Lojalitet förtjänar man
Tidigare skrev jag om lojalitet.
Lojalitet är idag inte detsamma som när jag växte upp. Lojalitet var något naturligt och "givet". Man var lojal mot sin familj, mot sin skola, mot sitt fotbollslag, mot det företag man anställdes i.
Idag får vi lära oss av framtidsforskarna (Thomas Fürth, Kairos Future) att ungdomarna helt saknar lojalitetskänsla. Man spelar inte "i Hammarby" eller "i AIK" - man spelar "för Hammarby" eller "för AIK". Man arbeter inte "i, hos eller på Ericsson" utan "för Ericsson". D.v.s. man skänker en del av sitt liv/tid åt fotbollslaget eller företaget, men man är sig själv nog och kan när som helst gå vidare till någon annan.
Jag har i mitt yrke varit med att för 33 år sedan bilda ett nätverk som jag lett under många år. Där har funnits företag och företagare av många olika slag, men som grupp har vi kunnat överleva genom just ömsesidig lojalitet och hänsyn.
Den politiska allians jag tillhör har jag också varit lojal emot under två mandatperioder, men nu känns det som om motivationen börjar sina.
Tidigare hade vi en faktisk allians, med fyra jämställda parter som trots meningsskiljaktigheter på vägen ibland, ändå med aktiv vilja och respekt för varandra accepterade en gemensam linje som vi sedan var lojala emot.
Denna gemensamma vilja - där inga mandat någonsin räknades - manifesterades i allt från de politiska uppdrag våra främsta företrädare fick ner till sådana detaljer som hur vi satt i fullmäktigesalen för att underlätta ständig kommunikation mellan gruppledarna o.s.v.
Idag har vi inte längre en sådan allians. Möjligen en koalition. Vi har ett stort parti och fyra mindre och vi små där bak skiljs t.o.m. från det större av en tom bänkrad i fullmäktigesalen! En petitess - javisst! Men ack så symbolisk.
Vi har ett stort parti som inte drar sig för att räkna mandat om de vill poängtera hur de anser att alliansen bör rösta. Ett stort parti som utan problem frångår uppgörelser från alliansmötena men som drämmer oss små i huvudet med "reglerna" om vi gör samma sak.
Nej, om den linjen blir förhärskande i fortsättningen får i varje fall jag svårt med lojaliteten.
Fortfarande vill jag kämpa för att som politiker göra saker rätt. Jag har svåra erfarenheter av hur det går när man gör fel och jag ser ogärna att andra gör om samma misstag som jag en gång gjorde.
Men alltför många av mina kollegor tycks finna det besvärligt att "göra rätt". De tycker det finns enklare genvägar och att man inte alltid behöver vara så formell och petig. Och framförallt inte bråka.
"Vi lägger det här bakom oss nu och går vidare". Ja, det är jättebra att man vill gå vidare, men för att kunna göra det på rätt sätt måste man också ha klarat ut det man lägger bakom sig och inte bara sopat det under mattan.
Lojalitet är idag inte detsamma som när jag växte upp. Lojalitet var något naturligt och "givet". Man var lojal mot sin familj, mot sin skola, mot sitt fotbollslag, mot det företag man anställdes i.
Idag får vi lära oss av framtidsforskarna (Thomas Fürth, Kairos Future) att ungdomarna helt saknar lojalitetskänsla. Man spelar inte "i Hammarby" eller "i AIK" - man spelar "för Hammarby" eller "för AIK". Man arbeter inte "i, hos eller på Ericsson" utan "för Ericsson". D.v.s. man skänker en del av sitt liv/tid åt fotbollslaget eller företaget, men man är sig själv nog och kan när som helst gå vidare till någon annan.
Jag har i mitt yrke varit med att för 33 år sedan bilda ett nätverk som jag lett under många år. Där har funnits företag och företagare av många olika slag, men som grupp har vi kunnat överleva genom just ömsesidig lojalitet och hänsyn.
Den politiska allians jag tillhör har jag också varit lojal emot under två mandatperioder, men nu känns det som om motivationen börjar sina.
Tidigare hade vi en faktisk allians, med fyra jämställda parter som trots meningsskiljaktigheter på vägen ibland, ändå med aktiv vilja och respekt för varandra accepterade en gemensam linje som vi sedan var lojala emot.
Denna gemensamma vilja - där inga mandat någonsin räknades - manifesterades i allt från de politiska uppdrag våra främsta företrädare fick ner till sådana detaljer som hur vi satt i fullmäktigesalen för att underlätta ständig kommunikation mellan gruppledarna o.s.v.
Idag har vi inte längre en sådan allians. Möjligen en koalition. Vi har ett stort parti och fyra mindre och vi små där bak skiljs t.o.m. från det större av en tom bänkrad i fullmäktigesalen! En petitess - javisst! Men ack så symbolisk.
Vi har ett stort parti som inte drar sig för att räkna mandat om de vill poängtera hur de anser att alliansen bör rösta. Ett stort parti som utan problem frångår uppgörelser från alliansmötena men som drämmer oss små i huvudet med "reglerna" om vi gör samma sak.
Nej, om den linjen blir förhärskande i fortsättningen får i varje fall jag svårt med lojaliteten.
Fortfarande vill jag kämpa för att som politiker göra saker rätt. Jag har svåra erfarenheter av hur det går när man gör fel och jag ser ogärna att andra gör om samma misstag som jag en gång gjorde.
Men alltför många av mina kollegor tycks finna det besvärligt att "göra rätt". De tycker det finns enklare genvägar och att man inte alltid behöver vara så formell och petig. Och framförallt inte bråka.
"Vi lägger det här bakom oss nu och går vidare". Ja, det är jättebra att man vill gå vidare, men för att kunna göra det på rätt sätt måste man också ha klarat ut det man lägger bakom sig och inte bara sopat det under mattan.