Harry Karlsson - den naive realisten.

image238

"Vått plåttak", Originallitografi av Harry Karlsson baserad på en blyertsteckning av taket på en av längorna i Snickargården. Litografin trycktes av Konstlitografen Åke Lindström som köpte Snickargården efter Harry.


"Du tycker ju allt är 'fint'", säger Harry när vi sitter och bläddrar igenom några av de kuvert med bilder som blivit resultatet av hans eget första urval inför 70-årsjubileumsboken.

Jag replikerar att för det första gillar jag ju faktiskt det mesta han gör. För det andra har ju alla dessa bilder redan passerat hans eget argusöga och befunnits tillhöra dem han själv ansåg som tillräckligt bra. För det tredje stämmer det inte riktigt eftersom jag då och då bläddrar förbi vissa som inte direkt "fastnar" medan jag stannar upp inför många som är verkligt "fina".

Men hans påstående hängde kvar i huvudet och jag kände att den krävde någon slags analys av mina känslor inför Harrys bilder. Vad är det jag upplever som bra och mindre bra? Vad är det som tilltalar mig och vad känns ointressant?

Jag kände att att jag direkt ville "sortera bort" bilder från den svenska fjällvärlden. Inte för att de är dåliga bilder i sig utan för att jag upplever motivfältet som ointressant och händelsefattigt vilket ofta återspeglas i bilderna som stannar vid vackra former. Vilken professionell tecknare som helst (och Harry är en sådan) skulle kunnat ha gjort dessa bilder.


Det har möjligen att göra med att många tecknares alster gärna blir "enbart vackra bilder" när de rör sig utanför sin "ordinarie" motivkrets och sin "dagliga berättarstil". Det finns ett antal teckningar som Harry gjort från miljöer utanför Mariefred med omnejd som jag älskar. Mera dock för att de väl illustrerar egna minnen än för att det är just Harry Karlsson som gjort dem. De kunde i princip lika väl varit gjorda av Björn Berg, Hasse Eriksson eller Birger Lundqvist.

Detta är måhända den gode tecknarens dilemma - att illustrera eller att rita bilder.Harry är en utomordentlig illustratör och anlitas också ofta som sådan.
Men en illustration blir sällan ett konstverk och lämnar den icke initierade betraktaren relativt likgiltig.

Men när Harry tecknar i sin dagbok, när han berättar i bild om sina föräldrar, sin familj, om livet i Snickargården och småstaden Mariefred - när han med snabba "enkla" penndrag tecknar bilder av naturen runt knuten - då visar han sitt verkliga och omisskännliga mästerskap. Här finns den nära känslan, det fräscha uttrycket, den stringenta linjen, den stilla humorn, stramheten, förenklingen. Allt det som gör dem till en "Harrybild". Inför en sådan kan ingen vara likgiltig!

Men Harry Karlsson är också en utomordentlig akvarell- och oljemålare. Hans bilder från Österlen, Gotland och Kreta är vackra, motiven utsökta och kompositionerna suveräna. Harry visar sitt mästerskap också här. Men av naturliga skäl saknar man kanske även här den där känslan inför motivet och dess avbildande som Harry visar när han är på hemmaplan. Det blir lite som Harry själv sagt en gång: "som alla andra målar". Bilderna berör mig inte på samma sätt som när han är på "hemmaplan".

"Hemma" vågar han bryta loss från perfektionen och från det abstrakt vackra. Istället blir han den generöse, glade berättaren. Han skriver helt enkelt sina memoarer med penseln, och han gör det ibland från de mest märkliga vinklar.

Ett av hans absoluta mästerstycken härvidlag är då han - förmodligen sittande på en drömd fiskmåsrygg, hovrande en bra bit över Gripsholmsvikens vatten utanför Kölnholmen - avbildar sitt älskade Mariefred. Han placerar friskt - och med ett s.k. naivt grepp - om bland stadens sevärdheter och laborerar med tidsbegreppen för att få med allihop och få dem att bilda en balanserad och harmonisk komposition. Han skildrar livet på järnvägsstationen, arbetet med sjösättning vid gamla kranen, turisterna på väg från "Maja", vattenskidåkaren, den gamla Mälarskutan, trängseln runt båtmacken på sin pontonbrygga vid Kölnholmen. Harry kan berätta om varenda person (utom möjligen turisterna) och om situationen de befinner sig i när han fångar dem och bakgrunden till den!
En annan "Harry-grej" med just denna tavla är att den från början komponerades för ett annat och mindre format. Men så hade han en härlig och perfekt ram som inte gick att skära ner till det formatet, så det fick bli lite mer vatten i nederkant!

Bilden och alla dess element är prov på ett måleri som med en i mitt tycke missvisande term brukar kallas "naivt". För mig ligger begreppet "surrealistiskt" betydligt närmare när jag tänker på Harrys "hemmamåleri", även om vi i dagligt tal då kanske tänker mera på målare som Max Ernst, Salvador Dali, René Magritte och Halmstadsgruppen.
Men i Harrys måleri finns ofta just det "öververkliga", den drömda inre världen återgiven med den yttres attribut.

Andra "höjdare" bland Harrys oljor är några av dem han skapade för "sitt eget" gästgiveri "Harrys" (nuv. Strandrestaurangen), som "Kyrktuppen" i vintervariant samt "Dansen på Midsommarängen" som på ett oslagbart sätt sublimerar känslorna kring vår svenska sommar. Också oljor från Snickargården som "Sotsupen" m.fl.


Avslutningsvis vill jag också beröra en för de flesta helt okänd del av Harrys konstnärliga produktion - hans skulpturer. De blev tyvärr aldrig så många. Också här är det fråga om ett mästerskap i det lilla formatet. Små figurer - till ytterlighet förenklade - växte fram i träsvarven i snickarboden. De sattes med Harrys stillsamma men ack så pregnanta humor, samman till grupper, ofta illustrerande någon dikt av Nils Ferlin. En modern "döderhultare" i sanning!

Harry skulle verkligen göra skäl för att bli kallad - Harry Karlsson - "Mariefredaren".

För Dina bilder är verkligen fina Harry!

Sagornas uttolkare, diktarsjälar

image200

Denna lilla kärleksdikt i original av Grönköpings store poet Alfrd Vstld fann jag bland Pappas papper. Troligtvis är den skriven av hans gode vän Gylfe Burdin som under många år var skaldens alter ego. Farbror Gylfe var till vardags ägare och chef för varuhuset Carl-Axel Pettersson i hörnan Kungsgatan-Drottninggatan. Sedan länge försvunnet.

image201
Här är jag tillsammans med fr.v. Fru Elsa Burdin, Anders Åberg (idag konstnär i Nordingrå), Anders pappa målaren Pelle Åberg, Elisabeth "Pip" Burdin, Fru Åberg, Gylfe Burdin, Astrid Burdin. Tillfället var den årliga premiärföreställningen på Cirkus Schumann på Cirkus Djurgården.

Kvällstid förvandlades Gylfe ibland till Magikern Gylfino Burdini, medlem av Svensk Magisk Cirkel. Trots en tidig polioskada som gjorde hans ena hand mer eller mindre obrukbar, kunde han manipulera en kortlek som få andra.
En man med många strängar på sin lyra. Uppskattad broder av den lekfulla Pimpinellaorden tillsammans med Pappa och bland andra konstnären Pelle Åberg, silversmeden Wiven Nilsson och den gemensamme vännen Fil. Dr Åke Ohlmarks.


image194 Åke Ohlmarks, Fil.Dr. Hobbit Emeritus

Jag slås återigen av det märkliga i att de svenska uttolkarna av två av vår tids stora barn- och ungdomsförfattare (A.A. Milne med Nalle Puh och J.R.R. Tolkien med Sagan om Ringen), nämligen Brita af Geijerstam och Åke Ohlmarks båda hörde till mina föräldrars närmaste umgängesvänner utan att det lämnade ett uns spår i någon av oss fyra syskon.

Jag vet inte om det kan ha berott på att de aldrig tyckte att dessa översättningar var något annat än ett "brödfödejobb" och därför aldrig berörde dem eller lät oss barn få del av den fantasivärld dessa böcker ändå representerade.

Pappa hade hyllmeter med dedicerade böcker från Åke, men de var alla "lärda" böcker om Eddan och fornnordisk historia och mytologi och liknande. Inte en enda liten Bilbo! Själv har jag dedicerade diktböcker från Brita men inte en enda Nalle Puh.

För mig gällde Nalle Lufs och Ivanhoe medan Nalle Puh och Frodo Bagger var helt okända storheter.

En annan ofrånkomlig storhet när det gäller upplevelser för barn och ungdom i vår tid är givetvis Walt Disney och hans Kalle Anka. Denna bissara anka var desto mer välbekant och också hans svenska uttolkare fanns i vår familj. Jag tänker då på regissören och författaren Martin Söderhjelm som var gift med min kusin Birre och umgicks flitigt i vårt hem. Läs mer om honom i särskilt inlägg (Klicka på namnet ovan).

image180

Åke och Pappa var inte bara privata umgängesvänner, Åke var också Pappas klient och de var båda s.k. "Pimpinellabröder", d.v.s. ledamöter av den illustra Pimpinellaorden som hade sina ordenssammankomster under visst stoj och glam i Svartbrödraklostrets källare med efterförljande munterheter på Den Gyldene Freden. I ordenssammanhang hade den gode Åke gett Pappa det i sammanhanget något tveksamma tillnamnet "Ormstunga". Kanske hade Pappa stuckit till Åke något dåligt råd i samband med hans skilsmässa.....

image181

Till såväl Mammas och Pappas som Åkes och Gylfes umgängesvänner hörde alltså också Brita af Geierstam.

Jag fick häromdagen en förfrågan från DN om de fick använda en nekrolog jag skrev för fyra år sedan över Danspedagogen och författaren Brita af Geijerstam, i en antologi över "Levande och döda på 2000-talet".

Det föranledde mig att läsa om nekrologen och jag fann att den faktiskt beskrev mina känslor för "tant" Brita alldeles väldigt bra. Jag återger den här nedan.

image195

Danspedagogen, författarinnan, Nalle Puhöversättarinnan m.m. Brita af Geijerstam har avlidiit i en ålder av 101 år.

"Visst är det livgivande att skriva", skrev Brita till mig när hon var 97 och just hade publicerat sin första diktsamling. Men hon hade ju skrivit i hela sitt liv och det hade redan skänkt henne en aktningsvärd ålder. En ålder som inte syntes, inte märktes. Åh jovisst hade hon rynkor. Hennes ansikte kunde vara ett riktigt russin, men ögonen, munnen, håret, skrattet! Inget fanns hos henne som fick en att tänka på ålder.

image196

Brita - eller som jag kanske ändå innerst inne respektfullt tänker - "tant" Brita, kom in i mitt liv när jag just passerat sagoåldern och dessutom var mer en Nalle Lufs-fan än Nalle Puhs-dito. Det känns märkligt att där i min barndom och ungdom fanns såväl Nalle Puh som Frodo Bagger så nära omkring mig utan att jag förstod det märkvärdiga. Såväl Milnes översättare Brita af Geijerstam som Tolkiens översättare Åke Ohlmarks hörde till mina föräldrars nära vänner och båda ägde geniets låga. Åkes bullrande och självmedvetet, Britas mer ömsint varm.

Brita blev min ungdoms Primadonna Assoluta, min Marlene Dietrich. Tjusig, tjusande, elegant, vacker, spirituell och - professionell. I hög hatt förgyllde hon mina enkla revyer som sattes upp för att roa på sport- och jullov. Alltid villig att hjälpa. Som den danskonstnär hon var, visste hon att röra sig och föra sig. Vad kunde en yngling bli annat än bedårad.

image198

Brita kunde behålla denna tjuskraft livet ut. Trots svåra stunder i livet. Stunder som skulle fått vem som helst att tappa livslusten. Men Brita kallade sig en "nu-människa", och grävde inte ner sig i det förgångna utan såg framåt med förtröstan. Hennes liv som danspedagog har säkert hjälpt henne att hålla den fysiska formen, men nyfikenheten och livsglädjen har sett till att också sinnet förblivit klart.

"Jag är en smula gaggig. Är Du?" frågade henne väninnan Astrid Lindgren en gång, men det kunde ju inte gärna Brita säga att hon var. "Nehej, men när Du också är gaggig flyttar vi ihop! Tänk va roligt vi ska ha!" svarade Astrid.

Nu är Brita också borta. Men jag förnimmer hennes goda kisande blick och leende och vill hålla kvar känslan nära hjärtat - alltid.

"Så stilla det blir
när man lyssnar
på träden

När fåglarna tystnar
i solnedgång

Så stilla det blir
när man lyss
till sitt
hjärta

Och gläds åt allt det
som var
en gång"

(ur "Nära, Nya dikter" Brita af Geijerstam 2002 )









Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Yoko Ono - The Dragon Lady?


image148
"Cleaning piece" Bronsobjekt. Original, Yoko Ono



Mitt samarbete med Yoko Ono började mycket slumpartat. Jag var på besök hos min dotter Filippa som då bodde i Paris och vi bestämde oss för att gå på FIAC-mässan för att hälsa på gamle vännen Jan-Eric Löwenadler som ställde ut. Jan-Eric var mycket god vän både till mig och mina systrar. Efter att ha byggt upp den första framgångsrika ferieskolan baserad på utlandsstudier i Österrike och Frankrike hade han sålt den till den idag inte helt okände Bertil Huldt som utvecklat idén till den världsomspännande utbildningskoncernen EF. Jan-Eric övergick istället till att ägna sig åt konsthandel på internationell nivå.

Det började med att Picasso och Jan-Eric delade skräddare på Rivieran. Denne fick tydligen allt som oftast betalt av Picasso i form av teckningar etc. vilka han krängde vidare till Jan-Eric.

Det blev ett brinnande intresse för Jan-Eric, som snart etablerat personliga kontakter inte bara med Picasso och Joan Miro som också fanns på Rivieran, utan framförallt också med alla de nya unga förmågorna som han kom att introducera för världen. Konstnärer som Arman, Cesar, Vasarely, Yves Klein och Fontana (han med snitten...).

image149image180
Jan-Eric Löwenadler m. kund på FIAC / Sam Havadtoy, Sean Lennon och Yoko Ono på FIAC 1989

Ett samarbete med Jeanette Bonnier betydde galleri BonLow i New York under ett antal år. Något som i sin tur lett till den nya Bonnierska konsthallen i Stockholm.

Alltnog, dottern och jag vandrar gångarna fram på FIAC-mässan och plötsligt hejdas jag av en bronsplatta i en av montrarna. På bronsplattan ligger tre bronsskedar men bredvid dem finns en fördjupning efter en fjärde... Titeln på verket: "Four spoons"!

image174

En så sublimt typisk 60-talsgrej. Ett konstnärligt trompe l'oeil i annorlunda form. Ett skämt! Ett infall! Så typiskt. Och ändå så otypiskt. Brons var knappast 60-talets konstnärsmaterial. Någon har snott den fjärde skeden....!

Jag var tvungen att lyfta blicken och fann andra lika uppfriskande retsamheter i samma stil. Det märkligt 60-talsaktiga, tillfälliga, flyktiga - för evigt förvandlat i ett av de beständigaste materialen. "The Bronze Age" stod det på väggen och "Yoko Ono".

Det var min första kontakt med konstnären Yoko Ono. Visst hade jag hört talas om hennes "utsvävningar" och olika happenings på den tiden det begav sig. Eftersom bror Lasse under Pontus Hulténs beskydd och uppmuntran hörde till dem som introducerade den musikaliska happeningen i Sverige i form av märkliga konserter på Moderna Museet under Emanon-perioden, så hade jag givetvis uppsnappat ett och annat som också internationella konstnärer höll på med i s.k. performance-form. Yoko Onos deltagande i Fluxus-gruppen med bl.a. John Cage och Merce Cunningham hade inte gått spårlöst förbi. Långt innan Christo börjat slå in saker i tyg gjorde Yoko det med en staty på Trafalgar Square. Men i motsats till Christo fastnade inte Yoko i inslagandets konst utan utvecklades vidare.

Tiden med John Lennon innebar förvisso samma elände som drabbade de flesta kvinnor som gifter sig med framgångsrika män - de får ge upp sin egen karriär. Yoko har dock strävat på för att inte komma bort från sitt eget ursprung.

image175
Apple
1988 (form: originaläpple 1966) Bronsobjekt. Yoko Ono

Men framförallt delade jag väl den vanliga uppfattningen om Yoko Ono som The Dragon Lady - som splittrat favoritguppen Beatles. Upplevelsen av hennes 60-talsobjekt i bronsgjuten form var dock så stark att jag var tvungen att ta kontakt med galleriet. På den tiden drev jag Lilla Galleriet i Mariefred som en bisyssla, mestadels över somrarna. Men jag hade också deltagit vid Stockholm Art Fair med bl.a. en god vän och målare från Provence, Mario Roffler, så mitt galleristintresse triggades.

Efter några dagar fick jag hemma i Mariefred ett fax som bad mig ringa Mr Sam Havadtoy på ett Geneve-nummer, vilket jag gjorde. När jag presenterat mig för kvinnan som svarade möttes jag av ett "Oh, Hi Mats! This is Yoko. How nice of you to call. I'm happy you liked my things. I'll give you Sam, because he knows all the details. See you!"

Något omtumlad av att ha talat med legenden pratade jag sedan en stund med Sam Havadtoy som jag då inte visste vem det var. Sedermera fick jag klart för mig att Sam - som är en mycket verserad och angenäm herre - var antikhandlare i New York och sedan många år John Lennons "ersättare" som mannen vid Yokos sida. Det förblev han tills för bara några år sedan.

Efter diverse samtal och korrespondens blev det beslutat att Lilla Galleriet skulle ordna en utställnng med merparten av objekt ur serien The Bronze Age. Jag satte igång med förberedelserna. Min tanke var att ha en pressmottagning på det då nyöppnade Gripsholms Värdshus i samband med att Stockholm Art Fair öppnade. Att sedan finnas med på mässan för att därefter flytta utställningen till galleriet i Mariefred. Yoko hade lovat att komma till Konstmässan och mottagningen. På något sätt läckte nyheten ut från Värdshuset till lokaltidningen som hade en liten blänkare om att "Yoko Ono ställer ut på Mariefredsgalleri".

image176
Hole piece 1971 Yoko Ono

Jag hade nog aldrig föreställt mig den oerhörda effekt denna lilla blänkare hade. Yoko Ono tycktes oerhört mycket hetare än jag kunnat ana. Inom loppet av ett par dagar hade praktiskt taget samtliga dags- och veckotidningar i Sverige haft en blänkare eller större artikel om att Yoko skulle ställa ut i Sverige - och i lilla Mariefred av alla platser. Jag fick möjlighet att se alla dessa klipp på Konstmässan som omgående vid min anmälan började bevakningen av pressens uppmärksamhet runt  mässan och Yoko. Urklippen fyller en späckad A4-pärm.

Snart ringde Jacob Dahlin (Jacobs Stege, Caramba m.fl.) och ville göra en intervju med Yoko. Syrrornas goda vän Marianne "Flackan" Flach (Bindefelt före Bindefelt - och bättre) ringde och sa att kommer Yoko hit "måste Du ju se till att hon åker ståndsmässigt. Jag har en god vän som säkert ställer upp och som har en Rolls Royce".

Yokos tidschema runt tiden för mässan var pressat. Jacob Dahlins intervju fick göras i London några veckor tidigare och det skulle inte hinnas med någon presskonferens i Mariefred. Det fick ordnas i samband med mässan i Stockholm.

image177
Untitled 1988 Bronze Yoko Ono

Yoko, Sam Havadtoy, sonen Sean Lennon och dennes gode vän Max anlände till Stockholm i vårkylan 1990. Arlandas VIP-lounge var under reparation så jag hade fått arrangera att Yoko med sällskap lotsades från London-planet direkt ut genom en sidoentré där jag väntade med sonen Pontus (som tänkt bärhjälp för bagage) och två bilar varav den ena var den trevlige Claes Lindholms (har jag för mig att han hette. Såg helt osannolik ut som Rollsägare med sitt långa hippiehår) vackra Rolls. Claes ställde upp alldeles gratis (hm, nåja jag fyllde hans jättelika bensintank. Hade ingen aning om att så stora tankar fanns när jag obetänksamt erbjöd mig att åtminstone få tanka upp hans bil som tack). Han ställde upp under det två dagar långa besöket och såg till att sällskapet kom dit de skulle (inkl. ett besök vid Olof Palmes grav på Yokos önskemål.).

Sean hade med sig en gitarr som jag bar till bilen (det visade sig vara pappa Johns) och jag fick senare hålla i den och "plinka" på strängarna.

image151
Sam Havadtoy, Sean Lennon, Seans vän Max, Pontus Werner (10 dagar yngre än Sean) och min dotter Johannas dåvarande boyfriend Jocke Månsson.

Under färden in åkte Yoko, Sam och Max med mig medan Pontus och Sean åkte med Claes i Rollsen. Vi samtalade om ditt och datt. Men vi kom in på vad föräldrar arbetar med av någon anledning och jag frågade då Max vad hans pappa gjorde. "Han jobbar på Warner Brothers". Jaha, "Vad gör han där då?". "Well, han håller på med siffror and stuff". I min enfald tänkte jag att han väl var någon slags kamrer på detta jätteföretag då Yoko böjde sig fram och viskade i mitt öra "He owns it". Ridå!

Vi ankomsten till hotell Stockholm Plaza, där jag trodde mig ha förberett allt genom gode vännen Mauritz Gindin som var kopplad till Bicky Chakrabortis hotellkedja som äger Plaza, fanns givetvis ingen parkeringsmöjlighet framför hotellet. Vi körde helt sonika upp på trottoaren för att undvika att stoppa trafiken. Klockan var över elva på kvällen så antalet gångtrafikanter kunde räknas på ena handens fingrar. Vi började lasta ur bagaget då en polis materialiserar sig framför oss med myndig min. (Var finns de när man behöver dem?) "Och vad pågår här om jag får fråga? Det här är ingen parkeringsplats!". Jag försökte urskulda oss med att vi var tvungna att lasta ur passagerare och bagage och inte ville störa biltrafiken och så lite viskande - "Det är Yoko Ono med sällskap jag har med mig". "Jaha - och är hon oförmögen att gå kanske?" svarade den omutlige polisen, som dock lät sig nöja med att vi raskt skulle lasta ur och vara borta.

image181 image184
Max, Johanna, Pontus och Sean på konstnärsklubben Nordens Ljus. /    Mats, Sam och Yoko
Den krulliga nacken tillhör vår osannolike chaufför

Väl inne på hotellet visar det sig att dagskiftets personal - som var väl informerad - hunnit "gå av" och ersatts av en stackars nattportier som ingen hade informerat. Han hittade ingen bokning och stod där och vimsade. Till slut fick Yoko, Sam och pojkarna i alla fall sina nycklar och försvann uppåt medan jag försökte arrangera en nattmacka från det stängda köket (flyget hade varit starkt försenat).

Plötsligt tumlar Yoko och Sam ut ur hissen förtjust fnissande. Det visade sig att de naturligtvis fått nyckel till fel svit och vandrat rakt in i en mycket amorös situation. De tog det från den humoristiska sidan och backade snabbt ut igen. Jag har alltid undrat om det stackars störda paret någonsin uppfattade vem det var som störde i herdestunden.......

Till slut fick de iallafall rätt rum och vi möttes så småningom i den nattstängda baren där jag lyckats åstadkomma en god Croque Monsieur och en öl till oss alla.

Yoko förhörde sig om våra övriga barn och vi pratade om utställningen och om London-utställningen och intervjun. Överlag gav hon ett alldeles "normalt" intryck. Vänlig, intresserad, humoristisk och långt från någon "Dragon Lady". Men helt klart en mycket kompetent affärskvinna.
Vi kom väl överens. Morgonen efter hämtades de till mässan där jag förberett en presskonferens in mässans stora hörsal som var fylld nästan till sista plats.
image185 image186
Mats och Pontus välkomnar Yoko till Konstmässan. Mats hjälper Yoko med den bärbara micken
image187 image188
Yoko och Mats vid presskonferensen / Yoko, Sean och Mats på väg till montern. Framför oss gick
ett 20-tal fotografer baklänges.......

Utställningen gick mycket bra. Innan dagen var slut hade jag sålt ett tiotal objekt. Varje objekt var gjutet i nio signerade och numrerade exemplar vilket på konstspråk konstituerar ett "orginalobjekt". Av de berömda glasögonen och något objekt till, sålde jag två exemplar. Det bitna äpplet "uppträdde" i ytterligare ett Jacob Dahlin-program tillsammans med Sun Axelsson och Lars Forsell.

En glad mottagning för familj, vänner och köpare blev det också
image189 image190
Yoko, Mats och Mats syster Karin Ellhammar /   Mamma Ann-Mari och Yoko

image191 image192
Yoko och Sean med Mats barn Pontus och Johanna i bakgrunden. / Omslaget till galleriets Yoko-skrift.

Den framgångsrika utställningen fortsatte sedan till Lilla Galleriet i Mariefred där ytterligare något objekt såldes. Det hela ledde till att jag av Yoko fick erbjudande att arrangera en utställning med John Lennons konst. Yoko hade dels en hel del blyerts- och tuschoriginal. Dels hade hon låtit litografera ett antal teckningar plus föra över till festliga neonobjekt. Jag insåg att detta var lite "för stort" för lilla Mariefred under lågsäsong, så jag träffade en uppgörelse med en god vän som dels drev ett konstgalleri på Karlavägen i Stockholm och dels ett i Göteborg.

John Lennon-utställningen blev även den en stor framgång såväl i Stockholm som Göteborg och ledde till en ny satsning från Yokos sida som blivit till löpande världsturnéer med Lennons konstverk. Senaste gången var på det av vännen Lasse Gullstedt byggda Hilton-hotellet för ca. 6 år sedan.

image177

image178

Mord och andra illdåd

image126


När jag tittar tillbaka på de senaste rubrikerna på mina inlägg, är det inte utan att jag blir smått fundersam: "Att döda ett barn" och "Midvinterblot". Snart följer "Mordet på ett livsverk" och nu "Mord och andra illdåd"!

Denna gång har rubriken dock full täckning i texten för det ska handla om kriminalförfattare.

Deckare kom tidigt in i mitt litterära medvetande. Först genom Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist, Åke Holmbergs Ture Sventon, Sivar Ahlruds Tvillingdetektiver och Enid Blytons Mysterieböcker (senare även några Fem-böcker). Sedan satte pappa och storebror sina tonårsdyrgripar i händerna på mig (idag finns de på deckarbibliotektet i Eskilstuna): David Humes serie om detektiven Mick Cardby. Skriven för de de tidiga tonårsläsarna. Medryckande, välskrivna med bra komplotter, spänning och oväntade upplösningar.

Så småningom kom jag ikapp pappa och brorsan (familjens damer var nog aldrig så trakterade av deckargenren) och grävde med dem i den boklåda som före varje jul kom hem från NKs bokhandel.

Böckerna i lådan fördelades delvis i form av julklappar men mycket lades fram för allmänt bruk. Där fanns förutom all aktuell svensk och utländsk skönlitteratur, också alltid de nya Stieg Trenter, Maria Lang, HK Rönnblom, Vic Suneson och Fale Burman (även de utländska Carr, Rice, McInnes, Sayers och Christie) som blev min julläsning. Gärna framför brasan och med en obligatorisk enkilos marsipanlimpa från NK (sedan länge av kostnads- och avståndsskäl utbytt mot egentillverkad av motsvarande - för att inte säga förbättrad! - kvalitet!) och en ClubSoda (numer Loka)!

Jag har svårt att tänka mig en mer ombonad, varm, trygg och rofylld upplevelse. Att nersjunken i en mjuk fåtölj, med eldens värme och gommens njutning, få försvinna in i fiktionens värld. Att samtidigt som man förs framåt av handlingen få bry sin hjärna med att försöka lösa gåtan.

När hustrun och jag 1970 flyttade till Mariefred kom jag snart att (likt de flesta nyinflyttade bildstormare) initiera en debatt om bilfritt torg. En av dem som gick i svaromål var den fine Tage Giron. En god deckarförfattare med sommarviste utanför Mariefred. Egentligen var han skeppsmäklare. Drev framgångsrikt ett gammalt familjeföretag på Skeppsbron i Stockholm. På fritiden fattade han sin pipa och försjönk i "blodfattiga" deckargåtor. Tages intresse låg mer på det personpsykologiska planet snarare än blod och mord.
image128

Vi kom dock snart på vänskaplig fot och plötsligt förekom jag t.o.m. i en av hans böcker:


image130

Senare flyttade också Ulla Trenter med familj till Mariefred. Ullas förste man, Stieg Trenter var ju en "gudom" i sammanhanget. Fortfarande oöverträffad i miljöbeskrivning. Ulla och hennes nye man Johan Palm blev snart våra goda vänner.

image131
image132
image133

Strax efter skaffade sig Leif och Rita Silbersky sommarställe utanför Mariefred. Jag kände dem väl ända sedan Leif började sin första notarietjänst hos min dåvarande svåger Henning Sjöström på 60-talet. Leif hade börjat skriva deckare ihop med Olov Svedelid och snart hade Leif lockat Elli och Olov att också skaffa sig ett weekendställe utanför Mariefred.

image134
image135

image138

image136

Nu började staden bli riktigt "mordisk". Vår alerta bokhandlerska Britt Schölin insåg snart möjligheterna och de årliga deckaraftnarna blev höjdpunkter. Till att börja med lyckades Britt utverka tillstånd att hålla till i Kronköket på Gripsholm där det serverades ärtsoppa och mord! Den närboende författarskaran utökade efter hand med andra tillresande. Tage, Ulla och Olov var ju alla medlemmar i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm och tog med sig kompisarna Ulf Durling, Carlösten Nordmark, Jan-Olof Ekholm, Kjell Genberg m.fl. till gastkramande kvällar i stearinljusens sken under de gamla valven. Kvällarna avslutades alltid med en mindre skara hemma hos Britt. Inte bara skräck utan tvärtom - med lust och skratt fylldes dessa kvällar som för alltid bildar en kedja av glada minnen. Inte för inte är Britts innertak perforerat av kvarsittande champagnekorkar!



Så småningom växte aftnarna i popularitet och Britt tvangs att flytta evenemangen till det större, men i sammanhanget förödande trista, församlingshemmet. Evenemanget miste sin intimitet och känsla och dog till slut bort. Kanske berodde det också på Britts tilltagande ålder. Hon var ju "kommen till åren" redan när hon övertog bokhandeln på 70-talet.

Men deckare har fortsatt att vid sidan av biografier och memoarer vara min favoritlektyr. Det blev naturligtvis inte sämre av att bror Lasse flyttade samman med sin barndomskärlek Maj Sjöwall då Pelle Wahlöf dött.

image147

Dock har jag svårt att ta till mig den moderna hjältetypen: den trötte medelålders kommissarien eller för all del kvinnliga journalisten, med problem i äktenskapet resulterande i skilsmässa och delad vårdnad. Som har svårt att hämta barn på dagis och hinna köpa mat till hemmet. Som stilla super till och skaffar sig fler problem. Blir enstöring och dekar ner sig. "Ska'ru ha en stänkare?"

Nej, jag måste erkänna att jag inte är intresserad av polisens hem- och familjeförhållanden. Deras barn må ha hur många vattkoppor som helst! Jag vill veta varför mordet begicks! Och ha en chans att själv lista ut av vem.

Det ska vara som ett stort korsord.

Jan Mårtensson är med andra ord en klar favorit. Hans stillsamme evigt medelålders, lätt lönnfete antikhandlare med föga lönsam butik i Gamla Stan och närliggande vindsvåning med takterass på vilken snustorra Dry Martinis intas med spinnande siameskatt lojt betraktande tillvaron från det höga barockskåpets krön - det är vad den djupa fåtöljen med intillsprakande brasa och näraliggande marsipanlimpa kräver!

image144

In Vino Veritas

image64

Mitt första möte med Carl Jan Granqvist var rätt festligt. Vi hade tidigt läst om Carl Jan och hans Gästgifvaregård i Grythyttan. Om hur han räddat det gamla värdshuset från ett öde "värre än döden" - rivning för att bereda plats för Konsum. Om hur han efter renovering fyllt stället med antikviteter och inrett allt med en högst egen och personlig stil. Stort stöd hade han av ortens starke man, Artur Lindqvist (1897-1983) som också var den som först reagerade mot den tänkta rivningen och tog kontakt med Carl Jan. Artur var en intressant person i sig. Han var den som skapade de klassiska Grythyttemöblerna på 30-talet och byggde upp Grythyttans Möbelfabrik som fortfarande drivs av hans söner. Han var en ivrig hembygdsforskare på äldre dar och höll inspirerande föredrag för Gästgifveriets gäster. Han hade sitt eget bord i en av matsalarna och åt sin middag där mest varje dag.

image65
Artur Lindqvist (med hörapparat) och Carl Jan i samspråk.


Artur och Carl Jan grep in i en tid då Scandic-hotellen rullade ut sin likriktningsmatta över Sverige på 70-talet. Vi blev givetvis nyfikna och började med att skicka dit Svärföräldrarna för en första koll. Den utföll till belåtenhet och det blev dags för vårt eget besök.

Vi installerade oss i det trivsamma hörnrummet mot torget. Allt var tip-top utom en enda sak! Så när vi på väg ner till middagen, för första gången stötte ihop med denne förnyare av svensk gästgifvartradition, en påtaglig yngling i sina bästa år och han välkomnade oss och frågade om allt var till belåtenhet kunde jag inte låta bli: "Allt är toppen men jag är förvånad över det usla toalettpapperet!" Carl Jan replikerade omgående: "Jaså, är Du ömstjärtad!"

Att jag slog ner på just det hårda och ogästvänliga toalettpapperet, hade sin bakgrund i ett projekt som en gymnasie- och studentkamrat och jag bedrivit och som innebar kartläggande av Stockholms Hotell- och restaurangtoaletters utformning och användarvänlighet med speciell inriktning på var toalettpappershållaren var placerad. Vi hade funnit att i de flesta fall verkar inredningsarkitekter ha tagit sig en powernap just när dessa skulle placeras eller funnit ämnet så trivialt att de överlåtit uppskruvande och placering åt byggkillarna. Hur som helst måste man många gånger ha akrobatiska talanger eller riskera att falla av toalettstolen för att komma åt pappershållarna.

Carl Jans avväpnande och glada replik fick oss på fall och vi blev omgående goda vänner. Under ett tiotal år kom vi att fira nyår på Grythyttan med några undantag. Alltid familjärt, varmt, välkomnande och professionellt. Våra då rätt små barn älskade stället och precis som jag själv på min barndoms pang, så gick de - om inte köksvägen, så dock - via Carl Jans goda "tanter" som fanns med hela tiden. Hans härliga Mamma + Valborg och Sickan.

Carl Jan fullföljde under sina år på Grythyttan den härliga svenska gästhemstraditionen. D.v.s. man gavs känslan att vara gäst i ett hem där man umgicks med övriga gäster i gemensamma utrymmen , med en närvarande värd/värdinna istället för att var och en försvinner in på sina rum som idag på hotell. Innan Carl Jan började lägga under sig större delen av centrala Grythyttan, var också gästskaran av det mindre och mer intima slaget.

I min barn- och ungdom hade jag fått rikliga tillfällena att uppleva denna herrgårdspensionatsstämning. Framförallt hos Gerda Aschan på Ehrendals Bruksherrgård utanför Gnesta där familjen vistades varje sportlov, några veckor på sommaren och en och annan helg dessemellan, under många år. Bland Tant Gerdas gäster fanns många intressanta människor - också för oss yngre. Författare som Lasse Widding (som jag skulle komma att jobba nära), Nils-Magnus Folcke, Brita af Geijerstam och Jasha Golovanjuk. Konstnärer som Louis Sparre och Rut Hillarp.

Carl Jan anordnade även speciella program för oss. T.ex. bodde författaren Sven Stolpe ofta på Grythyttan och kunde hålla ett föredrag för oss om t.ex. Drottning Kristina som var ett av hans specialområden. En otroligt intressant människa med ett enastående skarpt intellekt. Mycket musik, t.ex. sjöng Tatiana Angelini (Snövits röst i Disneyfilmen) för oss när hon bodde där med sina båda döttrar.

En annan intressant bekantskap var storbyggmästaren Harry Karlsson och hans fru från Lund (Föräldrar till författaren Anna Wahlgren och byggmästaren Sven Harry Karlsson). Eftersom Hillevi Karlsson varit elev hos min gammelfarbror Calle Werner ("kändare än Lundadomen") fick vi en kul kontakt som ledde till att jag fick ett ex av hans fina bok "Den långa vägen":
image71

Ett nyår var vi bjudna att fira med Carl Jan och hans privata vänner nere i vinkällaren. Bland dessa var Margot och Sven Trädgårdh som på den tiden drev vinimportörsföretaget Vin-Trädgårdh (sedermera lite solkat av en senare ägare). Sven stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Innan detta tillfälle hade hustrun och jag ett rätt svalt vinintresse. Genom att vi båda var något av frankofiler var vi dock långt ifrån ointresserade av att dricka vin, men nu stod vi inför en klassresa av oanat slag.

Sven bjöd på ett av världens verkligt stora viner, Chateau Cheval Blanc, och därtill av en 30-talsårgång som han sade att "dess like kommer ni förmodligen aldrig att få smaka ".

Egentligen rätt taskigt av honom! Han borde ha förstått att han den kvällen startade den eviga jakten på vinupplevelsen som någorlunda kunde matcha den Nyårsaftonens. Aldrig mer skulle Valpolicella och Dao tillåtas rinna ner i våra strupar. Livet blev helt enkelt lite dyrare! Men ack så mycket godare!

Snart hade vi startat en sektion av Munskänkarna i Mariefred och inköpte fantastiska viner för gemensamma provningar. Jag måste tillstå att vi aldrig förföll till Knut-Christian Gröntofts och Carl Jans vokalbulär med "svettig häst" och liknande. "Fuktig potatiskällare" var nog så långt vi sträckte oss. Vi fick en silverkåsa som ordenstecken från Munskänkarna. Vid en träff i Stockholm frågade jag underdånigt en herre som hade andra färger på bandet som kåsan hängde i om halsen vad man måste genomgå för att uppnå höjden av dessa färger. "Det är bara att betala medlemsavgiften ett antal år". Jaha!

När vi gjorde en resa genom Frankrike någon sommar senare var givetvis besök på olika vingårdar ett måste. Ett av våra favoritslott var en liten familjeegendom som heter Ch L'Enclos. Ligger på gränsen mellan St. Emilion och Pomerol. Dit kom vi oanmälda och fann hela huset tillbommat. Vi knackade givetvis på och efter en stund öppnades ett par fönsterluckor på övervåningen och en äldre dam stack ut huvudet och frågade vilka vi var. Sedan vi berättat meddelade hon att hon var mormor i huset och att dottern och mågen just åkt till BB för att föda en ättling. Kunde vi komma tillbaka om någon vecka?

Vidare just till Ch Cheval Blanc! Vid det laget var våra tre barn ganska urlessa på vingårdar och ville åka till havet. De satt kvar ute på gräsmattan utanför ("Måste ni verkligen gå in här också") och surade medan vi fick en visning av favoritslottet.

Ett annat vinäventyr av det mindre lyckade slaget blev det också då vi genom Carl-Georg Crafoord (då svensk avgående ambassadör i Spanien och bror till vår vän John Crafoord, dåvarande slottfogde på Gripsholm) blev delägare i en spansk bodega i Ribeira de'l Doro-distriktet. I området framställs ett av världens prestigeviner och stora pengar lades ner för att matcha detta. Dock gick expansionen lite för snabbt och allt hängde nog inte med i snurren utan det hela tog en ände med förskräckelse. Idag äger den gamla aktieägarkretsen tillsammans 15% av bodegan med ett tveksamt värde.

En gång damp Carl Jan ner hos oss i Mariefred på väg hem från Stockholm. Plötsligt fick han syn på en byst föreställande min farfar Oscar på min kontorshylla och frågade vem den föreställde. När jag berättat sa han: "Kom" och vi gick ner till hans bil där han öppnade bakluckan och vad ligger där om inte en identisk farfar! Den var verkligen mycket lik och ändå inte. Carl Jan hade just köpt den hos en antikhandlare och blev lika förvånad som jag. Båda bysterna var gjorda av en invandrad italienare vid namn A. Moretti på 30-talet och uppenbarligen for denne konstnär land och rike kring och modellerade generalkonsuler och majorer efter i stort sett samma mall. Men med obetydliga skillnader i dragen fick han fram en porträttlikhet i varje enskilt fall.

image70
Carl Jan och Knut-Christian flankerar hustrun vid middag hos oss i Mariefred. Jag vill minnas att vi då också knäckte en liten flaska Crofts vintage port från 1927, importerad av Grönstedts vinagentur, som jag hade fått efter min pappa.

1987 kom våra vägar att åter korsas då jag ingick i Gripsholmsföreningens Jubileumskommitté för slottets 450-årsjubileum vid Larsmäss. Vi planerade en historisk bankett för 150 personer i Rikssalen. Uppdraget gick till mat- och kulturhistorikern m.m. Åke Livstedt som vi också tidigare ofta mött på Grythyttan tillsammans med hans härliga mamma Greta, och till Carl Jan.

Det blev en av duons mer genuint fantastiska historiska spektakel. Med nyskriven musik av Sven-Erik Bäck som spelades utanför Rikssalen med märkliga klangeffekter. Med mat från alla århundraden och mat som den kunde ha varit. Varje rätt serverades i procession med marskalk i täten. Eftersom slottet inte på något sätt fick förändras hade Carl Jan & Co varit tvungna till smått extraordinära åtgärder för att få det hela att fungera. Bl.a. hade Nedre Rustkammaren (som fungerade som Stålarms och Kurcks fängelsecell) i Griptornet helt inplastats. Runt öppningen i golvet genom vilket förr kanonkulor och krut hissades upp hade ett mobilt uppvärmnings- och serveringskök etablerats så att serveringspersonalen kunde gå runt för att få med sig allt och för att serveringen skulle kunna flyta som ett löpande band. En mathiss installerades i golvöppningen genom vilken leveranser kom av förberedd mat. Mellan varven hade serveringspersonalen (75 st = en per två gäster) sina väntplatser i den smala tegeltrappan utanför Rustkammaren. På trappstegen låg prydligt deras vita vantar, meny och schema.
 
Tore Wretmans dotter Ann-Sofi berättade en gång för mig hur hon varit på en bankett som Carl Jan och Åke arrangerat och hur hon som krögare och krögardotter reagerat när hon fick se en vitbehandskad serveringshand sträckas fram med matfatet. Eftersom hon visste vilken omöjlighet det var att få professionell serveringspersonal att använda vantar med tanke på risken att fat skulle kunna glida iväg om inte handfukten höll dem på plats, vände hon sig om och beskådade serveringspersonalen och konstaterade - som hon uttryckte det - att det inte fanns en enda som inte hade akademisk examen! De var alla Carl Jans och Åkes personliga vänner, advokater, läkare, konsthisoriker och arkeologer. Så var det också här.

Supén avslutades med en tårta föreställande slottet. Men dessförinnan hade vi alla - inkl. kungaparet - blivit höggradigt överraskade av herrarnas stora och välbevarade hemlighet! Ur den gigantiska sufflén som bars in hoppade plötsligt ingen mindre än Jan Myrdal upp i form av Gustav Vasa deklamerande en dikt till jubiléet och sin "efterträdarens" ära. DET var en verklig "achievement"! Att få den starkt antirojalitstiske Myrdal att hedra en kung - utkädd till en annan!

image69
Carl Jan blir en del av väggen när hans vänner övar serveringsprocession i Rikssalen.

Åren har gått och vi har då och då stött på varandra igen. Senast i våras då han plötsligt jäktade perrongen fram i Strängnäs för att hinna med det tåg jag just anlänt med. Vi hann bara ropa HEJ!

Första Vinboken som Carl Jan och Knut-Christian skrev 1985 "releasades" för övrigt just i Gripsholms Kronkök.
 
Här ses jag med den svenske "vinkungen" Anders Åkesson flankerade gemensamma vännen jazzorganisten och sångeskan Merit Hemmingsson vid Gripsholmsjubiléet 1987. Anders hade då tagit fram ett "svenskt" mousserande vin, Cuvée Gripsholm som serverades vid den kungliga supén. 20 år senare öppnade jag ytterligare en bevarad flaska i samband med att delar av jubileumskommittén återsamlades. Vi kunde konstatera att vinet hade utvecklats, att bornyren var fantastiskt fin och att smak och doft fortfarande var höggradigt njutbar.
 

Pigg 95-åring

image58


Birgit Rosengren-Ahrle, en av våra folkkäraste skådespelare. Änka efter först Elof Ahrle, därefter Eric "Kom,kom,kom till smörgåsbordet" Gustafsson och mamma till konstnären och skådespelaren Leif Ahrle, fyllde häromdagen 95 år.

Fortfarande lika sprudlande full av entusiasm och glädje.

En fantastisk kvinna som fått utstå så många prövningar i livet och ändå lyckats behålla denna positiva attityd till livet och omgivningen.

När förra seklet var ungt hoppade två små flickor på bryggan vid Östra Ekuddsgatan i Vaxholm. De var bästa sommarkompisar och förblev kära vänner genom livet. Genom framgång och genom motgång. Den ena var Birgit Rosengren, den andra min mor Ann-Mari.

Att det skulle bli något inom teatern också av Birgit framgår väl av detta revyprogram som mamma Ann-Mari (Hardt) och Birgit kokade ihop någon gång i början av 20-talet. "& Co" - det var Mamma.
Och observera: "Dräkter från egen atelje"!! Minsann! Det var min Mormor Maja det!

image57

Birgit och hennes storasyster Margit var krögarbarn i två generationer. Pappa ägde och drev restaurang Pelikan på Söder. Morfar huserade de båda flickorna i spritkassan på Hamburger Börs som han drev.

Birgit kom på trettiotalet att bli hela Sveriges önskefästmö. En svensk motsvarighet till USAs - och hela världens - Mary Pickford, med massor av film- och teaterroller.

Hon gifte sig med "hela Sveriges Loffe" - Elof Ahrle, en av vår tids populäraste film- och teaterskådespelare och fick med honom tre barn. Den yngste, Leif, föddes samtidigt som jag själv och mammorna låg vägg i vägg på Allmänna BB. Elof blev långvarigt sjuk redan 1943 och själv drabbades Birgit av polio 1945. Hon ansågs nog allmänt dömd till ett liv i rullstol. Men Birgit har aldrig varit rullstolstypen och gav sig attan på att hålla sig borta från den och lyckades ända tills för några år sedan. Käppar, kryckor och lite djävlaranamma plus ett enastående gott humör hjälpte väl till.

1965 dog så Elof. En svår tid för Birgit. Ungefär samtidigt blev Birgit och Elofs gode vän Eric Gustafsson (lika legendarisk revyskådespelare hos bl.a. Karl Gerhard) änkeman och de båda tröstade varandra. 1968 flyttade de ihop och 1977 gifte de sig.

image60
Birgit, Eric Gustafsson, min mamma Ann-Mari och operasångaren Einar Beyron på "Operaterassen" hos Brita Hertzberg och Einar Beyron i Mariefred på 70-talet.

image61
Birgit, min fru Ann med vår son Pontus på armen, Stig Järrel och Eric Gustafsson

image63


För ett antal år sedan var jag och lyssnade när Birgit berättade personliga teaterminnen tillsammans med sångaren Stig Larsson och pianisten Thorgny Ström i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissement. Fullsatt salong. Publiken bestod till största delen av Birgits jämnåriga som gladdes åt att återuppleva gamla tider. Trion har lagt upp sitt program för att passa just den äldre publiken. Väggarna hade dekorerats med bilder, affischer och annat som illustrerade trions respektive förflutna inom svensk scenkonst. Givetvis också bilder med anknytning till Birgits båda äkta män: Elof och Eric om vilka publiken fick många finstämda berättelser.

Glädjande nog fanns bland publiken också en hel del yngre som genom trions levande, humoristiska och inte minst musikaliska berättelser, fick goda inblickar i en svunnen teater- och filmepok.

Birgits berättelser om sina möten med den tidens "stora" inom teatern, präglades av en stor portion humor och gav prov på hennes oräddhet och obotligt positiva livsinställning. När Ernst Eklund artigt avvisade hennes försök att få arbete vid hans teater, med uppmaningen att hon gärna fick "höra av sig om 'en tid' igen", tog hon det ad notam och knackade på hans dörr efter två dagar. "Två dagar är väl också 'en tid'!" - Hon fick jobbet!

Stig Larsson bidrog med berättelsen om när han vördnadsfullt presenterade sig för Julia Ceasar - vår tids största och härligaste "satkäring" - med att det skulle "bli så roligt att få arbeta med Fru Ceasar" och raskt fick det barska svaret: "Fröken Ceasar, om jag får be!"

Hur det gick till när hon blev antagen till Dramatens elevskola visade också just hur hon kan avväpna en situation och en publik. Där satt den tidens "stora elefanter" på Dramaten inkl. Lars Hansson, Pauline Brunius och Anders de Wahl när hon knuffades in på scenen för att uppföra en klassisk Romeo och Julia-scen. Som "motspelande" Romeo satt en torr byråkrat och läste sina repliker innantill och utan någon känsla. Scenen bestod av två repetitionsskärmar. Efter en stund avbröt Birgit det hopplösa företaget, gick fram till rampen och sade: "Ursäkta mig men jag måste faktiskt gå och hämta en balkong!". Om det var munterheten detta väckte eller uppförandet som följde, som fällde avgörandet förtalte inte Birgit, men in på scenskolan kom hon.

Så fick vi också ett fint prov på skådespelerskan Birgit Rosengren genom H.C. Andersens stycke "Tekannan", som hon framförde med inlevelse, styrka och rörelse.

Att Birgit hamnade på scenen var kanske inte så konstigt med tanke på att hennes 11 år äldre storasyster - och tidvis tämligen vågade barnvakt - var ingen mindre än en av Sveriges största operettprimadonnor genom tiderna, Margit Rosengren - en legend redan i sin livstid.

Birgits berättelser interfolierades på ett suveränt sätt av Stig Larsson och Torgny Ström. Stig som började sin bana som Snoddas-imitatör och fortsatte i bl.a. KnäppUpp-gänget sjöng med fin känsla alla de glada och vemodiga sångerna "från tiden". Torgny Ström ackompanjerade med bravur och gav också egna musikaliska minnesbilder. När han spelade Lambeth Walk kunde inte min bänkgranne hålla ben och armar i styr. Sittande utförde hon alla de välbekanta rörelserna ivrigt påhejad av sin bänkgranne på andra sidan - evigt unga och glada Sickan Carlsson och resten av publiken. Javisst var det den lika enastående Anna-Lisa Eriksson.

image62
Anna-Lisa Ericsson tackar Birgit medan Sickan Carlsson väntar på sin tur.

Jag önskar den kära Birgit allt gott för de kommande åren och tackar för den vänskap Du visar och den glädje Du alltid sprider.

image91

De stora elefanterna.....

image55


Enn Kokk skrev i sin blogg nyligen om hur han insett att en ung person knappast hade en aning om vem Josephine Baker var. Jag påpekade att YouTube här faktiskt utför en kulturgärning genom att människor med film- och ljudsnuttar med alla dessa stora artister blir tillgängliga för oss alla - också för de unga som råkar öppna någon av dessa filmsnuttar och förvånade konstaterar att det funnit människor med artisteri och förmåga också före Idol-Danny. Tove (19 år) å andra sidan önskar sig att få uppleva Rolling Stones live. Det slår mig då att deras karriär som turneartister är precis lika lång som Josephine Bakers! Över 40 år!

Men detta fick mig att tänka på det märkliga jag faktiskt fått uppleva i mitt liv, nämligen att ha sett så många av "de stora elefanterna dansa". Caterina Valente ovan är en av dem.

Med Michael Jackson går den sista elefanten ur tiden. När Paul McCartney, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Celine Dion är borta - vem tror att någon av alla de fantastiskt duktiga unga artister som kommer fram i världens alla Idol-program någonsin kommer att få samma möjlighet att skapa sig "odödlighet" som "vår tids" stora, som blev - och förblev - stora hela sitt liv. Som ägnades näst intill statsbegravningar likt Gösta Ekman den äldre, likt Edith Piaf och Rudolf Valentino. Artister som "en hel värld" följde till graven.

När jag växte upp lärde jag mig vilka som varit mina föräldrars idoler: Mistinguette, Rudolf Valentino, Gösta Ekman, Ernst Rolf, Fridolf Rhudin och andra storheter. När mina barn växte upp tror jag de har en god bild av vilka hustruns och mina idoler var (delvis för att de var så dj-a bra att de fortfarande höll på...), som Beatles, Rolling Stones, Alice Babs, Paul Anka, Frank Sinatra och andra. Om Mistinguette och Karl Gerhard vet de intet.

Men hur är det med mina barnbarn? Kommer de någonsin ens att känna sina egna föräldrars idoler? Michael Jackson, Prince och andra?

Utbudet är ju så oerhört. En idols livslängd idag räknas väl snarare i månader än år. Att någon av dessa snabbproducerade artister skulle ha förmågan att sticka ut och nå en sådan status att de förblev idoler år efter år för att till sist hedras med statsbegravningsliknande avgång, känns helt overkligt.

Det är när jag tänker på detta som jag inser att jag varit med om något riktigt märkligt. Jag har redan under min uppväxt fått uppleva de stora framträda: Frank Sinatra, Sammy Davies J:r, Liza Minelli, Patachou, Georges Brassens, Maurice Chevalier, Marlene Dietrich (med en ung och okänd Burt Bacharach vid flygeln), Caterina Valente, Amalia Rodriquez, Edith Piaf, Josephine Baker, Alice Babs och Swe-Danes, Karl Gerhard, Zarah Leander, Git Gay, Diana Ross med Supremes (en verkligt upphetsande upplevelse att på "lilla" Berns, alldeles intill scenen få höra och se denna supertrio på höjden av sin karriär). Det har skett just på Berns, China, Scandinavium, Monacos fotbollsstadium, Trouvilles Casino, Konserthuset och andra platser. Med undantag av Piaf-konserten på ena halvan av Monacos fotbollsstadion och Sinatra på Scandinavium har det varit relativt små scener där närheten till artisten varit påtaglig. Jag har ju också sett Prince, Eric Clapton m.fl. på Globen där en frimärksstor leksaksfigur rörde sig på avstånd till musik ur högtalare.

Några gånger hann mina barn följa med och höra bror min och hans vänner jamma på liten jazzklubb i Gamla Stan i Stockholm. Det mest förvånande för dem var just närheten. Att kunna uppleva artisteriet, samspelet och spelglädjen på armslängds avstånd. Akustiskt och oförstärkt!

De allra flesta av de ovan uppräknade artisterna vet inte ens mina barn vilka de är! Och visst, det kan de inte gärna veta med alla de nya och än mer avancerade artister som kommit fram under deras tid. Att de gamle trängs undan och faller i glömska är ju bara naturligt. Men synd!

Jag plockar in några klipp från YouTube av Caterina Valente, Georges Brassens och Amalia Rodiguez. Av den sistnämnda finns inga "flyttbara" filmer, dem kan man bara se på YouTube. Sök gärna på alla dessa artister och upplev!

J'ai une amour.....

image44

I Jo Bouillons bok om Josephine Baker finner jag ovanstående brev från 'La Bakér'. Humoristiskt undertecknat "Josephine and tribe" med hänsyftning på alla hennes "Regnbågsbarn".

Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Alice Babs - som jag redan skrivit om - och Josephine Baker. Josephine dog 1975, men blev för ett antal år sedan föremål för vår uppmärksamhet genom en TV-dramadokumentär, liksom den dokumentär om hennes och makens, Jo Bouillon, adoptivbarn från all världens hörn: Regnbågsbarnen kallade.

Josephine Baker stod på topp från tidigt 20-tal och framåt. Men 60-talet innebar inte bara en massa nya musikyttringar utan också att "gamla" artister plötsligt blev "omoderna". La Bakér fick uppleva ett antal 'hundår' när den växande regnbågsbarnaskaran tvingade ut den inte längre purunga Josephine på ständiga och slitsamma världsturnéer. Barnen och det alltmer omfattande hemmet på slottet Les Milandes i undersköna Dordogne-dalen, krävde mer och mer resurser, samtidigt som pop och rock gjorde artister av Josephines typ föga efterfrågade.

Borta var de eleganta etablissemangen och de stora orkestrarna. Men hon behöll sin stil med de magnifika glittrande kreationerna med många och snabba byten, ibland med bara delar av kroppen utanför scenen. Lika ambitiös och utan att mattas i sin önskan att ge sin publik valuta för pengarna.

Men visst måste det ha känts svårt med bara en ensam pianist som ackompanjatör, även om denne i Sverige hette Julius Jacobsen. Visst måste det ha funnits besvikelse när inte längre Berns och Gröna Lund var intresserade av henne. Men restaurang Lorry i Solna ledd av Dubbel-Nisse Nilsson blev hennes räddning och detta etablissemang hade den goda smaken att förse henne med ordentlig uppbackning i form av en stor och duktig orkester. Men som den fullfjädrade professionella artist hon var, märkte publiken aldrig någon skillnad. Josephine gav dem hela sitt artisteri vare sig det skedde framför en stor orkester eller en ensam pianist.

Josephine hann uppleva att hon också blev 'kult', att hennes namn åter kom i ropet - inte som en patetisk föredetting utan som den stora artist hon fortfarande var. Åter fick hon uppleva en glittrande och storslagen scenshow, som stjärna på Parisetablissemanget Bobino. Med överdådiga kostymkreationer, med fullfjädrad balett och med stor orkester. Och med en publik som inte ville sluta applådera, som älskade sin Josephine. Flickan som 1925 kommit från Saint Louis, Missouri, USA som en främmande fågel i sällskap med bl.a. Sidney Bechet för att göra "La Revue Nègre", på svenske Rolf de Marés teater. Som fick en stjärnroll på Folies Bergère och där gjorde sin entré ur en nerfirad blomsterboll, iklädd endast ett "höftskynke" av - bananer! Det enda man talade om efter den premiären - och det halva sekel som följde!

Josephine började som dansös, men sjöng alltmer. Från början var hennes röst en ganska gäll och oskolad sopran som med åren djupnade och mognade till en fyllig alt. Hon blev Frankrike trogen hela livet. Och blev mer fransk än många infödda. När 'La Bakér' sjöng "J'ai deux amours, mon pays et Paris", var hennes känsla nog från början Missouri och Paris, men med åren blev hennes hemland - Frankrike. Ett land som hon, uppfödd i amerikanska södern, uppvuxen med hård segregation och en förtryckande rasism, upplevde som paradiset. Ett land som hon gjorde enastående insatser för genom motståndsrörelsen under kriget, insatser för vilka hon också belönades med Hederslegion och andra utmärkelser.

Josephines största mänskliga insats gällde dock bekämpandet av rasism. Hon var aldrig någon högljudd förkämpe i marscher eller på barrikader, men tog varje tillfälle i akt att visa på det ohållbara i att betrakta svarta som mindre värda. Varje försök att behandla henne annorlunda, varje försök att inte servera henne på restauranger och barer bemöttes hårt och effektivt. Hon var mot allt våld och besatt av tanken att visa att de olika raserna och folken kunde leva i fred sida vid sida och att det inte fanns någon mänsklig skillnad mellan olika raser, religioner och folkslag. Hon och hennes mångårige make Jo Bouillon adopterade barn från jordens alla hörn och religioner (Jo alltmer motvilligt allteftersom Josephine kom hem med fler och fler till det alltmer penninglslukande hemmet). Dessa kallades Regnbågsbarnen och blev på sitt sätt Josephines stora bidrag till ett modernare, tolerantare och mer vidsynt förhållningssätt till våra medmänniskor.

Jag mötte Madame Bakér första gången i mitten av 60-talet, hemma hos vännen Torsten Björklund, en gång kallad "Söders Clark Gable", numera välbeställd antikhandlare och gift med Monika Nielsen. Torstens dåvarande fru Marianne (Som just öppnat Stockholms första 'boutique' - Mouche) var god vän med Sidenhusets chefsdekoratris Lulu Zimais, som i sin tur var bekant med Josephine. Lulu tyckte inte att Josephine skulle behöva sitta ensam på sitt hotellrum hela tiden utan föreslog Marianne en liten familjär middag med några goda vänner. Det blev min syster Karin och hennes dåvarande make Henning Sjöström, toppmannekängen Brita Dracke med sin 5-årige son och jag själv. Josephine visade sig vara en otroligt varmhjärtad människa med ett djupt och allvarligt engagemang. En livserfarenhet som få och med en smittande humor och espri. Kvällen ledde till en mångårig vänskap inte bara oss emellan utan med hela min familj. Speciellt fann min mor och Josephine varandra.
image45

Vi kom att träffas varje gång Josephine besökte Sverige och hon var gäst hos mig åtskilliga gånger. Och mellan besöken höll vi kontakt brevledes. Jag minns speciellt ett mindre "party" jag arrangerade med och för Josephine och min vän orkesterledaren Bob ("Ja, Mustafa") Azzam med fru Miny. Bobs orkester med Miny som sångerska uppträdde årligen under många somrar på Club Opera (Nuvarande Café Opera). Jag hade lärt känna Bob redan hans första sommar här och hjälpte honom bl.a. att ordna bostäder m.m. då han inte ville bo långa tider på hotell med två små barn.

image46

Ett klipp från Hänt i Veckan 1966. Man lyckades förväxla bildtexterna! Och var de fick "j:r" från anar jag inte!

Kvällen avslutades med supé på Club Opera med dans till Miny och Bobs proffsiga orkester. Bob blev under några år mer svensk än den egyptisk-schweiz-libanes han var, och gjorde inte mindre än tre LP-skivor, en EP och en egen TV-show här.

image50image54
Josephine var ett barn av södern och solen. Snön fascinerade henne men väl inte så mycket mer!

Jag blev också ombedd av det då relativt nyöppnade etablissemanget Atlantic (nuv. Wallmans Salonger) att förmå Josephine att göra en stor comeback där, vilket vi just förhandlade om när det tragiska dödsbudet nådde mig från Paris. Efter två föreställningar på Bobino drabbades Josephine av en stroke och avled kort därefter på sjukhuset. Två succéartade föreställningar som var en stor upplevelse för Josephine som artist i sitt hemland. Hon blev med rätta hyllad som den varièté-scenens gudinna hon var (se ett avsnitt från showen nedan).

Jag kunde inte närvara vid begravningen, men tack vare Josephines nära vän och välgörare, Prinsessan Graces' vänliga förmedling kom en ros från mig att vila på Josephines kista.

image47

En av mina läsare tyckte det var synd att man inte kunde se eller höra något av dem jag skrev om, så därför lägger jag här nedanför in några av de många klipp som tack och lov finns på YouTube. Sök på "Josephine Baker".

Betänk att den trådsmala vackra kvinnan med den fantastiska rösten på filmerna nedan är 68 år på de sista bilderna!


Ljud och bild

Berndt, en av mina trogna bloggläsare tyckte det var synd att man inte kunde få ett prov på artisteriet hos dem jag beskrev i mina dedikations-porträtt. Därför har jag nu lagt in ett antal YouTube-filmer i avsnitten om Alice Babs, Jarl Kulle och Lill Lindfors. Jag ska tänka på det i fortsättningen också.

Lill - kan allt!

image37

Lill Lindfors är en av våra mest mångsidiga artister. Hennes repertoar sträcker sig från visor över schlagers och pop till ren jazz. För att inte tala om skådespeleriet! Och humorn!

Lill - eller på den tiden Lillemor - började sin bana på Viggbyholmsskolan utanför Stockholm. En kreativ miljö på många sätt. På skolan fanns Sven Richter (son till skådespelerskan Katie Rolfsen och operasångaren Arvid Richter) som någon slags allmän resursperson som drog igång olika kreativa projekt. Ett av dessa var "jazzoperan" "Nobborna" som Sven skrivit och fått min bror Lasse att skriva musiken till. "Nobborna" byggde på det urgamla Lysistrate-temat med kvinnor som kärleksstrejkar för att få männen att sluta med idiotier som krig och annat elände.

Ett gäng ungdomar vid Viggbyholmsskolan engagerades i projektet. Däribland också Anders Linder som fick den manliga huvudrollen. Min syster Brittmarie fick hand om koreografin och använde pappa och mig därhemma som testkroppar för att pröva olika rörelseschema och turer. Ibland var vi så intrasslade i varandra när hon sa "frys" att vi inte trodde vi skulle komma loss någonsin igen. Men kul hade vi!

Detta var 1961 och "Nobborna" väckte berättigad uppmärksamhet när den gavs på TV.

image38
Här ses Mats med Lill och regissören för "Nobborna", Hans Abrahamsson, 1961

Den följdes efter några år av en tyvärr inte lika uppmärksammad men väl så intressant version av den amerikanske tecknaren Jules Pfeiffers figurer i dockform. Den hette "Vi Slappa". Nu samarbetade Sven och Lasse med den då unge dockkonstnären Staffan Westerberg. Mellan Lasse och Staffan inleddes därmed en lång samarbetsperiod i TV, på turnéer med Riksteatern och Rikskonserter och framförallt på Pistolteatern, som Lasse varit med och dragit igång tillsammans med Pi Lind och Staffan Olzon. Fantastiska fantasterier där Staffans känsliga händer och fingrar lämnade ett outplånligt intryck. Allt detta var långt innan han blev mina barns skräck med Vilse i Pannkakan (men idag låter min dotter mina barnbarn titta på just de TV-programmen!!).

Tillbaka till "Vi Slappa", där även jag engagerades av brorsan för att stöta på TV och producenten Bengt Järrel som länge verkade ha "ställt" produktionen. Men till slut visades detta underfundiga program med skön sång av Lill, Anders och Maggan (som också var med i Nobborna).

Lills karriär tog därefter fart med lärdomsår hos Karl Gerhard m.m. där hon fick utlopp också för sin komiska talang. Vem minns inte också hennes suveräna entré som värdinna för Eurovisionschlagerfestivalens final!

De senaste åren har jag hört henne med min ungdomsvän Jacques Werup i ett poetisk-musikaliskt program, och med Hector Bingert i en ren jazzföreställning. Då introducerades hon också som The First Lady of Swedish Jazz.

Lill kan verkligen allt!

Kulle - vår tids Diva!

image40


Som en av vår tids och vårt lands största skådespelare måste man karakterisera Jarl Kulle.

Mina farföräldrar hade Anders de Wahl, mina föräldrar hade Gösta Ekman (d.ä.), Lars Hanson, Georg Rydeberg, Gunnar Björnstrand och Edvin Adolphson.

För min generation har Per Oscarsson, Allan Edvall, Max von Sydow, Jan Malmsjö och kanske framförallt Jarl Kulle varit dessa fixstjärnor.

Kulle kom från enkla bondeförhållanden i Skåne. En bakgrund som präglade honom genom hela livet. Hans ödmjukhet inför ett överordnat konstnärskap, hans kärlek till jorden och naturen, hans närmast socialistiska syn på rättvisa och solidaritet.

Samtidigt var han kompromisslös och professionell uti fingerspetsarna genom hela sin karriär. Och han prövade alla teaterns olika uttryck från svåraste O'Neill till lättsammaste operett.

Men han blev också vår tids stora diva. Den som var mer "stjärna" än andra. Den som krävde större hänsyn från andra än någon kollega.

Min kontakt med Kulle kom med Gripsholmsjubiléet 1987. Vi hade inom jubileumskommittén lyckats få tillstånd att använda Gustaf IIIs Teater för en föreställning. Den första egentliga sedan Gustaf IIIs dagar. Det satt långt inne och krävde medgivanden från fem olika men lika svårflörtade statliga institutioner.

Men vad skulle spelas? Kontakten med Kungliga Dramatiska Teatern var ofrånkomlig. Jag utsågs tillsammans med vännen Mille Schmidt att hålla i detta projekt. Men Mille hade så mycket annat så det blev mest jag. Först var tanken att man skulle framfört Gustafs egen pjäs om Drottning Kristina, men den var så erbarmeligt tråkig. Tanken uppkom då att låta den spirituelle Kajenn (Caj Lundgren) skriva en pjäs om hur Gustaf III repeterar sin pjäs på Gripsholm.

Pjäsen blev så bra att den kom att bli huvudnumret vid Dramatens eget jubileum året därpå. Rollerna kom att besättas av Dramatens "toppgarnityr" och på framsidesbilden från Dramatens jubileumsskrift ser ni "mitt" gäng!

image41

Från vänster: Ingvar Kjellson (tillika regissör), Birgitta Valberg, Sven Lindberg, Ulf Johansson (delvis skymd), Jarl Kulle, Sif Ruud (delvis skymd), Jan Malmsjö (delvis skymd), Anita Björk och Jan-Olof Strandberg.


Kulle fick rollen som Gustaf III - en kung vars kläder och peruker han iklätt sig vid flera tillfällen tidigare. Han var magnifik i rollen och fyllde till sista snärten upp den.

Jag följde några repetitioner i en sal på Dramaten och gudnåde den som harklade sig i kulisserna. Kulle blev svart i ögonen och röt till att han inte kunde koncentrera sig.

Någon har sagt att det kändes i hela huset när Kulle hade gått in genom sceningången mot Nybrogatan. Man visste att nu fanns han i huset. En energikälla av betydelse för teatern.

Vid kollationeringen på Gripsholmsteatern inträffade en lustig sak. Hela teatergruppen stod på scen utom Sif Ruud som satt med mig i parkettens dunkel. Sif Ruud var då en mycket vanligt förekommande "sagotant" på TV och bland skådespelarna på scenen stod Jan-Olof Strandberg som då också förekom varje vecka i TV-serien Goda Grannar där han spelade en avdankad överste.

Men Kulle var ju den främste i alla lägen.

Då kom en skolklass in och hyssjades på plats på bänkarna runt om Sif Ruud och mig. I dunklet såg de inte "sagotanten" och Kulle var för dem en okänd storhet, men "Översten"! Att se Kulle svartna i ögonen när ungarna i talkör börjar ropa "Heja Översten", var en märklig upplevelse. Någon annan fick plötsligt huvudrollen.

Kulle hade också egen specialtillskapad loge på teatervinden medan de övriga fick samsas om de ursprungliga kollektiva dam- resp. herrlogerna. Kulles koncentrationskrav gjorde sig gällande.

I ett annat sammanhang kunde jag gå Kulle till mötes. Han blev rätt paff över hur lätt jag gjorde det (jag var förvarnad av dem som kände honom) och det fick honom lite ur balans och han tackade mig översvallande vilket upprepades när vi på hösten senare råkades på Dramaten och resulterade i ovanstående hälsning som ligger i Erik Wennerholms och Kulles utmärkta, men alltför tidiga memoarbok. Alltför tidig därför att så mycket av Kulles stora roller då ännu låg framför honom. Risken finns att den tiden aldrig blir beskriven.

Solstickans fader

image36

På 60-talet var jag den "praktiska handen" på min syster och svågers bokförlag under de år detta fanns. Det hade bildats för att ge ut svågerns egna böcker, och jag som "fanns till hands" som ung och villig student fick vara den som skötte det hela. Svågern hade sin advokatfirma och systerns insatser inskränkte sig till att designa böckernas omslag och inlagor.

Av en händelse fick vi förfrågan om vi var intresserade av att ge ut Einar Nermans memoarbok "Gudarnas Älsklingar", vilket vi givetvis tackade ja till och skolarbetet fick - på nytt - stryka på foten.

Einar Nerman visade sig vara en synnerligen fin och ödmjuk människa som det var lätt att ha att göra med. Sitt innehållsrika liv då han fått träffa och umgås med tidens alla storheter inom politik, konst, film och teater över hela världen verkade inte ha påverkat hans personlighet

Jag fick sitta med honom ute på Hersbyholms gård några gånger och gå igenom alla hans fantastiska karikatyrer för att välja ut vilka som skulle vara med i boken. Han skrev texterna själv och levererade inte så sällan handskrivna ändringar och tillägg. Flera av karikatyrerna som var med i boken och som alltså dels var gamla tryck och dels originaldubletter med Nermans egna retuscheringar och ändringar, har jag i behåll.
image72
Författaren George Bernard Shaw i Einar Nermans obetalbara fattning.

Vilken gudabenådad konstnär han var. Att kunna "se" människors särdrag och så oerhört skickligt kunna framhålla dessa i en stram, enkel karikatyr. Enastående!
image73
Den Gudomliga - Greta Garbo. Så outsägligt enkelt och stramt och ändå så på pricken.

Men han var också en fin målare. Boken lanserades i samband med en vernissage på en utställning i Galleri Cirkeln på Sveavägen där framförallt hans oljor ställdes ut.

Alldeles särskilt minns jag givetvis en eftermiddag då jag skulle komma till honom på Lidingö med ett korrektur till boken. I hallen står ett par baskerklädda kvinnor och sätter glatt samspråkande på sig handskar och solglasögon och just ska till att gå efter att ha ätit lunch med konstnären. Jag blir förstummat presenterad för de båda och hälsar med en darrande hand som jag haft svårt att tvätta därefter....

Vilka det var? Kerstin Bernadotte och Den Gudomliga - Greta Garbo.

image74
Einar Nermans eftertext till boken.

Alice Babs

image28
Bland alla de musikaliskt verksamma människor jag haft förmånen att lära känna under mitt liv, finns det två kvinnliga sångartister som står fram alldeles extra. Två av vår tids stora världsartister. Josephine Baker, som jag ska återkomma till och Alice Babs, vars sensationella comeback på scenen för tio år sedan överraskade många.

Alice Babs blev min stora idol redan på 40-talet. Stenkakor som Sugar, Tills solen går upp, I can't see for looking, Sweet Sue, Regntunga Skyar och senare i samarbete med Svend Asmussen: Regnbågsgränd, Hand i hand m.fl. spelades sönder och samman i mitt unga pojkrum. Vid en sommarvistelse hos släkten utanför Arvika, skulle Alice uppträda i folkparkerna i bl.a. Arvika och Åmotsfors varvid mors kusin tvangs flänga utmed vägarna för att jag skulle kunna se båda föreställningarna samma kväll. Givetvis skrev jag beundrarbrev. Och en dag fick jag svar i form av en vänlig vykortshälsning.

En tidig söndagsmorgon - jag kan väl ha varit 10 år - ringde det på dörren. Familjen, i den mån den var vaken, satt bekvämt tillbakalutade med frukost och morgontidningar på olika håll. Jag öppnade och höll väl på att svimma, för utanför dörren stod hon - ALICE! Tillsammans med sin make Nils-Ivar och en chokladask! En ask Symfoni (för er som inte var med på den tiden: en Marabou-produkt med tunna plattor av mörk choklad). Förmodligen blev jag höggradigt generad eftersom jag stod i pyjamas, tofflor och morgonrock! Vi pratade en stund, där i farstun. Alice berättade att hon just kommit från en skivinspelning i Schweiz och åkt förbi på väg från Bromma och ville titta upp och lämna asken själv. Berättade var de varit och så vidare. Så sa vi adjö och jag vandrade in - förmodligen i ett trance-liknande tillstånd - till den övriga familjen som förstrött undrade vem det var som hade ringt på så tidigt på söndagsmorgonen.

"Alice Babs" svarade jag saligt!

"Va??" "Du skojar!" "E'ru inte klok?". Först när jag visade fram chokladasken med Alice egenhändiga hälsning, blev det liv i familjen. Pappa, som såg hela sin uppfostran av sonen till en artig och förekommande person falla i bitar, utbrast: "Och så bjuder Du inte ens in henne! Stå i farstun, vad är det för fasoner!". Och så rusade han ner efter Alice och Nils-Ivar för att försöka reparera sonens fadäs.

Detta ledde till en förhoppningsvis livslång vänskap mellan Alice och mig. Mina föräldrar och jag blev snart utbjudna till familjen Sjöbloms radhus i Saltsjöbaden, och med åren blev det även ett och annat besök i det famösa glashuset dit Alice och hennes familj flyttade.

image29

När Alice tillsammans med de danska musikanterna Ulrik Neuman och Svend Asmussen bildade Swe-Danes, nådde hon sin dittillsvarande artistiska höjdpunkt. De klassiska framträdandena på Berns bevittnades ständigt av oss fans. Vi - så småningom blev det faktiskt en slags informell klubb: SweDanes Fan Club - hängde över räcket från konditoriläktaren på Berns mest varenda kväll. På läktaren slapp man entréavgift (eller plankade vi?) och kunde komma undan med en billig kopp té. Där satt bl.a. en hel del folk från dåvarande ungdomsradion.

Då den stora tack- och avskedsföreställningen närmade sig, beslöt ett 20-tal av oss att göra en sista manifestation och beställde det bästa långbordet rakt framför scenen, där vi förväntansfullt - men samtidigt med sorg i sinnet - bänkade oss den 31 oktober 1961 för SweDanes sista framträdande tillsammans. En oförglömlig kväll. Till minne förärades trion vid den efterföljande uppvaktningen ett par porträttlika (?) handsydda dockor föreställande sig själva!

Den musikalitet som genomsyrade dessa tre, saknar ännu sin motsvarighet. Det fanns en smittande glädje och respektlöshet i deras förhållningssätt till musiken. De kunde använda den, återge den, göra om den, blanda den och det blev hela tiden ett lysande musikaliskt resultat. Svend och Ulrik, mästare på sina respektive instrument och Alice med sin mästerligt behärskade och gudabenådade röst. Ulrik är ju borta sedan många år. Svend har jag haft nöjet att träffa vid några tillfällen då han spelat med Putte Wickman i vår kyrka och senast på Arlanda för ett antal år sedan då han var på väg till Uppsala för en konsert.

Alice var vid ett tillfälle på 70-talet hos oss i Mariefred. Vår mellanflicka Johanna som då var i fyraårsåldern, satt mest hela tiden i Alice's knä. När Alice sedan skulle åka och vi stod i hallen och tog farväl, ryckte Johanna Alice i kjolen och sa: "Mamma sejer att du kan sunga men de tror inte ja på för du har varit här jettelänge å inte sungi någe alls på hela tiden." Då skrattade Alice sitt kvillrande skratt och satte sig på knä och joddlade så det stod härliga till framför en häpet storögd Johanna. Sedan dess vet hon att Alice kan "sunga"!

Fortfarande uppträdde Alice då och då men för ett trettiotal år sedan var det slut. Blott gudstjänstbesökare i den nordiska kyrkan i Marbella kunde få chansen att höra henne sjunga.

Så fyllde Charlie Norman år och blev föremål för en stor TV-sänd hyllning och där står hon igen plötsligt, Alice, och ger prov på sin egen ordlösa sång. Och det låter som förr. Kan det vara möjligt? Charlie försöker och lyckas övertala Alice att på nytt ställa sig på scenen! Det ska bli fyra framträdanden på några olika storscener i hop med Charlie och Putte Wickman plus ett storband. Biljetterna säljs slut samma förmiddag de släpps! Draget är detsamma! Ytterligare en föreställning blir det och så småningom också en uppföljande turné med mindre orkester.

Så sitter jag då där. Platsen är Louis de Geer-hallen i Norrköping och det pågår sound-check inför kvällens konsert med Alice Babs och Putte Wickman. Orkester och solister har kommit resande med buss från Jönköping där gårdagskvällens konsert gick av stapeln. Lika utsåld som den första i Göteborg och de kommande framöver. Lika succéartad som den första.

På scenen står en 74-åring i islandströja och säckiga byxor framför orkestern. Ur hennes strupe kommer de härligaste toner. En stark, bärande, säker stämma. Personifierande väl sin bärarinna. Bredvid mig sitter Carl-Axel Hellqvist - en gång demonpromotor och ansvarig för sådana storheter som Frank Sinatras, Sammy Davies Jrs, Liza Minellis m.fl. framträdanden i Sverige. Nu har han tillsammans med sonen Mikael organiserat denna fantastiska 74-årings comeback efter 20 års bortovaro från scenen.

Alldeles nyss har jag kramat om Alice ute i kulissen. Vi har inte setts på många år men ändå hållit kontakten. Hon är i fin form och har sitt goda humör, smittande skratt och sin otroliga professionalism i behåll. Det kommer vi att få bevis för under kvällens konsert.

Charlie Norman, som övertalade Alice att göra denna comeback-turné är sjuk och har tvingats lämna återbud till dessa första sex konserter, men kommer igen när det är dags igen i maj, att lyckliggöra nya platser runt om i Sverige.

Efter en halvtimme stöter Anders Berglund igång sin orkester på scenen. Det är högsta tempo från start. Salongen är förväntansfullt fylld till brädden. Anders Berglund välkomnar till "kultföreställningen"! En träffande beskrivning. Här sitter en publik som kommit för att hylla sin swinggudinna, som en recensent kallade Alice. Och efter några inledande nummer med Putte Wickman, lika sagolikt professionell i sin hantering av klarinetten och lika fylld av lågmäld humor i sina kommentarer emellan numren, kommer hon så in på scenen till publikens ovationsartade applåder. I elegant röd långrock med tillhörande byxor och skor och med en fart i steget och tonen som får en att betvivla de 74 åren. De 20 årens bortovaro från scenen tycks inte ha satt ett enda spår. Där finns tvärtom, en ännu mer betonad säkerhet. Hennes röst har mognat och verkar ha ett ännu större omfång än tidigare. Av det bland äldre sångerskor många gånger vanliga slappa vibratot, finns inte ett spår. Rösten bär och är lika stark och självklar som någonsin förr. Och hon rör sig med swingens hela känsla.

Hon presenterar ett varierat program med mycket Ellington - av naturliga skäl. Duke Ellington var hennes stora mentor och han skrev speciella låtar för henne - men också en rolig Povel Ramel-låt om varför man sjunger på engelska och inte på svenska. Tillsammans med Putte framför hon "Sugar", den låt de båda hade med sig i bagaget när de for till Frankrike med den legendariska Parisorkestern 1949. Anekdoterna flödar mellan de båda, såväl i ord som toner. Alice berättar också om hur hon som 17-åring första gången fick åka utomlands till Köpenhamn. Med samma målmedvetenhet och känsla för hur hon vill ha det tog hon redan då till taktpinnen och dirigerade den säkerligen förstummade och lätt gråsprängda danska orkestern.

När ljuset koncentreras och tonas ner och Alice berättar om hur Charlie säkert skulle frammanat känslan av rökig barmiljö, sjunger hon en blues av Louis Armstrongs första fru: "Bluer than blue". Och hon sjunger den med bluesens hela känsla och karaktär, utan att för ett ögonblick göra det på ett "svart" sett. Alice visar att blues visst inte är en musikform som enbart kan framföras av svarta.

Hon sjunger också ett antal duetter med olika duktiga musikanter som trombonisten Olle Holmqvist, Saxofonisterna Johan Alenius och Karl Martin, men framförallt med den fantastiske trumpetaren Bosse Broberg (när Bosse går tillbaka till sin plats gör de övriga tre trumpetarna "vågen"!). I dessa duetter kommer hennes egenartade improvisationsförmåga fram, att kunna sjunga med instrumenten och fånga deras olika karaktärer i sin sång.

Stående ovationer belönas med några extranummer. Denna kväll ett stilla solo utöver de planerade. Swinggudinnan lämnar blomsterdränkt scenen. Det blir våta handdukar på elementen i rummet i natt för att skona rösten från torr hotelluft innan det bär vidare till Malmö i morgon bitti.

Själv kör jag gnolande hemåt, förvissad om att jag valde alldeles rätt när jag i slutet av 40-talet blev Alice-frälst trots jazzbrorsans uttalade avsky!

Två kvällar senare satt jag ånyo bänkad framför samma otroliga gäng. Denna gång på Konserthuset. På bänken bakom sitter hela familjen Sjöblom med barn och barnbarn. Barnbarn som aldrig sett farmor/mormor uppträda i verkligheten får nu vara med om denna otroliga publikhyllning som Alice får och inte minst se och uppleva hennes fulla artisteri. Vilken upplevelse det måtte ha varit för dem.

Nu verkar Alice ha dragit sig tillbaka för en andra pensionärsomgång. Vi saknar henne!
 
(Läs HÄR om den ledsamma situation Alice idag – våren 2013 – befinner sig i.)

Alice's make och livslånga kärlek Nils-Ivar, Alice och Mats efter konsert i Leksands kyrka 2002.

image30
Alice och Mats utanför Leksands kyrka sommaren 2002
 
Dagen efter Leksandskonserten sjöng Alice utanför Oskar Lindbergs Orgelstuga inför 1300 personer i det fria. En fantastisk upplevelse! Här lyssnar hon, pianisten Nils Lindberg och övriga bandet till "Gammal fäbodpsalm" som strömmar ut genom de öppna fönstren i orgelstugan.

 

Läs också om "Naturröstens hemlighet" på SVT 1

"Skäggen"

image35
Det som inte skulle bli någon "serie" verkar ju just ha blivit det! En titt i min bokhylla ger vid handen att jag ju faktiskt i mitt liv haft förmånen att få möta och kanske till och med lära känna en mängd fantastiska och intressanta människor, som lämnat spår efter sig på min bokhylla eller min CD-hylla. En del finns det mycket att berätta om, andra mindre. Jag fortsätter med ett helt gäng!

På 60-talet gick en serie i TVs Söndagsbilaga där några journalister, kulturarbetare och kulturvetare samlades kring aktuella ämnen. Eftersom de samtliga var - eller blev - prydda med skägg, kallades de givetvis för - just "Skäggen". Deras programserie - som faktiskt bara var fem avsnitt - blev mycket uppmärksammad. Den var nytänkande, fräck och insiktsfull. Rapande, spolande på toalettstol och hör och häpna - en dam (Gunnel Broström) som rökte! Gissa om det blev folkstormar!

I olika skeden av mitt liv har jag haft nöjet att möta och/eller lära känna alla utom ett av "Skäggen", Jan-Öivind Swahn som för övrigt också är den ende av dem som ännu lever.

Yngve Gamlin, skojfrisk, kreativ teater-, film-, och resaturangdekoratör men också skådespelare och skicklig regissör träffade jag några minnesvärda gånger på 60-talet. När Yngve släppte loss sin briljanta fantasi och humor visste man aldrig var det skulle sluta. Att det kunde bli en frustande humoristisk happening var man säker på. På en konstnärsfest en gång stod jag och filmade det dignande buffébordet då Yngve bröt in i rollen som den lystne gästen. Kastade sig runt bland faten och skålarna, utgjutande sig på god - och som vanligt högst personlig - köksfranska om läckerheterna. Så tog han en klick smör på sin kniv, visade den med en elegant gest framför kameran - och puff! så satt klicken ordentligt utbredd på objektivet! Fnissande smet han undan mina muntra förbannelser.

Alla dessa gubbar! Vem minns inte alla de fullständigt autentiska fransmän, danskar, ryssar som alla bar Yngves omisskänliga drag. Vem minns inte Riksdagsmannen Anders Dryg i Nödom! Vem minns inte hjolbänningarna! Vem minns inte Skägget Yngve!

Men han var så mycket mer än en tillvarons övergående krumelur. Sverige har haft få scenografer, dekoratörer eller designers av Yngve Gamlins exceptionella kaliber. Han satte sin personlig prägel på varje detalj i det han åtog sig. "Dekor: Yngve Gamlin" tog man inte miste på!


Lasse O'Månsson klassisk och kultförklarad MAD-utgivare och radiopratare. Yngve och Lasse O' var båda medlemmar i en illuster klubb vars sekreterare jag var i sex av de åtta år klubben existerade. Lasse O' var knappast lika utlevande rolig privat som Yngve kunde vara men fällde dräpande, bitska, och roliga kommenatarer på ett snustorrt sätt.

Åke Söderqvist, allkonstnär, restauratör, festfixare och journalist. När jag på 50- och 60-talen sommarjobbade på sightseeingbussarna och -båtarna vid Karl XIIs torg, blev Opris (Operakällaren) ett frekvent vattenhål. Restaurangen var ofta leverantör av den catering som förekom på båtarna vid specialturer. Dess bakficka blev vårt lunchhak och baren och Club Opera (nuv. Café Opera) vårt kvällstillhåll.

Tore Wretman insåg Åke Söderqvists talanger och anställde honom som allmän festfixare, sedermera med ansvar för den nya krogen i koncernen, Victoria (numera "Vickan"). Vi stötte med andra ord ihop en hel del och jag var givetvis med på de första stora kräftfesterna som Åke anordnade i festvåningen på Opris. En frustande härlig person.

image34
Beppe Wolgers. Geni, Författare, Poet, Filmare, Sagofarbror, Målare - en sann allkonstnär. Då jag en gång lärt känna hans hustru Kerstin, fick jag också nöjet att träffa Beppe vid några av hans vernissager. En härlig brumbjörn.

Och så Edvard Matz. På vars begravning i gamla Bromma kyrka, jag var för en tid sedan. Jag lärde känna Edvard för många år sedan då han hade weekendviste i Mariefred. Vi kom att samarbeta i samband med Gripsholmsjubileet 1987 då han skrev en bok om Sällsamheter på Gripsholm och höll sedan kontakten även de år han var borta från Mariefred. För ett tiotal år sedan flyttade han dock till Mariefred permanent och blev en del av stadens kulturliv. Man kunde se när Edvard var på stan. Halmhatten var inte att ta miste på. Eller den mörka kraftiga stämman. Åtskilliga härliga stunder tillsammans hos honom, oss eller i dåvarande bokhandlerskans trädgård finns i mitt minnes gömmor.
image33

Farbror Harry, myrkotteryktaren och lanthandelsinnehavaren

image27


I serien Dedikationer (visste inte att det skulle bli en så'n) har vi nu nått till Harry Martinsson som jag hade förmånen att lära känna i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Harry och Ingrid Martinssons båda döttrar var elever vid samma sommarskola som jag bevistade för att hjälpligt bättra på matematiken. Äldsta dottern och jag var jämnåriga och kom att umgås flitigt under en lång följd av år. Vi hade kul och trivdes ihop som vänner och jag kom att gästa det varma och goda Martinssonska hemmet utanför Gnesta många gånger.

Det var alltid sommar, alltid sol, alltid trivsamt. Då.

Så här skrev jag efter Harry Martinssons så tragiska och förtida död.:

"Farbror och medverkande bestiarieskribent, krokodilsångare, myrkotteryktare m.m." skrev han i boken "Bestiarium" som jag fick som julklapp 1964 (MCMLXIV, rätta mig om jag har fel). En bok om märkliga djur som han tillsammans med gode vännen och nästgårdsgrannen, Björn von Rosen "med tankens snaror" fångat vid sjön Sillens strand.

Det är också därifrån jag har mina främsta minnen av Harry Martinsson. Minnen som alltid kommer att höra till de mest speciella i mitt liv.

Att för en ung student få sitta med och lyssna när Harry Martinsson, Prins Wilhelm och Karl Asplund diskuterade kosmiska sammanhang, att få gå med Farbror Harry till hans lilla "handelsbod" i ett uthus där han samlat förpackningar från när och fjärran och höra honom berätta om dem och kring dem - allt blev till oförglömliga upplevelser.

Jag vill minnas honom just så - mitt i det fagra Sörmland - avspänd, vänlig, leende, Intresserad, lyssnande och nyfiken på allt från de mest fjärran galaxer till den minsta lilla insekt som fladdrade framför hans kisande ögon. Villig att dela med sig av sin kunskap och sitt intresse.

Fotografiska minnesbilder - måtte de inte blekna i mitt livs album.

Slutligen några rader ur just "Bestiarium":

"Kondoren stiger högt
från incanans nät och giller
dit upp där ingen stör.
Han lyfter sig så högt att
jorden blir ett piller
som svävar nedanför".


Vilda Ville, stridbar, orädd, kompromisslös!

image25

Apropås dedikationer (Cellos tidigare), läste jag idag Alex Voronovs artikel på ledarsidan i Eskilstuna Kuriren om Vilhelm Moberg, journalisten och författaren. Skapare av bl.a. annat den odödliga Ut-/Invandrarsviten.Voronovs artikel skrevs med utgångspunkt från en nyligen publicerad doktorsavhandling av Anna-Karin Carlstoft Bramell, kallad "Vilholm Moberg tar ställning".

Jag lärde känna "Vilda Ville" vid just ett sådant tillfälle då han tagit ställning för en svagare part. Den gången gällde det lustigt nog kanske, med tanke på hans arbetarbakgrund, en herrgårdsfröken i mogen ålder, Fröken Florence Stephens eller Husebyfröken. Men båda kom från samma småländska trakter och båda var på sitt sätt stridbara människor. Kanske var det därför hans patos hade väckts för "Florran".

Florence Stephens hade under många år utsatts för ekonomiska övergrepp av en förmyndare. Fröken (för så titulerades hon. Det var mycket viktigt) hade under många år slagits för att slippa denne förmyndare som enligt hennes mening misskötte sitt uppdrag å det grövsta.

Hon biträddes vanligtvis av en gammal norrköpingsadvokat men denne ville ha en kraftfullare hjälp vid något tillfälle och kontaktade min dåvarande svåger som huvudsakligen var stridbar brottmålsjurist.

Vilhelm Moberg, som var god vän med min svåger sedan Kejne- och Haiby-processerna, hade just haft premiär på Stadsteatern i Stockholm på sin pjäs "Sagoprinsen", som alldeles felaktigt omskrevs som ett angrepp på Florence Stephens.

Moberg blev mycket upprörd över detta eftersom han menade att det var tvärtom, att pjäsen var ett försvar för en illa behandlad Husebyfröken. Något som klart framgår av den dedikation (se ovan) han skrev i sin bok till mig.

Han bad då min svåger att ordna ett möte med Fröken Stephens för att han skulle få tillfälle att förklara hur han menade för Fröken. "Men inga journalister!" var hans absoluta och kraftfulla villkor. Han avskydde just då hela journailstkåren.

Mötet ordnades hemma hos min syster och svåger. Fröken satt på plats i tid med knäkort klänning och kokett boa över axlarna. Kjolsfållen dras med lite nervösa fingrar till rätta över knäna. Spetsnäsduken till reds.

Ingen Moberg! Tiden går och plötsligt ringer telefonen. En ilsken Moberg gastar i luren att han hade kommit i taxi och funnit hela porten belamrad av journalister och fotografer och bara kört vidare till närmaste telefonkiosk.

"Vem i h-e hade skvallrat?".

Svågern fick använda all sin takt och diplomati för att lugna Vilda Ville som tillhölls att ta ett par varv med taxin medan svågern gick ner och pratade med journalisterna.

Vi anade ganska raskt vem som hade varit läckan! Nämligen Fröken själv, som gärna använde sig av pressen för sin sak och därför inte drog sig för att ringa upp journalister. Hon snörpte lite generat på munnen och tittade ner i bordet när vi nämnde vad Moberg berättat.

Alltnog, svågern lyckades mota iväg murvlarna och Vilda Ville anlände och fick sitt efterlängtade möte med sin Fröken på Huseby.

Och den enda kameran som fångade mötet var min.

image26
image125

Ordlekaren CELLO

image24
Härligt med lite påminnelser om Cello. DNs Namn och Nytt-sida har den senaste tiden återvänt till ordlekaren Cello ("Lätta tankar som lättat ankar" os.v.) Han tillhör mina absoluta favoriter med stor del av humorhyllan i biblioteket jämte PG Woodhouse, Hasse&Tage, Povel Ramel och några till.

Pappa råkade nämna min faiblesse när han vid något tillfälle träffade Olle Carle, som då raskt dedicerade en bok till mig.

Inte bara lysande ordlekar och -vändningar utan en genuin humor i det vardagliga utmärkte Cellos kåserier.

En av de absoluta pärlorna är historien om hunden Tarzans borgång.

Tarzan var familjens tax. Högt älskad av sönerna. En dag blir han påkörd och dör. Mamman vet inte hur hon ska berätta denna sorgliga nyhet för barnen, men tar mod till sig när eftermiddagsmålet intas i köket.

Sönerna äter lugnt vidare utan någon nämnvärd reaktion då modern berättat att "Jag måste berätta något mycket sorgligt för er. Tarzan har blivit överkörd. Tarzan är död".

Hon blir lite konsternerad och upprepar: "Hörde ni inte pojkar: Tarzan är död!".

Då blir det liv i pojkarna som gråtande kastar sig i moderns armar. Hulkande säger de: "Vi tyckte Du sa Farsan........."

"För lång och trogen spänst"

173556-22

Ombedd av tidningen Jazzgossen att skriva några rader om min Karl Gerhard-medalj: "För Lång och Trogen Spänst .I blått plastband. Enda Storleken. På Nål".

 

(Hela grejen är förvisso i blå plast med guldtryck. Men med "rätt" formulering kan man ju få det att låta som "Illis Quorum, Åttonde storleken".....)

 

Medaljen delades ut till mig (och de flesta i publiken) av KG själv i entrén till någon av hans revyer på Ideon-teatern i Stockholm (kan möjligen också ha varit på en tältturné). Jag har funderat på vilken. Inte "Ursäkta handsken" (-61) för där var ju handhälsandet själva gimmicken. Kan det ha varit Jubelsommarn -60? Men det var ju tältturnén - vad hette vintervarianten? Fast det borde väl egentligen ha varit den revy som låg nära pensionsdebatten ("Gärna en medalj men först en rejäl pension"). Säkert finns det andra minnesgoda läsare som kan tala om när det i själva verket var.

 

Jag kände att jag var tvungen att rannsaka min inställning till och känsla för Karl Gerhard innan jag kan skriva något om detta. Jag är endast en "sval" sekundärläsare av Jazzgossen och snarare "ett förtjusande barn av Povels tid", eller Hasse&Tages. Men förvisso var dessa tre också Karl Gerhards "adepter" och han var högst påtaglig under min tidiga ungdom. Han tillhörde också mina föräldrars favoriter och de tog ofta med mig på KGs olika föreställningar.

 

I deras nära umgänge fanns dessutom två legendariska KG-artister: Katie Rolfsen och sedermera Eric Gustafsson sedan han gift sig med Mammas barndomsvän Birgit Ahrle (Dessa båda 90+-åringar har följt varandra genom livet och har fortfarande daglig kontakt).

 

Och själv har jag haft nöjet att lära känna andra fantastiska KG-medarbetare som Lill Lindfors (som f.ö. scendebuterade med Karl Gerhard och TV-debuterade i min bror Lasses jazzopera, "Nobborna"), Yngve Gamlin och Mille Schmidt. För att inte glömma Göthe Ericsson som jag hade glädjen att samarbeta med då jag tillsammans med Agneta Pauli producerade Dramatens föreställning "En Afton på Gripsholm" i samband med Gripsholmsjubiléet 1987 (En föreställning skriven av en annan ordets virtuos, Kajenn).

Föreställningen blev också Dramatens egen jubileumsföreställning som inledde dess 200-årsjubileum

 

Karl Gerhard förknippar jag med orden "esprít", "elegans", "skärpa", "humor" och "musikalitet". Men också med den fantastiska diktionen! Varje stavelse gick hem. Varje subtil undermening uppfattades.

 

Karl Gerhards betydelse för vad vi fortfarande ser och hör på våra scener kan inte nog poängteras. Smaka bara på de namn han samlade kring sig för att göra sin "Eriksgata" redan 1958: Povel Ramel, Yngve Gamlin, Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Hasse Ekman och Mille Schmidt. Plus de som stod på scenen!

Ännu finns verksamma artister som t.ex. Eva Rydberg som gått i Karl Gerhards skola och kan vittna om hans scenkonst.

 

 

 

 


Scenens och foajéns primadonnor ur tiden

173556-18

På kort tid har våra två sista stora Primadonnor gått ur tiden. 

 

Den ena, scenens okrönta Glamourdrottning, Git Gay. 

Den andra, foajéns, lika okrönta Glitterdrottning, Alice Timander.

 

De var båda "förtjusande barn av sin tid". Git Gay - skolad inte minst av Karl Gerhard. Git blev den sista estradartist i vårt land (utanför operans värld) som hade förmågan, rösten och diktionen att kunna nå ut över en hel publik utan mikrofon eller annan röstförstärkning. 

 

Liksom för Die Zarah (Leander) hade den skolningen oerhörd betydelse för de framgångar de båda fick livet igenom.

 

Zarah på sitt sätt också en Primadonna, men framförallt en Diva. Git höll sig på revyns och cabaréns scener och blev där vår främsta prima donna, men aldrig någon riktig diva!

 

Få kunde som hon göra entré i utstyrslar som bara var helt otroliga. Strass och strutsfjädrar. Plymer och peruker. I denna sorts världssammanhang kunde Git väl mäta sig med sin samtids stora, t.ex. Josephine Baker.

 

Git Gay var en hårt arbetande och mycket professionell revy- och cabaréartist. Framförallt var det Göteborgarna som fick njuta av hennes musikaliskt bitska tungas spetsfundigheter.

Men som också tvingades uppleva personliga sorger och tragedier genom först dotterns och senare makens död.

 

Alice Timander - Teaterfoajéns attraktion nummer Ett. 

 

Som befryndad med det sekundära premiärlejonet, den framgångsrike "kändisadvokaten", var ju Alice alltid "The Competition" för mig, som jag skrev till henne för något halvår sedan. Den oslagbara. Vad kan någonsin en man - hur vacker kvinna han än har vid sin sida - ha att komma med mot ett sådant proffs som Alice Timander?

 

Men i "vårt läger" fanns ju också som en komplikation, Bengt Logardt, Alice förste man, som nära vän och också min tandläkare så länge jag bodde kvar i Stockholm.

 

Alice visste alltid hur hon skulle nå störst effekt med sin entré. Hon var ett lika sant proffs på sin sida prosceniet som Git någonsin på den andra.

 

Alice fick en fantastisk "upprättelse" genom det filmporträtt som gjorts om henne och som snart visas i repris i TV. Se det! Hon var verkligen långt från det själlösa våp som många trott. Inte minst hennes insatser för de hemlösa förtjänar beundran.

 

 

På något sätt blir ju dessa människor eviga, även om vi får nöja oss med tankens glitter och glamour i framtiden. För några verkliga efterföljare finns ju inte. Vår värld har definitvt blivit gråare - på båda sidor om ridån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Thomas Ungewitter/Thommy Thunder är död

Skådespelaren Thomas Ungewitter är död. En bildörr tog livet av honom i en ålder av  63 år. Just nypensionerad från sin mångåriga tjänst på Helsingborgs Stadsteater. Aldrig pensionerad från sin tjänst hos Thalia.

 

Han sörjes närmast av tre barn, en bror och många vänner.

 

Som dotterson till den stora operasångerskan Matilda Jungstedt och med konstnärliga gener också från fädernet (Pappa Harry var en legendarisk reklamchef på NK), var det inte underligt att han själv kom att utveckla ett konstnärsskap.

 

Hans första scen var dörröppningen till Stora Salongen på Ehrendals Gästhem i Södermanland, som en gång varje år ställdes om till scenöppning för en revy som avslutning på sportlovet. Gerda Aschan, som drev gästhemmet, lät oss ungdomar styra och ställa helt fritt med detta. God hjälp fick vi också av villiga föräldrar och andra vuxna gäster som spökade ut sig i dörröppningen. Där var medlemmen av Magiska Cirkeln, Gylfe Burdin, där var min mor Ann-Mari som spelade piano, där var den underbara Brita af Geijerstam som i hög hatt blev vår primadonna assoluta - och där var Thomas. Som tog sina första stapplande steg på tiljan. De följdes av flera som vi spelade in på smalfilm uppe på vår vind och i vår våning. Jag fungerade alltid som "producent och regissör" och i varje film lyckades jag ta död på Thomas. Så ofantligt mycket skoj vi hade.

 

Genom Thomas kom jag att tillhöra den exklusiva prenumerantskaran till Carls Dagblad, utgiven av hans vän Carl Z (Zetterström) i vars hem Thomas också umgicks som klasskamrat till Carls äldre bror. Här lärde sig Thomas tidigt forma sina härliga imitationer av brödernas pappa, Kar de Mumma. Mamma Viola och jag delar gudföräldraskapet till Thomas förstfödde son.

 

Att han till slut valde skådespeleriet var på något sätt förutbestämt, även om jag inte tror att det var ett lätt beslut. Likt många känsliga konstnärssjälar fattades en del i Thomas självförtroende. Något som han fick lära sig att övervinna.

 

Han började sin egentliga bana hos just Kar de Mumma på Folkan i Stockholm, där ytterligare "gubbar" lades till hans egen imitationsrepertoar. Inte minst Stig Järrel som han kom att gestalta bl.a. i den briljanta föreställning han själv satte ihop många år senare, "Fyra x Z" . En annan sådan som han också själv var pappa till handlade om Karl Gerhard. När han dog återstod en sista föreställning av en tredje självproducerad föreställning. Denna gång om honom själv: "The nostalgic world of Thommy Thunder".

 

Men han var också Fantomen! Historien om den vandrande vålnaden läste han in och det hjälpte inte att vi talade om för vår lille son att det bara var Thomas - hans suggestiva röst var alltför skrämmande för att få spelas. Kassetten gömdes därför i en lönnlåda i ett skåp. Skåpet kom att kallas Fantomenskåpet eftersom sonen ändå lyckades leta upp kassetten för den pirrande spänningens skull. Den vandrande vålnaden kan aldrig dö. Jag undrar om Fantomen hade klarat bildörren. 

 

Minnet av min vän lyser upp mitt hjärtas kammare. Bortovaron är ofattbar. Saknaden av skrattet, glädjen och tokerierna direkt smärtsam.

MATS WERNER


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0