Kulturrådet övervältrar statens politiska ansvar på ideellt drivna jazzklubbar!

 

"Ett musikliv för någon?"

Häromsistens bevistade jag en sammankomst i ABF-huset i Stockholm anordnad av ”Ett musikliv för alla” - en sammanslutning av 20 riksorganisationer inom det fria musiklivet.

Det hela inleddes av Riksförbundet Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde och följdes av anföranden från Musikerförbundet m.fl. organisationer och avslutades med en paneldebatt med riksdagens kulturutskotts ledamöter vilka även utsattes för en alltför kort utfrågning på slutet.

Det fanns mycket att reflektera kring från denna sammankomst, men det som ändå kändes som det märkligaste inlägget av alla, kom från Teshome Wondimu som representerade musikorganisationen Selam.

Det talades om det ofrånkomliga etnicitetstänkandet och Teshome Wondimu sade i sitt yttrande betr. ”etnisk mångfald”: ”Räcker det med att jag bokar t.ex. en afrikansk grupp? Hur ser det ut i publiken? Hur ser det ut bakom scenen?”

Hur tänkte han här?

Som ordförande för en länsorganisation med Sörmlands sju jazzklubbar som medlemmar, är det knappast dessa frågor som står högst på dagordningen.
Redan när jag förrförra året bevistade en konferens i Musikverkets regi som ställde frågan ”Har jazzen ett kön” och när jag i fjol bevistade en annan konferens i Jazzriksförbundets regi som handlade om ”normkritiskt tänkande”, så hajade jag till.

Dessa frågor är förvisso viktiga ur ett politiskt och samhälleligt perspektiv och ska naturligtvis hanteras av oss alla som människor och invånare, men ur jazzmusikens synpunkt är det helt klart andra frågor som borde vara av väsentligare betydelse.

Hur får vi landsortens jazzklubbar att överhuvudtaget överleva? Idag är inga unga beredda att engagera sig i föreningslivet och ta ansvar för ett styrelseuppdrag. De har helt enkelt inte tid så länge de fostrar barn (om det nu är det de gör). Storstadens jazzmänniskor förstår inte situationen. De har sina professionellt drivna jazzklubbar med anställd personal och ung publik som bara behöver betala sin entré, lyssna och ta en och annan öl.

Landsbygdens jazzklubbar lever ett helt annat liv. Där är man beroende av frivilliga ideella insatser. Av människor som blir kassörer, sekreterare, arrangemangsansvariga och ordförande. Som ser till att lokalhyror och gager betalas och att skatter och arbetsgivaravgifter redovisas för att det alls ska bli någon jazzmusik framförd. Eller annan musik överhuvudtaget för den delen. Allt föreningsliv märker denna förändring.

Vid årsskiftet lägger länets näst största jazzklubb ner sin verksamhet om inte ett underverk inträffar. Det saknas inte publik till klubbens arrangemang, det saknas inte medlemmar som betalar sin medlemsavgift, det saknas inte heller pengar för att genomföra programverksamheten – det saknas helt enkelt bara någon som vill göra jobbet!

Att i det läget ens antyda att de som ändå måhända vill ta på sig ett styrelseuppdrag för att se till att jazzmusiker – oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religiös övertygelse – också i framtiden får någonstans att spela och att vi som bor på landsorten också kan få höra god jazzmusik framföras live, inte bara ska slita just för detta utan att också samtidigt behöva fundera över vilket kön de olika jazzmusikerna har – eller vill ha, eller vilken religion de tillhör, fundera över om publiken har ”rätt” sammansättning och om de som jobbar med att ställa iordning spelplatsen eller servera i pausen fyller alla tänkbara krav på etnisk fördelning och att alla HBTQ-krav är tillgodosedda!


Är det någon som tror att det kommer att bli lättare att rekrytera människor till föreningslivet vare sig det gäller jazzarrangemang, kammarorkesterföreningen, eller frimärkssamlarna om det inte räcker med att de brinner för just sitt ämne utan att de också ska tänka på allt detta!

Är det inte dags att vi sansar oss och inte spelar Sverigedemokraterna i händerna ytterligare?

Varje år utbildas ett 60-tal nya unga briljanta jazzmusiker från landets musikhögskolor. Var ska de spela när landsortens alla jazzklubbar försvinner? För vilka ska de spela när landsortens vithåriga publik gått ur tiden? Tror någon att det räcker med Fasching, Nefertite, Crescendo och några till för att ge alla dessa unga jobb? På de frågorna borde energin läggas!

Låt de som gillar att spela och att lyssna på jazz ägna sig åt just det och förhoppningsvis få det att fungera. Låt politiker och uppfostrare se till att de önskvärda och politiskt korrekta jämställdhetssträvandena på alla områden kommer det uppväxande släktet till del – på, och med, allvar, så kommer vårt samhälle att bli ett bättre sådant. Inte genom att försöka få ett redan sargat föreningsliv att sköta samhällets uppgifter.


"Oh, that POOOR woman!"

 
 
 
 
”Oh, that POOOR woman!”

Det gick inte att ta miste på en viss sarkasm i Maati Rehors röst när hon illustrerade vissa effekter av en många gånger kanske överdriven nit när det gäller jämställdhetssträvanden.

Där fanns också ett uttalat ointresse för frågan från såväl finskt som danskt håll och även i viss mån norskt. I Danmark var denna debatt stark på 80-talet. Samtliga länder var representerade i vår lilla diskussionsgrupp. Man hade egentligen svårt att förstå svenskarnas dramatiska fixering vid denna fråga. Bland annat invände i konferensens slutskede Nanna Rohweder från Danmark mot det bildurval som Karin Sävström från Fasching/Stockholm Jazz Festival så starkt betonade i ett exempel med en jazzmusiker som hade lämnat ett urval av promotionfotos för annonser och affischer. Ett par av dessa var mycket traditionellt sexiga fotos som man ”naturligtvis valde bort”. Nanna kunde inte förstå den inställningen eftersom den visade bristande respekt för att det sexiga kanske var en del av artistens akt. Eller som Matti Rehor från Finland uttryckte det: ”Artisteri har ingenting med kön att göra!”

Är jämställdhetssträvandena något specifikt svenskt?

Ja, den frågan ställde jag mig faktiskt när jag deltog i den konferens som anordnats av de nordiska jazzförbunden plus svenska IMPRA: Europe Jazz Balance (Nordic Pilot) den gångna torsdagen och fredagen i Stallet, Stockholm.

Själv minns jag mitt elevarbete på dåvarande RMI (Nu Berghs) som var ett uppdrag från Socialdemokraterna att utforma en jämställdhetskampanj där jag bl.a. gjorde ett ”J” med en uppåtriktad pil i den korta änden i form av ett påbudstrafikmärke. Detta var på 60-talet! Det är därför egentligen inte så märkligt om jag känner detta som ett ganska uttjatat tema vid det här laget. Jag brukar visserligen vara rätt uthållig i de flesta sammanhang, men just här känner jag ibland att det blir lite väl upprepat. 

Visst kan man förvånas över att det tycks ta sådan tid att få till stånd något så självklart. Minns från mitt första jobb i början på 70-talet då vi just flyttat till Mariefred. På företagets lager arbetade ett äkta par. De var ungefär jämnåriga, duktiga och arbetsamma och gjorde exakt samma jobb. Eftersom jag utöver exportansvaret också skötte bokföringen (det var ett litet företag med en ekonomisk ägare....) kunde jag inte låta bli att förundras över varför deras löner såg så olika ut. Och frågade rent ut vid en kaffestund. Frun svarade att det var facket som var orsaken till att hon aldrig skulle kunna få samma lön som sin make! Den gången fick min uppfattning om LO och Socialdemokratin en rejäl törn. Det var ju inget annat än ett prakthyckleri man ägnade sig åt. Om man hade den politiska uppfattningen att det skulle råda jämställdhet mellan könen och ”lika lön för lika arbete” etc. är det ju egentligen skamligt att partiet som haft regeringsmakten i Sverige under huvuddelen av tiden efter 1930-talet, inte lyckats genomföra en så central tanke på alla de åren!

Men här handlade det om JAZZ! Och visst kan man ställa sig frågan varför jazzmusiker av det kvinnliga könet inte uppmärksammas eller ”kommer fram” lika starkt som deras manliga kollegor? I grunden är det en obegriplig situation men den manifesterar sig inte bara inom jazzen utan minst lika mycket när det gäller t.ex. lagidrotter. Vilken uppmärksamhet fick t.ex. det svenska damlandslaget i bandy som under sex obrutna år blev världsmästare jämfört med herrarnas final i SM?  Det är ganska talande.

Är det publikens önskan om en gladiator, en domptör, en våghals som gör att intresset för kvinnor som jazzmusiker är lägre? För vi vet ju att de kan. Och det är egentligen bara genom att visa att de kan, som de så småningom kommer att uppnå en mer jämställd situation på alla plan. 

Är det för att kvinnor tenderar till att vara lite tillbakadragna i offentliga sammanhang? Är de för timida på scenen? Jag sa en gång till en av våra allra bästa saxofonister att hon inte skulle smyga och viska till medmusikanterna utan tala högt och inkludera publiken i det interna samtalet. Vi talar under konferensen mycket om att inkludera! Det gäller alltså båda riktningarna.
Barbara, 22, från Esthers Orkester användes som exempel i ett av passen. Barbara sa: ”Vi gör inga solos. Solos tar för stor del av konserter. Vi är en organism”.
Senare kröp det fram att de gärna vill göra solos men kan inte tillräckligt bra!

Det blev mycket tänkvärt sagt under de båda dagarna. Enligt introduktionen skulle det hela handla om ”hur” vi ska gå tillväga. ”Om” och ”varför” tar vi en annan gång!

På Svensk Jazz’ hemsida beskrivs konferensen så här: en konferens fylld av inspiration, erfarenhetsutbyte och praktiska tips för jazzarrangörer som vill arbeta normkritiskt.

Och namnet Europe Jazz Balance: är ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Riksförbundet Svensk Jazz, Norsk Jazzforum, Jazz Danmark, Jazzliitto i Finland och Impra.
EJB vänder sig i första hand till arrangörer och producenter inom jazzområdet och fokus kommer att ligga på normkritiska perspektiv och jämställdhetsfrågor.

Eftersom detta var en konferens för arrangörer så var det väl egentligen sådana som skulle befolkat publiken i mertal. Men vid en enkel koll av deltagarlistan fann jag egentligen att bara runt 22 av de 52 deltagarna kunde hänföras till arrangörsledet. Bara ett tiotal från vad jag karaktäriserar som ”vanliga lokala jazzklubbar”. Övriga deltagare kom från de olika arrangerande förbunden, några större jazzfestivaler, några av de stora jazzplejsen (Fasching, Victoria), som lever långt från den verklighet som de lokala och ideellt drivna jazzklubbarna lever i.

Detta märks också i samtalen. Skönt var det därför att höra att våra nordiska grannar tycks ha större förståelse för denna verklighet.

I Danmark har man anordnat ”JazzCamp for piger” som varit framångsrika. Flickorna har uttalat att det var lättare att koncentrera sig på musiken när det inte var några pojkar med eftersom de annars bara skulle ha retats och jagat runt.
Påminner mig om 50-talet som verkligen var männens värld i jazzen! ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken” resonerade man i Jazz Society!

Konferensen avslutades med en paneldebatt där Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde ställde frågan (ur arrangörsperspektiv) om vi ska tillfredsställa publiken?
Tomas Olsson från Jazz i Malmö svarade att de får större publik med ett avant garde-arrangemang än de får med ett mainstreamband.

En annan berättigad fråga från publiken: Ska vi fördela de pengar vi får 50/50 mellan könen trots att 80% av utövarna (inkl. publiken. MW:s tillägg) är män och bara 20% kvinnor? Svaret frågaren fick var förvånande nog att visst ska man göra det. Alltså kvinnor i jazzen ska kvoteras in! Något som ännu inte ens på allvar diskuteras i andra sammanhang. Det är ju så att även om det inom jazzen råder mansdominans idag så är förhållandet det motsatta inom t.ex. kammarmusiken. Ibland måste man tänka lite längre.

Ibland upplever jag den svenska jämställdhetskampen som lite militant. Som någon sa: kvinnor är ingen minoritet och finns det två kulturgrupper så består de av både kvinnor och män. Konferensen handlade mycket om att tänka utanför och kliva ur boxen. Men: ”genderfokusering har blivit en egen box” som många istället fastnat i. Kanske kan det spela in att av de 12 föreläsarna/paneldebattdeltagarna så var bara tre män! Av de 52 i publiken så var 22 män (varav fyra runt de 65). De 30 kvinnorna var till absolut övervägande delen unga, vilket i och för sig inger hopp om framtiden, men det återspeglar inte den arrangörsverklighet som landets jazzklubbar utanför storstäderna upplever idag.

Förra årets nordiska jazzkonferens i regi av Statens Musikverk ställde frågan ”Har Jazzen ett kön?”. Årets konferens handlade möjligen om att förmå arrangörer att tänka normkritiskt vid bokningar (d.v.s. engagera fler band med kvinnliga medlemmar), möjligen om att man som en följd av normkritiskt tänkande vid bokningar skulle nå en bredare och större publik. Konferenssyftet kändes lite oklart på dessa punkter.

Jag försökte mig på att gissa vad syftet med konferensen egentligen var. Vad de behagliga orden egentligen betydde.

Kom fram till att det främsta syftet var: Hur når vi en bättre könsfördelning inom jazzens värld. 
Som jag ser saken är svaret på den frågan inte arrangörsrelaterat alls. Det handlar om en beteendeförändring som ska till redan från skolåldern. Som Lars Winther från Danmark sa:  ”Det är lättare att få in 13-15-åringar i jazzen än 15-17-åringar”. Arrangörer ska se till att deras publik bjuds god jazz. Inte fundera över om det är kvinnor eller män som serverar den. Skräckexempel refererades i mellansnacket: ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom ni bara är män i orkestern”, ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom jag också förra månaden hade ett band med bara män så måste jag nu ha ett kvinnoband.”

Det sekundära syftet gissade jag var: Hur bygger vi publik genom normkritiskt agerande och tänkande.
Här tror jag att ett embryo finns till verklig framgång. Flera deltagare och föreläsare talade om nya arenor. Svensk Jazz har lanserat Jazzify som ett verktyg för att finna nya mötesplatser mellan musikanter och publik. Tanken är god. Men det borde handla om mer avancerade arrangemang likt Flash Mobs. Att bara flytta jazzklubbens ordinarie åldersstigna publik till en annan lokal är knappast befordrande för syftet.


Nu längtar jag till att nästa års konferens ska handla om jazz!

 
Den avslutande paneldebatten.
 
(En utförlig dokumentation om konferensen kommer att läggas ut på Riksförbundet Svensk Jazz hemsida http://svenskjazz.se )



Har jazzen ett kön? Och vad är autencitet? 10e Nordiska Jazzkonferensen sedd ur en kritisk rookies ögon.

Minsann blev man inte klassificerad som författare!
 
De nordiska jazzarkiven samlas då och då till konferenser kring något eller några intressanta teman. I år var det dags för den 10e Nordiska Jazzkonferensen, denna gång i Stockholm. Närmare bestämt i Musikmuseets vackra konsertsal i gamla Kronobageriet på Sibyllegatan.
 
Konferensen hade två temata: "The gender of jazz" och "Notions on authenticity" och inledningstalade gjorde Statens Musikverks Stina Westerberg som bl.a. klargjorde att detta unga verk med det hopplösa namnet, på inget sätt rör sig med någon representationsbudget ens i närheten av de excesser vi nyligen fått läsa om i andra verk och myndigheter. Här fanns ingen Bindefeld, kaffet kokade man själva och lokalen ingår i själva verket!
 
Stina Westerberg inviger konferensen i Musikmuseet
 

"The gender of jazz"? Har jazzen ett kön?
 
Frågan är egentligen inte relevant ur musikalisk synpunkt, men har i dagens politiserade samhälle givetvis sitt berättigande.
 
Ur musikalisk synpunkt torde det vara helt egalt om den som spelar är man eller kvinna så länge det låter bra i lyssnarens öra.
 
Musik uppstår först i mötet mellan utövare och lyssnare och då är utövarens attityd och personlighet
väsentligare än könet.
 
Men visst kan man fråga sig varför våra media så fullständigt nonchalerar allt vad t.ex. kvinnlig idrottsutövning och kvinnligt musicerande innebär. Givetvis får denna snedbevakning också konsekvenser för hur människor uppfattar i vårt fall, jazzmusikens värld.
 
Givetvis kan man inte bortse från att jazz alltför länge varit männens exklusiva värld. Fanns det någon kvinna med, så var hon på sin höjd "refrängsångerska". Vissa sådana nådde höga popularitetshöjder, men några "jazzmusikanter" blev de aldrig.
 
Så här resonerade man i Jazz Society på 50-talet: ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken”!
 

Det var dock en situation som började förändras just på 50-talet i och med bl.a. Nannie Porres, som berättat att hon kände sig som en del av JazzClub'57,  och inte som ett påhäng, en "refrängsångare".
 
Men visst är det fortfarande en snedfördelning mellan könen på musikestraderna. En fördelning som dock förändras med stormsteg genom de nya kullarna av utbildade jazzmusiker – av båda könen.

I publiken är könsfördelningen betydligt bättre. Andelen kvinnliga lyssnare har länge varit hög och är det fortfarande.

Nästa konferens borde fokusera på ett betydligt allvarligare problem: den katastrofala åldersfördelningen i dagens jazzpublik.
 
Efter en alltför hastig titt på konferensaffischen, frågade jag min bänkgranne sångerskan m.m. Marie Selander, varför man valt att ha en bild på en man när man problematiserar könsfrågan?
Marie svarade avmätt: "Det är Monica Petrini"!
 
Bortgjord!
 
Marie delade i sitt anförande "For whom is it important?",  med sig av många roliga exempel på hur det kan vara. Här ett par:
 
Eric Clapton (efter att ha hört Marie och hennes Nursery Rhymes spela): "Wow! I didn't know that a woman could play lead guitar!"
 
En man är "musiker" medan en kvinna är "kvinnlig musiker"!
 

Konferensdeltagarna bjöds också underhållning med bl.a. den norska sångerskan, textförfattaren och språkprofessorn Annjo Klungervik Greenall som sjöng sina egna översättningar av Billie Holidays sånger.
 

Mario Dunkel gav i sitt föredrag "The conceptualization of race, masculinity and authenticity in early jazz historiography", exempel på hur kvinnor beskrevs i jazzvärlden:
 
Groupies som bar musikers instrument, ytterrockar eller dylikt och som "tog hand om dem" (vad nu det innebar?)
 

Barry Long gav ett tänkvärt citat om vad som är jazz, i sitt anförande "Come Sunday morning. Mahalia Jackson, jazz and signifying spirituality":
 
Om man vill göra sann jazz, kan den inte noteras. Ska Du notera förlorar du den.
 
Annjo Klungervik Greenalls anförande "Billie Holiday, autheticity and translation" var ett av dem som berörde just autencitetsaspekten under konferensen. Hon ställde några högst relevanta frågor:
 
Är det viktigt att analysera Billie Holiday? Ur personlig, kulturell, upphovsrättslig eller stilistisk autencitetssynpunkt?
 
Vad tillför det isåfall upplevelsen av musiken?


Konferensgeneralen, Jazzarkivets Roger Bergner lyssnar uppmärksamt.

Musikforskaren Viveka Hellström som tidigare bl.a. gjort en studie om en av våra främsta jazzsångerskor Nannie Porres berörde en av dessa märkligheter som måhända inte bara finns inom jazzen: Kvalitet, innebär att man inte försöker bli populär! Vad är det för dumheter egentligen? Men resonemanget finns absolut. Många fina musiker vare sig de varit kvinnor eller män som blivit just populära eller som kastat sig in på andra fält än den "rena jazzen" har alltid setts över axeln av "puristerna och finsmakarna". Det räcker med att nämna Alice Babs och Lill Lindfors. Att Monica Zetterlund klarade sig så helskinnad från denna typ av bannlysning är egentligen ett mysterium med tanke på hennes schlagerutflykter, deltagande i folklustspel, Hasse&Tage, utvandrarfilmer m.m. 
 
Viveka hade också en rolig (?) observation i en studie hon gjort: Monica Borrfors var den enda som sjöng om "happy love" medan övriga sångerskor i varierande grad sjöng om olycklig kärlek!
 
Professor Alf Arvidsson speglas i en av det gamla kronobageriets förstängda fönstergluggar.
 
Christa Bruckner-Haring från Österrike berättade att situationen i hennes hemland inte nämnvärt skiljer sig från andra: Majoriteten av de utövande jazzmusikerna är män. Men könsfördelningen förändras. Det kommer fler unga kvinnor på de olika musikutbildningarna men många av dessa nöjer sig med basutbildningen och går inte vidare till högre utbildning. Däremot är det märkbart många kvinnor som återfinns hos boknings- och agenturföretagen.
 
Elina Hytönen, finländsk forskare berättade om ett jazzband med vokalist som framträdde i England där "grabbarna i bandet" hänvisades till en ganska sunkig personalkantin i pauserna medan vokalisten förväntades sitta i baren – inte för att hon som kvinna skulle slippa känslan av omklädningsrum för fotbollsspelare – utan för att hon också där skulle "underhålla" de övriga gästerna – under sin egen arbetspaus!
 
Elina menade att det fortfarande finns förväntningar på kvinnliga musikanter och sångare att de ska "klä upp sig". Personligen finner jag det allt oftare vara så i Sverige att alla musiker på scen – oavsett kön – verkar sätta en ära i att klä ner sig! Är det ett "modernt" sätt att visa respekt för den publik som förvisso inte heller verkar klä upp sig numer, när de "går på lokal"?
 
Jens Lindgren, tidigare chef för jazzavdelningen vid Svenskt Visarkiv
 
UPPDATERAT 7 NOVEMBER: Här hade ett stycke fallit bort när jag skrev in detta. Det Jens Lindgren talade om var något helt annat. Här följer den korrekta texten kursivt:
 
Jazzarkivets förre chef Jens Lindgren talade livfullt om Kustbandets tillkomst och historia. Bandet som startades som ett skolband och utvecklades till en internationellt erkänd orkester med rötterna i New Orleans-musiken. "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde" sa Jesse.
 
Henrik Smith-Sivertsen, forskningsbibliotekarie från Köpenahmn, var en av dem som berörde autencitetsfrågor när han gick igenom hur den gamla frikyrkosången "Over in the glory land" gradvis förvandlades till "Skal det skaeres ud i pap","Lapland Polka" och "Dalagatan 10 Stockholm" (med Lonnie Donegan) och under resan bytte upphovsmän ett antal gånger alltmedan den verklige upphovsmannen levde (till 1951!). Bara i STIMs register finns sex "original" med originaltiteln men med olika upphovsmän alt. "traditionell"!
 
Deltagarna i paneldebatten introduceras av Alf Arvidsson: Mats Gustafsson, Jan Allan, Gunnel Mauritzon, Eva Sjöstrand och en av de båda debattledarna, Roger Bergner

Den avslutande paneldebatten hade rubriken "How to play Lars Gullin?". Deltagande "debattörer" var jazz- och folksångerskan Gunnel Mauritzon, författaren och producenten Eva Sjöstrand, saxofonisten Mats Gustafsson och trumpetaren Jan Allan. Debattledare var Jazzarkivets Roger Bergner och Lars Gullin-sällskapets Lars Longueville. Min dotter kommenterade: "Underligt ämne tycker jag. Hur ska en musik spelas". Lars änka Mailis menade när hon hörde om debattämnet att Lars själv skulle ha svarat:
 
"Spela utifrån ditt eget hjärta, så blir du trodd"!
 

Mats Gustafsson begrundar....
 
Eftersom man lät Mats Gustafsson inleda med en helt underbar och alldeles högst personlig tolkning av ett Gullinstycke utgår jag från att avsikten var att debatten skulle behandla autencitetsfrågor. Så blev det inte alls!
 
Inte minst för att det inte fanns någon "opponent", någon som t.ex. mot bättre vetande hade klämt ur sig att det var förkastligt att behandla Lars Gullins musik som Mats gjorde! Det hade kunnat trigga en debatt. Men givetvis finns ingen sådan opponent som på allvar skulle fällt det påståendet. Men man hade kunnat låta en professionell och humoristisk "moderator" ha "imiterat" en sådan "tyckare" för att åhörarna skulle få något annat ut av debatten än en högaktningsfull redovisning av alla deltagarnas förhållande till en av våra största jazzbegåvningar genom tiderna. Det gav således ingenting utöver Mats spel och Jan Allans berättande av minnen kring Lars. Och vad den debatten hade för samband med konferensens båda temata förblev därmed nog en gåta för de flesta deltagarna.
 

Jan Allan delgav oss personliga minnen av Lars Gullin som Jan arbetade mycket med.
 
Några personliga tankar efter dessa två dagar!
 
Det här var en nordisk konferens med deltagare från åtminstone fyra av de fem nordiska länderna. Inte bara det, där fanns deltagare från Nigeria, Polen, Ukraina, Storbritannien, USA, Tyskland och Österrike. En del av dem stod i talarstolen under konferensen ockå. Det gör att allt hölls på engelska.

Jag må ha levt i en skyddad värld som trott att vi svenskar var urbra i det engelska språket. Men jag måste säga att jag blev besviken. Att "vanliga" dödliga har svårt med främmande språk må vara förlåtet, men att också framstående pedagoger fortfarande har svårt att uttrycka sig på vårt andra hemspråk, det trodde jag inte. Men i ärlighetens namn ska sägas att den dåliga engelskan hördes från de flesta föredragshållarna också från andra länder med några lysande undantag som antingen var infödda engelsktalande eller språkprofessorer. Men jag trodde vi kunde bättre.
 
Flitigt användes t.ex. ordet "paper" om det som anfördes? Är det bara ett slarvigt akademiskt språkbruk som tycks breda ut sig? "Paper" definieras som en skriftlig uppsats eller motsvarande. Ett muntligt anförande av det slag som förekommer vid slika konferenser skulle enligt gängse språkbruk benämnas "speech", "lecture" eller möjligen "address". Anförandet må bygga på ett "paper" som kan rekvireras för intresserade åhörare, men det är inte det som framförs.
 
Om den svenska delen av åhörarna, med i de flesta fall en god skolundervisning i engelska, har svårt att uppfatta vad föredragshållare, som inte till fullo behärskar det engelska språket, säger – vad ska då inte de arma åhörare från länder med sämre engelskundervisning gå miste om?

Yrkesskadad budskapsöverförare.

Jag får väl betrakta mig som i viss mån yrkesskadad, efter att från början ha lärt mig och själv utbildat människor inom en servicegren och sedan ägnat 40 år åt hur man sekundsnabbt påverkar en konsument i en valsituation. Här gäller förmåga att extremt snabbt nå fram med ett tydligt, lättfattligt och övertygande budskap.
 
I mångt och mycket är detta också applicerbart på en föredragssituation. Fångar Du inte åhörarens intresse direkt kan Du lika gärna lägga av. Åhöraren tappar tråden och låter sina tankar fladdra iväg. Samma sak gäller om åhöraren inte uppfattar vad Du säger p.g.a. språkliga problem, vilket tyvärr alltså var fallet flera gånger under konferensen. Forskning är ju helt bortkastad om inte forskaren kan förmedla sina resultat på ett fattligt och begripligt sätt till sina åhörare eller göra det på ett engagerat och vinnande sätt.

Tala - läs inte innantill!
 
Därmed kommer vi in på själva framträdandet. Om Du rör Dig, för ett livfullt resonemang, talar utan alltför mycket stöd av ett manuskript – alltså talar till och med Din publik, ser den i ögonen, gestikulerar eller pekar på bilder, så kan också språksvårigheter överbryggas.
 
Men om Du istället hänger på Dina korslagda armar och läser innantill utan att överhuvudtaget lyfta blicken en enda gång och därigenom möta Din publik, så går det Du säger, vanligtvis rätt ut genom andra örat. Om inte redan sömngruset börjat klia i ögonen.
 
Kanske ska arrangören av nästa konferens – den elfte – tänka igenom detta. Jag har varit med om konferenser där arrangörer erbjudit sina talare snabbkurser i framställningsteknik, där man som inbjuden talare har fått en "att tänka-på-lista" innehållande sådana förhållningstips som:
 
Försök att lära Dig så mycket som möjligt utantill eller i vart fall så att Du bara med hjälp av några stolpar kan genomföra Din framställning.

Klocka Ditt föredrag och undvik att packa in så mycket att det inte blir tid för frågor eller kanske rentav tekniska problem. (Beträffande en av talarna på den här konferensen fick man känslan av att vederbörande gick i mål efter ett maratonlopp när sista bladet vändes och en djup utandning förklarade att slutet på den snabba innantilläsningen var nått! När vederbörande sedan istället besvarade frågor fick ögonen lyster och mötte åhörarna med livlighet och entusiasm. Talet blev obesvärat och engagerat. En helt annan person!)
 
Filma när Du övar på att hålla Ditt föredrag, alternativt låt någon/några vänner sitta och lyssna och ge råd.
 
Fokusera gärna på några åhörare när Du talar. Åhörare vars blick Du då och då söker under föredraget. Kan Du på något sätt i Ditt anförande anknyta till någon/några av dessa åhörare – så mycket bättre.
 
Tänk på att inte låta Ditt anförande vara alltför mycket beroende av tekniska hjälpmedel. Dessa har en tendens att krångla eller inte fungera alls och då måste Du antingen kunna improvisera eller också är Din text i grunden självförklarande och ev. illustrationsmaterial bara understödjande. Då behöver det inte vara katastrof om projektorn/bildkanonen lägger av.
 
Så till konferensens båda temata.
 
Jazzens kön?
 
Är det en viktig fråga? I dagens samhälle tycks den ha blivit det. När EU t.o.m. överväger att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser så anar man att framtidens jazzband mycket väl kan komma att åläggas att ha minst 40% kvinnor för att få framträda. Eller kanske kryper EU ända in i garagen och kräver jämställda band redan på repetitionsstadiet!
 
Om det är den typen av samhälle vi vill ha, vore det väl enklare att kvotera in redan på utbildningsstadiet och börja neka unga flickor som söker till den kommunala musikskolan, sitt favoritinstrument för att det är för många tjejer som sökt detta instrument. Eller, ve och fasa, inga killar söker alls och då får inte undervisning ens ges till de flickor som ändå sökt!
 
Jag tror att dagens unga svenska tjejer har tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna ta sig in också i de mest maskulina miljöer, lagstiftning förutan. Värre är det säkert i andra länder, men också där kommer utvecklingen genom media, skolor och politik att förändras till det bättre även om det kanske tar sin tid.
 
Ju fler kvinnor som tar sig in i tidigare maskulint dominerade yrken och områden, desto snabbare får vi också en förändrad mediabild kring t.ex. den kvinnliga fotbollen eller kvinnor i jazzband och därigenom påskyndas hela nivelleringsprocessen.
 
Ur jazzmusiksynpunkt gäller ju i hög grad en travestering av frågan som Annjo Klungervik Greenall ställde:

Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vilket kön de olika musikanterna har?
 

Så till det här med autencitet.
 
Samma fråga kan ju egentligen ställas om den: Vad tillför det upplevelsen av musiken om vi vet vem som skrivit den eller hur den personen menade att den skulle framföras?
 
Vi lärde oss inte minst i Jens Lindgrens anförande hur litet värde upphovsrätten egentligen har, då inte ens en levande upphovsman till en "världshit" bryr sig eller har förmågan att hävda sin rätt gentemot alla "versioner", "bearbetningar", "arrangemang" och rena plagiat som dyker upp och som faktiskt innebär rena stölderna när dessa registreras med andra upphovsmän än de ursprungliga. Ett annat exempel är Carl Bobergs "O store Gud" som har oräkneliga "upphovsmän" i STIMs register. Och när den sjungs – vem bryr sig då om Boberg?
 
Ett annat exempel som anfördes var Miles Davis version av "Ack Värmeland Du sköna" där några takter lagts till.
 
Visst kan vi som svenskar och med kunskap om "hur den ska låta" fryna på näsan och säga att "det där är minsann inte autentiskt!". Men vad bryr sig en Miles-fan i Sydamerika eller på Mallorca om melodin inte är "autentisk"? Kan man inte njuta av den då?
 
Vad är i grunden "autentisk musik"? Och om det finns sådan – vad spelar som sagt autenciteten för roll när Du upplever musiken?
 
En sista reflektion med anknytning till konferensen. Ibland är det inte utan att man undrar om forskningsmedel går till "rätt" saker.
 
Jag vet inte jag om jag tycker att det är vetenskapligt värdefullt för mänskligheten att tid och kapacitet ägnas åt att ta reda på vad jurymedlemmer egentligen innerst inne tänker när de väljer ut studenter till en utbildningslinje eller hur de nordiska universiteten formulerar säljtexter för ett program? För det mänskligheten framåt? Får fler jazzmusiker jobb? Blir jazzpubliken större? Njuter vi mer av musiken?
 
Jens Lindgren får avsluta denna min personliga drapa med en beskrivning av hur han och hans jazzpolare var: "Vi var mer intresserade av att spela och ha kul än av att analysera vad vi gjorde!"
 
 

De musikaliska blomster som Mats Gustafsson genom sitt spel och sin plastik bjöd oss blev defintivt en av konferensens höjdpunkter.
 
 
 
 

RSS 2.0