i Minneapolis, S:t Paul och Philadelphia.

Men många utvandrade också inom Sverige. Gammelmors nästgårdsgrannar drog till Arvika och fick en son som hette Arvid och som plötsligt en dag träffade en Vaxholmsflicka som var min Mormor Maja! Mer därom senare.


Här sitter min gammelmor Krank Marit till höger och till vänster hennes syster Krank Carin som blev mor till Radiomajoren.

En syster till Gammelmor hamnade dock i Vaxholm och gifte sig med Vaxholms förmögnaste aff'ärsinnehavare, Arvid Eriksson och blev mamma till den berömde "Radiomajoren" Arvid Eriksson (i sin tur pappa till den nyligen avlidne Översten Åke Eriksson i Strängnäs). Systern skrev hem och berättade om alla möjligheter som fanns där, så Gammelmor Krank Marit Larsdotter flyttade dit med sin man Larses Lars Olsson och fem barn.

Prefixen kommer från ett par av de gamla gårdarna i Yttermalung. Andra släktgårdar är "Annika", "Gästgifvars", "Haga", "Larses", "Sennor", "Göllö", "Jonas" och "Arfs" (från vilket mitt tredjenamn Arvid härstammar)m.fl.. Från Krankagården har jag ännu ett vackert skåp och en lika vackert dekorerad brudkista.


Krankaskåpet

I Vaxholm började det nyinflyttade paret att sälja på torget, skor och kläder. Så småningom öppnade makarna manufakturaffär på Hamngatan. I början som en slags bod där bodluckan mot gatan slogs upp på morgonen. Butiken växte och blev till slut inte bara en manufakturaffär utan också en skoaffär. Sonen Johan, som var döv, tog över föräldrarnas affärer. Till slut bara en skoaffär som fanns kvar ända inpå 60-talet. P.g.a. sin dövhet höll sig Morbror Johan mest inne på lagret och lät sin fru Moster Emelie sköta butiksjobbet. Sonen Karl var utbildad bagare men gifte sig till en järnaffär i Vaxholm som han väl inte skötte särskilt bra dock. Han tyckte till skillnad från brodern, att det var roligast att stå i dörren och prata med förbipasseranden och att ta sig en och annan grogg på kvällen. Så det blev så småningom konkurs och då fick han istället ta upp sitt yrke och startade ett bageri (Blixtbageriet). Till en början med i hemmet. Mamma berättar att hon och Pappa ständigt åt vaniljhjärtan och andra godsaker för att hjälpa Morbror Karl. När bageriet äntligen började bära sig drabbades Morbror Karl av en störtblödning i magen och dog. Moster Klara sålde bageriet som sedan gick en lysande framtid till mötes då människor under och efter kriget inte kunde/ville baka sitt eget bröd längre. Blixtbageriet liksom det gamla Röhls bageri försvann så småningom in i bagarmästare Zanders verksamhet som fortfarande, om än i rekonstruerad version, finns kvar i Vaxholm.

Men Gammelmor drabbades varje vår av "vandringslustan" och gav sig iväg med varusäck på ryggen och gick runt Mellansverige och sålde varor. Mormor har berättat att känslorna från barnen visavis modern under barnaåren var rätt så avvog. De kunde inte begripa att mamman övergav dem och deras pappa flera månader varje år. Min mormor fick tidigt överta rollen som husmor i familjen vilket hon aldrig uppskattade. Som mormor var däremot Gammelmor underbar enligt min Mamma, för hon hade ju alltid en massa spännande saker att berätta från sina vandringsfärder.

Min mormor Maja arbetade i Stockholm och träffade en dag en ung man som hette Arvid Hardt och var representant för den ännu existerande textilgrossisten Nilsson & Lindström. Arvids familj hade som sagt varit grannar med Majas familj i Malung och nu blev de tu ett.

Ett av mina äldsta minnen är förknippat just med Gammelmor. Hon bodde då på ålderdomshemmet i Vaxholm (Gammelgården). Vi var där för att uppvakta på hennes födelsedag. Det måste ha varit 1948 inte långt före hennes död och jag var alltså fem år.

Hon satt på sitt rum, klädd som på bilden med hätta på huvudet och allt, och åt med förtjusning sin prinsesstårta med sin tandlösa mun. Utanför den öppna dörren i dagrummet, satt vi andra och drack kaffe och saft. Ett outplånligt minne - och prinsesstårta har förblivit också min favorit!

En kraftkvinna som trots sitt hårda och slitsamma liv blev över 98 år gammal. Min Mamma fyller i år också 98 år. De dalska generna räcker länge!

Plats på scen för Anders de Wahl och Pappa Einar.

image207

Min pappa Einar, tillhörde pionjärgenerationen scouter i början av förra seklet. Han fick träffa både Lord Baden-Powell och den svenska scoutrörelsens fader Ebbe Lieberath. 1914 filmade han Djursholms scoutkårs strapatsrika färd i de norrländska fjällen. Men han fick också uppleva andra dråpliga händelser. I Scoutkårens jubileumsskrift från 1935 hittade jag följande berättelse som jag saxar delar av:

image204

"Jag minns!

.......
Och minns ni, när vi avseglade till Gripsholm hela långa hundrapojksraden med fladdrande patrullfanor, vår dåvarande "hövding", direktör Mauroy med familj och herr hovskådespelaren Anders de Wahl med colliehund som medresenärer. Farbror Anders skulle under vårt besök i den gamla teatern i ena tornet från dess scen föredraga något fint och dramatiskt. För ändamålet behövde han emellertid en medhjälpare som vid ett givet tillfälle under monologen skulle störta in på scenen med rufsigt hår och oordnad klädsel under utstötande av en kort men betydelsefull replik i stil med den klassiska: "sadlarna är hästade", och för detta maktpåliggande värv blev jag utvald.

image206
Här ses Anders de Wahl med hund samt familjen Mauroy på yttre Borggården.


Föreställningen började. På scenen deklamerade farbror Anders med förvridna anletsdrag och ädla gester insvept i sin till oigenkännlighet draperade grå vårulster. I kulissen på ena sidan stretade en vaktmästare av alla krafter för att hålla kvar hans hund, som högljutt gav sitt missnöje tillkänna, för att han ej fick vara med husse på scen, genom gnäll och gny som lät hemskt och olycksbådande för publiken i salongen. Och i kulissen på andra sidan slutligen, stod jag med darrande knän, tuggande på min replik tills halsen blev torrare än Sahara och väntade på min entré.

Plötsligt var stunden inne. Halvt omtöcknad av känslan av att på en kunglig scen få spela mot landets störste skådespelare rusade jag iväg med en fasansfull förnimmelse i maggropen, ty i samma ögonblick, som jag fått se mina kamraters vita, stirrande anleten i den svarta salongen, hade jag glömt min replik!

De fattiga stegen fram till huvudrollens innehavare syntes mig ändlösa, men ju större nöden blev, desto närmare kom hjälpen. Det var farbror Anders hund som greps av en vanvettig lust att vara med och leka, när han såg min ynkliga skepnad störta fram mot husse, och därför etablerade en envig med sin väktare för att komma loss.

Under tumultet dinglade de mot en spak, som vek undan med påföljd att jag, som just hunnit fram på lagom avstånd för att ryta fram min bortglömda replik, bokstavligt uppslukades av jorden och försvann som en blixt ur folkets åsyn, innan jag vare sig hann eller behövde öppna min mun. Spaken hade nämligen hastigt och lustigt öppnat en fallucka i golvet med påföljd att herr hovskådespelaren plötsligt blev av med halva teatersällskapet, som hamnade i teaterkällarens historiska damm.

Under publikens öronbedövande skratt och applåder avbröts föreställningen, ty publikum trodde att de bevittnat pjäsens dramatiska klimax, och eftersom teater skall vara illusion, fingo de behålla denna.

Det var emellertid med ett något ansträngt leende, som jag sedermera mottog komplimanger för mitt ovanligt otvungna och naturliga spel i "jordbävningsscenen".

..................

Einar Werner"

image208

Djursholms Spanare på hemväg ombord på ångaren "Säbyholm"

Med kännedom om vilka besvär vi, som satt i slottets Jubileumskommitté 1987, hade för att ens få tillstånd för en "nykter landshövding" - och än mindre ett taskspelarsällskap från Kungliga Dramatiska Teatern - att beträda scenen på Gustaf IIIs Teater utan att Nationalmuseum "kallade hem" alla originalkulisser, framstår pappas berättelse verkligen som ett dokument från en helt annan tid.

image205

Min "egen" ensemble från "En afton på Gripsholm" 1987 på Gustaf IIIs Teater på Gripsholm.

(Denna text är tidigare publicerad utan fotografier)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att döda ett barn och Midvinterblot

image122

"Att döda ett barn" (1953) och "Midvinterblot" (1946) är två av de många uppmärksammade kortfilmer som pappas kusin Gösta Werner gjort.

Den första bygger på Stig Dagermans novell med samma namn. Gösta och Stig Dagerman var nära vänner och det märks att Gösta haft samma känslor för ämnet som författaren. Filmen är nog en av de mest suggestiva och otäckt tragiska filmer jag sett. Att vara en maktlös läsare/åskådare till ett så oåterkalleligt och ångestfyllt skeende är en mycket skrämmande upplevelse.

Den andra filmen blev på sin tid mycket uppmärksammad internationellt. Filmen och dess tema ansågs t.o.m. så starkt att Gösta tvangs lägga till lugnande vinterskogsbilder före och efter......

Gösta, hans fru Kaj och döttrarna Tony (numera Tonie), Meg och Ylva, stod oss mycket nära. Mer som farbror, faster och kusiner snarare än fars kusin och sysslingar. Umgänget mellan familjerna var under hela min uppväxt mycket nära och frekvent.

Under många år gick familjerna var och varannan lördagseftermiddag under höst och vår på någon filmförevisning på Filmhistoriska samlingarna och avslutade dagen med gemensam middag på Cattelins fisksida (bakficka). Här grundlades både mitt och storebror Lasses stora filmintresse.
image123
Gösta Werner enligt sin dotter Tonies förste man, konstnären P-G Thelander (sedermera har Tonie varit gift med fotografen Claes Lewenhaupt och numera med konstnären C-F Reuterswärd.

Gösta Werner – den 15 maj i år blir han 100 år! Född och uppvuxen i Lund. Ända tills för några år sedan var han fullt verksam med sitt författarskap. Och vid 90 år ålder gjorde han sin sista film och blev därmed världens då äldste aktive filmare. Sedermera har den fyra månader yngre portugisen Manoel de Oliveira övertagit titeln genom en senare film.

6 egna långfilmer har Gösta gjort. Ytterligare 6 där han varit antingen regiassistent, manusförfattare eller t.o.m. skådespelare (krigsknekt i Erik XIV) samt 41 kortfilmer varav den sista, Spökskepp, gjordes 1998.

Av långfilmerna brukar den numer försvunna "Två trappor över gården" räknas till de mer minnesvärda. Om den svarar Harriet Andersson i sina memoarer på frågan om det är någon av hennes tidiga filmer som "sticker ut": "Nej, det kan jag nog inte säga att det är. Men Gösta Werner som gjorde 'Två trappor över gården* var en bra regissör. Han lever ju fortfarande, jag träffade honom för ett tag sedan i samband med ett arrangemang av Teaterförbundet. Han är otrolig."

Efter sin långa aktiva filmbana kastade han om och blev Sveriges förste filmakademiker. sedermera docent vid Stockholms Universitet där han så småningom hedrades med Professors titel. Författare av många böcker om svensk film och dess historia. Men också om berömda svenska filmgiganter som Greta Garbo, Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

I samband med Göteborgs filmfestival i februari för tio år sedan, skriver Elisabeth Sörenson i SvD:

"Göteborgsfestivalen har så många evenemang vid sidan av filmvisningarna att bara en bläckfisk kan nå dem alla. man tvingas vraka. Men när Gösta Werner föreläser om Sjöström och Stiller tvekar man inte; man tackar och tar emot den svenska filmens tidiga historia – delar av den i fragmentariskt tillstånd framtagen ur rostiga, ofta omärkta plåtaskar av den föreläsande professorn själv. Han är de omkomna filmpärlornas tålmodige detektiv som kombinerar vetenskapsmannens sanningskrav med nödvändig forskarfantasi. På ett decennium när är han jämnårig med den nyss hundraårsjubilerande konstarten; en del kunskaper har han av bara farten, ty han var med."

Gösta lägger i sina egna filmer tonvikten på ett visuellt berättande, "där det talade ordet reducerats så mycket som möjligt. 'Midvinterblot '(1946) har bara två korta texter och 'Tåget '(1948, Prisbelönt i Venedigfestivalen) berättas helt utan ord." berättar Gösta. Många gånger har han sagt: "Tystnaden är den viktigaste ljudeffekten".

Han fortsätter: "I några fall har jag dock valt att utgå från texter som läses av en berättare på ljudbandet och som jag sedan försökt att vidareutveckla i bilder, såsom i 'Att döda ett barn' (1952) och 'Väntande vatten' ((1965) av Stig Dagerman resp. Lars Ahlin".

"Att döda ett barn" berättades i en dröjande bildrytm som lät ana att något ohyggligt snart skulle ske. En av Göstas filmfavoriter Alfred Hitchcock kunde inte ha gjort det bättre. Den mästerliga novellfilmen gick upp på Park i Stockholm som förspel till just Hitchcocks "Jag bekänner" i augusti 1953. Producent för filmen var Minerva men distributör var Warner Bros, vars direktör förargades intill blodstörtning över att recensenterna ägnade sig mer åt Göstas kortfilm än åt den tama långfilmen. Filmen spelades in till en kostnad av 36.520:- varav Gösta fick 5000:- för regin. En annan kuriositet i kostnadskalkylen är att "Speaker av god klass" (det blev skådespelaren Gunnar Sjöberg) kostnadsberäknades till 600:- medan "Mannen som kör bilen" fick 250:- per dag under fyra dagar. Bensinkostnaden låg på 3:50 per mil! Vid filmens försäljning till Tyskland fick Minerva 18.500:- varav Gösta fick 607:50!

Göstas filmer var alltid av den kvaliteten att de gick upp som förfilmer till de "stora" filmarna som just Hitchcock och Bergman. När filmbranschens ekonomi började skaka i mitten av 50-talet fanns dock inte längre plats för ett ambitiöst kortfilmsskapande. SF:s kortfilmsregissörer fick i allt större utsträckning ta sig an rena beställningsjobb från storindustrin. Signaturen Robin Hood skrev en gång om Göstas sublima  "hämd" i dokumentärfilmen "Ett glas vin" som var en beställningsprodukt för Vin- & Spritcentralen. I hela filmen fanns inte en bild av en människa som drack eller njöt av ett glas vin – endast av människor som spottade ut vin!

Annars fann nog Gösta dessa uppdrag intressanta, för de förde honom ut i världen, till Frankrikes vingårdar, till Lamcos Liberia och andra på den tiden exotiska platser.

image124
Två av släkten Werner "herrar", Mats och Gösta på utfykt till Östhammar 2006.

image140
Elisabeth (Bettan) och Carl (Calle) Werner med sina fyra pojkar: Sten, Gösta, Ragnar, och Inge.

Dansanta BM

image111

Om Mina två äldsta syskon gjort en del väsen av sig genom åren, har syster yster - Brittmarie, gemenligen kallad bara BM (B-M eller BEM) jobbat mer i det fördolda. Icke desto mindre har hon på många områden åstadkommit mer än vad någon av oss andra lyckats få till.

Bl.a. är hon den enda av oss syskon som faktiskt lyckats få till en akademisk examen! Sveriges första Fil.Kand. med dans som huvudämne.

Och dansen har också styrt hennes liv från start. Hennes längd satte dock stopp för en karriär som balettdansös. Istället utbildade hon sig till sjukgymnast i Danmark men gick dock länge och dansade för paret Koslovski och för Lilian Karina. Så småningom blev det Balettakademien, där hon också kom att undervisa.



Liksom syster Karin och lilla jag fick Brittmarie också en duvning på Holger Rosenqvists Dansskola. Holger var Stockholms främste undervisare i sällskapsdans. Dels hade han sin skola på Humlegårdsgatan (i hörnet av Sturegatan) dels undervisade han också i grupper som ambulerade mellan deltagarnas hem på lördagskvällarna.

Holger såg tidigt BMs kapacitet och möjligheter och hon kom att bli hans speciella danspartner och sedermera assistent, vilket hon förblev till skolans nedläggning.

Hos Holger gick ALLA för att lära sig hur man för sig på dansgolvet. Hur man uppför sig mot sin danspartner och givetvis hur man dansar olika sällskapsdanser. Lika viktigt som ren dansskola var den nog som stilskola. Man fick helt enkelt lära sig vett och etikett - om man nu inte kunde det redan!

Ovanstående dedikation är från den biografi som BM skrivit om sin läromästare: "Får jag lov? Om Holger Rosenqvist - Dansmästaren", där hon också låter många andra elever komma till tals.

Vännen Olov Svedelid skrev till mig i höstas sedan jag skickat honom ett ex som födelsedagspresent:

"Mats, min käre Broder!
Ett stort och varmt tack för din uppmärksamhet om min födelsedag att skaffa din systers bok om Holger Rosenqist och förse mig med den. Det var ytterligt påpassligt och välkommet. Elli och jag har ofta undrat vad det blev av Holger och hur hans liv var och blev.
Boken var högintressant och gav inblick i hans karaktär. Jag fann honom distanserad, en smula högdragen, men kunnig och skoningslöst ärlig: "Rör dig inte som en kamel!" Tyvärr blev jag trots hans pedagogik en usel dansör, 'to say the least'. En gång när jag var på femtioårsfest hos en gammal kompis blev det till min fasa dans och jag måste bjuda upp hans dansanta hustru. När vi sprattlat en stunds frågade hon kallt: "Ska vi dansa efter musiken eller på ditt vis?"
I alla fall har jag och Elli kämpat tillsammans i sextio är och har varit gifta i femtiotre."

Olov träffade sin Elli just på Holgers skola och hade därför givetvis en speciell känsla för den och för Dansmästaren.

Den gode Holger var ju förvisso också min lärare. Jag gick dock aldrig på skolan utan i en av de ambulerande grupper han hade där man anordnade "lördagsskutt med undervisning" hos varandra. Jag kan inte heller säga att det satte några våldsammare spår hos mig. Då lärde jag mig mera på diskoteken på Rivieran under sommarkurserna hos Jan-Eric Löwenadler (Ferieskolan Suecia - eller "Svejsan") och naturligtvis av syrran. Jag blev nog något av dansgolvskung i de övre tonåren (när jag rockade loss till Marie Dieke och Arne Söderlunds orkester på Strand, eller ännu hellre till en eldig cha-cha-cha, tömdes golvet......). Men när dansen började bli artighetsdans med - 1, bordsdamen, 2, bordsdamen till höger o.s.v. tröttnade jag och nu är det längesedan jag beträdde ett dansgolv.

Däremot kom jag att träffa Holger i mer vuxen ålder då han var en stående gäst hos mina föräldrar såväl i sta'n som ute på landet i Vaxholm. Till Vaxholm kom han med båt. Jag mötte honom ofta då och vi stannade alltid på vägen för att handla ett antal burkar öl på systemet för han gillade öl och visste att Mamma och Pappa mest hade vin, om något på landet.

image209 Holger med vår förstfödda, Filippa, 1969.

Ibland kom han ut även när det bara var Ann och jag där och satt och pratade. Han var under sina sista år en ganska ensam herre och uppskattade samtalen vi hade och visiterna i Vaxholm. Han hade ju egen stuga ute på Lidingö men där var han ju helt utlämnad till sig själv och han var inte någon läsande människa som jag minns det så samtalen och mötena var nog det han behövde.

Han fick vid ett tillfälle för sig att lansera mig som efterträdare till Bengt Häger som Dansfrämjandets ordförande. Han jobbade en hel del för att få Bengt petad men lyckades gudskelov inte. Jag gissar att han och Bengt H kommit ihop sig om något. Främjandet var ju Holgers eget skötebarn.

Att vara en god dansör var det sätt på vilket jag som ung attraherade brudar! Det, plus att jag med mycken vånda och oerhörda repetitioner, höll roliga middagstal!

Såväl BM som jag själv var engagerade i Jan-Eric Löwenadlers ferieskola. Första sommarens vistelse i Österrike var väl ingen höjdare men somrarna i Menton på Franska Rivieran, där skolan var inrymd i det gamla Hotel Brittania alldeles vid stranden och senare ute på Cap Martin/Roqubrune var en livets skola som hette duga.

Framförallt naturligtvis eftersom man där lärde sig alla de senaste danserna: Twist, Hully-Gully, Cha-Cha, Madison och allt vad de hette. Diskoteken i Antibes, Monaco och Juan-les-Pins var våra andra hem. När man sedan kom hem till hösten var man ju kung på dansgolven på Strand och Club Opera.

Jag började som elev och arbetade mig upp till fritidsledare medan BM (som gammal kompis med Jan-Eric) gick direkt på fritidsledarskapet! Sedermera hjälpte jag Jan-Eric under många år att göra hans kataloger innan han övergick till sin säkerligen mer lukrativa internationella konsthandlarbusiness.

För att ni ska få ett hum om hur det gick till när man lärde sig de nya danserna och turerna, återger jag här några skisser "från tiden":

image114
"Banana" hette denna tur som förmodligen ingick i dansen Madison som var en ren line-dance då alla stod på rad och gjorde allting samtidigt efter en "utropares" ordergivning. Vid ett givet ögonblick vände raderna ett kvarts varv och gick vidare. Det var riktigt kul! Minns ni?

image115
"Beatles" hette denna variant! Jag får väl erkänna att jag idag inte har en aning om hur man skulle få till ovanstående! Begriper ni?

image116
Vilken "Bernard" som gett namn åt denna tur anar jag inte!

På höstkanterna hände det sig att BM och jag blev ombedda att visa upp dessa "nymodigheter" vid allehanda fester.
Här med vännen Kjerstin Dellert som villig men något brydd elev:

image117

Förhållandet mellan syskonen har växlat med åren. Medan jag från början och länge hade den bästa kontakten med Karin blev det sedan Lasse som tog över. Lasse gick så upp i sitt eget att han väl inte förrän han blev äldre riktig "såg" oss andra. Och då var det jag som fanns till hands och kunde hjälpa honom till rätta i tillvaron med deklarationer, hyresfrågor o.s.v. Karin och BM delade rum under hela sin uppväxt. De gick båda i samma skolor och var länge som ler och långhalm. Men sedan hände något dem emellan och numer är kontakterna få. Och detsamma måste jag dessvärre säga också om mina egna kontakter med Karin. Det beror inte heller bara på att vi bor långt ifrån varandra. Vi har helt enkelt utvecklats åt olika håll och har inte längre så mycket gemensamt. Icke desto mindre finns fortfarande alla starka känslor kvar.
image268BM och jag demonstrerar någon ny tur i Madison?

BM däremot har jag återfått en väldigt fin kontakt med. Jag vill inte säga att vi någonsin har haft en dålig relation, men kanske lite neutral. Jag älskar BM precis som mina andra båda syskon och hon förtjänar varje uns av kärlek genom att vara sina syskons syster, sin mors dotter, sina barns mamma, sin mans hustru och sina vänners bästa vän. Hon är helt enkelt en underbar oförstörbar urkraft!

Genom en suverän lösning i samband med att BM och hennes man sålde sitt hus och flyttade åter till sta'n, övertog de våra föräldrars ursprungliga lägenhet medan vår Mamma flyttade ihop sig i den tvåa som på 50-talet slogs ihop med den första våningen då familjen växte. Därigenom har också Mamma kunnat bo kvar i delar av sitt hem och får dessutom diskret övervakning från "vägg-i-vägg".

BM har även skrivit om Lilian Karina och andra koreografer och danspedagoger. Hon har författat läroböcker om barnrytmik och undervisat i hur barn uppfattar rytmer och hur det kan tas tillvara i barnens utveckling.
Hon har varit en mångårig ordförande i Danspedagogförundet.
Länge arbetade hon också tillsammans med den legendariska Elisabeth Nordenfeldt med att just undervisa barn i dans och rytmik. När bror Lasse gjorde sin "raggaropera" "Nobborna" var det naturligt att Lasse bad syrran att göra den stundtals vådligt komplicerade koreografin. Pappa och jag fick utgöra "försökskaniner" hemma på vardagsrumsgolvet när det gällde att konstruera dansturer efter ett invecklat schema där det gällde att inte släppa varandras händer. Jag minns ännu hur vi rullade i skrattkramper på golvet!

Mats, Pappa Einar och BM på Oscarspremiär på 60-talet.

Så har nu alla syskonen Werner fått sin presentation och det är dags att kliva vidare på släktträdets grenar!


"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa Björn.

image92

"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa min allianskollega Björn (med ett förflutet inom flygeriet och resebyråbranschen). Ett uttryck som jag hört från fler håll och som givetvis är sant. Min syster är vacker - och älskad!

Jag betonade också detta ord - älskad - när det gällde bror Lasse. Det beror på att vi växte upp i en familj där värme, kärlek och omtanke men också hänsyn, tolerans och nyfikenhet var ledord. Jag älskar verkligen mina tre syskon. Vi har alla stundtals haft - och har fortfarande då och då - totalkraschade relationer och när jag var liten och satt sönder en av brorsans Charlie Parker-78-or var jag inte vatten värd under många år men i grunden står vi alla varandra väldigt nära. Vi har kul åt samma saker.

Vi växte upp i en familj med stark släktkänsla. Vår farfar Oscar (som jag också ska skriva om) såg till att hålla familjehögtiderna på hög nivå.

Att fira jul ihop med såväl kusiner som sysslingar, farmor,farfar, mormor och morfar. Moster och morbror och farbror och faster och gammelfaster, var helt naturligt. Våra jular var i känslan inte långt från "Fanny och Alexanders".

Det började redan söndagen före jul då Mamma firade sin födelsedag. Alltid med stor mottagning för släkt och vänner. Alltid med något musikaliskt inslag, antingen med Mamma själv eller med oss barn eller som ett år då Mamma fått fatt på en dansk servitör som också hade en fantastisk sångröst och som sjöng operaarior för oss.

Egentligen fyller hon den 23e, men för att inte kollidera med julen alltför mycket så firas födelsedagen alltid en vecka före. På själva "dagen" gick Mamma och Pappa på Riche och åt lutfisk! På så sätt fick de sitt lystmäte och vi barn slapp utsättas för denna bristmat....

Julafton firades vanligtvis hemma hos oss som hade en stor våning. Vi kunde då vara uppåt 11 vuxna och 9 barn.
Tomten kom också till oss då. Och när jag säger Tomten så menar jag inte någon billig Butterickslösning utan TOMTEN! Han som satt mitt i NKs julskyltning i ljusgården och tog emot barns önskelistor.
image101
Jag och -TOMTEN!

I själva verket var det NKs dörrvaktmästare Westerberg som skickats till Börje Lundhs perukmakeri vid Dramaten för att "göras" till NKs Tomte. Och när arbetsdagen var slut på Julafton (NK var öppet till någon gång på julaftonseftermiddagen) så var Herr Westerberg ombedd eller kommenderad (jag vet faktiskt inte vilket, men han var helt underbar och skickade mig då och då vykort föreställande sig själv som tomte "från Tomten") av vår farbror Tom Björklund (som var vice VD på NK) att vara Tomte för släkten Werner!

Ni förstår säkert vår sorg när Tomten efter många år gick i pension och vi fick ta till "hemmalösningar" med Pappa! Ett år var han en riktig budgetnisse. Visserligen med röd toppluva men istället för vitt böljande skägg med dito mustacher hade han med svart (inte ens röd!) tuschpenna skrivit "Mustasch" resp. "Skägg" ovanför och nedanför munnen! Men vår gamla tomtestav som följt släkten var ständigt på plats med sin stillsamma lilla pingla - den har jag nu själv när jag "tomtar" för våra barnbarn!

Annandagen gick av stapeln hos Farmor och Farfar så länge de levde och orkade. Samma gäng runt det gående julbordet. Farmors köttbullar är ännu oöverträffade! Ett recept som tyvärr försvann med henne och med den hushållerska som skötte farfar efter farmors död.

Nyårsafton firades vanligtvis hemma hos oss eller hos Faster och Farbror vid Norr Mälarstrand. Två dagar senare var det dags igen för då var det Faster Dudde som fyllde år och uppvaktades med stor mottagning. Även där var det alltid musikaliska inslag. Dock av en något högre dignitet än hos oss! Där var det Lille-Bror Söderlund och Olle Adolphson och deras likar som underhöll gästerna. Att Olle var där och tog sina första stapplande trubadursteg, berodde helt enkelt på att familjen Adolphson bodde i grannhuset. Mamma Mildrid hörde till såväl mina egna föräldrars som Faster och Farbrors bästa vänner. Pappa Edvin (avlägsen släkting till vår mor) var redan utflugen och skild. Olle var klasskamrat med bror Lasse, Hans syster dramatenaktrisen Stina (Kristina) med Brittmarie och lille Pelle (duktig fotograf) gick klassen under mig. Vid dessa mottagningar var huvuddelen av gästerna släkt i någon form.

Idag vet knappt mina barn vilka kusiner de har. För oss tillhörde såväl sysslingar som bryllingar och "krånglingar/trasslingar" det regelbundna umgänget.

Det intensiva julfirandet avslutades med Julgransplundring hemma hos Farfar Oscar på Kungsholmstorg. Där var det fantasterier av osedvanligt slag. I all synnerhet sedan Farmor dött 1944 då Farfar vågade leva ut sitt leklynne till fullo. Han hittade alltid på något festligt tema. Ett år hade han dragit ut den konstgjorda brasan ur öppna spisen och ut på golvet. Runt den var små Wigwams uppställda. Alla barn - och vuxna - fick förse sig med fjäder i håret och krigsmålning i ansiktet. Omsvepta med filtar satt vi sedan runt lägerelden och smidde planer! Ett annat år var det järnvägstema och man köpte biljetter till tåget i särskild liten lucka. Farfar förvandlade hela sin våning inför dessa fester. Sitt barnasinne behöll han intakt till sin död 1953.
image93
Här står Farfar Oscar i "scenöppningen" som Julgransplundringsgeneral framför sin "ensemble" som just framfört en variete för släktens damer och herrar. Karin står till höger bakom Farfar iklädd basker och mustasch och har förmodligen just uppträtt i något franskorienterat nummer. Själv står jag längst fram bredvid Farfar.


Men nu var det Vackra Karin det gällde. Med undantag av Lasse, gällde att vi syskon ofta sjöng till pianoackompanjemang av Mamma. Varje år till Fars Dag gick vi fyra syskon till Vitaphone, Svala & Söderlund eller BRA-studion för att spela in en skiva med sång och musik till Pappa. Lasse tog hand om den övriga musiken! Det var alltid lika kul.

Varken sången eller egentligen musiken var nog riktigt Karins melodi. Däremot jobbade hon mycket med händerna. Hon kom in på Konstfack keramiklinje men flyttade efter något år över till textil och gick ut därifrån med goda betyg. Hon är en duktig tecknerska och målade inte oävet.
image94
Karins porträtt av mig som Hopalong Cassidy ritades när hon var 15 år. Jag var 11. Några år senare såg jag ut så här på en skiss:
image95



Om min bror Lasse förde in mig i bohemiska jazzmusikkretsar så tog mig storasyster Karin vid handen in i storstadens mondäna salonger där kändisar av alla de slag minglade.

Det var i och för sig inte något vi var ovana vid. Våra föräldrar hade i sitt umgänge åtskilliga författare, operastjärnor och dito -direktörer och -regissörer, skådespelare och annat "löskerfolk". Det gjorde att vi redan som barn insåg att också "kända" människor faktiskt är bara just - människor.

Karin hade också börjat teckna mode på Beckmans. Detta blev inkörsporten till div. modell- och mannekänguppdrag. Snart hade hon fiskats upp av Sveriges Mannekängmamma, stilikonen Kim Söderlund och blev raskt en av Sveriges tio-i-topp-mannekänger. Hon började också skriva om skönhetsvård i Damernas Värld (där då även kusinen Birre Söderhjelm jobbade. En annan kusin och nära vän till Karin genom livet, Tonie, sedermera gift med först konstnären P-G Thelander, därefter med fotografen Claes Lewenhaupt och efter hans bortgång med konstnären Carl-Fredrik Reuterswärd (någon frågade elakt om hon samlade på grafiker), frilansade också på tidningen.).
image96
Karins genialt enkla skiss av bror Lasse vid pianot i 50-talsstubb, möjligen Roffe Hultqvist på saxofonen medan basen säkert trakterades av Göran Pettersson eller Stefan Landoff.

image97
Karin och jag i dansens virvlar på 60-talet.

En dag träffade hon stjärnadvokaten och "meste ungkarlen" Henning Sjöström, som föll pladask. Det blev ett bröllop som hette duga.

Med Henning förändrades hela familjens liv kan man nog lugnt säga. Henning och Pappa var kollegor och när Pappa pensionerade sig och Henning hade åtagit sig det stora Neurosedynmålet hjälpte han Henning med att juridiskt sammanställa allt processmaterial. Den unge Leif Silbersky som då jobbade som notarie hos Henning har alltid kallat Pappa för sin egentligen mentor.

För mig var det spännande år. Jag gick i gymnasiet (då och då....) och kunde tidvis disponera Hennings Thunderbird och sedermera Rolls Royce till och från plugget vilket givetvis inte gick helt obemärkt förbi. Eftersom jag alltid stått Karin nära kom jag även in i Hennings liv. Jag hade planer på att plugga juridik efter studenten, så Henning lät mig fungera som "springnotarie" (en eufemism för springschas....) på kontoret, där jag efter ett tag hade eget skivbord.

image104
"Bokförlaget Sjöström § Sjöström" med den första utgåvan!

Henning skulle då ge ut sin första bok på eget förlag. En fackbok som hette Skilsmässor och Underhåll. Detta förlag ägdes formellt av Karin och sköttes praktiskt av mig. Också hans första - och oöverträffat bästa - memoarbok gav vi ut på förlaget.

image105

När Florence Stephens, Husebyfröken, blev hans klient hände det alltsomoftast att hennes många och långa telefonsamtal, som framförallt krävde lyssnande, tålmodighet, artighet och någorlunda uppmärksamhet, kopplades in till mig. Fröken var bl.a. missnöjd med den journalist som hon avtalat med om en memoarbok. Det ledde så småningom till en överenskommelse att Karins förlag skulle ge ut den istället. Också där fick jag fungera som "spindel i nätet" mellan alla inblandade.

För att få hyfs på det material som journalisten lämnade efter sig, anlitades Lasse Widding, som då var ung och lovande Expressen-reporter och som dessutom hyrde sommarstuga ute hos Karin och Henning på landet. Detta var dock en länge väl förborgad hemlighet eftersom Lasses anställningskontrakt på Expressen förbjöd slika utvikningar. Han var ju då långt ifrån den väletablerade författare han skulle komma att bli och var starkt beroende av sin lön från tidningen.

Den så småningom färdigställda memoarboken kom att avslutas med ett kapitel som i fablens form häcklade de "kavaljerer" som dansade runt Husebyfröken, i form av humlan (Frökens förmyndare) och andra mer eller mindre lättidentifierade figurer. Boken, vars namn blev "Kungar, torpare och Kavaljerer" (se dedikationen ovan) blev mycket uppmärksammad och Karin som förläggare hotades med ärekränkningsåtal för den elaka fabeln som återgavs i de flesta media. Karin hade själv ritat illustrationerna. Själv blev jag av den ursprungligen tänkta spökskrivaren i tidningen "Se" utpekad som en av dem som "suttit på Skärfsta och totat ihop fabeln". Inga kommentarer!

Fröken själv myste av all uppmärksamhet. Hennes enda invändning mot boken var den underfundiga porträttbild vi valt för omslaget. Iklädd stråhatt och med en fundersam min var det ett mycket bra porträtt. Men hon vägrade att acceptera bilden. Vi fick helt enkelt dra in första upplagan och trycka en ny med ett trist och platt men mer "representativt" foto på omslaget.

En annan av Hennings verksamheter var boxningen. Han hade just blivit ordförande i Svenska Boxningsförbundet och ville skapa en supporterklubb av klass för att höja statusen på svensk boxning.
Det blev Boxningens Supporterklubb som skulle sitta på blåa kuddar vid Ringside vid alla större boxningsevenemang. Den skulle bestå av "det Stockholm som rör sig". Henning lanserade ett nytt sätt att binda medlemmar. En normal årsavgift i en klubb på den tiden låg runt en tia. Henning lät istället de presumtiva medlemmarna skriva på ett treårsavtal om 200 kronor årligen, vilket ansågs som oerhört mycket för ett medlemskap.

Men medlemmarna strömmade till. "Alla" ville vara med. Kanske hjälpte det att styrelsens medlemsvärvning gärna skedde under muntrare - och kanske inte alltid helt "medvetna" former på olika parties....

Dåvarande chefen för skivbolaget Karusell, orkesterledaren i Hylands Hörna m.m. Simon Brehm blev ordförande och jag blev sekreterare och skattmästare och sedan var det lite annat advokat- och skivbolagsfolk i styrelsen.

image98
Simon Brehm, Advokaten Axel Wahlberg, Advokaten Henning Sjöström, Mats och hukande framför "Gentleman Jim": Karin.

Det hektiska nöjeslivet och framförallt det faktum att Karin och Henning fortfarande hade sin bostad i kombination med advokatbyråns kontor, tärde på äktenskapet. Deras sängkammare var den gamla jungfrukammaren innanför köket och när Karin skulle göra sin morgontoalett fick hon konkurrera om badrummet och köket med fyra advokater och tre-fyra sekreterare!

Karin hade träffat en annan man, chefen för Europas för att inte säga världens då största charterflygbolag, Transair, Gösta Ellhammar och med honom gifte hon om sig.

För mig innebar det att jag inte längre hade Hennings Thunderbirds eller Rolls Royce att glänsa i. Jag hade förvisso av Karin köpt mig en egen liten röd Triumph Spitfire men det var inte heller illa att kunna ratta Göstas jättelika Cadillac över Bulltoftafältets asfalt i full karriär. På den tiden fanns inte några säkerhetsrestriktioner som jag märkte. Det var bara å' åk - bland alla flygplanen!
image107
Mats, Karin och Gösta på Jägersro för att heja på Göstas häst Scott Brodde. Som vann!


Henning valde så småningom att istället gifta om sig med min och min hustrus ungdomsvän Kerstin Sandels.

Uppdraget i Boxningens Supporterklubb hade jag kvar till 1967 då efter Simons alltför tidiga bortgång, övriga styrelsen beslöt lägga ner klubben. Ingemar Johansson och Carl-Gustaf Lindstedt försökte hålla liv i den något år till med hjälp av några entusiaster, men glädjen försvann med Simon och klubben avsomnade för gott.

image102

Ovan: Karin med Josephine Baker i soffan på Skärfsta.
Nedan: Vid ett annat tillfälle i samma soffa: Mats, Londonklubben "Pair of Shoes" ägare Eric Steiner, Karin och dåvarande "Helgonet", sedermera "James Bond" - Roger Moore.

image103

Men även Gösta försåg mig med jobb vid sidan av studierna. Jag blev "Direktörsassistent" på det lilla affärsflygföretaget Ell-Air som var det första som lanserades som just ett exklusivt affärsflyg. Vi samarbetade med Nyge-Aero i Nyköping som var Pipers svenske agent. Bl.a. fick jag konstruera den på den tiden synnerligen omfattande friskrivning som förekom på baksidan av alla flygbiljetter. Jag satt ett par dagar med Professorn Jakob Sundberg för att med hans hjälp få texten korrekt. Mycket skulle rymmas på liten yta och ingen kunde någonsin läsa allt utan mikroskop! Som pilot hade vi våghalsen Olle Ringstrand som varit den förste att flyga enmotorigt över Atlanten. Han flög sedermera ihjäl sig i Biafra där han jobbade samtidigt med flyglegenden Carl-Gustaf von Rosen. Dock på olika sidor i striderna.

image108
Ell-Airs Piper Aztec. "Sierra Echo-Echo Papa Hotel" som fortfarande finns vid flygteknikerskolan i Nyköping. Till vänster piloterna Lars-Erik "Tojje" Engstrand och Olle Ringstrand med Mats emellan sig. På väg in i planet är först Gösta och därefter en presumptiv kund i Kristianstad.

Det blev ett drygt halvårslångt äventyr innan Gösta istället kom att ägna sig åt det danska flygbolaget Internord.

Karin har levt som hon lärde i sin skönhetsspalt i Damernas Värld och besitter fortfarande en obestridlig skönhet utan några konstlade ingrepp. Hon är tvåbarnsmor, fyrbarnsmormor och lever sedan Göstas bortgång ensam kvar i Malmö där hon numer fungerar som mycket aktiv omhändertagerska av sina barnbarn.

Bror min - En lycklig skit!

image75

Min älskade bror Lasse, svävar i luften runt minneslunden på Norra Kyrkogården i Stockholm sedan 1992. Kanske slår han sig då och då ner på den sedan länge stulna träbänken vid vår familjegrav och för en livlig konversation om livet och konsten med Pappa Einar och Farfar Oscar. Säkert också med Farbror Tom, men kanske inte särskilt mycket med Faster Dudde och Kusin Birre. Kanske också med Svåger Gösta som var en receptiv och nyfiken människa även om hans effektivitetsjag nog inte riktigt kommunicerar med Lasses bohemiska och kompromisslösa inställning till tillvaron, vare sig på den här eller andra sidan.

Lasse Werner, den svenska jazzens Gossen Ruda. Gränsöverskridare, förnyare, egen! Född 1934, död 1992. Med hans eget språkbruk: En sann pianast!

Som jazzsångerskan Monica Borrfors uttryckte det:

"Fy fan vad man saknar denna typ av musiker bland alla stylade, grönsaksätande karriärister som befolkar jazzscenen i dag.
Det är inte mycket färg längre. Det är klart att man ska ta hand om sig bättre än vad Lasse gjorde men man saknar verkligen det milda vansinnet och det egna uttrycket.
"


"Det milda vansinnet" och "det egna uttrycket" - så på pricken Lasse!

image79
"Varför hickar tulpanerna" - ur en handritad/skriven bok från sommaren 1953 i Biarritz. Lasse var en konsnärlig mångsysslare till att börja med. Han skrev både prosa och dikt och målade mycket. Han genomgick alla "perioderna" med van Gogh, Munch, Gaugain, Paul Klee och andra.


Lasse blev tidigt intresserad av jazzmusik. Men också av tonsättare som Alban Berg, Anton Webern och Arnold Schönberg. Den framväxande bebop-musiken fångade honom och gav starka influenser. Han hade också kreativa klass- och parallellklasskamrater ända från den föreberedande skolan och upp i gymnasiet. Idag framträdande namn inom jazzen som Georg Riedel, Lasse Bagge och Kjell Samuelsson men också viskonstnären Olle Adolphson (som dessutom var släkt och med vars familj vi umgicks), konstnären Peter Dahl och författarna Maj Sjöwall (som var Lasses barndomskärlek och som kom att bli hans sista kärlek i livet) och Jane Fredlund.

I denna omgivning växte han upp och formades. Tidigt flitig besökare på Nalen och andra ställen där det spelades modern jazz. Tidigt började han själv spela saxofon och skulle nog ha fortsatt med det om det inte varit för en ihärdig och störd granne som klagade så ofta att pappa till slut tvingades till ett ovanligt ultimatum: Sluttid på kvällen eller slut med saxofon!

Under tiden hade han genom Clas-Göran Fagerstedt, gemenligen kallad Fager, invigts i harmonilärans underbara värld och börjat ge sig på pianospel igen (trots vår gemensamma bittra och avskräckande erfarenhet av Fröken Johanssons pianolektioner).

image81
"Instrumental shapes"

De tidiga jammen hemma blev även för mig upplevelser som satte djupa spår i min musikaliska känsla. Där satt Sune Spångberg med huvudet vridet åt sidan med meditativt slutna ögon och trumstockarna i ständig rörelse över skinnen. Där stod Göran Pettersson eller Stefan Landoff och lekte med fingrarna över bassträngarna. Där var Janne Wallgren på piano, Roffe Hultqvist och Hasse Kihlström, Bosse Wärmell, Lasse Gullin, Torbjörn Hultcrantz och Göran Östling och .......

På min studentfest spelade Lasse, Janne Carlsson, Curre Lindgren, Gösta Wällivaara och Chrille Boustedt. Knappast dock den musik som var "vanlig" på studentfester.

Vi talar också om efterkrigstiden. Ett sent 40-tal och framförallt 50-talet som kom att influera så många unga kreativa människor och som resulterade i "The Roaring 60ies" - årtiondet då allting hände! Då alla dessa unga nått verksam ålder. En formlig explosion av nytänkande - på alla områden. Musik, teater, litteratur och konst men också politik och vardagsliv. Denna injektion av lust, gränslöshet och en uppsluppen livsglädje genomsyrade samhället. Tiden då allting blev möjligt. Lasse var en av den tidens främsta produkter inom sitt område.

image80
Lasses eget "credo" (Biarritz 1951). Han var totalt kompromisslös och vägrade "prostituera sig". Pappa pekade på Lasses vän basisten och kompositören Curt Lindgren som fått jobb som musikchef på Stadsteatern efter sejouren med "The Connection", men det var något Lasse aldrig skulle kunnat tänka sig. Ett fast jobb med en chef.....aldrig. Han var fullständigt egoistisk och hänsynslös mot sin närmaste omgivning. Frånsett en tid på 70-talet då LSDn gjorde sin entré och spädde på detta totala uppgående i det egna jaget utan hämningar, så var denna Lasses egoism inte på något sätt otrevlig tack vare hans för det mesta mycket glada humör. Han sket helt enkelt i vad andra tyckte om det han gjorde.


Att följa med på Lasses spelningar och olika upptåg var alltid spännande. Vad som helst kunde faktiskt hända. Kvällarna på Gyllene Cirkeln, happeningkonserterna på Moderna Muséet, fantasterierna på Pistolteatern var fyllda med humor och spelglädje. Inte förstod eller tyckte jag alltid om Lasses improviserade musik, men hans sceniska förmåga gav mig ideliga höjdarupplevelser. Särskilt som min egen håg då stod just till teaterns och filmens värld.

image88
Bröderna i samspråk

Ofta blev jag indragen i något improviserat skeende. Vid en konsert i ABF-husets Z-sal frågade mig Lasse strax före konsert om jag inte kunde sjunga hans "Too Late". Jag sa ja utan att tänka, men begärde att han måste peka in mig efter sticket eftersom vi inte repeterat och jag aldrig sjungit till orkester förut. Naturligtvis glömde han att nicka in mig så jag stod där som ett fån under hela andra koruset.

Var man på Pistolteatern för att glädjas åt något upptåg med Lasse och hans vänner, kunde det hända att teaterchefen Pi Lind fick syn på mig i foajén och drog in mig innanför scenen med en uppmaning att gräva fram och klä mig i något ur klädtunnorna. "Vad som helst!" väste han. Och gav mig en bok och intruerade mig att på ett givet ögonblick på scenen sätta igång att läsa högt ur boken. "Vad som helst!".

image84
Spektakel på Pistolteatern. Fr.v. Lasse, Teaterchefen Pi Lind, Mats, Christer Boustedt och Curt Lindgren. Janne Carlsson gömmer sig i kulissen.

Vid en stor Emanonkonsert på Moderna Museet, vars Pontus Hultén också öppnade sitt museum för musikaliska happenings (det var där dessa började i Sverige), möttes publiken redan när man passerade över Skeppsholmsbron av trombon- och trumpettoner ifrån Skeppsholmskyrkans tornlanternin där Janne Bark och Folke Rabe stod och blåste i blåsten... Väl inne i stora museisalen fick man förse sig med en stol ur en jättehög ihopslängda stolar och själv placera sig runt den i mitten uppställda orkesterplatsen. Av bilden framgår att jag såg till att sitta nära!

image82
Ode till Raymond Chandler No 1 spelas på Emanonkonsert i Moderna Museets stora sal. Mats sitter med ryggen mot kameran på "första parkett".

image83

Musikernas partitur var inte av det traditionella slaget utan blev rena små konstverk. Som här ur "Pastoral Vårscen" (för trombone och valthorn)

image85

image90

Eller som här för "Ryska Snuvan" Lasses "poplåt" som ofta blev en frustande final på hans konserter. Denna torde vara för Janne "Loffe" Carlsson som "närvarande" slagverk:

image109

Lasse utvecklade mer och mer de teatrala sidorna i sin musik. Samarbetet med Staffan Westerberg (som hade börjat som en suverän dockteaterskapare) utvecklades. En lång sejour på Stockholms Stadsteater med den revolutionerande uppsättningen av "The Connection" - en amerikansk knarkpjäs som utspelade sig i och runt en jazzgrupp. Den legendariske Freddie Redd skrev musiken och Lasse och hans vänner stod för deltagandet på scenen i Stockholmsuppsättningen som ibland nästan tog över pjäsens skeende och förvandlade tillställningen till ett rent jam som t.ex. då Dexter Gordon spelade med i bandet en kväll. Samma roll - men nu med egen musik - fick gänget också i Vilgot Sjömans film "Lyckliga Skitar".

Turneer med Riksteatern, sejourer på Helsingborgs Stadsteater, Jazzopera i TV, Rikskonsertturneer i landets skolor med bl.a. den klassiska pianisten Irene Mannheimer, samarbeten med Leif Segerstam, Partajorkestern i TV m.m. Allt gick i en rasande fart.

Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period ett kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sin familj för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig och långvarig coma vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!

image89
Jazzens resp. den klassiska musikens Gossar Ruda: Lasse och Karl-Erik Welin. Medan Lasse saltade i pianot och spelade med ölburkar och pingpongbollar på strängarna, använde Karl-Erik motorsåg och sågade sönder sin konsertflygel.

Så dog vännen Christer Boustedt och Lasse satt ytterligare en gång framför ett piano på minneskonserten på Fasching (som Lasse som ordförande i Svenska Jazzmusikers Riksförbund varit intitiativtagare till och pådrivande för). Hans motorik var klart förändrad och hans styrsel i fingrar, händer och fötter var ej som förr. Men han fann ändå ett uttryck på tangenterna.

Sångerskan Pia Olby och pianisten Arne Forsén hade en tid samarbetat med Lasses gamle vän Sune Spångberg och Sune försökte nu få med Lasse. "Jag kan inte heller spela som jag vill längre men vi har dj-igt kul" sa Sune som sedan länge led av MS. En sjukdom han motverkade och försenade utvecklingen av genom att fortsätta sin musikaliska verksamhet. Så en dag gjorde "käpparna sitt intåg" på Zum Tiroler i Gamla Stan och "Dubbelduon" skapades. Det unga paret Pia och Arne och de två ärrade veteranerna Lasse och Sune. En obetalbar konstellation.

Lasse utvecklades till något av en jazzens Victor Borge. Hans långa muntliga seanser framför pianot avbröts då och då (när publiken började bli lite otålig) av en stunds meditativ musik ibland med utbrott liknande dem som en gång var hans "varumärke". Och så tillbaka till historieberättandet. Det var underbara kvällar. Inte alltid så innehållsrika men alltid berörande och överraskande. Vem minns inte den kvällen Lasse plötsligt avbröt sitt spel, lyssnade och sa: "Hör ni?". Alla lyssnade och skakade på huvudet. "Hör ni inte" kom det med anklagande röst. "Hör ni inte fläkten!" . Om man ansträngde sig till det yttersta kunde man ana ljudet av en köksfläkt någonstans i huset. Men för Lasse blev det en ljudingridiens att bygga vidare på.

image87
Lasses sista framträdande.

Några dagar efter en sejour på Zum Tiroler i Februari 1992 somnade Lasse in i sin säng. Och hastigt och lustigt ströddes hans aska i Minneslunden på Norra Kyrkogården.



image76

Lasses och min gemensamme vän Jacques Werup skrev 1983 en dikt till Lasse:

Smoke gets in my eyes
(Till Lasse Werner med tack för hans valspråk: Lev länge - dö ung)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk - läkare - tjänstemän -
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

Syskonen Werner

image77

Här ovan ser vi mig till vänster med mina tre syskon: Karin, Brittmarie och Lasse.

Vi växte upp i en vidsynt och tolerant anda. Med stor frihet men med fasta normer. Man visste vad som gällde utan några särkilda pekpinnar. Vi hade så vitt jag kan minnas t.ex. aldrig en given tid vi skulle vara hemma om vi var borta på kvällen, men vi var ändå alltid hemma vid "rimlig" tid och var föräldrarna vakna blev det alltid en trivsam stund vid fotändan i deras säng diskuterandes kvällens olika aktiviteter och möten. Ibland kunde det vara riktigt trångt.

Det var på många sätt en kreativ miljö. Många konstnärliga människor fanns i föräldraumgänget och i släkten. Mamma själv var - och är än vid 96 års ålder - en duktig pianist. Hon började sin relativt korta yrkesbana som Konserthuschefen Johannes Norrbys personliga sekreterare. I hennes plikter ingick tydligen att läsa dikt vid högtidliga tillfällen. Nedanstående epos av Bertil Gripenberg läste hon upp i Stora Konserthussalen den 26 april 1930). Pappa som var advokat, startade redan i tonåren något som hette Stockholms Musikungdom. Själv hade han spelat många instrument alltifrån saxofon till fiol och än i vuxen ålder kunde det hända att han tog fram sin mandolin eller banjo och spelade en stund.

Det som från början var en kommentar till DNs Namn&Nytt uppmärksammande av den härlige kåsören Cello, har svällt ut till en serie om dedikationer, men också porträtt av vänner till mig.

Och där kan jag naturligtvis inte förbigå mina egna syskon som på så många sätt bidragit till mitt liv och min personlighet. De är eller - i fallet Lasse - var, alla tre, original, med högst egna personligheter, intressen och livsstilar och har berikat mitt liv från tre olika håll.

Jag tänkte börja med bror Lasse, jazzpianasten! Den svenska jazzens Gossen Ruda, En "Lycklig Skit".

Följd av Karin, keramiker, tecknare, stjärnmannekäng och en av Sveriges ständigt mest välklädda.

Och till sist Brittmarie, danspedagog, koreograf och författare. Tlllika Sveriges första akademiker med dans som huvudämne.

Vem lillbrorsan är vet ni ju redan.

Bilden ovan togs av en Dagens Nyheter-fotograf på 60-talet på Café Skandia på Birger Jarlsgatan som drevs av vännen Bosse Börje. Ett av de sällsynta tillfällen då syskonskaran återsamlats. Anledningen till att vi träffats alla samtidigt var att ta ett gruppfoto till föräldrarna, vilket vi just klarat av då vi gick för att äta lunch. Bilden användes för att illustrera Julbordspremiären.

image78

Kalle Ankas svenske regissör

image43


Martin Söderhjelm - ett okänt namn för de flesta. Men jag kan slå vad om att alla i min generation och i våra barns någon gång har sett och roats av en film som han regisserat. Utan att vi vet om det. Martin var nämligen under många år Walt Disneys svenske huvudregissör. D.v.s. ansvarig för inspelning av svenska ljudspår till Askungen, Snövit, Bambi och andra kära Disney-pärlor. Inte minst det Julaftonsprogram som fortfarande till stora delar visas.

Men det började med helt andra saker för den finlandssvenske författaren och skådespelaren som 1947 bröt upp från sitt första äktenskap och flyttade till Sverige.

Martins manuskript "Skepp till Indialand" kom att bli Ingmar Bergmans debut som filmregissör. Ett författarskap som följdes av flera uppmärksammade böcker. Men så blev det teater! Martin var under några år på slutet av 50-talet/början på 60-talet, en uppskattad chef på Helsingborgs Stadsteater.

Göran Schildt skrev en gång om Martin att hans alltför mångsidiga intellektuella och konstnärliga begåvning verkade splittrande på hans verksamhet, men bidrog till att göra honom till en sällsynt fängslande sällskapsmänniska, som hans vänner i många länder minns med glädje och tacksamhet. Jag kan bara instämma.

Jag vet inte hur det gick till, men Martin träffade vid något tillfälle på 50-talet min sköna kusin "Birre" som var moderedaktör på Femina och tycke uppstod. Till min i detta sammanhang något bigotta fasters stora fasa. Martin var ju fortfarande gift med sin andra hustru med vilken han hunnit få tre barn sedan flytten till Sverige. Pappa fick rycka in och hjälpa till med skilsmässa och att överbrygga motviljan hos sin syster mot dotterns "opassande" förbindelse.

Det slutade dock lyckligt och de tu levde sedan tillsammans tills döden skilde dem åt. Först Martin och efter några år min kära cousine.

image253
Här ser vi Mats med Martin och kusin Hans Björklund vid julbordet på Kungsholmen.

1959, då jag var 16 år bad mig Martin att vara med i en film han skulle göra för NTFs räkning. Han visste att jag höll på med ungdomsteater och att jag redan fått en egen enaktare spelad i TV (i Lasse Lönndahls "Tonårsdags")!

NTF-filmen kom att heta "Nattkörning" och handlade om ett gäng ungdomar som körde bil på natten (Detta var före "Raggare"). Vi var sex stycken ganska välklädda tonåringar som trängdes i sätena och det antyddes väl flaskor i framsätet plus en distraherande ung skön dam i form av Jill Donahue, dotter till den svenska skådespelerskan Tutta Rolf, och tillika styvsyster till Gösta Ekman och hans bröder. Själv skulle jag framgångsrikt och med fullständigt obehindrad naturlighet gestalta den rädde ynglingen i baksätet med finnar och glasögon som hela tiden satt och sa: "Kör inte så fort, Bosse!"

I själva verket körde vi inte alls. Bilen stod stadigt parkerad på en grusplan vid Rydbo station i Roslagen. Kraftiga filmarbetare hävde sig växelvis på bilens hörn för att ge sken av att bilen rörde sig och strålkastare vreds runt för att ge illusionen av förbipasserande billyktor. Gnisselljud fick illustrera kurvtagningar. Det var natt och mörkt. Och det slutade nog illa för oss. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick på slutet. Måste nog beställa fram den på Filmhuset någon gång för att friska upp mitt minne av denna min första - och enda - skådespelarinsats på vita duken.

Nja... en sanning med modifikation. Några år senare spelades några scener för filmen "Lille Fridolfs farliga ålder" in på vår Kungsholmsgata och jag hängde givetvis där hela dagarna, filmintresserad som jag var. Dessutom var det samma inspelningsgäng från Nordisk Tonefilm som jag lärt känna under inspelningen av "Nattkörning". Skolskolket hängde i luften en stund och blev raskt verklighet. Jag följde med till nästa inspelningsplats och till studion på Jungfrugatan och till gamla "Kostadion" (Sandrewateljeerna på Gärdet, numera rivna). Torgny Anderberg som var regissör tog mig under sitt beskydd och lät mig hållas. Vi kom att hålla viss kontakt så länge han levde. Det var en otrolig skola att så nära få följa hela inspelningsproceduren och att få komma högprofessionella skådespelare som Douglas Håge, Jan Molander, Gösta Pryzelius ("Rederiets" Reidar), Marianne Nielsen (Monicas mamma, Petra och Paulas mormor) och Hjördis Pettersson inpå livet. I pauserna spelade jag kort med Leif "Burken" Björklund och Håkan Sterner som spelade springsjasar i filmen.

När inspelningen var klar kom jag att fortsätta att hänga i ateljen på Jungfrugatan och hamnade raskt i ett nytt filmprojekt. Denna gång var det en informationsfilm för VVS-branschen och jag tror att regissören hette Gunnar Höglund. I övrigt var det tekniska gänget detsamma och lika kul.
Inspelningen gjordes under någon vecka ute i det som skulle bli Mörby Lasarett (senare Danderyds sjukhus). Där fanns många tvättställ med rör som skulle dokumenteras och här fick jag min andra stora roll! I vart fall mina händer!
För under varje rinnande kran med friskt rent vatten skulle ett par händer vrida sig kring tvålen - och det var mina!

Dessa fantastiska veckor kostade mig visserligen ett extra år på gymnasiet, men - so what! En livserfarenhet jag inte vill ha varit utan. Och som vännen Martin gav mig möjligheten till.

image56

Älskade brev!

I tidningen Land läser jag om Lena Asker Arnason som läst och skriver om de 150 brev som hennes farmor och farfar skrev till varandra 1902!

Om avundsjuka kunde ges ett ansikte, skulle ni se mitt nu!

Vilken skatt för Lena! Vilken glädje att kunna komma sina förfäder så inpå livet som genom brev mellan ett par kärleksfulla makar. Vilken kunskap det ger om ens egen bakgrund. Vilken fantastiskt känsla.

Vad avundsjuk jag är på Dig, Lena!


Själv hade jag på min vind två lårar, den ena av trä och den andra var en flätad korg med lock. Väl låsta! Men jag hade nyckel - men vad hjälpte det!

I vardera låren låg fyra avlånga kartonger innehållande hårt buntade brev ombundna med sidenband.

Fyra meter och åttio centimeter brev!!

Brev som min farfar Oscar och farmor Hilma skrev till varandra under de första åren av deras äktenskap, då Hilma var bunden till hem och två små barn medan Oscar for land och rike kring för att som SJs Förste Baningenjör bygga nya järnvägssträckningar runt om i landet. Förmodligen skrev de till varandra varje dag. Hon berättade om vad barnen sagt och gjort. Han om arbetets vedermödor och glädjeämnen. Båda längtade innerligt till varandra och avskydde att behöva vara åtskilda.

Åh, vad jag längtade (faktiskt men märkligt) till pensionen eller den tid jag skulle få för att läsa igenom alla dessa brev och komma åtminstone min farmor mer inpå livet. Hon dog när jag var bara ett år gammal, medan jag fick uppleva min farfar ytterligare tio år. En farfar full av hyss, av glädje och generositet. Med godispåsar i näven åt oss barn. Ni vet sådana av vitt papper med små guldprinsesskronor på. Alltid med en skål honungskuddar i sin hall för oss barnbarn att gotta oss åt.

Det har sagts oss barn att så blev han när farmor dött. En slags befrielse. Men hans kärlek till farmor var så gränslös att sorgeåret skulle tillämpas. Pappas kusin gifte sig under året. Farfar förbjöd min pappa och faster med resp. familjer att bevista bröllopet. "Det passade sig inte". Detta ledde till en evig brytning mellan kusinerna och ledde till att jag inte förrän nu i vuxen ålder tagit kontakt med mina sysslingar.

Det sades alltid om min farmor att hon var en dominerande människa. Att hon styrde sin man genom att bli sjuk. Att farfar ständigt gick på tå för henne. Hon kom bevars från en "fin" västgötafamilj medan farfar var bondesläkt från Värmlands-Näs. Hon umgicks med Anders de Wahl och anlitade Hovlivmedikusen Ernberg och skulle tas all möjlig hänsyn till.

Hon hade vallonblod i ådrorna och förmodligen en starkt temperament.

Men var hon detta "hår av hin" som man ibland får känslan av? Det hade jag velat veta. Breven hade kunnat ge mig svar. Jag är övertygad om att jag fått läsa om ett kärleksfullt förhållande. Om älskade barn. Om vardagsbekymmer och små och stora glädjeämnen. Om saknaden av den älskades och barnens närhet. Av den starke äkte mannen.

Vilken kulturskatt var inte dessa brev. Med vardagsbeskrivningar från hem och arbete.

Och varför läser jag nu inte breven?

Jo, för en dag, när jag kom upp på vinden fann jag det kraftiga låset uppbrutet. Lårarna lika uppbrutna. Diverse innehåll strött på golvet, men breven oåterkalleligen borta!

Varför? Jo för de låg alla i sina kuvert med ett grönt Oscars-frimärke på! Alltid gav dessa märken några kronor till den stimulansbehövande personen som tog sig in och berövade mig och mina barn och syskon denna skatt. Innehållet slängdes förmodligen på någon brasa.

Länge satte jag in annonser i filatelisttidningar för att se om jag kunde få ett napp och möjligen något eller några brev tillbaka.

Fortfarande är detta en av de saker i mitt liv som tar ett hårt grepp om mitt hjärta och kniper till. Av saknad. Av frustration. Av besvikelse. Av förbannelse.

Nyare inlägg
RSS 2.0