Hellboms Stockholm

Hoppas ni läser "Stockholm berättar" på Thorleif Hellboms blogg. En synnerligen intressant och välskriven historia av denne gamle rutinerade DN-journalist.

 

Men så har Thorleif gott påbrå. Hans pappa Emil var en god Stockholmsskildrare även han. Medan Thorleif målar sina bilder med penna och skrivmaskin, gjorde pappan det med pensel och palett.

 

Emil Hellbom, olja på duk, 1931: Riddarholmen


Mest gjorde han sig känd för sina grändbilder från Gamla Stan.Emil Hellboms bild av Sven Vintappares gränd har jag i behåll:

 

Emil Hellbom, olja på pannå: Sven Vintappares Gränd


Målningen får anses mycket typisk för Emil Hellboms måleri. Efter min Pappa övertog jag en hel rulle med ett trettiotal målningar av olika gränder. Jag vet ej hur Pappa kom över dem, men möjligen kan de ha varit betalning för någon juridisk hjälp eller också var det en ren mecenatsverksamhet. Konstnärer har i alla tider haft behov av välgörare.

Hur kontakten knöts mellan Pappa och Hellbom vet jag inte heller. Bara att det var under tidigt 30-tal alt. slutet av 20-talet. Den möjliga koppling som jag tidigare trodde fanns, nämligen det faktum att Emils andre son, filmaren Olle, hade sitt företag alldeles under min farfars bostad på Kungsholmstorg, stämmer ej eftersom Farfar och Farmor inte flyttade till den adressen förrän runt 1934.


Jag har också något som jag inte sett i övrigt av Hellboms hand, nämligen ett porträtt, eller rättare sagt två. De föreställer min farmor Hilma. Jag utgår från att det var en "kommission" från Pappa eller Farfar. Möjligen kan jag tänka mig att Emil Hellbom kände sig lite obekväm som porträttör. Det första oavslutade försöket har mina barn i alla tider använt när de ville skapa en riktig skräckstämning.

Han började om med en helt ny approach betr. kläder och miljö och resultatet blev inte helt oävet.

 

Emil Hellbom, olja på duk: Majorskan Hilma Werner, f. Kylander


Under åren på 80-talet då jag drev Lilla Galleriet i Mariefred ordnade jag en utställning med de tidigare hoprullade gränderna och sålde allihop. Dock behöll jag Sven Vintappares Gränd för att också ha en typisk. Övriga som jag behöll var två Stockholmsvyer dels den ovan över Riddarholmen, dels också en som visar Slussen före klöverbladen.

Emil Hellbom 1931, olja på duk: Slussen


Samt en härlig olja föreställande en av min barndoms lekplatser: Stadshusterrassen med pelargången. Den målningen fick jag av Mamma sedan hon dragit ihop sig i en mindre våning och inte längre hade plats för målningen.

 

 

Emil Hellbom, olja på pannå: Stadshusterrassen.


Emil Hellbom är idag en relativt okänd målare och Stockholmsskildrare. Det är tråkigt för hans bilder känns i de flesta fall ovanligt fräscha och omedelbara. Han vore väl värd en "revival". Kanske Liljewalchs, Kulturhuset eller rent av Thielska här kunde göra en insats!


Evenemanget ögonvittnesskildrat!

Från Thorleif Hellbom, tidigare DN-journalist, bror till vår älskade Astrid Lindgrenfilmare Olle Hellbom och son till den fine Stockholmsmålaren Emil Hellbom, skickade mig en länk till Populär Historia, och jag citerar här vad Stefan Hilding skriver där om när kistan med vårt internationellt  världsberömda uppfinnargeni, propellerns uppfinnare, "Monitors" skapare m.m. kom hem:


"John Ericsson avled i mars 1889 i sitt hem i New York. Sorgeceremonin blev en stor manifestation med ett jättelikt liktåg på Broadway samt hedersbetygelser som normalt bara förärades presidenter. I enlighet med hans önskan om viloplats beslöts det att stoftet så småningom skulle återbördas till Sverige.

Det dröjde dock till den 22 augusti påföljande år innan det var dags, och än en gång genljöd New York av förstämda trummor till John Ericssons ära. Men denna gång gick liktåget till en av hamnarna där den amerikanska marinens förnämsta skepp, fregatten Baltimore, väntade.

Efter några veckor till sjöss siktades skeppet vid Vinga fyr, och göteborgspressen beskrev andäktigt för sina läsare det ståtliga fartyget med de fruktansvärda kanonmynningarna. Mest ägnade man sig dock åt att beskriva besättningen: ”...ett raskt och hurtigt folk, en del utpräglade nordiska typer. (...) Bland besättningen finnes ett antal japaneser, tjenstgörande som kockar och stewardar, ett par brasilianare och några negrer, hvilka emellanåt stucko upp öfver däck, visande sina grinande anleten.”

Paviljong uppfördes


Spänningen steg nu i Stockholm där förberedelserna var i full gång. Vid Karl XII:s torg byggdes en mottagningspaviljong, något som annars bara uppfördes vid kungars och furstars ankomster. Här skulle de gruppera sig, för att citera Dagens Nyheters utsände: ”...allt hvad Stockholm och landet eger af celebriteter inom armén och flottan, på det politiska, näringslifvets, vetenskapens, litteraturens, konstens, ja, alla möjliga områden”. Kungen och kronprinsen var förhindrade att närvara, men hovet skulle i alla fall skicka representanter.

Och så, fredagskvällen den 12 september 1890, ankrade den vita fregatten upp på Strömmen utanför Skeppsholmen.

Redan på lördagen stod staden i festskrud. Folk från hela landet – företrädare för föreningar och städer såväl som vanliga människor – fullkomligt invaderade Stockholm. Alla häpnade över den ofantligt stora mängden tillresande.

Så nalkades då tidpunkten för återbördandet av John Ericsson till fosterjorden. Den klara brittsommarsöndagen gjorde sig redo.

Vi låter DN-reportern ge oss en ögonblicksbild:

”Och så dessa oöfverskådliga menniskomassor som kantade stränderna. Det var en oafbruten kedja på flera led placerad utmed hela Skeppsbron, der de upphöjda platserna runt Gustaf den III:s staty särskilt voro eftersökta, på Norrbro och sedan rundt kring norra Blaiseholmskajen, på Skeppholmsbron och utmed Skeppsholmens stränder.”

Olika källor talar om åskådarsiffror på upp till ett par hundra tusen! Alla stirrade nu med förundran ömsom mot Baltimore, ömsom mot mottagningspaviljongen – en anslående syn, om man ska tro Stockholms-Tidningens utsända reporter:

”Från de fem tornen vajade flaggor på half stång, på den höga platån stod den svarta katafalken med silfverfötter i form af väldiga lejonramar och alla trappor ända ned till strömmen voro beklädda med svart kläde. Terrasserna å ömse sidor voro beklädda med kronkläde. Alla paviljongens pelare voro smyckade med stora lagerkransar med band i svenska färgerna och i fonden, norr om katafalken, hade man anordnat en praktfull dekoration af lager och cypress, kamelior och rosor, öfver hvilken höga strålpalmer och kokosträd utbredde sina skuggande vingar.”


Marscher, tal och sång


Under stor salut från både båten och Skeppsholmsbatteriet fördes kistan i land med en liten ångslup som dagen till ära var dekorerad och utsmyckad som ett kapell med bågar av grönt och blommor. På själva kistan stod en liten Monitormodell av färgade eterneller.

Nu tog sorgemarscherna, högtidstalen och sången vid. Och kransnedläggningen. Ett veritabelt hav av kransar lades ned runt paviljongen och när det väl var dags för processionen gick det åt två vagnar för att transportera kransarna.
Fyra florbehängda hästar drog likvagnen till Centralstationen. Regementen och allsköns föreningar bildade häck i täta led utmed vägen. Den ena efter den andra stämde de upp i sina sorgemarscher och tonerna blandade sig med kyrkklockornas dån. Fladdrande banér, flaggor och blomstergirlander kantade processionsvägen. Allt gick dock mycket värdigt och stillsamt till, men det lär ha varit en bitter kamp om de bästa platserna. Många hade till och med hyrt sig fönster utmed processionsvägen till höga priser för att få en skymt av kistan.

Tåget som skulle föra John Ericsson till den sista viloplatsen i Filipstad stod redo på stationen. För de närmast sörjande och för honoratiores fanns sex förstaklassvagnar och mellan dessa likvagnen – här kan man verkligen tala om ett liktåg. Det var helt enkelt en öppen godsvagn som hade klätts med svart sammet och silverbroderier. Katafalken var placerad mitt i och över den hade det spänts upp en praktfull tronhimmel som invändigt var prydd med små silverglittrande stjärnor och kors.

Vid halvfyratiden var det klart för avgång. Avskedssaluten ljöd och huvudstaden tog farväl. På de stationer som passerades väntade mottagningskommittéer, pyntade stationsbyggnader, sånghyllningar, och rikligt med förtäring för resenärerna. Av alla de tal som trycktes i tidningarna i samband med tågresan genom landet är nog det som hölls i Karlstad det mest storvulna:

”Det gyllene klöfverblad hvarmed Wermland kan sira den ärekrona som pryder minnets Pantheon är färdigt. Det heter Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, John Ericsson – Sveriges störste skald, häfvdatecknare, störste uppfinnare. Denna landskapets ädla gåfva till våra minnens helgedom är ära nog. Kunna Wermlands innevånare uppbära denna ära?...”

Filipstad prunkade i rikaste blomster- och flaggskrud. En triumfbåge hade rests och klätts med granris, flaggor och vapensköldar. Besökarna från Stockholm hänfördes över den lilla stadens förmåga att salutera sin son.

Än en gång fördes John Ericssons kista in i en kyrka för att mottaga tre skovlar mull. Men han var hemma nu.

Det sista vilorummet är beläget på högsta punkten på Filipstads nya kyrkogård med en hänförande utsikt. Man kan i fjärran ana hans barndomshem i Långbanshyttan.

Någon grav i egentlig mening fanns ännu inte på plats 1890; man hade lite provisoriskt rest ett gravkapell i grekisk tempelstil av granris och blommor.

Fem år senare stod graven klar. Det blev nya stora festligheter. Men hur gick det egentligen med John Ericssons önskan? Det blev inte en grushög, inte heller något monument av marmor – det blev en jättekrokan av granit."

Stefan Hilding är informationssekreterare vid Medelhavsmuseet i Stockholm och ingår i redaktionen för tidskriften Medusa.


Evenemanget utklarat!

Blog image

För en tid sedan kastade jag ut frågan i sybehörsrymden om någon kunde säga mig vilket evenemang som avbildats på detta foto som jag fann bland min Farfar Oscars minnen.

 

Det har gissats på Sven Hedins återkomst 1902, men jag kunde konstatera att den återkomsten skedde vid Skeppsbrokajen.

 

Hedin var en stor beundrare av Nordensköld (vars återkomst med Vega var ett annat alternativ som dock skedde vid Logården) och så här kan man läsa på Dagens Story vad Axel Odelberg skriver:

 

"Hedin spanade nyfiket mot Vega. Fartyget gled långsamt gled uppför Strömmen mot den i förväg bestämda ankarplatsen framför slottet och Logårdstrappan."

Att det dessutom skedde på kvällen med gaslyktor och fyrverkerier styrker misstanken att det inte heller är detta evenemang som avbildats. Odelberg beskriver egentligen den drivkraft som Nordenskölds bedrift innebar för Hedins egna forskningsresor. Och skriver vidare:

"Så vill jag också bli mottagen en gång, tänkte han."

 

Och detta skedde 1909:

".... En person utan Hedins storvulna exhibitionistism och känsla för dramaturgi, hade rest hela vägen till Stockholm ombord på Bore, men då hade parallellen med ungdomshjälten Nordenskiöld och Vegas triumfseglats 29 år tidigare gått förlorad. Fartygsbytet eliminerades den risken. Namnet på den lotsångare som regeringen ställt till hans förfogande för den allra sista biten av hans långa långa resa var nämligen just ... Vega.

 

I Furusund klädde Hedin upp sig i frack och cylinderhatt inför de kommande välkomstspektaklet. Enligt tidplanen skulle Vega lägga till nedanför Nationalmuseum klockan halvtvå. Från kommandobryggan, spanande han njutningsfullt ut över vattnet och stränderna då Vega passerade Lidingö, korsade Lilla Värtan och rundade Blockhusudden. Hans hjärta bultade av återseendets glädje.

 

Detta är det vackraste av allt jag sett under hela min långa resa, tänkte han högstämt och insöp det panorama som bredde ut sig framför honom i vinterdiset; Söders höjder, Gamla stan med Skeppsbrons husfasader och däröver silhuetterna av tornen på Riddarholmskyrkan, Tyska kyrkan och Storkyrkan.

 

Hedin var en av sin tids mest beresta svenskar. Av de senaste 16 åren hade han tillbringat bortåt 10 utomlands, men någon kosmopolit hade han inte blivit. Som gammal storsvensk nationalromantiker i tegnersk anda tyckte han att det viktigaste av allt var att förbli svensk i själ och hjärta.

 

När Vega syntes på Strömmen blandades måsarnas skrin och isflakens skrap mot fartygets sidor, med jubelrop från åskådarna som stod i täta led på kajerna. Det viftades med vita näsdukar. Överallt vajade fanor och standar. Det var en snöpudrad januarisöndag.

 

Vega passerade förbi Skeppsholmen och girade ner mot Blasieholmen. Hela spelet av signalflaggor var satt och de fladdrade muntert i fartvinden. Över Bolinderska husets ingång lyste Hedins namnschiffer i elektriska glödlampor. På kajen framför Nationalmuseum trängdes hans föräldrar och syskon med medlemmar av Geografiska sällskapet, ledamöter av Stockholms stadsfullmäktige, ministrar, diplomater och andra honoratiores.

 

Strax innan Vega lade till vände Hedin blicken mot Kungsträdgården och lät den för ett ögonblick vila på Karl XII-statyn. Karl XII var den mest dyrkade av Hedins stora hjältar, en av hans stora inspiratörer. När han mötte Hitler tyckte han sig se en modern Karl XII i modig kamp mot ryssen.

 

Så gled Vega in till kaj och förtöjde. På kommandobryggan lyfte Hedin cylinderhatten till hälsning. Ett segervisst leende spelade på hans läppar. Landstigningstrappan lades på plats. Stockholms överståthållare Robert Dickson kom ombord för att ta emot hjälten, tätt följd av kung Gustaf V:s adjutant major Anckarcrona med en välkomsthälsning från kungen. Sedan gick Hedin iland där föräldrarna och syskonen otåligt väntade på att få omfamna honom. "

 

Den landstigningen skedde således nedanför Nationalmuseum så den kunde det inte heller vara.

 

Jag skickade också bilden till 2 gamla rävar på DN, Thorleif Hellbom och Martin "Fråga om Stockholm" Stugart.

Thorleif Hellbom tipsade mig om att fråga Bo Grandien, men det hann jag inte för den gode Martin Stugart ringde mig idag och gav mig en fullständigt plausibel lösning och betonade samtidigt att det här var den sista fråga om Stockholm han tänkte besvara. Han är numera pensionerad från DN och har annat för sig.

 

Men han menar att detta foto visar hur det såg ut på Stockholms ström, när vår store uppfinnare, John Erikssons stoft återfördes från USA 1889 med kryssaren Baltimore för att sedan föras till graven i Filipstad.

Därför de amerikanska flaggorna! Saken torde vara klar! Och inte nog med det - tittar man lite noggrannare ser man ju att flaggorna är hissade på halv stång!

Tack Martin - inte bara för detta utan för alla goda och trevliga spalter med intressant läsning om Stockholm! Och för Din hjälp med Historien om Negern Pettersson!



Vilket evenemang! Vilket evenemang?



Vilket evenemang? Pompa och ståt! Äreport! Åskådarläktare! Uppvaktande fartyg!

Men vilket evenemang är det? Kan någon säga?

Bilden fann jag bland farfars minnen. Eftersom dessa i samband med ett förödande inbrott delvis återfanns utspridda över ett vindsgolv, har många sammanhang gått förlorade.

Vid Karl XIis torg  Stockholm har en stor "Oscariansk" äreport byggts vid en landstigningsplats. I bakgrunden syns Molins Karl XII-staty, så bilden är tagen efter 1868 vilket också utseendet på ångsluparna styrker. S:t Jakobs Kyrka till vänster och Handelsbankens nuvarande "palats" till höger.

Flaggorna verkar huvudsakligen vara svenska och amerikanska. De svenska är av sillsalladsmodell vilket säger att bilden är från före unionsupplösningen med Norge 1905. Jag tror mig också kunna säga att de Sagerska huset vid Hamngatan inte är byggt vilket skedde 1903 (och definitivt inte NK som kom till 1915).

Hade vi ett amerikanskt presidentbesök? Något kungligt giftermål med en amerikansk kontrahent hade vi väl inte förrän 1928 då Estelle Manville blev Grevinna Folke Bernadotte. Vad kan det alltså ha varit?

Någon som vet?

Norra Bantorget i förvandling



Hotell Clarion vid Norra Bantorget har ersatt den gamla bilmacken och ställer SJs gamla huvudställverk i skuggan. Har ni sett fasaden från järnvägen? Den är helt fönsterlös! En totalsvart mur! Varför? Jo, man vill vara rädd om sina gäster. Om någon skulle få för sig att spränga en tankvagn på spåret nedanför ska inte hotellgästernas nattro störas.

Märkligt nog gäller samma hänsynstagande inte de som ska bo i intilliggande bostadsfastighet vars fasad mot bangården och Klara sjö är översållad med fönster.

Men vilken förändring av gatubilden!


Här ser vi Torsgatan i riktning norrut från Norra Bantorget på 1890-talet.

Och titta på dessa bilder av bussstationen vid Torsgatans mynning mot Norra Bantorget från September 1938:


Till höger i bild ser man den gamla bensinmacken där hotellet reser sig idag.




Här till vänster reser sig idag Clarions hotellkomplex. Ställverksbyggnaden syns i bakgrunden.


Norra Bantorget i början av 40-talet med gengasaggregat hängande som släpvagnar på bussarna.
I Torsgatan 2 bodde mina farföräldrar mellan 1920 och 1934. Från sin balkon höll säkert Farfar uppsikt över vad som skedde på bangården tvärs över gatan i sin egenskap av f.d. Förste Baningenjör hos SJ och Föreståndare för Järnvägsmuseum, "Sveriges Reklamchef" m.m.
Redan tidigt i sin karriär såg han till att ban- och tågmaterial sparades för att bilda stomme till vad som sedan kom att bli Järnvägsmuseum som han fick nöjet att grundlägga i tidigt nittonhundratal och sedan vara chef för till sin pension. Läs mer på "Min farfar - Sveriges reklamchef och icke-rökare"

På Nybrovikens is, på Nybrovikens is!

Povel Ramel har välförtjänt fått sig ett diggarsällskap, Rameldiggarna! Häftigt!

Jag antar att Du vill bli medlem i detta illustra sällskap! Hasta till datorn och maila till info@povelramel.nu och anmäl Dig som medlem.

Om en av Povels odödliga låtar skriver "Mimers brunn" följande:

'I ”Titta jag flyger” beskriver Povel hur tillvaron har förändrats vad gäller tempot i samhället. Han börjar sången med att berätta hur det var förr i tiden:

”När farmor åkte skridskor och när seklet än var ungt,
då var livet mindre tungt och tillvaron flöt lugnt.
Man färdades väl mest med häst och vagn från punkt till punkt,
men framförallt så höll man sig på jorden”.'

Hur gick det då till?

Jo, så här:


Skridskoåkare på Nybrovikens is!
På bilden som förmodligen är från före 1890 ses Hedvig Eleonoras bastanta dom till höger med nuvarande Armemuseum framför. Bakom den särskilt uppbyggda skridskopaviljongen byggdes något årtionde senare den Kungliga Dramatiska Teatern.




Kungsholmstorg i gammal skepnad.

Blog image

Kungsholmstorg återinvigdes härförleden. För mig som haft torget som lekplats på 40- och 50-talet känns "omdaningen" inte alltför kontroversiell. Barnen har väl bara fått mycket mindre plats än vi hade då.

Utmed torgets östra sida söder om Garvargatan reser sig idag en svit med fantastiska jugendfasader. Alla ritade av arkitekten Sigge Cronstedt som kunde beskåda "sitt" kvarter från andra sidan Riddarfjärden där han bodde på Skinnarviksringen. Hans hustru Frances var född Graham och dotter till en av de bröder som försåg större delen av Stockholm med hissar runt förra sekelskiftet. Pappa Graham hade köpt det än så länge något perifera kvarteret vid det som skulle bli Kungsholmstorg och hade där sitt kontor med verkstad i hörnet vid Garvargatan. Det hus vi ser på fotografiet härovanför, försett med skylten GRAHAM BROTHERS.

Jag fann fotografiet i en låda med minnen från min farfar Oscar, som var god vän med paret Cronstedt och som fick en lägenhet på hörnet av första våningen i det hus, Kungsholmstorg 10, som senare restes på platsen där det gamla Grahamkontoret låg.

Farfar Oscar var Förste Baningenjör vid SJ, satt i Järnvägsstyrelsen med uppdrag att organisera och leda Sveriges deltagande vid diverse världsutställningar. Han kom att kallas "Sveriges Reklamchef" av sin måg NK-direktören Tom Björklund som bodde på Jacob Vestinsgatan 2 (kvarteret bakom) efter att denne av sin svärfar tubbats att flyga ut ett helt svenskt smörgåsbord till världsutställningen i New York 1939. Oscar Werner skapade Sveriges Järnvägsmuseum och blev dess förste föreståndare till sin pensionering. Jag återkommer om honom.


Molnets fader


Prins Eugens MOLNET i den version som finns på Waldemarsudde

Låter det inte som titeln på en indianbok från ungdomens da'r! Nu tänkte jag dock ej på det utan på Målarprinsen Eugén.

Hustrun hade fått en natt i Vita Villan på Lilla Tyresö i present av vår ena dotter. Jag fick medfölja. Lilla Tyresö är ett gästgiveri/vandrarhem beläget alldeles vid Tyresö Slott utanför Stockholm.

Det visade sig att Vita Villan inte bara var platsen för den ursprungliga befästningsborgen på Tyresö utan dessutom den villa som Prins Eugén hyrde under många år av Markisen Clas Lagergren på Tyresö Slott. Om vi bodde i Prinsens sovrum vet jag ej, men hans ateljé hade vi i vart fall vägg i vägg. Prins Eugén är en av vårt lands främsta friluftsmålare från den epok då konstnärerna gick ut och målade verkligheten, till skillnad från tidigare generationer målare som istället iscensatt en "verklighet" inne i sina ateljéer. Han var samtida med Zorn, Larsson och Liljefors. Säkert hämmades han dock i sitt konstnärsutövande av sin bakgrund och de övriga uppgifter denna lade på honom.

Slottsomgivningarna är mycket vackra att promenera i och man kan se de vyer som inspirerat Målarprinsen till några av hans främsta verk.


Tyresö Slott från äppelträdgården

Visste ni förresten att Clas Lagergren är den ende svensk som haft rätten att bära titeln Markis. Titeln förärades honom av Påven vars kammarherre han var. Markisen var m.a.o. katolik. Sverige har ju haft några stycken slika unika titlar. T.ex. kan nämnas Baron Adelswärd på "baroniet" Adelsnäs utanför Finspång. Numera visserligen bolagiserat men tidigare var godset fidekomiss vars innehavare är den enda "baronen" i Sverige. "Baron" är annars den muntliga tilltalstiteln för alla Friherrar utom alltså för Baron Adelswärd som även i skrift ska tituleras Baron.


Slottet i skymningsljus


På väg till middag på Tyresö Slottskrog. Ett ställe att rekommendera. P.g.a. väderleken var vi dock ensamma gäster utöver ett ungt par som prövade sin bröllopsmiddag.

Också titeln Hertig är speciell i Sverige och förbehållen medlemmar av den kungliga familjen. Dock lever här också sedan 1882 en fransk hertiglig familj (Fouché)-d'Otrante, vars huvudman bär titeln hertig. Den förste hertigen av Otranto i Italien var Napoleons fruktade polischef Joseph Fouché som 1809 utnämndes till Hertig av Otranto i Italien. Strax innan hade "vår egen" Marskalk J B Bernadotte utnämnts till furste av Pontecorvo, en annan liten italiensk stadsstat.




Ett av de vackra portvalven som tillkom i början av 1900-talet då flyglarna byggdes till.


Utsikten från slottets sjösida för onekligen tankarna till det nordiska ljusmåleriet kring förra sekelskiftet. Och dramatiska moln finns det fortfarande på himlavalvet.

Dagen därpå ägnades åt en skön rundvandring i slottsparken som just drabbats av den svåra stormen i förra veckan. Vid den gamla skogvaktarbostadens husknut hade en stor alm lagt sig ner - åt rätt håll!

Denna Beatrix Potter-inspirerade byggnad har av en byggfirma kopierats (och förstorats något) för en serie hus utmed en gata i det närliggande samhället. Härliga hus.


Skogvaktarbostaden Åliden med den omkullblåsta rotvältan.

När vi gick igenom slottsparken såväl på kvällen som under dagen stötte vi flera gånger ihop med en ensam råbock som utan större bekymmer lät oss beskåda honom på nära håll, innan han elegant vände baken mot oss och strövade vidare.

I den intilliggande handelsträdgården (som ersatt slottsträdgårdsmästeriet) gjorde vi också en närgången bekantskap med en räv som ganska obekymrad om vår närvaro spankulerade omkring bland rabatterna.


"Men jag är ganska mager om bena...."




Operan Makalös?

image182

Det pågår en diskussion om ny operabyggnad i Stockholm. Den gamla 1800-talsbyggnaden är föråldrad, för liten och för oflexibel.

Olika förslag har förts fram om nytt läge för ett nytt operahus. Men om det blir fallet, att man bygger en ny opera på en helt annan plats, vad händer med den gamla operan? Blir den som Drottningholmsteatern, mest en ekonomisk belastning som av museala skäl måste hållas liv i med diverse mer eller mindre engagerade projekt och som därför bollas runt mellan myndigheterna bland vilka ingen vill bli sittande med Svarte Petter? Eller kan t.ex. Dansens Hus flytta in i gamla operahuset?

När Dramaten en gång i tiden behövde en annexscen, gjorde man det enkelt för sig. Man lät bygga den i grannhuset bakom Dramaten-kvarteret. Sedan förband man scenerna med gångar under och ovan jord och kunde på så sätt dra nytta av alla möjliga synergieffekter.

Varför tänker ingen på det sättet när det gäller Operan?

Bakom Operan finns ett "torg" som inte är äldre än drygt 100 år. På "torget" står KarlXII och pekar på Grand Hotel (så sa vi alltid vi guider vid Karl XIIs torgs sightseeingterminal på den tiden det begav sig). Är detta en helig plats på något sätt?

Här reste sig en gång i tiden det praktfullaste adelspalats Stockholm någonsin skådats, Palatset "Makalös". Under sin senare livstid förvandlat till kunglig arsenal och därefter spektakulärt uppbrunnet.

Varför inte låta någon av vår tids stora arkitekter få ta sig an ett nytt operahus på Karl XIIs torg! Henning Larsen, Frank Gehry, Calatrava eller varför inte vår egen Gert Wingård (om han lovar att inte sätta en skyskrapa på toppen!).

Kan man tänka sig ett ultimatare läge för ett nytt operahus! Som dessutom diskret kan förbindas med det gamla för ett gemensamt untyttjande av scener, repetitionslokaler, verkstäder etc. Vackert vid vattnet mitt emot Stockholms Slott precis som den gamla Operan. Ett praktfullt nytt "Makalös" som kan få ge lite världsrykte åt vår vackra huvudstad.


PS: Glömde bort Kalle Dussin! Det finns flera alternativa placeringar för denna, en av våra mest imposanta kungastatyer. En är ju givetvis en placering framför den nya Operan om man gör som i andra storstäder, gräver ner trafiklederna som går utmed vatten.

En annan är Norrmalmstorg eller Nybroplan, eller varför inte på Södersidan av den nya Slussen - så kan två av våra ståtligare kungar titta på varandra över slusskanalen. DS

PS2: Glömde en inte så oäven alternativ placering av "Lejonet med sina Krukor" nämligen mitt på slottets inre borggård. Den skulle göra denna stenfyrkant betydligt intressantare. DS2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyare inlägg
RSS 2.0