Sensationell omvärdering! Kvinnlig intuition slår gubbarnas tunnelseende!


Nils-Axel Mörner harangerar Professor Björn Ambrosiani, vår kanske främste expert på Birka och Mälardalen. Trots att han är pensionär ansvarar han även fortsättningsvis för Birkagrävningarna.


Dag 6 blev ytterligare en höjdardag. Inleddes med en duvning i lektionssalen på Solberga i Åkers Styckebruk. Björn Ambrosiani guidade oss igenom folkvandrinstid till medeltid. Vi pratade om fimbulvintrarna på 500-talet. Han berättade om hur digerdöden, kalla vintrar, dåliga skördar tog död på stora delar av befolkningen. Ännu 1450 hade man inte kunnat fylla de tömda gårdarna på de goda jordarna ens med marginalmarksbönder.

Många gåtor finns fortfarande att lösa. T.ex. båtgravfälten. Fram till 980-1000-talet bränns och begravs alla döda vid sin gård på sedvanligt sätt med stensättning och ev. högar. Utom fem stycken s.k. båtgravfält där ca. 500 döda män och kvinnor begravts hela i sina skepp eller i kammar- eller kistgravar. Ambrosianis teori är att dessa måste ha varit främmande folk som flyttat hit och bott och verkat här.

Vid samma tidpunkt förändras gravskicket till att hela kroppen begravs i öst-västlig riktning. Fortfarande på det egna gravfältet. Helt klart en kristen påverkan. Men än hade inte Ansgar och Eskil kommit hit från England. Var det då i själva verket så att vi istället lät oss påverkas österifrån? Hade vi lika gärna kunnat bli ett ortodoxt kristet land?

Med tanke på de flitiga kontakter som svearna hade med Ryssland, Ukraina och Turkiet var det väl tvärtom ganska troligt att influenserna kom från den östromerska kyrkan. Våra vikingar har ju t.o.m. ristat runor i Hagia Sofia-katedralen i Istanbul.



Professor Svante Strandberg, vårt lands främste ortnamnsforskare tar sig en funderare över namnet "Marvikarna".

Så var det dags för ett urintressant pass kring våra ortsnamn och deras ursprung. Urgamla namn som Kjula, Barva och Lifua fick sina förklaringar. Barva har t.ex. en ordstam som betyder träd. Det ryska ordet "borr" står också för "barrträd". Kjula står för "välvd" och kan antyda att åsen var välvd som ett skeppsskrov medan Lifua (dagens ort "Härad") har en hydrografisk betydelse av gyttgig, sumpig, vattenrik.

Att så många Engelska ortnamn har nordiskt ursprung visste jag inte. Alla ställen som slutar på "-ton" (Preston, Luton etc.) är samma ord som vårt "tun" som betyder inhägnad närmast huset eller "gård". Preston betyder Prästtunet. Att London står för Lund är rätt häftigt.

Strandberg menar att "stormaktstiden i all ära, men det är vikingatiden som satt mest varaktiga spå i vår omvärld just genom ortsnamn. Ta bara Roden-Rorsen-Routsi-Ryssland!



Lärd "skvalradio" på "Sunhillton" - Solbergas tun - under lunchen. Strandberg, Ambrosiani och Mörner.

Vi resonerade om kartor deras betydelse som ortnamnsbevarare och Ambrosiani menade att förstautgåvan av den ekonomiska kartan är mest värdefull därvidlag. Vi kunde senare konstatera att ett praktiskt taget osynligt järnåldersgravfält vid Valsberga fanns på den topografiska kartan, men icke det intilliggande stora och imponerande bronsåldersgravfältet uppe på åskrönet!

Vi hade också ett resonemang om ett problem som jag försökt uppmärksamma vår egen stadsarkitekt om, där fastigheter byter namn när de läggs samman med en stamfastighet som kan ligga på miltals avstånd. Det får sedan till följd att när "utmarken" som i gemene mans föreställning heter något helt annat än det registrerade fastighetsnamn den just fått, skall exploateras får exploateringsplanen namn efter fastigheten trots att den verkliga stamfastigheten kan ligga många kilometer bort.


Björn Ambrosiani lär oss att "läsa" naturen och därmed kunna identifiera vad som i själva verket inte bara är en vanlig liten kulle utan en fast fornlämning.


Ambrosiani visade oss på den gamla E20s alla filer i marken! D.v.s. de hålvägar som gått mellan Äker och Strängnäs över skogen. De sträcker sig likt stundtals parallella diken genom skogen. Har en blivit för gyttjig har man helt enkelt börjat rida in en ny bredvid. Hålvägar kallas de därför att de sakta slitits ner i marken av allt hästskotramp.



Här är det Phyllis Andersson-Ambrosiani som stjäl föreställningen från "gubbarna". På flera fronter! Står de där bakom och "skäms"?

Efter en stund i skogen kom vi till en skärvstenshög. En ganska vanlig fast fornlämning i våra mellansvenska skogar som man länge haft uppfattningen att det rör sig om matlagningsrelaterade "sophögar". Nu tog Björn Ambrosianis doktorerande hustru Phyllis över - på alla sätt!

Vi fick oss till livs en livfull beskrivning av resultaten av hennes forskning på ett område där män ointresserat och okritiskt accepterat en vid närmare eftertanke helt galen gammal förklaring till fenomenet skärvstenshögar. Men där en kvinna med andra angreppsvinklar direkt insåg det vansinniga i delar av förklaringen.

Mer är jag förhindrad att berätta tills Phyllis lagt fram sin doktorsavhandling. Tala om att man får veta nya saker jämt på dessa kurser. Trots att vi alltså studerar tiden för flera årtusenden sedan!

Jag slutade dagen uppe på Valsbergaåsen med sina imponerande 3 storhögar och därefter en mängd vanliga mindre gravar och det hela avslutat med en fint utmärkt "treudd". Idag är åskrönet lite igenvuxet, men man kunde mycket väl föreställa sig den imposanta syn gravkullarna måste ha varit för dem som sökte sig till det som då var en av Sveriges viktigaste handelscentra före Birka - Storåker där vid den strategiska vattenkroken. Här härskade "Skäggestaätten". Kanske är det samma familj som när landhöjningen gjort Skäggesta mindre intressant istället etablerar sig vid Lida på andra sidan Åkers kyrka, d.v.s. isåfall förmodligen Ingvar Vittfarnes ätt.

Storåker hade sin blomstringstid strax innan Birkas börjar, mellan 500 och 700 e.Kr. När Storåker "dör" kommer Birkas storhetstid, 750-980 e.Kr.

Vid 500 händer också någonting i Uppsala som får svearna att byta gravskick på mycket kort tid. Liken bränns inte längre utan begravs hela i högar. Snorre påstår i sin Edda att svearna vid den här tiden fick besök av Oden själv. Kanske någon som utgav sig för att vara just "Aun". Kanske är det rentav den mannen som fått sin ensamma grav i en stor hög på Ånsholmen (Odens holme) mellan Barva och Härad, som med bästa läge vid den gamla segelleden mellan Örebro-Arboga och Stockholm, ständigt kunde påminna sjöfarande om sin betydelse.

Övriga kursdeltagare gav sig sedan vidare till Mörtsjö ringmur, vår kommuns kanske mest imposanta fornborg.

Nu vet jag vad jag har för "titel" - Gratialist!



Dag 5 med TNKK-kursen började vid Gripsholms Slott i Mariefred där Kungen väntade! Ja, det såg så ut eftersom jag noterade att Majestätets egen flagga vajade över porten. Men det förhöll sig så att Kungen och Drottningen under eftermiddagen skulle inviga sommarens utställning av grafik ur Kungens samling på Grafikens Hus, som ju är inrymd i den intilliggande gamla Kungsladugårdens stallänga.



Vid slottets Sjöport väntade Mats G Larsson, Docent, arkeolog, författare av ett flertal böcker om bl.a. Ingvar den Vittfarnes resor i Österled. Mats har specialiserat sig just på historien kring Ingvar. Med hjälp av Snorres Edda och ett antal runstenar, varav de flesta blott fragment, har han kunnat formulera en teori om vem denne Ingvar var och varifrån han härstammade.




På Rännarbanan framför Gripsholm står den kanske mest kompletta stenen med anknytning till Ingvar. Här får vi hjälp att tyda skriften i drakslingan och vi blev överens om att den stackars ristaren nog var en grav dyslektiker och att beställaren säkert hade ett och annat att säga innan ev. betalning för jobbet betalades ut!

De flesta kända s.k. Ingvarsstenar, d.v.s. runstenar som på ett eller annat sätt nämner eller har anknytning till Ingvar, finns i trakterna runt Marieftred och Strängnäs vilket skulle kunna tyda på att det var ifrån dessa trakter färden österut, från vilken endast ett fåtal av de trettio skeppen återvände, startade.

Dessa tvärvetenskapliga kurser (årets kurs är den 14e sedan starten) har fått effekter och forskningsgenombrott på många områden. Det blir ju ofta så då forskare lyfter blicken från sitt eget fack och skaffar sig influenser från andra områden. Samarbetet mellan klimatforskaren Mörner och arkeologen och historikern Larsson och genombrottet i historien om Ingvar är ett sådant. Det som skett mellan geologen Mörner och arkeologen och geologen Phyllis Andersson-Ambrosiani och som vi får ta del av under Dag 5 är ett annat.



Här är det ett fragment inmurat i väggen till Strängnäs Domkyrka som skärskådas. Namnet Aimundr (Emund) kan anas. D.v.s. Ingvars far.

Genom samarbetet har Larsson kunnat formulera sin teori om att Ingvar härstammade från gården Lida vid Åkers Kyrka och att det troligen var ifrån Mälarviken vid Lida som färden startade. Men vad var anledningen till att runt tusen armstarke män kunde lämna sitt land och sina gårdar och fara österut för att söka guld, skänka örnen föda och slutligen dö i "rännasketa" i Särkland. Jo, sannolikt p.g.a. att det rådde en extrem torka just runt 1040, vilket Mörner kunna se i sina klimatkurvor baserade på sedimentlagren i mossarna runt Åker. Det var alltså en situation liknande den som rådde 800 år senare då den stora svenska emigrationen till Amerika skedde (en femtedel av Sveriges befolkning utvandrade då!). Att söka guld i Österled tedde sig mot den bakgrunden rentav som en klok satsning.



När Niklas demonstrerar hur de stackars vikingarna slåss med svärdet i den ena handen medan den andra försöker hindra dem från att "skita på sig" når kursen en av sina komiska höjdpunkter.

Mats G Larsson har ju kunnat göra troligt att just dysenteri var orsaken till Ingvars och de flesta av hans mäns död. Ett föga ärofullt slut på detta det sista stora härnadståget i Österled.



I Åkers Kyrka har ett av de avgörande bevisen om kopplingen till just trakten vid Åker, funnits. Ett fragment av en runsten som nämner Ingvar. Fragmentet som funnits inmurat i vapenhuset är sedan länge försvunnet men finns väl dokumenterat och avritat någon gång på 1800-talet vilket gjort det möjligt för Larsson att finna den felande pusselbiten. Här håller han en förminskad kopia av det försvunna fragmentet.


Under lunchen, som avåts i Majsolen vid kyrkogårdsmuren körde Niklas lite "skvalradio". D.v.s. repetition av olika delar av vad vi hittills fått veta som ger en samlad bild av den tid vi talar om och vad som samtidigt utspelar sig ute i Europa.



Efter lunchen är det dags för kyrkoforskaren Ann Cathrine Bonnier att berätta för oss om just Åkers Kyrka och varför den ser ut som den gör. Den är i grunden en enskeppig kyrka men fördubblades i storlek då järnhanteringen vid närbelägna Åkers Styckebruk drog igång på 1500 och 1600-talen. Detta hade länge varit ett mysterium för kyrkoforskarna eftersom socknens gårdar var desamma till antalet. Förklaringen kom också som resultat av lite tvärvetenskapliga kontakter. Styckebruket drog till sig mycket folk som kolade i skogen och som fraktade malm från gruvorna etc. och alla dessa skulle givetvis också få tillgång till Guds ord.

Som resultat av en fråga från mig kommer Ann Cathrine vid tillfälle ge sig upp på sakristievinden för att se om där funnits en "Gapläktare", d.v.s. en läktare för kör och orgel med målad balustrad under en öppning i muren. Det ser ju ut på bilden som om det kunde ha funnits.


Vännen, Patron Patrik Odelstierna, tar emot på Söderlännas säteritrapp.

Så gick färden till Söderlänna säteri som ligger vid Södra landningsplatsen (därav namnet) vid Lännasjön. Vid andra ändan ligger Norrlänna och mitt emellan ligger samhället Merlänna (Medthalända, som blir Merlänna = "mellan landningsplatserna"). Byggt av Strängnäsbiskopen Johannes Mathiae. Patrik skulle iväg på den Kungliga invigningen på Grafikens Hus men gav oss ändå en humoristisk bild av livet nu och då på en herrgård alltmedan hustrun Madeleine ilsket tutade från bilen. Till slut skumpade Patrik iväg och i väntan på att "slotts- och herrgårdsarkitekten" Karl "Charlie" Westin skulle dyka upp tog vi oss en kopp kaffe på gräsmattan.


Charlie Westin gav en intressant exposé över den arkitektoniska utvecklingen av "det svenska herresätet". Illustrerad av vackra bilder. Charlie är specialiserad på just renoveringar av gamla herrgårdar och motsvarande. Ett exempel från senare år är kungsgården Räfsnäs utanför Mariefred.


När Charlie var färdig, stod Sigurd "Sigge" Rahmqvist, Fil.Dr och specialiserad på hur Sverige var organiserat på medeltiden parat att ta vid. Han basar för en pågående utgivning av härads- och hundarebeskrivningar i Svealand och gav oss en lektion kring vad den svenska arkivforskningen visar om den gamla häradsorganisationen.


Dagens sista organiserade programpunkt var ett besök på Åkers fina bruksmuseum där Per Bengtsson tog emot och guidade runt. Bl.a. var det kul att höra om hur det gick till när man fann att delar av Riddarholmskyrkans tornspira behövde renoveras efter hundra år och man ringde till Åkers Styckebruk som på 1800-talet svarat för gjutningen av alla de element som ingår i tornspirans "mekkano" för att höra om det finns några förslag till hur man skulle kunna lösa detta.

"Ja,visst! svarar Styckebruket har ni numret på delarna ni vill byta ut, så plockar vi fram formarna och gjuter nya åt er!"

Det är service det. Bruket har ett enastående arkiv som tack vare att bruket hela tiden varit privatägt, har förblivit intakt på ort och ställe och inte drabbats av att skingras till olika statliga arkiv.




Som bonus blev vi inbjudna av kursdeltagaren Birgit Hoffmann som sommarbor i ett fullständigt unikt litet hus, nämligen det s.k. Kosswa-torpet i Åkers Styckebruk. Namnet fick det av Jehan Coschoy (f. 1575) en invandrad vallon som flyttade in här med sin familj 1628 då torpet byggdes. Det låg då på nuvarande disponentvillans plats men flyttades så småningom ihop med Täby Fädbod från 1500-talet (den vinkel som ses till vänster i bakgrunden) som låg en bit bort. Torpet var bebott mellan 1628 och 1967!
Därefter blev det museum och förblev så till för något år sedan då hembygdsföreningen och länsmuseet inte längre hade resurser att hålla det tillgängligt för allmänheten. Lösningen blev att Styckebruket hyrde ut det till Birgit Hoffmann som åtagit sig att också öppna det för visningar vid behov. Torpet består av ett rum med en tillbyggd enklare kammare + den gamla fäboden, i vilket Birgit har fått lov att inrätta ett dass! Annars finns varken vatten eller värme. Dock nydragen el.


Här välkomnas vi av Birgit innan hon bjöd oss att hukande stiga in i torpstugan där vi trots allt rymdes elva personer. Det är inte omöjligt att det faktiskt bott så många där någon gång. Jag hann inte lusläsa listan i hallen över alla som bott där genom århundrandena, men jag fastnade för en som var "Gratialist", d.v.s. pensionär. Det ska jag kalla mig för!

När jag gav mig av satt ännu de flesta kvar. Dagen hade varit hård. Mycket information hade packats i huvudet och jag var rejält trött. Det blev ingen renskrivning av notater när jag kom hem utan direkt i säng!

Att bli Farfar i Urskottvång!


Kursledaren övervakar!

Dag 4 i Åkersskogarna (Skolkade dag 3, men det rapporterades att kanotpaddlingen utmed Marvikarna med stopp vid Meanderdalen vid Krampan m.m. gått utan incidenter. Hagelskuren som drabbade oss hemmavid hade de klarat sig undan. Kursledaren hade också hållit sig torr och inte druttat i under våghalsiga borrningsövningar i vattnet!).

Vi inledde Metallurgi-dagen vid den fantastiskt renoverade (tillsammans med hela bruksmiljön Europa Nostra-prisbelönt) Motstugan vid Åkers Styckebruk, där veteranen Evert Lindén gav en kort introduktion om det gamla bruket med anor från 1500-talet. Han poängterade att det hela tiden varit ett bolagsbruk och ej något gårds- eller privatbruk. Det började som ett riktigt Styckebruk, d.v.s. man gjöt och borrade upp kanoner för våra stormaktskrig. Vid det intilliggande Åkers Krutbruk tillverkades ammunitionen. Allt på kungligt privilegium.

Vi fick också se en film om dagens industriproduktion av högklassiga valsar. Bruket är idag Sveriges andra största gjuteri och en av världens största tillverkare av gjutna valsar för stålverk, pappersindustrier m.m. världen över.

Tyvärr fick vi inte fotografera inne i gjuteriet som alltid är fascinerande att besöka. En stor bullrig sotsvart jättehall i vinkel där stora traverskranar med jättelika krokar far fram och tillbaka under taken, lyftande svängande kokiller eller gjutformar.
Befolkad av en relativt sett liten skara specialister. Plötsligt ett gnistregn från en kokill med glödande stål som hälls i en gjutform som står på högkant under oss och där valsen centrifugeras fram i lager på lager.

Därefter tillbaka till kursgården Solberga där först Björn Klevebring och därefter Orvar Nyquist packade oss fulla med kunskaper om den svenska järnhanteringens historia. Jag har i min enfald alltid haft för mig att det första järnet vi tillverkade i landet var tackjärn som inte gick att smida och att stålet (järn med reducerad kolhalt) var en senare uppfinning. Så fel! Det järn de första pionjärerna på 500-talet E.KR. fick fram ur sina blästor var faktiskt smidbart stål! Men masugnens intåg på 1200-talet innebär högre temperaturer och större syretryck som gav gjut/tackjärn.

Det var först vallonernas intåg med De Geer och De Besche i spetsen som gav "vallonsmidet" genom sin teknik att reducera kolhalten i järnet och få fram ett smidbart stål.

Sir Henry Bessemer uppfann i början av 1800-talet sin färskningsmetod för att få fram stål i större skala och fick patent på den. Bessemers metod var dock behäftad med stora tekniska problem och det var först då svenske Konsuln Göran Fredrik Göransson lyckades utveckla metoden för praktisk hantering. Det brukar kallas "Undret i Edsken" (utanför Hofors) och betraktas av Orvar Nyqvist, jämte Gutenbergs tryckerikonst som de två händelser som kommit att få störst betydelse för mänsklighetens utveckling. Metoden användes fram till 1950.

Mellan 1700 och 1750 kulminerade Sveriges betydelse som största järn- och stålproducent i världen. Därefter tog England vid på 1800-talet, USA på 1900-talet och efter en kort sejour med Ryssland som ledande producent (dock på en väsentligt lägre nivå) har nu Kina seglat upp som världens främsta producent av järn och stål. Dock måste man fortfarande importera mycket av den järnmalm som krävs.



Niklas och Karl-Axel Hultqvist övervakas av Masugnsägaren Lars Andersson som just tänt på lågan från den nya minimasugnen vars invigning vi skulle få bevittna lite senare.

Efter lunch på Solberga Gårdstun for bilarna mot Nybygget söder om Skottvångs gruva där Lars Andersson efter Björn Klevebrings anvisningar under två år byggt en minimasugn som nu stod färdig att producera sitt första järn. Förvärmningen med monterad elfläkt var väl att betrakta som en eftergift för våra moderna tider. Annars var ugnen uppbyggd precis som i "gamla tider".

Medan Lars eldade på i ugnen for vi till det som Mörner kallar "Urskottvång". En urholkning på fem-sex meter in i bergssluttningen vid Krampans badplats.


Sveriges första dokumenterade gruva från 600-700-talet. Vid stranden av Övre Marviken.

Här tog Mineralogen August Friess över och berättade om den metod han utvecklat för att datera sten och berg. D.v.s. med ett tryckverktyg jämför han trycket mot en färsk bergyta och mot en vittrad yta och med hjälp av ett stort antal jämförelsemätningar på samma bergart har han fått fram ett medelvärde som multipliceras med skillnaden mellan den färska och den vittrade ytan. På så sätt kan han med en marginal på så lite som 50 år säga när en sten brutits från sitt berg och bearbetats. Han kan också datera när bergsytan i gruvan bearbetades.


August Friess med sin tryckmätare.

En illustrerande historia. August var i Sigtuna och blev ombedd att datera stenen i en kyrka som man visste var byggd 1120. När han mätte stenen fick han dock fram värden som tydde på en tillverkning runt 950 istället. Han var mycket undrande över denna uppenbara felmätning, tills de båda kom upp till en högre punkt i närheten och plötsligt kunde iaktta en märklig grundformation i en intilliggande gräsyta. Det visade sig att där stått en kastal från 900-talet som rivits eller förfallit och då insåg August att man givetvis återanvänt stenmaterialet från den gamla kastalen när den nya kyrkan byggdes. Mätningen var således helt korrekt!


Niklas Mörner passar på att vila sig medan August Friess berättar.

Mitt under föreläsningen får jag ett telefonsamtal som jag går en bit bort och tar. Men ekot över sjön gör att min röst tydligen stör så pass att jag märker att man tystnat bakom min rygg och när jag vänder mig om och ser de anklagande blickarna mot den störande, är jag ju tvungen att berätta att jag just blivit Farfar! Till lilla Elsa Kerstin Maria! En efterlängtad liten tjej sedan storebror Nils Oscar dött ett dygn gammal för ganska exakt ett år sedan. Niklas for upp med händerna i luften och alla tjoade och jag var förlåten!


Hönan Agda struntar fullständigt i det historiska ögonblick som stundar intill då minimasugnen skall öppnas.

Så tillbaka till Nybygget för att se hur det gått med masugnen. Ännu inte riktigt klar tydligen! Man hade gjort ett provtapp igår kväll för att se att det fungerade och hade då fått ut flytande järn.



Medan vi väntar på att ugnen ska bli klar visar Lars och Karl-Axel upp några av alla de stenyxor de funnit på gården.

Vi tittar än en gång på 50-meters strandlinjen och får se Strandlök som Lars funnit växande just på den gamla strandlinjen. Denna växt som i Sverige annars heter Sandlök eller möjligen Backlök heter i Norge dock just Strandlök.



Vi passar också på att kika på en märklig sandsten i skogen intill Nybygget. Märklig såtillvida att ingen känd förekomst av sandsten finns i närheten. Stenens relativa kantighet tyder inte på någon förflyttning med hjälp av inlandsis eller isälvar. Ett mysterium att lösa för framtida kurser - om det blir några! Niklas hotar med att detta var sista kursen. Efter 14 år.

Hur gick det då med masugnen? Traktens folk, representanter för lokalpress och kursdeltagare flockades framför ungsöppningen under spänd förväntan. Vi tillhölls ett säkerhetsavstånd och så började Lars bearbeta tegelblockering av ugnsöppningen.



Tyvärr måste vi väl meddela att inget flöde uppstod. Förmodligen hade han varit lite för snål med syret mot slutet, men det blev bara några ynka klumpar med tveksam järnhalt. Stor besvikelse säkert! Men Lars var idel solsken trots att han meddelade att han nu var tvungen att riva ugnen eftersom den koksar igen när den svalnar. På Niklas fråga om vad som skulle kunna få honom att bygga en ny svarade han lakoniskt: "Skilsmässa"! Frun behövde förmodligen mer hjälp i trädgården....


Själens motionsslinga!

Själens motionsslinga! Vet ni var den finns? Jo, det är en 2,5 km lång vandring över Stenhuggarmon i Åkers Bergslag och ner till Marvikarna. Under vandringen förflyttar man sig genom 10.500 år och från barbari till välfärdssamhälle!

Docenten Nils-Axel (Niklas) Mörner i undervisningstagen. Man har aldrig en tråkig stund och bombarderas med kunskap och provokativa teorier. Diskussionerna blir många så vandringen utmed Själens motionsslinga tar alltid längre tid än planerat.

Andra dagen på den TNKK-kurs jag nu går för andra gången anslås till en vandring utmed det som Niklas Mörner kallar för just "Själens motionsslinga".
Den har jag faktikst gått med honom ytterligare en gång tidigare. Han frågade mig (kanske anade jag viss oro inför mitt svar...) hur jag upplevde det. "Om det var något nytt"?
Jag kunde ärligt svara att redan under de första två dagarna har jag dels fått nya insikter som inte fanns med för fyra år sedan, dels också svar på några frågor som Niklas själv ställde inför en del spår av mänsklig aktivitet som då inte kunde förklaras men där han funnit svaren senare.
Dessutom sa jag, är det ju inte samma deltagare. Människor ställer olika frågor som ger upphov till helt nya diskussioner.



Första anhalten är gungflyn på Skeppmorasjöns yta. Där ger vi oss ut några stycken för att uppleva sensationen av att just gunga på en sådan. Det är en märklig upplevelse (dessutom kunde jag konstatera att mina relativt nya stövlar ändå läckte....). Niklas själv tar fram sin lerborr, en fiffig anordning som han kör ner genom gungflyn med ett antal skarvrör allteftersom, genom sjöns vatten och sedan genom bottensedimenten ner till leran, vrider om och drar upp - och plötsligt ligger framför oss en lerkorv med tiotusentals år gammal avlagrad lera som aldrig sett dagens ljus. Niklas studerar korven och märker ut när sjön har varit en del av Littorinahavet, när den har varit lagun och när den blev en ren insjö, dock med en kortare havsperiod emellan.



En lerkorv som spänner över mer än tiotusen år!



Ditta från Lettland med tiotusenårig skönhetsmask!

Efter utflykten på gungflyn där regnet och åskan överraskade oss, fortsatte vi efter att ha kompletterat regnklädseln i bilarna (jag kände mig efter en stund som ett stort våtvärmande omslag!) vandringen uppför åsen/berget på västsidan av Marviksleden. Där uppe fick vi se en egenartad klapperstenssamling som omgärdar bergets högsta del. Mycket riktigt en gammal strandlinje. Mörners undervisning bygger på att vi följer strandlinjerna genom årtusendena. Märkligt att tänka sig att bergets högsta del - idag 80 meter över havet - där vi står hade en gång i tiden 150 meter havsvatten ovanpå sig! Så småningom höjde sig landet och toppen stack upp i det som ännu var en slags ytterskärgård till Närke/Södermanland och runt denna ö's stränder sköljdes klapperstenen upp. Och ligger där än idag fullt synliga.

Packis och isberg fyllde och täppte helt till Närkessundet och gjorde i praktiken Östersjön till ett sött innanhav. Så skedde jordbävningen 10.469 BP (Before "Present" - vilket betyder 1950 så lägg till 58 år till nutid) och en tsunamivåg sköljde på nolltid ut hela den packade isproppen mot Västerhavet och över bara ett par års tid blev Östersjön en del av det salta Västerhavet.

Mörner visar oss hela tiden bevis i naturen för alla dessa händelser. Vi får se skred med olika orsaker och lär oss vad "liquid fractions" är, d.v.s. när sand/gyttja övergår i flytande form och just orsakar stora jordskred. Genom borrningarna i sjöarna i Åkers Bergslag har Mörner kunnat identifiera två större jordbävningar med kort tid emellan, 10.469 BP och 10.430 BP. Dessutom en senare inte fullt lika kraftig för "bara" 3800 år sedan!

År 7000 BP som vi når en bit ner på Stenhuggarmons ostsida visar på Littorinahavets kulminerande topp. Ön är nu en del av en innerskärgård samtidigt som stadsbildningarna kring Medelhavet blomstrar liksom Sahara.


Niklas Mörner i entusiasmerande undervisningstag (trots åska, hagel och - inte drivis men väl - kraftigt regn). I bakgrunden ses klapperstensområdet.

Ytterligare en bit ner till 5000 BP når vi den tid då Vråkulturen med åkerbruk, stenåldersredskap, kruktillverkning m.m. visade på en begynnande civilisation. Klimatet var 2,5 grader varmare än idag ("och det var ingen katastrof" tillägger Mörner gärna när han nämner just de tider i vår historia då det både varit 2,5 och 4 grader varmare än idag) och man har funnit förekomster av vilda vindruvor. Samtidigt ute i världen är det redan högkulturer, Kilskriften finns och Gilgamesh-eposet är nedskrivet redan 300 år tidigare.

Just dessa jämförelser med världen i övrigt gav en av många diskussioner sedan jag gjort följande reflektion: att folken här uppe i norden fortfarande befann sig i grottstadiet samtidigt som det finns högkulturer runt Medelhavet - och trots att människor faktiskt färdades långa sträckor redan då - är väl kanske mer begripligt genom bristen på kommunikationsmedel. Vad som är mer märkligt egentligen är att det i vår tid, med mobiltelefoner, TV, Internet, flyg-, tåg- och båttransporter ändå finns, kanske inte grottkulturer men näst intill, på flera håll på Jorden.


En stunds välförtjänt kafferast samtidigt som solen tittade fram, nere vid Marvikarnas nivå.

Nere vid Marvikarnas strand på +13,6 öh, bröt solen fram en stund och vi kunde slå oss ner och njuta en kopp kaffe i gröngräset.


Här går jakten på littorinasnäckor! I en sluttning vid Långa Edet mellan Marvikarna finns en gammal strandbank från Littorinahavets tid gömd och där finner man alla de typiska havssnäckor som man också finner på Västkusten idag.

Så åter över Stenhuggarmon med titt på raserade klippblock (jordbävningen? isstötar?), "vanligt" jordskred med de rasade massorna i hästskoform och alldeles bredvid ett skred som måste ha berott på "liquid fractions" d.v.s. att någonting övergått i flytande form alternativt att vatten trängt upp under tryck och fått jordmassor att "rinna" ner och ut i en konform. Det var i samband med att Mörner upptäckte detta skred som han också genom borrningar i sjön nedanför snart kunde konstatera att det varit en jordbävning så sent som för 3800 år sedan med spår utmed hela Marvikarna i form av förkastningar, skred, nerrasad bronsåldersgrav, tsunamilager etc.

Marvikarna är ju i sig en intressant vattenled. Ända in i sen tid fungerade den som transportled in i Mälaren från Östersjön.
Förbi det Storåker som vi kommer att återkomma till på Fredag. Så länge järnhanteringen i Åkers Styckebruk krävde träkol, användes sjöleden vintertid också för transport av just kol men också av järnmalm från Skottvångs gruva. Idag är den långa sjöleden en av vårt lands finaste kanotleder och idag, onsdag, är kursdeltagarna ute och paddlar (i hagel och regn) på "Kunskapens vattendrag". Själv skolkar jag idag (tänk att ränderna inte går ur....)

Jag har sett jordbävningen!

Ja, inte den tragiska i Kina. Utan den som skedde i våra trakter för ca. 10500 år sedan! Då havet fortfarande stod högt över vår del av Södermanland.

Det var alltså fråga om en jordbävning av magnituden runt 8 på Richterskalan. Den skedde nere på havsbotten. En jordbävning som sände en Tsunamivåg ända bort till Säffle, där man kunnat konstatera att ett par betydligt högre belägna sjöar blivit ordentligt översköljda med saltvatten, snäckor och andra havsdjur som sedan avsatt sediment på sjöarnas botten.


Ser ni zigzag-mönstret till vänster och till höger i bilden! Jordbävningen skakade sandlagren på havsbotten vilket gav dessa otvetydiga spår som idag är synliga för ögat i ett grustag i Taxinge som till sommaren får besök av ett stort antal internationella geologer och havsforskare. En helt unik bild av en förhistorisk jordbävning.


Här står kursledaren, havsforskaren, geologen m.m. Nils-Axel Mörner framför ett grusuppkast som förevigats från jordbävningen för ca. 10500 år sedan.


Samma jordbävning gav upphov till att havsbotten sjönk åtta meter utmed en lång sträcka. En förkastning som idag är synlig utmed Svealandsbanan och E20 mellan Läggesta och Åkersavtaget (det ljusare berget med slät havsslipad ovansida har sjunkit - och sedan sprängts bort till stora delar för järnvägen. Det mörkare övre bergspartiet är den ursrpungliga bergsnivån.

För andra gången går jag en veckas Tvärvetenskaplig kurs i Natur- och KulturKunskap under ledning av Docenten Nils-Axel Mörner. Lika intressant verkar det bli den här gången. Redan har jag noterat ett flertal saker där en hel del hänt eller där svar hittats på frågor som ställdes då för fyra år sedan. Jordbävningsbevisen i sandtaget är en av dessa makalösa saker.


Kalkbrottet i Kalkbro. Med en unik flora och tillsammans med Sri Lanka den enda kända fyndplatsen för Blå Spinell som är en vacker blå ädelsten. Uppenbarligen har denna också bildats under högt tryck. Den återfinns t.ex. inte i brottets väggmaterial utan på botten (som är fridlyst ska jag kanske tillägga för säkerhets skull...)

Men också de parställda gropar i naturen runt om kalkbrottet i Kalkbro. Dessa tycks vara betydligt äldre än själva kalkbrottet som daterar sig till 1300-1500-talet då kalken började brytas för att användas i järnhanteringen i Åkers Styckebruk. Men vad skulle man med dessa tillmakade gropar redan så tidigt som på 700-talet? Kanske var det rent av rituella skäl som låg bakom. Det tillverkades en hel del ornamenterade kalkklot vid denna tid. Klot som kan ha använts för att pryda kvinnogravar som sedan långa tider ofta prytts av en rund krönande sten. Klot som idag återfinns inmurade i kyrkväggar på samma sätt som runstensfragment för att manifestera kyrkans seger över den gamla kulten.

Mörner menar ju att Åkers Bergslag borde vara vårt lands identifikationspunkt. Inom ett begränsat geografiskt område ryms hela vårt lands utvekling inom praktiskt taget alla områden. Teknik, kultur, religion, geologi, tektonik etc. Allt finns där.

Första dagen ägnades mineraler, bergarter och avslutades med bronsgjutning på historiskt sätt hos Ulf Andersson vid Kalkbro.



Här hälls den upphettade bronssmältan över i gjutformen.

Mörner är som vanligt kontroversiell. Nu drar han ut i kamp mot de myndigheter som hävdar att kärnkraftsavfallet skulle kunna skyddas i vårt urberg. Han menar att det inte finns någon som helst garanti för att inte också detta drabbas av framtida jordbävningar bara för att vi varit förskonade från dem hittills. Han avfärdar också tanken på att det skulle finnas något slag säkerhetsavstånd till särskilt känsliga områden. Ha pekar då bara på 8-metersförkastningen som beskrevs ovan och som uppstod på stort avstånd från jordbävningens epicentrum.

För fyra år sedan gällde hans kritik de som skyller den globala uppvärmningen endast på människan. Han menar att svängningarna i jordens temperaturer inte är något vi kan göra något åt. Givetvis ska vi inte spä på dem, men att vi skulle vara den stora boven förnekar han bestämt. Så det så!



Nyare inlägg
RSS 2.0