"Harry - Du min skapare!"

Juli månads profilbild är en gammal bekant. Ett tecknat porträtt som vännen Harry Karlsson gjorde någon gång på tidiga 80-talet vid en Bellmanfest på Hjorthagsberget vid Gripsholms Slott. På den tiden var det folkvandring med picknickorgar till toppen av berget med utsikt över slottet och Gripsholmsviken.

Folkvandringen på Bellmandagen. Bellman och Ulla går till höger om trädet strax ovanför Hjorthagsgrinden. Föregångna av högtaleriet - en eftergift till moderna hörselskador!


Bellman och Ulla deltog i full ornat och förlustade oss andra med sånger och visor. Våra vänner Holmqvists var ofta storstilade när de bjöd oss till fest i gröngräset. Det var vit duk som breddes ut på marken, där var vita servetter och stor sockerskål på fot i silver som "bordsprydnad". Vinglas och kylare, riktigt porslin natuts. Kaffe i kopp etc.

 

Ack ja! Det var tider det. Sedan urartade festen (när vi slutade vara med???) och blev tristare. Synd!

 

Alltnog, vännen Harry dog förra året men på lördag håller jag vernissage på Taxinge Slotts (Kakslottet) Galleri med en retrospektiv minnesutställning.

Alla hjärtligt välkomna!


Realism/Surrealism

Strax innan vi avreste till Italien (mer därom senare) nåddes jag av ovanstående kort och jag föll på nytt i hänryckning!  Hur en människa så förmår att återge verkligheten som min vän (tillika en av mina huskonstnärer på galleritiden) Mario Roffler kan.

Mario är schweizare till börden men sedan över 35 år bosatt i Provence i Frankrike.

Han är stillebenkonstens absoluta mästare idag. Men också surrealismens. Gränsöverskridandet sker ibland utan att Du riktigt inser det som betraktare.

Mario arbetar oftast med rena stilleben men också med större interiörer och andra motiv som är helt surrealistiska. Dessa ateljéarbeten är krävande och tunga och därför måste han emellanåt gå ut i den provencalska naturen för att lätta sinnet och skaka av sig det noggranna slitet. Då blir det fjärilslätta akvareller med det provencalska landskapet i morgondis.

Vid något tillfälle framöver ska jag skriva lite längre om min vän. Här nöjer jag mig med att presentera hans invitation till ateljévisning i Rustrel samt några äldre små bilder.

Blog image

Blog imageBlog imageBlog imageBlog image

Blog imageBlog imageBlog imageBlog image

Blog imageBlog imageBlog image


Staffan, Staffan Stollevän!

Det handlar mycket om Selma Lagerlöf just nu. På TV, i böcker och press. Givetvis med anledning av att det är hundra år sedan författarinnan fick Nobelpriset som den första kvinnliga författaren. Hon bröt ett antal vallar under sitt liv då hon bl.a. framträdde under sitt eget namn när hon skrev. Det vanliga var att kvinnliga författare dolde sig under manliga pseudonymer då det "inte passade sig" att kvinnor ägnade sig åt någon form av verksamhet.

 

Blog image

Ågust Strindberg på damtoan under Nobelbanketten som han inte var inbjuden till.


Stockholms Stadteater låter Staffan Westerberg, av sig själv framförd i full frihet, på Klarascenen dra sitt strå till hyllningsstacken i form av Staffans eget skådespel "Selma och Ågust", med undertiteln "Vad som hände när Selma Lagerlöf hittade Strindberg på damtoan i Royals Vinterträdgård år 1909".

 

Det blir en kväll i den uppspelta galenskapens tecken. Fars och allvar blandas med Staffan Westerbergs underfundiga humor. Här finns alluderingar på allt från Ture Sventon till Vilse i Pannkakan ("Nämn inte den maträtten" utbrister då Westerberg som Strindbergs spöke i igelkottsform).

 

Poesin har alltid funnits som en mycket varm och röd tråd i hela Staffans livsproduktion. Hans fantastiska och fantasifulla uppsättningar av t.ex. "Brösten på Tiresias" och "Sweeney Agonistes" på dåvarande Munkbroteatern/Pistolteatern kan man aldrig glömma om man sett dem. Den känslighet med vilken han behandlade sitt material och sina dockor rörde strängar i publikens sinnen som inget annat.

Så småningom vågade han träda fram på scenen i egen person. Både som författare, skådespelare och regissör.

 

Staffans fantasi har alltid legat åt det burleska, galna och infallsrika. Runt om sig har han denna gång samlat ett gäng fullt kongeniala skådespelare. Som förstår Staffans intentioner och kan förverkliga dem på ett stundtals mästerligt sätt.

 

Blog image

Per Sandberg som tjuren Sintram på Mårbacka. Ferdinand - släng Dig i väggen!

 

Anita Dahl som en genuint varmlandsk Selma. Per Sandberg i roller som Majorskan på Ekeby, Doktor Munthe, Tjuren Sintram m.fl. visar en exceptionell mångsidighet och känsla för det komiska. Men kanske imponeras man ändå främst av den unge Jens Nilsson (Lägg det namnet på minnet). Det är inte utan att man ser Robert Gustafsson för ett tjugotal år sedan framför sig. Och den här unge mannen har mycket framför sig! Måtte han bara inte gå vilse som Robert Gustafsson.

 

Blog image

Jens Nilsson som påfågeln Farao i "De sju slöjornas dans"


Här spelar han framförallt den lille gåsapågen Nils och Påfågeln Farao. Hans "De sju slöjornas dans" med fotboll torde kunna gå till teaterhistorien inte bara för hans skicklighet utan också för den humor han visar i hela sitt framträdande.

 

Och så Staffan! Obetalar i de skepnader han framträder i. Först som den åldrade struttande Strindberg - som aldrig fick något Nobelpris utan fick se sig "omsprungen" av - en kvinna! Sedan som Strindbergs ande som flyttat in på Mårbacka i form av en osynlig igelkott och sist som Selmas allt-i-allo (!) Valborg Olander. Utvecklad galenskap på hög nivå som hela tiden håller oss på tå som publik. Men en galenskap fylld av glädje, lust och värme.

 

Blog image

Staffan Westerberg som Strindbergs taggige ande och Anita Dahl som Selma Lagerlöf


Också Eva Gröndahl gör väl ifrån sig som en Silvialik Drottning  Victoria och som Sofie Elkan.

 

Och inte att förglömma en grupp ruskigt duktiga musikanter som får  ta mycket aktiv del i spelet.

 

Missa inte denna fantastiska föreställning!

 

 


Jag vill tacka Nannie!

Nannie Porres, oljemålning av SLAS (beskuren)


Jag vill tacka Nannie! För att travestera Violeta Para. För Nannie Porres har gett mig så mycket men inte minst "Jag vill tacka livet" tillbaka! Inte sedan Arja S (intet ont!) slog tänderna i Paras fantastiska sång har jag kunnat höra på den med någon större behållning.

 

 

Men till jul fick jag från henne två CD med tidigare på LP utgivna inspelningar. Ack så njutbara. Bl.a. just en tolkning av "Jag vill tacka livet" som är så helt enastående. Den finns både på LPn "Nära" och på "Kärlekens ögon".

 

Nannie Porres - "den skyggaste, varmaste och mest genuina av svenska jazzsångerskor" som Roger Bergner beskriver henne i boken om Gyllene Cirkeln.

Claes-Göran "Fager" Fagerstedt och Nannie i skivstudion.


Själv skulle jag vilja göra en jämförelse med Monica Zetterlund som Tage Danielsson en gång kallade ett lingonris i cocktailglas. Om jag skulle "översätta" den liknelsen så bleve det en Malörtskvist i ett glas Guiness - tappat direkt på bryggeriet med en bräm av mjukt krämigt skum.

 

Nannie och vännerna Monica Z och Monica Nielsen


Nannies röst är som sprungen ur jazzens innersta väsen. I en tradition av Billie Holiday och Sarah Vaughan. Mörk, lockande, mjuk, innerlig, kittlande - där malörten och beskan gör att vi hela tiden lyssnar intensivt. Det är aldrig fråga om någon tillbakalutad skivspisning. Nannie har en oerhörd känsla för melodi och text vare sig det är jazz eller visa. Hon sjunger avskalat och enkelt. Behandlar sången med respekt och närhet och gör den ändå tiill sin egen och angelägen för oss som lyssnare.

 

Hennes röst har ingen motsvarighet i vårt land, möjligen med undantag av Monica Borrfors.

 

Tyvärr finns väldigt lite av Nannies inspelningar tillgängliga idag. I handeln (och på Cdon.com och Ginza.se) finns hennes senaste CD: "Till Dej!". Den finns även på iTunes för nedladdning.

 

I handeln finns också Claes-Göran Fagerstedts 80-års-CD med flera Nannie-spår på (även på iTunes). På iTunes fann jag också "Stockholm Dues" en CD med Bernt Rosengren där Nannie medverkar. Man kan även köpa dubbelCDn Svensk Jazzhistoria vol 8. där Nannie finns med.

 

MySpace finns också ett ställe där någon haft den goda smaken att lägga ut två spår med Nannie som går att lyssna på.

 

Nannie med min bror Lasse och pianisten Karl-Erik Welin.


Själv lärde jag känna Nannie på 50-talet då hon och bror Lasse umgicks. Hon har senare berättat om sin vånda under det första besöket hemma hos oss på Kungsholmen. Hon tyckte att vårt vardagsrum bara var jättestort och i bortre ändan satt vår Mamma och Lasses och mina båda "vackra systrar" och hon tyckte det tog oändlig tid att gå över golvet fram till dem och bli presenterad. Hon berättade det som om det hade varit en presentation vid hovet!

 

För mig blev hon omgående en favorit inte bara för den härliga människa hon är utan också eftersom hon på dagarna jobbade i skivbaren på ett varuhus som hette Adam & Marie som låg där Filmpalatset Sergel idag finns. Där kunde jag hänga efter plugget (och troligen också istället för plugget) och fritt lyssna på alla nya plattor. Dock var det väl inte så mycket jazz för min del på den tiden.

 

Nannie och förre maken fotografen Gunnar Smoliansky lyssnar på vännen Sune Spångberg och hans trio


I år fyller hon 70 men är tyvärr sedan länge inte verksam som sångerska. Sina ryggproblem hade hon gemensamt med bästa vännen Monica Zetterlund.

 

Nannie har väl tyvärr aldrig blivit samma folkliga artist som just Monica. Monica hade lättare att agera utåt och att "apa sig på scen",  spela teater och film. Allt detta gjorde henne till den mångsidigt älskade artist hon var.

 

Medan Nannie höll sig till musiken och sången. Därför är hon alldeles oförtjänt - utanför "jazzvärlden" - en av vårt lands mer okända storheter. Vår egen First Lady of Jazz.

 

Hon delar följdriktigt födelsedag med Majestätet  - så en och annan raket kommer nog att skjutas upp till Nannies ära på Valborgsmässoafton!

 

Här lyssnar Nannie tillsammans med Ann-Kristin Hedmark på förrförra årets Monica Zetterlund-stipendiater  i "Zetterlunden"

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dalida!

Såg ni SOLENS MAT på TV den 14 december? Då den gode Bo Hagström tog oss med till den lilla italienska byn Serrastreta i Kalabrien. Byn påstods vara födelseplatsen för den legendariska  Dalida, en sångerska som sålde fler skivor än Frank Sinatra. I själva verket föddes och växte Dalida upp i Kairo, Egypten. Hennes båda föräldrar kom förvisso från Serrastreta, men Dalida kom nog mer att förknippas med sitt arabiska ursprung. Hon kom att leva och verka i Paris men hade tack vare sin extrema språkbegåvning marknader runt om i världen.

Själv hörde jag Dalida första gången i Tyskland en sommar i slutet av 50-talet. Hennes mörka, lätt hesa stämma med eggande skarpa "r" sjöng den tyska landsplågan "Am tag als der regen kam" (Lyssna på inspelningen från 80-talet.



Hit till Sverige kom väl aldrig Dalida och hon är idag skulle kag säga helt okänd hos oss.

Från mitten på 50-talets genombrott (efter att först ha försökt en skådespelarkarriär med mindre framgång) som sångerska, kom hon att bli en av Frankrikes genom tiderna största sångerskor med en närmast sagolik karriär fram till sitt tragiska självmord 1987, då ensamheten som hon kände i tillvaron blev henne övermäktig.

Hon begravdes på Montmartres kyrkogård och fick en magnifik grav med en skulptur i full skala. Graven är än idag över 20 år efter hennes död alltid smyckad av färska blommor.



Gå gärna in på YouTube så hittar ni åtskilliga inspelningar med Dalida genom tiderna.

Kan inte heller undanhålla er en rolig grej! När man går in på Wikipedia och söker på Dalida får man upp en heltäckande information om henne på engelska. Jag upptäckte att man kan klicka och få texten översatt till Svenska. Det är dock en direktöversatt text som stundtals blir mycket roande! Håll till godo:

"....1961, Dalida utförs en månad visar på Olympia, med varje säljer ut helt. Kort därefter Dalida inlett en rundresa i Hongkong och Vietnam. Throughout the 1960s Dalida would frequently perform sell-out shows at The Olympia, and international dates became more frequent. Under hela 1960-talet Dalida vill ofta utföra sell-out visar på Olympia, och internationella datum blev mer frekventa. In December 1968, she was awarded the Médaille de la Présidence de la République by Général de Gaulle , the only person from the music industry to have received this accolade. I december 1968, hon fick Médaille de la ordförandeskapet de la République av general de Gaulle, den enda personen från musikindustrin att ha fått det här till riddare."


Kryddad tillvaro!



Fråga mig inte vad detta brev handlar om! Jag har inget minne av korrespondensen. Fann brevet i samband med de "rensningsaktioner" som nu genomsyrar min tillvaro. Man har nått den ålder då insikten om att ett större boende med massor med väggar för tavlor och hyllor för böcker och minnen inte lär hinnas med!

Då barn visat klart ointresse av att "ta vara på all din sk-t" och barnbarn ännu inte kommit upp i en mer insiktsfull ålder, så är det väl lika bra att jag använder tiden till att fördela allting på lämpliga kusiner, syskon, museer och soptippar!

Tydligen har jag skickat en bild till den gode Kar de Mumma (med vars k. änka jag har en förbindelse!!!). Jag kan tänka mig att det var en bild jag kanske tog under skolåren, då jag bl.a. som dagsverke en gång verkade som fotograf på Dagens Nyheter under en dag. Kanske var vi hos KdM och gjorde ett reportage. Det verkar också ha haft något att göra med mitt andra "gudbarn", ångfartyget Norrtelje som jag vid den tiden hjälpte till att rädda till sin nuvarande plats i Norrtälje hamn. Jag minns inte! Vilket i och för sig är oroväckande!

Emellertid vet jag att jag tillhörde den mycket lilla och exklusiva prenumerantskaran på Carls Dagblad! En först hektograferad (för unga läsare: en metod för mångfaldigande som utgick från en kladdig gelatinmassa där ett spegelvänt avtryck gjordes - med hjälp av specialbläck - som sedan återfördes på nytt papper) tidskrift som snart övergick till stencilerad form.

Utgivare var Carl Zetterström, så småningom Signaturen Carl Z, duktig skribent och konstnär, son till Kar de Mumma och Marianne Zetterström (signaturen Viola), och salig make till den gudabenådade aktrisen Birgitta Andersson.

Att jag kom att tillhöra prenumeranterna hade att göra med att en av mina bästisar, Thomas Ungewitter även hade en bästis i "Boje" Z, Carls storebror.

Dessa respektive vänskaper ledde sedermera till att jag fick en gudson ihop med Viola, nämligen Thomas förstfödde!

Om vi har ett gudbarn ihop - är Viola då min "Guffru"?



En typisk K de M-kommentar i Svenskan

Olov Svedelid död


Olov Svedelid (mitten) i samspråk med konstlitografen Åke Lindström och konstnären Harry Karlsson hos oss på Strömsborg 1977

Författaren Olov Svedelid är död. Kampen mot cancern tog hans liv vid 76 års ålder. Han efterlämnar hustrun Elli, två barn och fem barnbarn. En glad och skarp garcon har lämnat oss.

Olov började tidigt skriva. Han blev nöjesjournalist på Skånska Dagbladet där han också blev ansvarig för reklam och PR. Hans kunskaper inom detta område var goda. Kunskaper han fick nytta av när det gällde att marknadsföra sina böcker.

Han ville dock mer- Hade ambitioner att skriva allvarligt syftande romaner. Hustru Elli tyckte dock att han skulle försöka med att skriva deckare istället.

Detta ledde till en oerhört framgångsrik serie om polisen Roland Hassel. En serie detektivromaner i bästa Raymond Chandler-stil. Följda av serien om den gamle advokaten Samuel Rosenbaum tillsammans med vännen Leif Silbersky.

Men Olov skrev också dramatik, historiska romaner och barndeckare. Hans produktionstakt var utan like. Ständigt skrivande. Disciplinerad vid arbetsbordet. Få av våra svenska författare har haft en sådan bredd i sitt skrivande utan att någonsin bli ytlig. Hans research och kunskaper i de ämnen han skrev om var oklanderlig.

Olov belönades med Sherlockpriset 1972 för ”Anmäld Försvunnen”, Svenska Deckarakademiens pris 1977 för ”Betongrosorna och de falska nycklarna”, Priset för Bästa svenska kriminalroman 1987 för ”Barnarov” och han erhöll Deckarakademiens Grand Master-diplom så sent som förra året.

Hustrun och jag lärde känna Olov och hans hustru Elli i mitten av 70-talet, genom våra gemensamma vänner Rita och Leif Silbersky. Rita och Leif hade sedan några år en weekendbostad utanför Mariefred och hade nu lockat Elli och Olov att också söka sig till idyllen. Glada stunder med kräftor och glögg blev det. Olov ständigt eleganten med sin vita eller ljusa kavaj. Läs gärna också inlägget "Mord och andra illdåd".

Asfaltsbarnet Olov stod ut några år innan storstaden lockade honom åter. Vi var båda födda och uppvuxna på Kungsholmen men han förblev storstaden trogen livet ut.

Hans kisande leende ögon förblir på min näthinna. Tomrummet i bokutgivningen blir stort. Hans ord finns kvar.

Lasse Widding - från Expressen till Kulturen.

 

Lasse Widding (eg. Lars Widding) var den duktige kvällstidningsjournalisten som blev en av Sveriges bästa och mest omtyckta kulturförfattare. Som dog alldeles för tidigt.

På det glada 60-talet hyrde Lasse och hans dåvarande maka, sommarstuga av min syster och svåger och vi alla kom att umgås en hel del.

Lasse arbetade då som journalist på Expressen och var långt ifrån den uppburne skribent han skulle komma att bli. Hans anställningsvillkor var hårda och ingenting han kunde "laborera" med. Han hade visserligen skrivit några böcker på 50-talet som hade getts ut, men det var ett par år kvar till de stora framgångarna med böckerna om skeppet Vasa, Sorundasviten och Årstafrun som skulle sätta Lasse på kartan över våra mest framgångsrika populärhistoriska författare.
 
Mats, två okända i bakgrunden, Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och dåvarande Riksteaterchefen Hans Ullberg.


Systern och svågern beslöt sig i samma veva för att ge ut Husebyfröken Florence Stephens memoarer på sitt förlag (som jag skötte). Dock hade memoarerna redan påbörjats av en kvinnlig "spökskrivande" veckotidningsjournalist som emellertid aldrig fick något ur händerna och som tydligen kommit på kant med Fröken (det var inte en helt ovanlig situation).

Vi lyckades få loss materialet från denna journalist. Det visade sig emellertid praktiskt taget oanvändbart och behövde "stunsas till" av en duktig skribent. Att fråga Lasse om han ville åta sig detta föll sig helt naturligt. Lasse tackade ja på villkor att det absolut inte fick komma fram till Expressen att han varit inblandad eftersom det skulle kunna äventyra hans jobb på tidningen.

Han skrev om hela boken och lade på slutet till en fabel om "djuren" som surrade runt Fröken på Huseby. Fröken låg som bäst i stor offentlig och juridisk fejd med sin förmyndare som i fabeln omvandlats till en elak humla.

Boken kom ut och blev mycket uppmärksammad. Inte minst blev fabeln föremål för försök till förtalsåtal som dock rann ut i sanden.

Lasse satt i sommartorpet och svettades. Orolig för att det skulle komma ut att det var han som skrivit. Den förbigångna veckotidningsjournalisten vädrade sin förtrytelse i tidningen Se och sade där bl.a. att "det är väl förläggerskan och hennes bror och den där kvällstidningsjournalisten som kucklat ihop det hela".

Stormen bedarrade och efter några år kunde den framgångsrike romanförfattaren Lasse se tillbaka på denna historia med ett överseende leende över den vånda han genomlidit. Hans position hade nu förändrats så att han - om så hade behövts - kunnat spotta Expressens chefredaktör i ansiktet utan att vara rädd om lönen.



Lasse Widding och filmdirektören Tore Sjöberg (Minerva-film) i trädgården på Skärfsta gård på 60-talet.

Peter Dahl - Caribaniens krönte kejsare!



Häromdagen letade jag mig ut till den taskigt skyltade konsthallen i Sollentuna-Edsberg (Konsthallen stångar tydligen sina pannor blodiga mot vägverk och andra vägansvariga för att få sätta upp skyltar så att man som besökare ska kunna hitta dit) eller Edsviks Konsthall som den heter och som är inredd i ladugård och stallar vid Edsbergs Slott vid Edsvikens strand.

Anledningen var konstnären Peter Dahls nya utställning. Den första efter den stroke som drabbade honom häromåret.

Och vilken härlig utställning! Jag gick väl där en dryg timme och njöt. Njöt av upprepningen, varierandet, komponerandet. Det ihärdiga berättandet. Och av att stroken inte satt några synliga spår i hans måleri.

Jag minns att om min bror Lasse hittade en tangent på pianot som han måhända fann aningen falsk eller på annat sätt iöronenfallande, så återvände han ständigt till den. Hamrade och frossade. Lite av den känslan fick jag också av att se hur Peter uppenbarligen njöt av vissa motiv som han upprepade i ett otal varianter.

Han är en mästare på att komponera människor i grupp, små grupper såväl som jättelika (som i "Den stora vågen"). Finner han en bra komposition med balans och goda linjer, kan han återanvända den med helt andra människor som befolkar bilden. Som här nedan:


"Den tomma bordduken" Olja 2008

och:



"Ljust fönster mot gröna gardiner" Olja 2008

Utställningen som är mycket sevärd pågår till och med den 2a november.

Vad är då Caribanien? Jo, Peter Dahls högst personliga kejsardöme, befolkat med små tennfigurer. Kejsardömet har t.o.m. en ambassad här i Strängnäs, på det lilla besöksvärda tennfigurmuseet.

Vad är det så för klasskort Peter referera till i sin dedikation? Peter och min bror Lasse gick i samma klass i realskolan i Kungsholmens läroverk. Min pappa som var ordförande i föräldraföreningen såg tydligen till att Peter fick sitt första stipendium och sitt första "stora uppdrag", nämligen att förse aulans absid med en stor fondmålning. Varför denna aldrig kom till utförande vet jag ej, i vart fall fanns den inte där när jag började i realskolan 1955.

Det klasskort Peter Dahl refererar till ser ut så här:


Mordet på ett livsverk



Landstinget i Södermanland hade drivit Gripsholms Folkhögskola i Mariefred under många år. Som elev- och rektorsbostad m.m. fungerade Gripsnäs - ett "litet Drottningholm" på kunglig mark tvärs över Gripsholmsviken från slottet.

Från början känt som "Villa Martin" efter den Generaldirektör Hugo Martin som på slutet av 1800-talet bad sin gode vän Kung Oscar II om lov att i kungens hjorthage få uppföra en "sommarstuga". Kungen gav nådigt tillstånd. Efter några år när kungen besökte Gripsholm och fick se den magnifika byggnaden på andra sidan vattnet blev han alldeles förstummad och lär sedan aldrig mer ha talat med Generaldirektören.

Landstinget ville lämna Gripsnäs, men det var ju inte så helt enkelt. Det gick ju inte att vem som helst fick överta denna fantastiska byggnad på ofri kunglig mark. Landstinget var ju socialdemokratiskt och att sälja till en "finansmagnat" e. dyl var ju inte till att tänka på. Gripsnäs skulle fortsätta att på något sätt vara "tillgängligt för allmänheten". Det löstes på ett märkligt sätt då en helt okänd person med planer på en "uppfinnarskola" fick lov att för 850.000:- köpa den slottslikande byggnaden med orangerie och vaktmästarbostad. Men bläcket hade inte mer än torkat på köpekontraktet förrän det transporterades på en framgångsrik byggmästare med rötter i Österbotten, Lars Gullstedt.

Gullstedt hade byggt upp GLG-center vid Bredden utmed båda sidorna av motorvägen mellan Stockholm och Arlanda. Det som numera heter Infra City och just har hyst den internationella Irak-konferensen.

Han var framsynt. Kanske skulle man t.o.m. säga visionär när han för en hygglig penning tidigt förvärvade den i de flesta andras ögon ganska värdelösa marken och började bygga sitt livsverk.

Försiktigt byggde han hus efter hus, industribyggnader och hotell. T.o.m. egna motorvägsavfarter. Den ende i Sverige som lyckats att i kompanjonskap med Vägverket få göra det. I samband med köp av industribyggnader följde ibland själva industrin med.... Till slut hade Lasse långsamt byggt upp ett fastighets- och industriimperium som sträckte sig från Norrland över Stockholm till Atlanta i USA, där han byggde 12 centralt belägna kvarter med shoppingcenter, hotell och kontorskomplex.

Lasse gömde sig aldrig bakom fiffiga bolagskonstruktioner. Han stod personligt ansvarig för alla sina och sina företags åtaganden. Han var en duktig företagare med "näsa" för rätt affärer.

Genom sitt köp av Gripsnäs kom Lasse också att så småningom bli god vän med kungafamiljen.

image145
Här tar jag emot Kungen och Drottningen ombord på s/s MARIEFRED efter Jubileumsfesten på Gripsholm.
Framför Kungen på nedre bilden står Lasses dåvarande sambo Britt Gullbrand och SAABs motorguru Per Gillbrand och bakom Kungen står Lasse Gullstedt.
Det var ett av de första tillfällena då Lasse lärde känna Kungaparet.
image146

Den här vänskapen ledde bl.a. till en beramad privat middag ombord på Lasses lustjakt i Medelhavet med tre kungar vid bordet: Kung Carl XVI Gustaf med Drottning Silvia, Exkung Konstantin och Kung Juan Carlos med Drottning Sophia, som kom att bli en nagel i ögat hos somliga småsinta bankvarelser.

Lasse är en rejäl och rak människa som ofta säger vad han tycker. Vars förmögenhet vid tillfället av bankerna själva värderades till 2,8 miljarder kronor netto. Hans miljardsatsning i Atlanta skedde med säkerheter i hans svenska fastighetsbestånd. Ändå kunde samma banker någon tid därefter begära honom i konkurs! Och likt gamar roffa åt sig alla godbitar i hans imperium.

Det visade sig att Lasses egen födelsedagsfest på Scandic-Hilton i GLG-Center, hans umgänge med Kungafamiljen och hans lustjakt, var sådant som fick avundsjuka bankmän att dra åt tumskruvarna när bankernas egen situation började darra. "När det här är över ska inte Gullstedt ha en tråd kvar på kroppen" som en av dessa asgamar uttryckte saken. På samma infama sätt som när Nordbankens Björn Wahlström efter att ha lämnat över en enkrona uttalade att Eric Penser "nu var utfattig", som när Wenner-Grens och Kreugers imperier plundrades av bankerna. Gripsnäs såldes för ett underpris. Komkursförvaltarna accepterade inte ens Lasses dåvarande sambo Agneta von Schinkel som köpare trots att hon erbjöd sig att betala ett långt högre pris än vad bankerna senare accepterade!

Lasse fick utstå två långa häktesvistelser, att bli utpekad som ekobrottsling och fuskare. Efter flera rättegångar kom man fram till att Lasse var helt oskyldig till alla dessa infama anklagelser som bankerna spritt. Däremot fann åklagarens revisorer i detta mångmiljardföretag en liten bokföringsförseelse på några tusenlappar som han dömdes för. Men Lasse var då en bruten man. Tack vare att han på ett tidigt stadium sett till att de två barnen fått en egen finansiell grund att stå på, har de båda kunnat hjälpa sin pappa efter konkurserna.

Tio år senare var Lasse för första gången tillbaka på GLG-Center - nu INFRA CITY - i samband med en radiointervju. Han har kommit över sin bitterhet och kunnat skriva en bok om sin uppgång och sitt ofrivilliga fall: "När banken tog för sig". (Ekerlids Förlag).

I boken nämner Lasse oss, vänligen nog, för att vi stod honom bi också när det blåste.

En synnerligen intressant läsning! Köp boken!

Bob Azzam - The Bandleader!



Bob Azzam, libanes men född i Egypten, kom till Europa och erövrade världen med den egna "landsplågan" "Mustapha ya Mustapha" på den tiden en verklig världshit var något enastående. Han bildade orkester och turnerade. Hans hustru Miny Gerard blev bandets kvinnliga sångare.

Till Stockholm kom bandet i början på 60-talet och gjorde omgående succé. Att som dansband bryta in i den första discoeran var en bragd i sig, men Bobs orkester gjorde Club Opera (nuv. Café Opera) till det ledande vattenhålet för "det Stockholm" som roade sig. När han rev loss med "Mas que nada" eller "Summer in the city" gungade Karl XII.

Bandets popularitet blev så stor att det blev återkommande och allt längre sommarsejourer i Stockholm. Så långa att åtminstone en av bandets medlemmar till slut av kärlek blev kvar i Sverige, trumpetaren Luciano Mosetti, som fortfarande lever och verkar i högönsklig välmåga på Stockholms jazzscener.




Bob spelade in åtskilliga skivor under Stockholmsåren och gjorde t.o.m. en egen TV-show med gäster som Pia Degermark och Georgie Fame.
image259
Bob Azzam - idolbilden!

Själv lärde jag känna Miny och Bob redan första sommaren och blev sedan deras "platschef" och hjälpte dem att hitta villor att bo i och vita Cadillac Convertibles att hyra. Att bo på hotell, med så småningom två barn, under de ofta mer än månadslånga engagemangen var inte att tänka på.
image262
Bob på party hos Mats - ännu ungkarl.

Att få uppleva Vaxholm och skärgården, att få komma med oss till vänner på landet, gav dem båda en varm kärlek till Stockholm och dess omgivningar. Sedan engagemangen tog slut efter ett tiotal år och Club Opera skulle "omprofileras" återkom de emellertid aldrig. Något som Bob ångrade in i det sista enligt vad Miny sa mig.
image260
Familjen Azzam på besök hos oss i Vaxholm: Totine, Pascha, Miny och Bob

På den tiden bodde de i Geneve där svensk choklad till lille Pascha, som sonen heter, alltid innebar att man var välkommen. Så småningom flyttade de till Monaco där de blev kvar sedan barnen växt upp och flyttat till New York. Vi förlorade kontakten med åren men kunde återuppta den genom just Luciano.
image261
Bob och min fru Ann på asado på Skärfsta gård hos Kerstin och Henning Sjöström

Både min fru och jag har starka och varma minnen från de åren då Stockholm svängde. Det är tveksamt om senare generationer fått uppleva något motsvarande. Det var åren innan danspartners släppte taget om varandra och blev skakande introverta individualister. Och denna final förgylldes av Bob Azzam och hans orkester.

Keep swinging Bob!

Musikens gigant!

image263
Simons namnteckning som vi använde den på omslaget till den EP som gavs ut för minnesfondens räkning med musiken (Putte Wickman, Leif Asp och Göran Pettersson) och diktläsningen (Monica Nielsen och Leif Asp) från Simons begravning i Danderyds Kyrka.

Simon Brehm, legendarisk basist, grammofonbolagsdirektör och Hylands Hörna-musikant m.m.

Min dåvarande svåger Henning Sjöström blev någon gång kring 59-60, ordförande i Svenska Boxningsförbundet. Det hade då blivit populärt att låta "kändisar" ta över dessa poster för att skapa bättre uppmärksamhet kring organisationerna och ge dem tillgång till ett nytt kontaktnät. Gösta Ellhammar som efterträdde Henning på svågerposten blev ungefär samtidigt ordförande i AIK efter att tidigare ha varit ordförande i Svenska Bandyförbundet.

Henning ville uppgradera boxningssporten och tog intryck av hur den bedrevs i t.ex. USA där det alltid vid ringside satt en mängd celebriteter. Sagt och gjort, tillsammans med några goda vänner och yrkesbröder bildade han Boxningens Supporterklubb. Till ordförande valdes Simon Brehm som inte bara var boxnings- och allmänt idrottsintresserad utan framförallt Sveriges då mest framstående skivbolagsdirektör som chef för Karusell.
I grunden var han musikant med basen som instrument och deltog 1949 i den berömda Parisorkestern.
image264
"Utslagen" Supporterordförande sekonderas av Little Gerhards manager, vännen Roland Ferneborg, tillika producent för den internationellt prisbelönta skivan "Scandinavian Songs" med Alice Babs och Svend Asmussen. Tilläggas kan att "motståndaren" i ringen var jag......

Tidningen Orkesterjournalen ordnade en årlig tävling där en "elitorkester" röstades ihop av läsekretsen, under beteckningen "Swedish Jazz All Stars". 1949 års orkester var så bra att redaktören anmälde den till den internationella Jazzfestivalen i Paris där orkestern sensationellt lade beslag på förstaplatsen! Men så skämdes inte orkestern för sig heller! Eller vad sägs om Alice Babs, sång; Reinhold Svensson, piano; Simon Brehm, bas; Sven Bollhem, trummor; Carl-Henrik Norin, tenorsax; Arne Domnerus, altsax; Putte Wickman, klarinett och Gösta Törner på trumpet! Tyvärr blev inte denna oerhörda konstellation särskilt långvarig utan var och en gick vidare i sina separata karriärer.

Till Simons mer uppmärksammade insatser hör naturligtvis hans "managerskap" för Lill-Babs som väl får bedömas som ett mönster för hur en manager ska vara. Men också hans tid som orkesterledare för Hylands Hörna under 60-talet.

Till sekreterare och skattmästare i den nybildade klubben tubbades undertecknad som väl ändå fungerade som någon slags "hangaround" (som man väl skulle sagt idag. Då kallades det "springnotarie") på Hennings advokatkontor där jag omväxlande fick ta hand om besvärliga och långpratande klienters telefonsamtal, sköta systerns och svågerns lilla bokförlag och nu också supporterklubben. Visst tyckte jag att det var kul, men förvisso blev skolarbetet starkt lidande och kostade mig ett extra gymnasieår!

En av Hennings idéer var att man skulle binda medlemmarna hårdare till sig och det skulle ske genom att man tecknade ett "Supporteravtal" där medlemmen förband sig att under tre år betala 200 kronor varje år till klubben (detta i en tid då en normal medlemsavgift i en förening låg på 10-20:-!).

Medlemsvärvningen tog fart. Styrelsemedlemmarna - vederbörligen försedda med hela block med färdiga Supporteravtal - värvade för fullt på alla Stockholms glada parties. Kanske var inte alltid de nytillkomna medlemmarna helt på det klara med vad de skrev på i den sena timmen.....

Några underlät att betala den avtalade medlemsavgiften, bl.a. den goda Zarah Leander. Simon, uppbackad av tre advokater i styrelsen ansåg att alla som skrivit på dessa avtal var fullt kapabla att begripa vad de gett sig in i och skulle följaktligen inte kunna "smita undan". Ytterligare en jurist i medlemskåren bedrev inkassoverksamhet och fick uppdraget att kräva in medlemsavgiften av den Sköna!

Oh, Ve! Jag tror aldrig jag sett en människas upprördhet så magnifikt manifesterad i stora bokstäver i ett brev, som det Zarah avsände till den stackars juristinkasseraren. Som sekreterare bad mig Simon att formulera ett svar till Zarah, vilket jag gjorde enligt konstens alla hovsamma och underdånigste regler som gäller för en verklig Stjärna. Pengarna kom omgående!
image265
Delar av styrelsen samlade kring "Gentleman Jim" och syster Karin: Simon Brehm, Axel Wahlberg, Henning Sjöström och Mats.

Simon var en helt underbar människa, spontan, fylld av energi, uppmuntran och glädje. Jag - och senare också min fru - kom att umgås flitigt med Simon och hans hustru Barbro fram till hans alltför tidiga död i februari 1967.

Många var de roliga ärtsoppsträffarna - varje torsdag under ett par säsonger - i ångfartyget Saltsjöns försalong, då bl.a. Simon och Barbro, Kjerstin Dellert och hennes man C-O Bergh, Allan Schulman och Lena Fürst, Sten och Lillan Dahlander (bror till trummisen Nils-Bertil D), Axel och Birigtta Wahlberg, Pelle och Elisabeth Nyström (Pelle - sedermera välbeställd fastighetsmäklare - var på den tiden chef för ett mindre skivbolag i Karusellsfären) och jag sammanstrålade och avnjöt den varma ärtsoppan med varm punch serverad av värden på stället, Bosse Halldoff.
image267
Fr.v. min syster Karin, Operasångerskan Kjerstin Dellert i Simons knä. I spegeln skymtar advokaten Axel Wahlberg och Kjerstins dåvarande make C-O Bergh.

När Rolling Stones den 1 april 1965 för första gången spelade i Stockholm (Kgl. Tennishallen) hade Simon skaffat biljetter till hustrun och mig, systern och svågern och några till. Vi samlades alla på en drink hemma hos syster Karin. När det blev dags skulle Simon ringa efter taxi och vi andra gick ner och ställde oss i porten. Bilarna kom men ingen Simon. Jag skickades upp bara för att finna honom fortfarande med luren i örat konverserande taxi-telefonisten för hon "hade ju så dj-a skön röst"!

Vid den första Hylands Hörnan 3 oktober 1962 deltog bl.a. en ung vissångerska, Cecilia Bruse, som blev något av en sensation. Efteråt var vi hemma hos Barbro och Simon på en härlig sallad och vem gömde sig i gästrummet om inte den unga vissångerskan. Naturligtvis hade Skivbolagsdirektören Simon inte kunnat låta bli att se till att Orkesterledaren Simon högg tag i det nya sångfyndet framför näsan på alla andra skivbolag som skockades utanför sceningången!

Jag minns också en gång - vi var i Malmö tillsammans på "house-warming" hos min syster med ny man. Min hustru var ännu inte hustru utan nybliven fästmö och vi bodde första gången på hotell tillsammans och kunde uppenbarligen tänka oss andra nöjen än att gå ut och äta vickning. Men det tog lång tid innan Simon gav upp sitt ihärdiga och resultatlösa knackande på vår rumsdörr med enträgna viskande rop "Ann, Mats! Vad gör ni? Kom med oss ut".........
image266
Vid House-warmingpartyt i Höllviken. Fr.v. Min dåvarande fästmö Ann (sedermera hustru), Torsten Björklund, då "rörkrökare" med eget stort VVS-företag, sedermera välbeställd antikhandlare i Quartinge och Gamla Stan och numer gift med Monica Nielsen, Simon Brehm, Ryttmästaren Janne Lotelius, Torsten Bs dåvarande fru Marie-Louise Ansger och Barbro Brehm

Men Simon levde ett hårt liv. Professionell och ständigt igång. Med en stor kroppshydda orkade hans hjärta till slut inte med.
Begravningen i Danderyds kyrka blev en sällsynt minnesvärd ceremoni. Den leddes av Rune Pär Olofsson och innehöll specialskriven musik av Leif Asp, framförd av Leif på piano, Putte Wickman, klarinett och Göran Pettersson på bas, samt en specialskriven hyllningsdikt till Simon av skalden Stig Karlsson som lästes av Monica Nielsen till Leif Asps ackompanjemang på orgel. Musiken och dikten finns på en specialutgiven EP om någon är intresserad.

"Applådprästen"

image256

I samband med vännen Simon Brehms begravning 1967, lärde jag känna prästen och författaren Rune Pär Olofsson och hans dåvarande fru Lillan. Rune Pär tjänstgjorde som kyrkoherde i Östra Ryds församling norr om Stockholm.

Det blev många trivsamma besök i den gamla prästgården och även hos goda grannar där ute, som TV-producenten Kåre Santesson med fru.

image257
Författaren och journalisten Ernst Sjöström (bror till Henning), Lillan och Rune Pär Olofsson

Speciellt fascinerades jag av Rune Pärs mycket livfulla berättelse när han visade oss den medeltida kyrkan en gång, om hur den gamla nyckeln till det Braheska gravkoret i kyrkan, efter den siste Brahens, Magnus, begravning 1930, av vaktmästaren roddes ut och sänktes i Rydboholmsvikens vatten. Det var inte så svårt att senare förstå bakgrunden till Rune Pärs romansvit om familjerna Brahe och Sparre.

Efter Simon Brehms död var vi några vänner som tog initiativ till att forma en fond som under några år skulle dela ut stipendier till unga lovande idrottsutövare. Ett av inslagen i insamlingsarbetet till denna fond blev en kyrkokonsert i Östra Ryd med Lill-Babs som Rune Pär tog initiativet till.

För mig blev den konserten något av en revolutionerande upplevelse. Inte så att Lill-Babs var extra fantastisk (hon är förvisso en mycket professionell och duktig artist) - nej det låg på ett helt annat plan.

Jag har ju växt upp och levt nära en kyrka som inte har varit särskilt tillåtande. Den svenska kyrkan excellerar i att ha förvandlat sitt "vardagsrum" till en syndabekännelsens högborg. När man kliver genom kyrkporten läggs ett tungt ok av världens alla synder över ens axlar, man hukar sig och talar - om alls - viskande och vördnadsfullt. Här fanns väldigt lite glädje.

Jag minns att jag satt på kyrkläktaren i Östra Ryd och efter Lill-Babs sista sång (hon hade blandat folkvisor och en och annan andlig sång och gjort det väldigt bra) så tog Rune Pär upp en kraftig applåd! Vi alla stämde in i den rungande glädjeyttringen under kyrkvalven. Denna applåd blev en total befrielse. Jag tror inte att det förkommit applåder i en svensk munsnörpande kyrka någonsin före detta tillfälle.

Senare i livet har jag varit i många katolska, anglikanska och amerikanska kyrkor (som förvisso lider av andra nackdelar) där jag upplevt att glädjen ändå tillåts finnas också i kyrkorummet. Där detta är just ett vardagsrum för samtal, skratt och - förvisso - också tårar. Men än idag snörps det på mun i många svenska kyrkor om någon tar upp en applåd efter en konsert t.ex. eller pratar och - ve - skrattar högt. Märkligt!

"Rune Pärs själavård var okonventionell och 'fuller av påhitter'. Han intog rödvin och och pängrich med sina konfirmander även utanför nattvardsgången och hade de livligaste synpunkter på både sex och kröken och äktenskapsbrott som kom Stockholms domkapitel att utfara i påminnelser om den rena och rätta läran" (Ur Röster i Radio).

Han väckte berättigad uppmärksamhet när han skrev till Påven och bad om en intervju om preventivmedel. Vatikanen hördes inte av. Inte ens då han skärpte tonen och pläderade för en kvinnlig påve. Som borde acceptera preventivmedel.

Rune Pär lämnade prästyrket och blev först journalist och sedan framgångsrik författare av framförallt historiska romaner där han uppnådde samma hantverksskicklighet som Per-Anders Fogelström och Lasse Widding och tillhör våra (inte minst sonens) ständigt återkommande "omläsningar".

Efter hustruns och min flytt från hufvudstaden, höll vi sporadisk kontakt med Rune Pär. Han var och hälsade på oss i samband med en författarafton i Mariefred som vi tagit initiativ till och han hjälpte vår son med en skoluppsats kring sin serie om Braharna och Sparrarna. Själv flyktade han huvudstaden och flyttade till Smedjebacken och sedermera till Falun där han numer bor.

image258
Mats, Mariefreds legendariska bokhandlerska Britt Schölin med maken Bengt, vår dotter Filippa och Rune Pär.

Hoppas dock han överlever mig och kan förrätta min jordfästning. Då vet jag iallafall att den sker utan "överord"!

"Sagofarbro'rn på Slottet"!

För en tid sedan gick en utomordentlig dokumentärfilm om vår svenska globetrotter och konstnärsmusa, Marianne Greenwood i repris på TV. Ett magnifikt porträtt av en magnifik människa. Som gått märkvärdigt obemärkt förbi de flesta svenskar.

Marianne Greenwood, var inte bara en enastående upptäcktsresande, författare och fotograf utan också inspiratör till och vän med sådana storheter som Pablo Picasso, Evert Taube m.fl.

Jag hade förmånen att få träffa Marianne Greenwood vid ett par tillfällen, dels hos en släkting till mig på Rivieran, som var god vän med och journalistkollega till Marianne, dels också vid hennes brors begravning.

Och det är om brodern detta ska handla.

image254
Skådespelaren, dansören m.m. Bo Hederström

Bosse Hederström kom in i mitt liv 1960 när jag första gången sommarjobbade som guide vid Stockholm Sightseeing vid Karl XIIs torg.

Första sommaren fick man som ung och grön mestadels ta entimmesturen med båt Djurgården runt och möjligen någon enklare bussrundtur. Man fick också följa med de äldre guiderna på bussrundturerna för att lära sig. Inte bara fakta förvisso utan också skrönorna, de roliga historierna (Varför är Långholmen världens största fängelse? För att det ryms så mycket där!).

En av dem man gärna följde med var Bosse Hederström. Till professionen skådespelare med många mestadels större eller mindre roller i totalt 22 filmer mellan 1937 och 1993 som t.ex. "Lasse-Maja", "Ombyte på tåg", "Nattlek" (Mai Zetterling hörde till hans nära vänner sedan hennes debut i just Lasse-Maja-filmen 1941) och "Träfracken". Han var också en duktig och utbildad balettdansör.

Yrkeskunnande, som han använde fullt ut under sina turer då han kunde tjusa och bedåra alla dessa blåhåriga amerikanska ladies.

Jag följde med en gång på den s.k. Drottningholmsturen som givetvis inkluderade ett besök inne i teatern, där Bosse bänkade sin grupp och försvann för att komma in på scenen och iförd sin vanliga kostym utföra en fullständigt obeskrivlig version av den döende svanen ur balletten Svansjön. Det var en obetalbar föreställning som dock bryskt avbröts av dåvarande teaterchefen Gustaf Hillerström som drog Bosse av scenen och tydligen skällde ut honom efter noter för att han gu'bevars roade sina turister. "Det här är minsann inget nöjesspektakel". Jag minns inte om Bosse blev portad från Drottningholmsteatern efter detta men det skulle inte förvånat mig.

Efter några år hade jag avancerat till "terminalchef" och basade för ett tjugotal tjejer (!) och så Bosse! Vi hade under några år kört en tur som kallades Socialturen (Sverige ansågs ju som ett föregångsland på många områden) som besökte en förskola, ett förortshem, ett äldreboende m.m. Bosse hade framgångsrikt haft ansvaret för den turen några år och nu när vi lagt upp en ny variant som inkluderade besök bl.a. på det nya kärnkraftverket i Ågesta var det självklart att Bosse fick ansvaret för den nya Socialturen II som den kallades. Den skulle väl fokusera mer på de tekniska framstegen vårt land gjort. Inte särskilt kul tyckte Bosse som såg få chanser att leva ut sin berättarförmåga, gestik och plastik. Den här turen var mer fyrkantig och teknisk.

Vi visste att det fanns ett stort intresse för turen hos researrangörer och att förhandsbokningarna var många, men när bussen väl skulle avgå var den för det mesta tom!

Till slut utrustade jag en vän med en biljett och bad honom gå ombord i tid. Han berättade sedermera:

"Efter en stund kom guiden, en medelålders man ombord och gick artigt och glatt runt och hälsade. Berättade för de blåhåriga amerikanskorna (som undrade om Norway was the capital of Scandinavia) om vad vi skulle få se på turen. Bland annat skulle vi besöka den nyligen invigda kärnkraftanläggningen i Ågesta: 'And you know, this is all so new and we don't know much about it! - You know, it might even leak!!'. Varpå tanterna kastade sig ut ur bussen och tog en båttur under broarna istället. Eftersom jag väl fått svar på Din fråga gick även jag ur. Guiden såg nöjd ut".

Bosses fick som han ville - han slapp den nya turen och fick koncentrera sig på annat.

Vi kom att umgås också en del privat och jag minns speciellt en middag han bjöd på i sin våning på Döbelnsgatan. Vi hade hämtat upp Mai Zetterlings och Tutte Lemkovs dotter, som också var bjuden, på vägen. Våningen var en etta med ett stort kök där det ingick en ordentlig matalkov. I denna hade Bosse ett bord vid vilket han åt sina måltider. Och kring jul satt han på en sida av bordet och hade då på den motsatta sidan samlat alla sina julsaker på små hyllor som han kunde titta på. När det närmade sig Påsk bytte han bara sida och tittade nu istället på Påskväggen med alla tuppar och ägg och kycklingrader. Sommartiden gällde för den tredje bordssidan. Han behövde aldrig packa fram eller tillbaka jul- och påsksaker - han bytte bara sida vid bordet efter årstiderna! Briljant.

Sedan skådespeleriet tagit slut och så också Stockholmsguidningen, avancerade Bosse till Förste Kammarvaktmästare vid Hovet och med en given plats bakom Majestätets stol vid större middagar. En mer självklar plats för denne formidable skådespelare fanns väl icke. Och han kunde fortsätta att glädja slottets besökare. Säkert lade inte hovet några band på hans förtrollande gestaltningar av historiens personager under Kung Gustavs dagar och han kunde glädja inte minst barnen. Jag kan tänka mig att Bosse fungerade på slottet som Carlo Derkert gjorde på Moderna Museet - en livgivare!

Bosse blev i varje sällskap en naturlig medelpunkt utan att för den skull någonsin pocka på uppmärksamhet. Hans väsen var helt enkelt för intressant för att negligeras. Och han roade alltid. Vare sig hemma hos sig själv, hos oss, hos gemensamma vänner eller som sista gången jag fick tillfälle att träffa honom för ett antal år sedan då han gjorde ett besök i Mariefreds församlingshem och berättade minnen från scen och salong. Och som vanligt trollband sin publik. Efter en stroke blev han rullstolsbunden och kom inte så mycket ut från sin ombonade lägenhet vid Slottsbacken. Han blev 89 år.

Nuvarande chefen för Bernadottebibliotektet, Göran Alm konstaterade vid Bosses begravning i Slottskyrkan: "Sagofarbror'n på Slottet är borta. En epok är slut!

"Var inte rädd för mörkret!"

Min vän, konstnären Harry Karlsson begravdes i fredags. Han medverkade under många år i Dagens Nyheter som illustratör men också som uppskattad författare av illustrerade dagsverser. På baksidan av begravningsprogrammet fanns en av dessa:

image255

Monkan, Lingonriset i cocktailglaset

image249

Monkan har alltid funnits i mitt öra och i mitt hjärta. Med en musikalisk feeling som få. En behandling av texten - och då inte minst just svenska texter - som ingen annan före henne. Och knappast ens efter. Men så fick hon också texter från våra främsta: Povel Ramel, Tage Danielsson, Beppe Wolgers, Olle Adolphson m.fl.

Att sjunga med sådan känsla är en gudagåva. Inte alltid felfritt. Ingen kunde dock ligga så perfekt out of tune som Monica och därigenom bidra till en sällsynt personlig upplevelse av såväl musiken som sången. Det var alltid en väldigt innerlig och nära känsla när Monica sjöng för Dig. För det var alltid just för Dig som lyssnare hon sjöng. Och hon lade sitt hjärta i Din hand. Varsamt.

image251
Med Bill Evans gjorde hon en klassisk inspelning. Enastående på många sätt och den inspelning hon själv satte bland sina allra bästa. För mig känns dock en av hennes allra sista utgåvor, "Varsamt" som den absoluta höjdpunkten. Med "Varsamt" visar Monica toppen av sitt artisteri. Aldrig har hon väl sjungit så naket och avskalat. Så enastående enkelt, nära text och melodi. Svenska texter har aldrig tolkats med innerligare känslighet.

Själv lärde jag känna Monica någon gång på sent 50-tal vid en konsert på Astoria-biografen i Stockholm som av någon anledning fick fungera som jazzscen vid såvitt jag vet detta enda tillfälle. Min bror Lasse och hans vänner hörde till dem som framträdde. Och så Monica! Som trollband mig omgående. Monica var också alltid svalt elegant i sin yttre framtoning och fjärmade sig därigenom från den vanliga bilden av den bohemiska jazzmusikanten.

Några år senare var det den illustra kändisföreningen Boxningens Supporterklubb som förde oss samman. Monica förekom då och då vid ringside. Jag var föreningens sekreterare, Simon Brehm dess ordförande och frågan var om inte musiken var ett viktigare kitt i klubben än boxhandskarna. I varje fall var våra fester oftast orgiastiska musikaliska utsvävningar. Jag minns alldeles särskilt en lysande sådan då Monica sjöng för oss tillsammans med lika lysande och lika saknade Gals and Pals. "Förbanden" skämdes inte heller för sig (Bosse Parnevik, The Spotnics och GåRuntShow). Monica, Birgitta Andersson och jag fungerade dessutom som konfrencierer, lottdragare och vinstutdelare.

image250
Här ses Mats till vänster bakom konstverket. Monkan och Birgitta Andersson till höger.

Hon delade sitt liv med bl.a. två av våra främsta jazzbasister. Först Göran Pettersson som nästan var en del av familjen under min uppväxt och som under äktenskapet med Monica gemenligen kallades Petterlund. Därefter med lika suveräne Sture Åkerberg.

Genom åren höll vi sporadisk brev- och vykortskontakt. Senaste gången då hon för några år sedan skulle varit med vid en konstvernissage med jazzporträtt i Stockholm, men tyvärr inte förmådde komma p.g.a. sin svåra skolios.

Missa inte möjligheten att höra Monica själv i CD-boken "Hågkomster från ett dåligt minne". Den var min första upplevelse av en talbok. Läste boken för många sedan men passade på att också köpa den som talbok.

Fantastisk upplevelse på många sätt. Mest att höra Monica själv berätta boken. För det gör hon - hon läser inte. Den gav upphov både till glädje- och sorgetårar och inte så få garv.

När jag sedan lyssnar av "Varsamt" känner jag hur dj-gt sorgligt det är att Monica är borta. Vad vi alla har förlorat. Och just på ett sätt som jag förstod var så långt från hur hon själv ville sluta.

Monkan finns inte mer ibland oss, men hennes röst ska för evigt hålla musiken igång och finnas i våra öron och våra hjärtan. Här har ni ett medley på några av hennes pärlor:




image252
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kofösens uppfinnare, Naturbarnet, Gräsänklingen m.m.

image247

Här kom ett intyg från Povel att den brittiske trumpetaren Stu Hamer ingått i Leif Asps orkester under en KnäppUpp-turne. Behövdes för att hjälpa Stu få del av någon form av stöd från den brittiska musikerorganisationen.

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas
alla törnarna i livet tål jag bra

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.


Kommer ni ihåg denna briljanta sång av Povel Ramel? Den var min absolut första kontakt med Povels viskonst någon gång i slutet av 40-talet. Den är skriven 47 så det kan stämma.

Jag bodde några sommarveckor med min Mormor på hennes svågers och svägerskas gård utanför Arvika (alltså min morfars syster med man). Det fanns inga jämnåriga att leka med så det var hästen Perla och husets stora fina radiogrammofon som gällde. Dock inte samtidigt!

I den stod en bunt 78-varvare (stenkakor alltså för er som minns...). Och den enda av mer modernt snitt var just Ittma Hohah. En av familjens söner hade radioaffär i Åmotsfors och hade antagligen hembragt skivan som nu spelades från bittida till sent. Baksidan minns jag inte ens. Förmodligen någon "danslåt".

Texten var heldråplig, nonsensfull och revolutionär i mina unga ögon. Från den stunden var jag Povel-frälst.

Jag såg samtliga KnäppUpprevyer. Mest fäste jag mig nog vid Martin Ljungs monologer. Viking med tegelstenen, Fingal Olsson m.fl. De kom att bli också mina insatser vid allehanda skol- och klassrevyer. Dock utan den magnifika saltomortalen!

Jag närde tidigt teaterdrömmar, även om min håg låg mer bakom regipulten (eller t.o.m. producentbordet. Sökte senare in till Filmskolans producentlinje som en av drygt 400. Blev uttagen till slutprov tillsammans med tre andra, men sprack! Bara två togs in. Och sedan kom barn och familj emellan...).

Och "Ratatta"!! Vilken film. Med "Underbart är kort"! På den tiden jag ännu hade sångröst (Ser ni håven...) i tioårsåldern spelade jag in denna sång med mor vid pianot. Många år senare satt skådespelaren Eric Gustafsson (Kom, kom till smörgåsbordet) hemma hos mina föräldrar. Han var då precis nygift med min mors barndomsvän Birgit Ahrle. De lyssnade på inspelningen (också en gammal 78-varvare från BRA Studio i Gamla Stan). Mamma som hört den väna barnastämman många gånger råkade titta upp och får se tårarna strömma utmed Erics kinder när han frågar: "Vad har det blivit av den underbara lilla rösten", varpå Mamma också bryter ut i tårar när hon svarar: "Marknadskonsult"!

Se här några guldkorn från den filmen (inkl. både "Ittma Hohah" och "Underbart är kort")



Povels första bok "Min galna hage" lästes sönder. Hör här vilka dårskaper:

"Våra fyra viktigaste VERB äro fem:

Dricka
Supa
skåla
klunka
halsa och
bälga

Behärskar Du dem kan du
leva.

Leva böjes, i likhet med alla andra verb, på följande typiska vis:

PRESENS PIMPELATIV

Singulus:

Jag lever
Du lever
Han blodpalt

Plurulus:

Vi leva rövare
Ni bliva dövare
Dom överlever allt
______

FLUGSVAMPPREFEKTUM

Jag levde
Du levde
Han förde ett sabla liv
______

SUPUTUM

Jag levade
Du lefte
Han löv (De' va' en bra karl, han Löv!)

Och så går det vidare över Presens Filurium, Potatis Impulsitiv, Gratis Alternativ, Fjuttilurum Krångli, Enervis Trötti, Fixuralis Sukti, Idiotis Krysti och Knasis Frasis.

Vårt land har väl knappast haft en större ordlekare (knappt ens Cello når upp) som i snart sagt varje text leker med vårt och andras språk (Han gjorde bl.a. en fantastisk text till Alice Babs om att sjunga på Engelska).

När jag gick i gymnasiet var vi några stycken som bildade Gymnasieföreningen Lyran. Givetvis skulle denna illustra sammanslutning ha en Hög Beskyddare och valet föll självsvåldigt på just Povel. En delegation utsändes till Oscarsstigen för att underrätta högst densamme om hans nådiga upphöjelse. Tyvärr var han inte hemma utan uppvaktningen fick ske utanför under vederbörlig pompa och ståt! Diplomet nedlades högtidligen i brevlådan. Grannarna verkade vana.

Tänk så många underbara sånger han skänkt oss. Jag vill påstå att Povel också tillhör våra större visdiktare, fullt i klass med Bellman, Sjöberg och Fröding.

Med en känsla för text och musik som få.

Jag vill avsluta med en av hans finaste texter som jag gärna skulle ha i min dödsannons:

Den dagen visorna dör
Den dagen
då inga melodier vi hör
Den dagen då allt blir tyst och
visorna dör.
Då varje sång som
liv och glädje ger
ej finns inom oss mer.
Hur undgå den dagen?
Jo, lev och älska.
Kring kärleken
är tillvaron rik -
Älska!
Kring den som älskar
uppstår musik
Vad finns väl kvar
att leva livet för,

dagen,
den dagen visorna dör!
image248
Foto: Johanna Werner

PS: Jag höll på att glömma! Vad var nu det här med "kofösen"? Jo den uppfann Povel som ett användbart litet instrument i de fall där punkten syntes för abrupt och tankstrecket, eller inget tecken alls, för menlöst. Det står för KOmma FÖre Stor bokstav! DS


Läs även andra bloggares åsikter om ,

En försynt begäran av Harry Karlsson,

formulerad med hjälp av vännen Lasse Grahn efter ett nattligt samal om konsten den 26.2.1983


Käre vän, Sankte Per, det är inte nå't krav,
men en önskan, om vi skulle ses.
Inte alls något stort, som Du ej klarar av
blott en småsak, ett slags parentes,

men den gången jag står där så blyg vid Din port
och får prova en nattskjorta vit
blir min lycka enorm, om jag får mig försport,
att Du gett mig ett rum i Din svit

och att rummet, jag fått, har sin utsikt åt väst
så att kvällshimlen alltid jag ser,
för vår Herre och jag faktiskt lyckas som bäst
med vår himmel, när solen går ner.

Och se'n sitta i lugnet och ron upp i skyn
med en pensel i hand och palett
och beskriva i färg Herrens milda försyn
varje dag ifrån första parkett.

Ja, som sagt, inget stort och jag lever alltjämnt
på det klot, dit Du jämt blickar ned,
men ändå', boka in mig den dag, ni bestämt.

                               Harry Karlsson från Mariefred

Denna text avslutade textdelen i den vänbok som gavs ut med vännen Lasse Grahn som Primus Motor, till Harrys 70-årsdag 1996.

Jag hoppas verkligen att Sankte Per fixade det där rummet åt Harry när han - säkerligen försynt - knackade på häromdagen.

"Allting är som vanligt och inget är sig likt"

image239


Budet om vännen Harry Karlssons - möbelsnickare, konstnär och DN-tecknare - bortgång kom på Långfredagens förmiddag. Det var kanske inte oväntat. Harrys hjärta hade hållit många år på övertid. Men sorgligt! Definitivt! Han efterlämnar hustrun Karin och barnen Annika, Alf och Olof med familjer.

Harry Karlsson skulle fyllt 82 år på Påskaftonen. "Konstnär" blev han inte i telefonkatalogen - och i sina egna ögon - förrän på 70-talet då "Möbelsnickare" ersattes av "Konstnär". Harry har gjort sig känd främst som Mariefredsskildrare, men utflykter till Gotland, Österlen, Grekland och England och inte minst hans roll som tecknare i DN har också lämnat spår i hans produktion.
image243
En av Harrys hälsningar till N&N-sidan på Dagens Nyheter

Han föddes som son till en av de klassiska Möbelsnickarna i Mariefred, Thure Karlsson, och han följde i pappans fotspår in i verkstaden på Snickargården på Munkhagsgatan.

Men ritandet blev tidigt en last och åtskilliga är de härliga ögonblicksbilderna från verkstaden, med porträtt av Pappa, kunder och besökare.

Så småningom vågade sig Harry vidare, både med färgkritorna och oljefärgerna. Från och med 50-talet gick det egentligen bara åt ett håll. Men skildrandet av hemstaden förblev livet igenom hans credo.

image242

Harrys och min vänskap går tillbaka till början av 70-talet då jag var nyinflyttad. Jag hade hunnit uppleva en utställning i Kungshuset med hans härliga målningar och naturligtvis sett hans detaljrika och underfundigt kommenterande teckningar i Dagens Nyheter, när det inflöt en sorgsen bild av det stolta ångfartyget "Norrtelje" vars fadder jag var, hukande under Lantmännens stora siloanläggning i Norrtälje hamn. Kommentaren löd helt följdriktigt: "Men det är inte båten som ger staden dess silhuett"!

Jag släppte en hälsning i Snickargårdens brevlåda. Svaret lät sig inte dröja. En förtjust och förtjusande Harry var i telefon redan dagen efter och på den vägen förblev det.

I början av 80-talet blev Harry "gallerilös". Det gamla Galleri Mariefred bytte ägare och delvis inriktning vilket föranledde den underfundige "La'gårdsmålaren" Gunnar Lundquist som då ställde ut tillsammans med Harry, att försynt undra om de ställde ut i en diversehandel!

Jag gjorde om ett utställningsrum i mitt dåvarande kontor vid ångbåtsbryggan till galleri och erbjuda Harry ett nytt "hem". Så blev jag gallerist med Harry som "huskonstnär". Det hann bli fem sommarutställningar plus Konstmässan i Sollentuna 1988 innan konstvärldens kollaps, kontorsflytt och andra omständigheter lade galleriverksamheten i malpåse.

image240

"Mina" konstnärer och vänner Leif Ahrle och Harry Karlsson utanför Lilla Galleriet


Harry hade gärna velat göra en julutställning någonstans också, och hade diskuterat med Fru Karin om att alltid ha ett Mariefredsmotiv i olja på gång. Fru Karin replikerade då klokt understrykande med nickningar: "Men då måste Du också ställa undan och inte ens visa dom för Mats".

Ett trettiotal oljemålningar, fyrtiotalet akvareller och färgkritor, hundratalet tuschteckningar och ett stort antal litografier passerade revy genom galleriet under de åtta åren.

Harry var alltid starkt engagerad. Mycket självkritisk i sitt urval. Då och då krävdes viss övertalning för att plocka med ett - sedan helt säkert - uppskattat verk. En härligare och underbarare partner och sällskap under utställningstiden får man nog leta efter. Många gånger något tveksam inför nya motivkretsar från Gotland, Österlen, Härjedalen och Kreta. "Det är lättare att måla så här. Ser ut som alla andra målar. Det är mycket svårare att måla som jag gör" löd Harrys kommentar.

image245
En av Harrys många Gripsholmsbilder. Denna gjordes för slottets 450-årsjubileum 1987.

Min beundran för Harry som människa och konstnär bottnar i den ödmjuka inställning Harry hade till sig själv, sin konst, sin familj, sina vänner och sin omgivning.
Han var ömsom den exakte betraktaren när han exekverade en beställd "går'amålning", ömsom den berättande illustratören när han fångade ett skeende med journalistiskt skarpsinne och träffsäkerhet. Naturlyrisk när han med skissblocket i hand, en tidig morgon fångar ett isigt vindpinat landskap - från värmen i sin bilkupé, eller den spirande vårkänslan i ännu kala björkstammar mot bortsmältande snörester och svartplöjd våt jord. Ömsint fantasirik och kärleksfull i sina färgglada "naiva" sommarbilder från hemstaden. De bulliga molnkluttarna svävar över idylliskt blommande trädgårdar, slott, kyrka och ångbåt, där Harry alltsomoftast tillåter sig geografiska ommöbleringar för att få kompositionen som han vill ha den.

Men när vintern kommer över staden blir också Harry knappare och återhållsammare. Han följer årstiderna inifrån och personifierar deras växlingar också i sitt sätt att återge - att skapa bilder.

Man känner kylan och frusenheten i dessa vintermålningar. Ett samhälle som gått i vinteride och kan ägna sig åt sig självt. Turistattraktionerna har förvisats ur bilden. Husens skavanker syns åter. Invånarna har vågat sig ut på gatorna och Harry vet namnet på varenda en!

En god beskrivning av en verklig konstnär torde vara att en sådan inte stelnar i ett fack. Alltid söker nya vägar och uttryckssätt. Alltid med öppna sinnen. Visst har Harry - som väl de allra flesta av våra konstnärer - tvingats att då och då måla för brödfödan. Ett och annat har väl känts igen. Men hans vilja att pröva och arbeta i olika tekniker, hans sätt att närma sig sina motiv från ständigt skilda håll - innehållsligt och uttrycksmässigt - visar att han har just de kvaliteter som kännetecknar en verklig konstnär.

image244

För varje teknik har han utvecklat ett mästerskap: Blyertsens makalösa interiörer från Snickargården, tuschens snabba bilder ur livet, litografiens regnvåta utetak från Snickargården, pastellens vida fjällandskap, akvarellens och oljans berättande och kommenterande bilder av småstaden och dess invånare.

Nu får Harry skildra sin hemstad från ovan - vilande på ett av sina ulliga sommarmoln.
"Allting är som vanligt och inget är sig likt" för att använda hans egen fras. Nu är inte heller allt "sig likt" längre.

image241
Harry framför några av sina alster vid utställningen "Farmor och vår Harry" i samband med 80-årsdagen. Den för Harry så viktiga farmodern finns med på tre av bilderna.

Harry Karlsson - den naive realisten.

image238

"Vått plåttak", Originallitografi av Harry Karlsson baserad på en blyertsteckning av taket på en av längorna i Snickargården. Litografin trycktes av Konstlitografen Åke Lindström som köpte Snickargården efter Harry.


"Du tycker ju allt är 'fint'", säger Harry när vi sitter och bläddrar igenom några av de kuvert med bilder som blivit resultatet av hans eget första urval inför 70-årsjubileumsboken.

Jag replikerar att för det första gillar jag ju faktiskt det mesta han gör. För det andra har ju alla dessa bilder redan passerat hans eget argusöga och befunnits tillhöra dem han själv ansåg som tillräckligt bra. För det tredje stämmer det inte riktigt eftersom jag då och då bläddrar förbi vissa som inte direkt "fastnar" medan jag stannar upp inför många som är verkligt "fina".

Men hans påstående hängde kvar i huvudet och jag kände att den krävde någon slags analys av mina känslor inför Harrys bilder. Vad är det jag upplever som bra och mindre bra? Vad är det som tilltalar mig och vad känns ointressant?

Jag kände att att jag direkt ville "sortera bort" bilder från den svenska fjällvärlden. Inte för att de är dåliga bilder i sig utan för att jag upplever motivfältet som ointressant och händelsefattigt vilket ofta återspeglas i bilderna som stannar vid vackra former. Vilken professionell tecknare som helst (och Harry är en sådan) skulle kunnat ha gjort dessa bilder.


Det har möjligen att göra med att många tecknares alster gärna blir "enbart vackra bilder" när de rör sig utanför sin "ordinarie" motivkrets och sin "dagliga berättarstil". Det finns ett antal teckningar som Harry gjort från miljöer utanför Mariefred med omnejd som jag älskar. Mera dock för att de väl illustrerar egna minnen än för att det är just Harry Karlsson som gjort dem. De kunde i princip lika väl varit gjorda av Björn Berg, Hasse Eriksson eller Birger Lundqvist.

Detta är måhända den gode tecknarens dilemma - att illustrera eller att rita bilder.Harry är en utomordentlig illustratör och anlitas också ofta som sådan.
Men en illustration blir sällan ett konstverk och lämnar den icke initierade betraktaren relativt likgiltig.

Men när Harry tecknar i sin dagbok, när han berättar i bild om sina föräldrar, sin familj, om livet i Snickargården och småstaden Mariefred - när han med snabba "enkla" penndrag tecknar bilder av naturen runt knuten - då visar han sitt verkliga och omisskännliga mästerskap. Här finns den nära känslan, det fräscha uttrycket, den stringenta linjen, den stilla humorn, stramheten, förenklingen. Allt det som gör dem till en "Harrybild". Inför en sådan kan ingen vara likgiltig!

Men Harry Karlsson är också en utomordentlig akvarell- och oljemålare. Hans bilder från Österlen, Gotland och Kreta är vackra, motiven utsökta och kompositionerna suveräna. Harry visar sitt mästerskap också här. Men av naturliga skäl saknar man kanske även här den där känslan inför motivet och dess avbildande som Harry visar när han är på hemmaplan. Det blir lite som Harry själv sagt en gång: "som alla andra målar". Bilderna berör mig inte på samma sätt som när han är på "hemmaplan".

"Hemma" vågar han bryta loss från perfektionen och från det abstrakt vackra. Istället blir han den generöse, glade berättaren. Han skriver helt enkelt sina memoarer med penseln, och han gör det ibland från de mest märkliga vinklar.

Ett av hans absoluta mästerstycken härvidlag är då han - förmodligen sittande på en drömd fiskmåsrygg, hovrande en bra bit över Gripsholmsvikens vatten utanför Kölnholmen - avbildar sitt älskade Mariefred. Han placerar friskt - och med ett s.k. naivt grepp - om bland stadens sevärdheter och laborerar med tidsbegreppen för att få med allihop och få dem att bilda en balanserad och harmonisk komposition. Han skildrar livet på järnvägsstationen, arbetet med sjösättning vid gamla kranen, turisterna på väg från "Maja", vattenskidåkaren, den gamla Mälarskutan, trängseln runt båtmacken på sin pontonbrygga vid Kölnholmen. Harry kan berätta om varenda person (utom möjligen turisterna) och om situationen de befinner sig i när han fångar dem och bakgrunden till den!
En annan "Harry-grej" med just denna tavla är att den från början komponerades för ett annat och mindre format. Men så hade han en härlig och perfekt ram som inte gick att skära ner till det formatet, så det fick bli lite mer vatten i nederkant!

Bilden och alla dess element är prov på ett måleri som med en i mitt tycke missvisande term brukar kallas "naivt". För mig ligger begreppet "surrealistiskt" betydligt närmare när jag tänker på Harrys "hemmamåleri", även om vi i dagligt tal då kanske tänker mera på målare som Max Ernst, Salvador Dali, René Magritte och Halmstadsgruppen.
Men i Harrys måleri finns ofta just det "öververkliga", den drömda inre världen återgiven med den yttres attribut.

Andra "höjdare" bland Harrys oljor är några av dem han skapade för "sitt eget" gästgiveri "Harrys" (nuv. Strandrestaurangen), som "Kyrktuppen" i vintervariant samt "Dansen på Midsommarängen" som på ett oslagbart sätt sublimerar känslorna kring vår svenska sommar. Också oljor från Snickargården som "Sotsupen" m.fl.


Avslutningsvis vill jag också beröra en för de flesta helt okänd del av Harrys konstnärliga produktion - hans skulpturer. De blev tyvärr aldrig så många. Också här är det fråga om ett mästerskap i det lilla formatet. Små figurer - till ytterlighet förenklade - växte fram i träsvarven i snickarboden. De sattes med Harrys stillsamma men ack så pregnanta humor, samman till grupper, ofta illustrerande någon dikt av Nils Ferlin. En modern "döderhultare" i sanning!

Harry skulle verkligen göra skäl för att bli kallad - Harry Karlsson - "Mariefredaren".

För Dina bilder är verkligen fina Harry!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0