En laptop från anno dazumal!

Dåtidens laptop!
 
 
Hustrun gav mig igår uppdraget att städa ovanpå några skåp i matsal och bibliotek, dit hon inte når. Bl.a. står där en liten byst av min farfar Oscar ovanpå ett gammalt reseschatull som farfar köpte 1945 av sin vän och yrkesbroder Kaptenen Ernst von Posts änka Tante Lotten, för att ge till sin son, min pappa Einar, i julklapp samma år.
 
Schatullet, som tillhört Farbror Ernsts pappa (eller möjligen rentav farfar. Båda hette Ludvig den ene var generalmajor och den andre major), majoren vid Sörmlands Regemente,  Ludvig von Post, var vid köpet ganska defekt, med märken efter lägerliv och efter militära och andra resor. Att det varit med i skakande skjutsvagn och på trossen syntes. Invändigt hade alla mahognyytor beklätts med enkelt glanspapper. Några glasburkar var borta eller trasiga, sanddosan helt försvunnen.
 
Farfar lämnade skrinet till renovering. Nya glasburkar och lock anskaffades. De gamla silverlocken som fanns kvar var stämplade 1839, men de nya tillverkades av mässing som försilvrades. De ursprungliga träytorna togs fram. Alla mässingsbeslagen sågs över och putsades.
 
Det vackra schatullet stod alltid i hallen i mitt föräldrahem och fälldes alltid ut när det vankades gäster. Gästboken lades fram på den sluttande filtklädda pulpeten och gästerna uppmanades att skriva in sig redan när de kom (för att det inte skulle glömmas bort).
 
En gäst skrev följaktligen: "Uppmanad redan vid ankomsten att skriva i gästboken, kan jag inte annat än konstatera att åtminstone dagen hittills varit god!"
 
Här är schatullets inre, under den filtklädda skrivytan, blottat. Insatsen med burkar och fack går att lyfta upp och då framkommer en låda under den högre delen. Drar man sedan upp den kantlist som anas
ovanför de fyra burkarna med lock så återfinns ytterligare två lönnfack.
 
När nu schatullet ändå skulle ner, tog jag mig för att för första gången på länge öppna det igen och gå igenom alla finesser. Dessa reseschatull var ju uppenbarligen inte bara ett litet skrivbord under resor utan också rakspegel (finns i locket) och med allehanda toalettartiklar i olika små lönnfack och utrymmen. T.ex. upptäckte jag idag ytterligare två små lönnlådor bakom vad som såg ut som en kantlist. När denna list drogs uppåt avslöjades inte bara de båda små lådorna bakom utan också att listen i själva verket var en linjal. Tala om ingenjörskonst.

I schatullet finns också kvar Majoren von Posts sigillstamp och en täckduk som bär hans monogram under den adliga kronan.

Men också något annat skojigt som dock måste vara av senare datum – en nubbevisa! Sannolikt från 1930-talet av anspelningarna på Brattsystemet att döma. Det handlar ju om "egenproduktion"!
 
 
Här följer den i renskrift:

1.
Nog finns det ännu malm i berge
Nog finns det ännu män i Sverige
Andersson, Pettersson, Engström och min egen person
Än så lever lilla nubben,
Sveriges frihet finns i skrubben
Skam den ej har rättan don
 
Refräng:
För det brinner, brinner
Lågan ljus och klar
Det rinner, rinner
Droppar i spiral
Där väntar, väntar alla tomma glas
Och var lördagskväll
Är de full butäll
Till söndaskalas
 
2.
Spritbolagsgubben drager färde
Motboken har ej längre värde
Bratt, faderväl nu ha vi fått vårt eget system
Käringar i byxor må väl skrika
Vattuapostlar må predika
Länge lever nubben än med vårt system
 
Refräng
 
3.
När jag sjöng på sista versen
Den har jag här och halvan tersen
Lilla Manasse kanske också väntar (gu'tår)
Nog finns det socker och potatis
Vatten de har man ju alltid gratis
Allt, som behövs, vår fosterjord består
 
Refräng.
 

Kan någon komma på vilken melodi som använts, så hör av er!

Muhammed – krig eller fred? Våras det verkligen för toleransen?

I söndags gick sista delen av tre om Muhammeds liv i SVT2. Programmet kan ännu en tid ses i SVT Play. Det var ett intressant program och det är inte utan att man förundras över den diskrepans som finns mellan hur Muhammed uppenbarligen ville att hans folk och efterföljare skulle bete sig och den bild vi idag får av dessa rasande och hoppande vildar som påstår sig hata och bekriga allt vad västerlandet står för i denne milde profets namn. En man som liksom Jesus, snarare tycktes predika att man skulle vända andra kinden till än att hugga av händer och huvuden.
 
Idag publicerade Dagens Nyheter en lika intressant artikel av den amerikanske journalisten Thomas Friedman under rubriken "Det våras för toleransen" som jag hoppas ska läsas av många. För den är ytterligt tänkvärd. Dessvärre finns den bara i papperstidningen eller för dem som särskilt prenumerarar på webtidningen.
 
Friedman menar att det nu finns allt fler tecken på en omsvängning av den muslimska opinionen när det gäller synen på väst. Låt oss hoppas att han har rätt.
 
Han skriver bl.a.:
 
För en vecka sedan innehöll Kairos bästa tidning Al Shorouk en svidande vidräkning skriven av kolumnisten Imad al-Din Hussein: "Vi förbannar väst dag och natt och kritiserar dess moraliska förfall och skamlöshet, och samtidigt är vi beroende av av det för allting....Vi importerar bilar, tåg, flygplan..kylskåp och tvättmaskiner mestadels från väst. ...Vi bidrar inte med något alls till vår tids civilisation. ...Vi har blivit en börda på andra nationer. ...Om vi på allvar hade tillämpat kärnan i islams och alla andra religioners bud kunde vi ha legat i nationernas tätklunga. Världen kommer att respektera oss när vi återgår till att ta del av civilisationen istället för att vara parasiter som breder ut sig över den avancerade världens karta, snyltar på dess produktion och sedan attackerar den från morgon till kväll. ...Väst är ingen idealismens oas. Där finns också exploatering på många områden. Men den är åtminstone inte försänkt i vanföreställningar, trivialiteter och yttre sken, som vi är.  ...Stödet för islam och muslimernas profet bör därför ha formen av arbete, produktion, värden och kultur, inte av stormningar av ambassader och mord på diplomater".
 

Läs gärna detta citat en gång till, för som jag ser det är det något av det viktigaste som skrivits i denna sak på länge.
 
Jag kan inte heller låta bli att göra en ankdammsjämförelse med den omsvängning som verkar vara på gång inom Miljöpartiet. Detta parti har inte olikt muslimernas mullor och andra bakåtsträvare hittills predikat något som i realiteten skulle innebära att människor helst borde återgå till grottstadiet. Att döma av en artikel på DN Debatt häromdagen så sker också inom det tidigare så rabiata Miljöpartiet en omsvängning till en mer realistisk och pragmatisk syn på tillvaron och framtiden.

Kanske finns det trots allt hopp för mänskligheten – i stort som i smått!

Efter 25 år – ännu kommer nya historier fram om Gripsholmsjubileet!

Åke Livstedt uppmanar till historieberättande, medan Charlotte Widenfeldt, Ralph Edenheim, Knut Knutsson och Katarina Edenheim lyssnar.
 
Förra söndagen hade jag förmånen att vandra runt på Gripsholm med Åke Livstedt (mannen som är den ende någonsin som hållit varje föremål på Gripsholms slott i sin hand!) tillsammans med ett trettiotal av Åkes gamla slottsguider, medhjälpare och tillika servitörer och ouvreuser vid den kungliga supén i Rikssalen på slottet för 25 år sedan.
 
Avsikten var att återse de olika platser som kom i bruk för supén: Rikssalen förstås, men också övre rustkammaren som då helt hade plastats in och gjorts till ett effektivt serveringskök med rundgång för serveringspersonalen. Inte en knappnål ens hade slagits i tegelväggar eller trägolv. Allt var fribärande och väggar, golv och tak helt skyddade. Genom den lucka som finns i golvet och som var avsedd för krut och kanonkulor, hade byggts en hiss med vilken maten kom upp från tillagningsköket på annan plats. I den smala trappan intill dörren till övre rustkammaren, hade alla servitörerna sin plats två och två på trappstegen. Därifrån skulle de 70 snabbt och i god ordning runda serveringsdisken i rustkammaren, fukta sina vita vantar på en därför avsedd svampduk och plocka med sig två tallrikar var, för att sedan i värdig procession skrida in i Rikssalen till sina resp. bord – och stolar! Varje steg fanns inritat, planerat, klockat och repeterat i förväg för att ingenting skulle fallera. På givet kommando från marskalken som stötte sin av Gunnar Cyrén tillverkade stav i golvet, satte de först ner en tallrik framför den ena av de två gäster de betjänade, backade och därefter böjde sig alla samtidigt framåt igen med nästa tallrik till gästen bredvid.

Det hela skedde med en fantastisk precision.
 
Men vi fick höra att staven efter allt stötande i golvet, omgående efter festen fick tas tillbaka till Gunnar Cyrén för att förstärkas, eftersom slottsmodellen i silver som kröner staven höll på att trilla av. Marskalken berättade också att detta blev en lärdom när Nobelmiddagsutformningen sedan tog vid, med Gripsholmssupén som förebild (inkl. en marskalksstav med Stadshuset i modell på krönet, av Gunnar Cyrén), så fick man bygga en särskild trälåda för marskalken (som efter Gripsholmssupén tjänstgjorde vid Nobelbanketterna ytterligare ett tiotal år) att stöta staven mot eftersom det inte hördes när den stöttes i Blå Hallens marmorgolv och dessutom riskerade att Stadshuset på stavens krön skulle falla till golvet.
 
Åke berättade också om den presumptiva katastrof som hans kära Mamma Greta, salig i åminnelse, kunde förhindra. När Åke kom hem och berättade en vecka före supén att han suttit på slottet och vikt servetter (dessa bröts i fem olika mönster, ett för vart och ett av slottets århundranden), utbrast Mamma Greta: "Är Du inte klok – i ett stenhus!"
 
För hon visste ju att ett stenhus lagrar mycket fukt i sina väggar och i all synnerhet under en sommar som 1987 då det regnade häftigt hela tiden. Servetterna skulle slokat som utjänta tulpaner efter bara några dagar om inget gjordes. Men då kunde Åke få hjälp av slottssnickare Franzén som monterade upp ett antal kupévärmare som såg till att hålla servetterna styva tills det var dags!
 
Här förevigar fotografen Torsten Tullberg den stora återsamlingen i Runda Salongen på Gripsholm. Sittande framför är förre slottsfogden John Crafoord, förra Skansenchefen m.m. Eva Nordenson (tillika Gustav Vasas gemål Margareta vid jubileumssupén) och Åke Livstedt.
 
 
En av ouvreuserna mindes att det hade kunnat gå riktigt illa med den stora paradtårtan i form av Gripsholms Slott, som skulle bäras in på en "bår" för att skäras av Majestätet själv. I väntan på att det skulle bli dags för tårtan, så stod den i ett förrum, där också den väl maskerade Jan Myrdal väntade på sin för alla så överraskande entré. I spetsen för sitt kungliga följe skulle Gustav Vasa göra entré i en procession för att inför sin "efterträdare" Kung Carl XVI Gustaf demaskera sig och framföra ett högst egenhändigt skrivet tal (som ingen fått läsa i förväg!) till Kungen.
 
Alltnog, det bar sig inte bättre än att Myrdals stora rock fastnade i handtaget på den "bår" på vilken tårtan väntade. Utan att veta eller titta efter, vad han fastnat i (han hade sin stora ansiktsmask på sig vilken delvis skymde hans sikt) var han på väg att fullt naturligt dra åt sig rocken vilket obönhörligen fått till följd att hela jättetårtan gått i golvet med dunder och brak, om inte ett par rådiga servitörer grabbat tag i "majestätet" och handgripligen förhindrat honom från att röra sig innan han kunnat lösgöras från tårtan!
 
Att Jan Myrdal ens åtog sig detta uppdrag: att hemligen maskera sig till en kunglig despot, klä sig i trikåer, delta i ett historiskt "jippo" och till råga på allt hålla ett tal och harangera den nuvarande Kungen. Det var väl ändå otänkbart för en rabiat revolutionär som Jan Myrdal, eller...?

Åke var inte heller särskilt optimistisk när han ställde frågan till Myrdal. Men denne var inte alls omöjlig. Han hade bara tre villkor: att han skulle få ha trikåer – för han tyckte han hade snygga ben som han aldrig fick visa, att han själv skulle få skriva sitt tal och att ingen annan fick läsa det i förväg!

Det vore en felaktig beskrivning av verkligheten om jag sa att Åke inte var orolig för vad Myrdal skulle hitta på att säga i sitt tal, men också här överraskade denne märklige man, genom att hålla en lysande expose över Gustav Vasa och hans verk och betydelse.
 
Om allt detta kanske Åke berättar när vi – 80 personer – på söndag återigen, efter 25 år, bänkar oss i Gustav IIIs Teater på slottet för att i bild och tal få den kungliga supén och dess förberedelser beskrivan av Åke, följt av den teaterföreställning, "En afton på Gripsholm" som de mest lysande av Dramatens skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Jan Malmsjö, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson (även regi), Ulf Johansson, Jan-Olof Strandberg m.fl. framförde vid jubileumshögtiden 1987. Föreställningen sändes och spelades in av Sveriges Television och nu får vi möjlighet att se föreställningen på stor duk i själva teatersalongen. Att åter få sitta på teaterns bänkar och uppleva den unika föreställningen blir något alldeles extra. Inte sedan 1789 har det spelats teater på den scenen och inte lär det ske igen i vår livstid – om någonsin. Nationalmuseum, som ansvarar för teaterns originalkulisser, hotade med att ta hem alla dessa om jubileumskommittén så mycket som lät en nykter landshövding beträda scengolvet. Med mycken list lyckades det dock! Kanske dyker föreställningen också upp i Minnenas Television och kan då varmt rekommenderas. Inte bara är det ett lysande skådespeleri utan också ett lysande manuskript, författat av Kaj Lundgren, signaturen Kajenn.

Njutning på Dramaten!

 
For in till storstaden kvällen före den 10e nordiska jazzfestivalen skulle börja och fick tag i en biljett till Dramatens föreställning av Fanny och Alexander. Känner att Ingmar Bergmans mästerliga film ännu ligger mig för nära för att jag ska kunna se teateradaptionen som en självständig föreställning. Liksom de oerhört starka skådespelarinsatserna i filmen.
 
 
Teaterföreställningen har en spännande scenografi där den stora vridscenen utnyttjas maximalt för att göra just det som Bergman också var så bra på – teater!
 
Alexander blir i teaterföreställningen reducerad på flera sätt, men Hannes Alin (tror det var han den kvällen. Hannes alternerar med sin skolkamrat från Adolf Fredrik, Victor Lindblad Poturaj) gjorde vad han kunde av det som var kvar. Den andra titelpersonen Fanny har helt blivit en staffagefigur i teaterföreställningen.
 
Av de övriga rollerna har Jonas Karlsson prisats för sin Gustaf Adolf och med rätta, men ännu sitter Kulle i vägen. Kulle var frustande, omättlig och storartad och till de höjderna når inte Jonas Karlsson än.

 
Reine Brynolfsens biskop Vergerus förlorar dessvärre också i jämförelsen med Jan Malmsjös demoniske och skrämmande tolkning.
 
 
Jan Malmsjö är dock med också i denna uppsättning, nu i rollen som skådespelare, regissör och poliskommisarie. Ett antal roller – som om de alls fanns i Bergmans manuskript – fått svälla och fyllas av Malmsjö själv. Jag misstänker att rollfigurerna ingår i regisssören Stefan Larssons bearbetning av Bergmans manus. Icke desto mindre blir Malmsjös dråpliga poliskommissarie som pjäsens slutkläm, den knorr som gör att man minns föreställningen med så positiva känslor. Han är kvintessensen av Hasse Alfredsson, Ben Turpin, Charlie Chaplin, Nils Poppe, Peter Falk och Peter Sellers och bara sååååå urbra! En höjdarupplevelse!

Jag kan heller inte undgå kvällens andra stora behållning, nämligen Jan Malmsjös hustru Marie Göranzon. Hon är den enda i släkten Ekdahl som om inte överträffar, så ändå når samma skådespelerihöjder som filmens Gun Wållgren. Hon har samma känsla och framtoning utan att för ett ögonblick bli imitation. Hon har lugnet, pondusen, humorn och livsglädjen. Wow!
 
Än går pjäsen några månader till! Missa den inte! Men för katten: lämna mobilen i garderoben!
 
Flera av alla de mobiler du kan se i bilden förblev påslagna också sedan ridån gått upp!
 

"För Fosterlandet!"



1916, mitt under brinnande första världskriget, var min pappa Einar 17 år. Fosterlandskärleken frodades i Sverige och han skrev då detta tidstypiska opus, som jag tycker kan vara passande att publicera på vår nationaldag, eller som den hette dessförinnan: Svenska Flaggans Dag. Visst kan många rader fortfarande engagera även om kriget idag befinner sig på avstånd.

Framåt! Framåt! Höj duken blå!
Det gula korset över våra hjässor blänker!
Än får du över svenska tuvor gå!
Än Sveriges frihets sol sig icke sänker!

Än går du fri uti det land,
där fria dina fäder gått!
Än vänder du med senig hand
den torva, du av fädren fått!

Än krusa sig för vindens lek
de gyllne fält, som du skall skörda,
omramade av björk och ek,
som du skall vårda, och som du skall vörda!

Än gnistrar uti alla färgers glans
den vita snö, som täcker våra stolta fjäll!
Var tacksam, att den tid ej fanns,
då svenske män ej hade eget tjäll!

När trygg du sitter under sotad ås
i skenet från din egen härd,
då känner du att Sverige, det kan ej förgås!
Då känner du vad friheten är värd!

Tänk på det land, som än är ditt,
när vigda klockor kalla dig till strid!
Vårt fosterland skall alltid vara fritt!
Och Sverige heter det i allan tid!

Framåt! För konung och för land,
till strid för fädrens ro!
Höj blågul fana upp med järnfast hand!
Än skola fria män i fria Sverige bo!

Stockholm 12 februari 1916
EINAR WERNER

En ny bildhumorist gör entré! Välkommen Sverker Lund!

Dagens Bildinsändare i Dagens Nyheter ger absolut mersmak!


Briljant reklam!

Det här är bara sååå briljant reklamtänkande!

Var finns det kulturpolitiska ansvaret?

Med licenspengar, administrerade av vår regering och riksdag, bekostas det företag som heter Sveriges Television och dess produktioner. Man skulle kunna tro att dessa produktioner då också skulle omfattas av den offentlighetsprincip som gäller i all annan motsvarande verksamhet under vårt gemensamma hägn.

Jag har en gång tidigare skrivit om detta när det handlade om möjligheten att på en DVD-skiva som skulle biläggas en bok om en svensk jazzmusiker och -kompositör inkludera några SVT-produktioner.

Det handlade då om dels om några TV-program i svartvitt från början av 1960-talet, dels om en ca. 2 timmar lång aldrig sänd intervju från 1981 med jazzmusikern. En intervju som dessutom var behäftad med så fatala fel att långa stycken saknade bild för att filmen i kameran vid flera tillfällen tagit slut medan ljudbandet löpte vidare.

De svartvita programmen har idag endast dokumentärt värde och saknar allt kommersiellt sådant! Visserligen fanns den ännu verksamme teatermannen Staffan Westerberg med bland upphovsmännen, men ändå. Svartvita produktioner för barn och ungdomar från 60-talet? Kanske skulle möjligen "Minnenas television" kunna tvingas visa intresse för dem. Annars knappast någon.

Ändå skulle Sveriges Television genom sin försäljningsorganisation SVT Sales enligt gällande prislista ha ca. 885.000:- för att släppa rätten att lägga dessa program på en DVD. Plus teknikersättning för att bränna masters med över 15.000:-. Plus att det då hade kostat bokförlaget stora pengar att redigera intervjuprogrammet för att skapa bilder där endast ljud fanns att tillgå. I de 885.000:- har jag räknat 60 minuter för den totalt 120 minuter långa intervjun.
Det skulle motsvara en kostnad per normalupplagebok på över 900:-! Bara för rätten att göra fler kopior av de masterkopior som ingår i teknikkostnaden!

Bara för att göra en DVD för att bokens upphovsmän skulle kunna få se de program man i arkivförteckningar kunnat finna vara möjliga, alltså för rent internt bruk och visning för 2-4 personer, skulle SVT ha 20.000 kronor!

Den 22 februari 2011 skrev SVT-chefen Eva Hamilton en debattartikel i DN under rubriken: "Öppna SVTs arkiv".
Texten andades hopp om en förändrad syn på de folkskatter som ryms i SVTs och SRs arkiv och som bekostats av ett avgiftskollektiv bestående av flertalet av landets skattebetalare och invånare:

"Öppna SVT:s programarkiv.
Den svenska kulturen stärks om vi kan finna en lösning för att öppna SVT:s arkiv. Det omfattar såväl program som är trettio år gamla, till exempel Hemsöborna, och de som är trettio dagar gamla, såsom Klass 9 A. Redan i dag erbjuder SVT webbpublicering av rättighetsklarerat innehåll – men vi skulle kunna ge så mycket mer!
."

Till saken hör att hela detta programarkiv är offentligt och tillgängligt redan idag! Vem som helst kan uppsöka Kungliga Bibliotekets audiovisuella mediearkiv, registrera sig och sedan titta på vartenda program som SVT sänt och som finns i behåll. Skulle inte KB ha en kopia av ett program, är det bara att säga till, så begär man ut programmet från SVT och gör det tillgängligt för Dig.

Allt utan ett öres ersättning!


Vill Du kan Du hyra ett visningsrum och bjuda in vänner och bekanta för att inom KBs väggar, återse ett favoritprogram. SVT har nämligen skyldighet att leverera en "pliktkopia" av varje inspelat och/eller sänt program, precis som vilket vanligt bok- eller tidningstryckeri som helst.

Men än har vi inte sett något av denna öppnare och generösare attityd.

Nyligen hade jag anledning att fråga SVT Sales om ett program som jag själv nosat fram i KBs mediearkiv och som SVTs arkivexpert kunde konstatera ALDRIG ens blivit sänt! Inte förrän alldeles nyligen, efter det att jag gjort dem uppmärksamma på programmets existens!

Jag ville kunna göra kopior av programmet som skulle ges till medlemmarna i det sällskap som bär programmets huvudpersons namn. Med andra ord en helt intern och ickekommersiell utgåva. De medverkande i programmet är dessutom till största delen antingen själva medlemmar i sällskapet eller så är deras barn det. Några upphovsmannaprotester skulle således knappast förhindra denna föreningsinterna utgåva.

Alltså! På över 40 år har ingen – vare sig inom Sveriges Television eller någon utomstående – efterfrågat detta TV-program som idag alltså är av karaktären kulturdokumentation utan kommersiellt värde. Men så icke för SVT Sales!

Man begär enligt "prislistan" 228.400 kronor för att vi ska få rätten att göra kopior. Själva kopieringen i vårt fall på ca. 300 DVD-skivor får vi dessutom stå för själva. Det innebär således 761:- per DVD-skiva!!!!!

Eftersom i vart fall det flertal rättighetsinnehavare som är medlemmar i vårt sällskap knappast skulle ha mage att kräva någon ersättning för denna ickekommersiella produktion, innebär det att den licenspeng om 5.000 kronor PER PROGRAMMINUT till största delen skulle hamna i SVTs egen kassalåda.

Möjligen av det skälet är SVT beredda att omgående erbjuda en 50%-ig rabatt på prislistelicensen!

Så lite finns alltså bakom prislistans minutpris i form av faktiska kostnader att man utan vidare är beredd att halvera priset! I mitt första relaterade fall fanns möjlighet till ytterligare rabatter på vissa licenser på upp till 70%! Är detta ett seriöst förhållningssätt?

Är det förenligt med Hamiltons föresats att SVT skulle kunna "ge så mycket mer"?


Zonta Lucia – ljusklara hägring?



Erik Helmerson, ledarskribent i Dagens Nyheter, skriver i en intressant artikel under rubriken ”Skolsalen är ingen kyrka” om den konflikt som finns kring det som många av oss betraktar som självklara delar av vårt kulturella arv och inte ser som något i första hand religiöst längre.

Nästan allt som vi idag i vårt sekulariserade land betraktar som ”vårt kulturarv”, har de facto en religiös bakgrund med rötter i den västerländska kristna tron och traditionen eller äldre naturreligioner.

De fyra adventsljusen, adventskalendern, Luciafirandet, Julfirandet, Påskfirandet, midsommarfirandet med dans runt stången o.s.v.

Allt detta som är fast inrotat som en del av vår natur. Det är väl nästan bara Kräft- och Surströmmingspremiären som går fria!

Ska dessa viktiga inslag – inte minst i våra barns liv – förvisas från den skola vars uppgift det bland annat är att föra våra olika folktraditioner vidare, inom musik, litteratur, konst, teater, bara för att nya svenskar skulle kunna kränkas av att deras religiösa riter inte får samma status som de ovan listade?

Är det rimligt?

Med tanke på hur avkristnade vi redan är och fortsätter att bli i vårt vardagsliv och med tanke på hur lite tid vår tids unga föräldrar har att vara just föräldrar och familjemedlemmar, så kommer dessa som vi betraktar som ursvenska seder att sakta försvinna om inte ens barnens skolor för dem vidare. Vad blir kvar av det som vi betraktar som just svenska seder och traditioner?

Är vi beredda på att det som kommer att överleva är de rent kommersiella Disney-inslagen och Coca-Cola-tomten!

Helmerson skriver att vi måste acceptera att skolan behöver regler för hur den ska förhålla sig till religiösa symboler, högtider och sammankomster och att dessa regler i en sekulär stat måste ha sekularismen som ledstjärna, inte religionen.

Jag är benägen att hålla med om resonemanget, men inte om konsekvenserna.

Helmerson beskriver också de rent absurda konsekvenser ett strikt religiöst förhållningssätt skulle kunna få.

Idag är det få människor i Sverige som ser de högtider vi talar om som primärt religiösa. De har också med tiden sekulariserats och kommersialiserats på ett sätt som fjärmat dem från den kristna tron och kyrkan. Precis som Helmerson också skriver ”är advent, Lucia, jul och påsk inte bara religiösa högtider. De är också viktiga trådar i den kulturella spindelväv som är Sverige”.

Och därmed viktiga ingredienser i det liv som vi väl ändå hoppas att också de som kommer till eller väljer att flytta till vårt land, vill bli en del av – oavsett religiös tillhörighet. I våra kommuner är det ofta Lions som anordnar Luciavalen. Dags att vidga kretsen av traditionsvärnare. Släpp in också Rotary och Zonta! Kanske blir just Zonta Lucia lösningen på problemet!

När Gripsholm blev aendnu gamblare!


Planschen över Fredrik Lilljekvists stora restauration av Gripsholm

Idag var det dags för höstens rundvandring på Gripsholm med Åke Livstedt, mannen som är den ende nu eller någonsin levande som hållit varje föremål på slottet i sin hand! Det berättade han att han "tvingades" göra när han var ansvarig för den stora inventering som skedde för ett antal decennier sedan.

Bie Seipel och jag bjöd våren 2009 in ett antal vänner och bekanta till en rundvandring med Åke, med fokus på Gustav IIIs Gripsholm och 1700-talet. Intresset var så stort att vi tvangs upprepa evenemanget på hösten. Den tid som är Åkes egen favoritsäsong på slottet. Och visst är det mysigt att i novembermörkret och med regnet ihärdigt fallande kunna få gå in i den mysigt  – om än bristfälligt – upplysta borgen. Med fladdrande levande ljus och känsla. Intresset var fortfarande påtryckande. Våra vänner ville ha mer!

Så 2011 blev det ännu en vandring men med fokus på 1800-talets Gripsholm. Lika bedövande intressant. Det eggade oss till ytterligare en vandring idag och då koncentrerat kring Fredrik Lilljekvists stora restauration på 1890-talet då slottet enligt malicen gjordes "aendnu gamblare"!


Samling på yttre borggården. Mannen i vit jacka och keps är vår trogne medvandrare, förre slottsfogden på Gripsholm, Översten John Crafoord som vanligt åtföljd av ett nytt barnbarn! Alla ska läras!

Som vanligt samlades vi på yttre borggården där Åke inledde med att berätta om de förändringar som skett av slottets exteriör vid Lilljekvists restauration. En del av dessa har av senare "expertis" ansetts "ohistoriska" och avlägsnats. Men Åke menade att ingen annan renovering, vare sig förr eller senare har varit så väl förberedd och genomtänkt som Lilljekvists.


Åke visar bilder, Maren von Bothmer skyddar!


Gripsholm hade ju fram till Carl XVs tid fungerat som ett kungligt sommar- och jaktslott. Som sådant hade det utvecklats organiskt efter varje generations behov och moden. Men nu ville man istället göra slottet till ett historiskt panorama över århundradena. Turismen hade börjat växa fram och de kungliga behoven av slottet minska. Nu skulle här Sveriges historia visas fram. Man hade ju inte minst alla porträtten av Svenska kungligheter och stormän.


Här berättar Åke om vad de numera oputsade fasaderna avslöjar, om karnapet och om den "brunn" som pryder inre borggården men som tillverkades för den "modell-Gamla-stan" som uppfördes på Djurgården vid den stora konstindustrimässan 1897 men som på 60-talet sattes upp här istället!

För att kunna göra en "naturlig" rundvandring fick besökarna på vissa ställen ta sig runt via baktrappor som tidigare endast varit avsedda för tjänstefolket och p.g.a. detta kommer man idag in i t.ex. slottets rikssal bakifrån, även om man tack vare att tronstolens placering ändrats, inte kanske upplever det så.


Här är det Astraksalen som får sin förklaring!

Men man kan inte endast tala om Lilljekvists renovering utan att också beröra tidigare förändringar eller senare. På 1950-talet gjordes en ny större – även om den aldrig framställdes som så – men långt ifrån lika välmotiverad och genomtänkt renovering som delvis avlägsnade delar av Lilljekvists åtgärder därför att det antikvariska modet förändrats. T.ex. ansåg man Lilljekvists vitkalkning av inre borggårdens väggar med krusidullmåöning runt fönstren, som ohistorisk och knackade helt sonika bort den. Men som Åke påpekade: aldrig någonsin hade man på den tiden avsett att lämna tegel synligt. Att putsa teglet var ett sätt att skydda detta och förlänga dess liv. Samtidigt gav det ljus åt den annars så mörka inre borggården. Det enda goda borttagandet av putsen kan sägas ha fört med sig är att man nu kan åskådliggöra åtskilliga av de olika förändringar som skett i slottet genom århundrandena. Man ser spår på fasaderna av igenmurade fönster, man ser spår av trapphus och man ser spår av att en våning tidigare varit två o.s.v.


Allt ljus på John Crafoord!


Åkes kunnande om slottet och dess historia är oöverträffat och hans förmåga att förmedla detta kunnande till oss andäktigt lyssnande medvandrare är lysande.


Bie berättar om maten.

Vandringen slutade denna gång framför den stora planschen som syns överst och som illustrerar Lilljekvists restauration. Planschen hänger sedan länge i Kronköket där vi sedan avslutade denna som vanligt superintressanta eftermiddag med en god måltid. Denna gång nästan till hundra procent närproducerad. Gäddfärs med romsås från Sjöbris i Stallarholmen, potatissallad och stenugnsbakat bröd från Printzens, också i Stallarholmen, som även försåg oss med den goda äppelkakan till kaffet.




Det var bara vinet som kom från Italien och vattnet från Stockholm!

Nästa år är det 25 år sedan det stora 450-årsjubileet på slottet som med andra ord fyller 475 år. Vi kommer att uppmärksamma detta med ytterligare visningar med Åke. Dels om bordsdukningar genom århundrandena och dels om slottet på 1900-talet.


Waldersten, Tranströmer, Gregorius och magi!


Jesper Waldersten, Tomas och Monica Tranströmer på Grafikens Hus (Foto: Susanne Redebo fr. Strengnäs Tidning)

Kulturevenemangen avlöser varandra. I lördags spännande vernissage på fyra olika utställningar på Grafikens Hus i Mariefred. Huset är ett måste att besöka. Av samma kaliber som Gripsholms slott intill.

Två absoluta pärlor denna gång: Jan Persson och Tomas Tranströmers "Runmaröboken". 30 dikter och 15 etsningar som tilsammans blev en handgjord bok på såväl kinesiska, svenska som engelska. Magnifikt exponerade i husets bibliotek (som annars mest huserar kungens grafik när den ställs ut). P.g.a. det begränsade utrymmet slussades vernissagegästerna förbi bladen alltför snabbt varför ett återbesök i lungare tempo blir ett måste.

Den andra – och för mig helt nya – upplevelsen var givetvis den unge, numera Mariefredsbon Jesper Walderstens grafiska blad i stora salen som exponerades åtföljda av specialskriven musik av Kent-medlemmen Martin Sköld (även han Mariefredsbo. De båda tillhör sonens badmintongäng). Jag hade förmånen att se hans bilder tillsammans med svågern Henrik, AD på Kulturhuset i Stockholm som haft Jesper på utställning där. En fascinerande teknik och lika fascinerande bildspråk. Influenser från många håll och ändå ett helt eget uttryck. Inte alltid helt upplyftande bilder men nog så tankeväckande. Det musikaliska beledsagandet var helt adekvat och jag utgår från att det kommer att ljuda varje utställningsdag framöver till den 29 januari.

Två australiensare, Adam Rish och Gary Head samt den svenske Peder Josefsson kom dessvärre lite i skymundan denna dag, men jag gillade framförallt Adam Rishs bilder.



Så dags för nästa evenemang. I går kväll hade vännen Leif Ahrle bjudit mig på första publikrepetitionen av "Gregorius". Bengt Ohlsons porträtt av Hjalmar Söderbergs romanfigur från "Doktor Glas". En märklig idé att plocka ut en fiktiv figur ur någons roman och skriva en pjäs om denna person! Men verksamt. I en och en halv timme satt publiken anddäktigt tysta och följde Johan Rabaeus mästerliga monolog. En monolog som skildrar denna märkliga hycklande och liderliga präst så naket, avskalat och nära. Och avskalad är också scenbilden. Två stolar, ett bord. Några strålkastare på stativ, fyra stillastående videokameror som tar upp scenen ur olika vinklar och projicerar bilderna på skärmar ovanför och vid sidan av scenen. Rabaeus börjar sin monolog långt bak på Klarascenen arbetar sig närmare publiken för att mot slutet återvända till och försvinna i bakgrunden. Stundtals talar han med ryggen mot publiken. Stundtals är det svårt att uppfatta hans tal, men trollbunden är man!



Men jag får inte glömma: i torsdags var jag på bokrelease på Magic Bar vid Karlaplan i Stockholm. Vännen och årsbrodern Christer "Crillo" Lindgren har med trollerikompisen Jonny Lonn (en av Sveriges få internationellt uppmärksammade magiker) skrivit en magisk kokbok: "Den magiske kocken"!

En matresa genom 14 länder baserad på en soppa som blir en gryta som blir en stuvning från varje land. Av dessa i princip 14 recept, trollar de ihop inte mindre än 2352 trerättersmiddagar! Från varje land finns också ett "recept" på ett trolleritrick som man kan underhålla med till kaffet.

De båda glada trollkarlarna underhöll den glammande releasepubliken, där inga av de vanliga partygästerna från Marianne Bernadotte till Siw Malmqvist saknades, med humor, matglädje och olika "kökstrick".

"Varför måste alltid de fattiga stå för notan?"



Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, heter det! Och visst har vi svenskar en historia full med skatteflykt, skatteplanering, skattefusk och allt vad därtill hörer. Februari månad förr var det kreativa avdragstänkandets månad.

Vi upplevde ett alltför högt skattetryck OCH vi upplevde den beskattningen som omotiverad och orimlig. Det kändes mer som en beskattning för det socialistiska samhällets skull än en beskattning till allas vårt bästa.

Så var också vårt skattetryck världens högsta. Vårt rykte på detta område var inte alltid smickrande.

Så tog våra regeringar äntligen tag i problematiken. Man träffade blocköverskridande överenskommelser om maximal skatt för den enskilde, man förenklade deklarationsprocessen och gjorde systemet mer transparent. Säkert förekommer fortfarande en del skatteplanering, -fusk och -flykt, men i en betydligt mindre omfattning än för bara några årtionden sedan

Som synes i kurvan ovan, så har vi fortfarande ett oerhört mycket större skattetryck än vi hade för 50 år sedan, men det har onekligen sjunkit stadigt under de senaste årtiondena efer ett "all-time-high" i slutet av 80-talet.

Vad som är intressant är också hur fördelningen av de direkta skatterna och de indirekta har förändrats under samma tid.



Medan de direkta skatterna legat relativt konstant har de indirekta tagit allt större del. D.v.s. de skatter som vi t.ex. kan påverka genom våra köpvanor etc. har fått en högre skatteandel medan löneskatter etc. hållits på en lägre nivå.

Detta har sammantaget gett oss ett skattesystem som uppenbarligen av medborgarna upplevs som – om inte idealiskt, så ändock – betydligt bättre och mer motiverat än det tidigare.

Detta trots att Sverige  med sina 46,4% fortfarande har det näst högsta totala skattetrycket inom OECDs länder. Endast Danmark har ett högre!

Vad som är intressant är att Italien, som enligt somliga står på tur för en "rekonstruktion" ligger på tredje plats med ett skattetryck om 43,5%! Det ger onekligen en indikation på hur absolut illa ställt det är med den italienska administrationens skötsel av landets ekonomi. Att Italien har samma problem som Grekland, Spanien, Irland och Portugal, trots det egna skattetrycket och med tanke på att dessa andra fyra länders skattetryck ligger på mellan 27,6 och 35,2 % är extra anmärkningsvärt. Med undantag av Portugal ligger de dessa fyra långt under OECD-genomsnittets skattetryck.

Låt mig så återgå till rubriken på detta blogginlägg: "Varför måste alltid de fattiga stå för notan?". Frågan ställdes i en insändare i Dagens Nyheter den 8 oktober av Masood Punjabi.

Han uppmanade "arbetarna" i Grekland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Italien och andra EU-länder att vägra betala den ekonomiska krisen. "De oskyldiga massorna" är arga på sina regeringar och anser att krisen borde betalas av dem som har skapat den (=stora företag, banker och skattefuskare). Punjabi skyller den ekonomiska krisen på EU-politikens införande.

Jag vet inte vad Masood Punjabi lever i för värld, där en kris kan skapas av någon enskild maktgrupp, och där följderna av kriser av det slag som många länder idag upplever skulle kunna lösas bara av ett visst samhällssegment.
I en diktatur?

Men de länder som Punjabi räknar upp är alla demokratier! Länder med valda parlament, där samtliga invånare kan säga ifrån om den regering man har. Som har rätt att i allmänna val förkasta de företrädare som enligt dessa "arbetarmassor" drivit länderna i kris.

Varje invånare i en demokrati har rätt att välja sina företrädare. Dessa företrädare stiftar de lagar och regler som sedan gäller i landet och som måhända gör det möjligt för somliga (stora företag, banker och skattefuskare) att störta samhället i fördärvet. Om de gör det, kan ju ändock inte de röstberättigade invånarna frånsäga sig ansvaret för att de genom sina valda företrädare gjort detta möjligt.

Det finns ingen "annan" som kan beskyllas för, eller betala, dessa kriser. Det måste alla invånare i ett land vara med och ta ansvar för.



Låt oss titta närmare på ett par saker där också dessa invånare gör vad de kan för att bidra till kriserna. I Grekland har t.ex. arbetarna villigt och glatt låtit sig få de förmånligaste pensionsåldrar. Långt bättre än de flesta av Europas länder. Helt och hållet finansierade av utlandslån! Vilka "massor" protesterade då mot att de egna förmånerna inte betalades av dem själva?

Vi har säkert alla under de svenska hårda skattetrycksåren, med ett lätt förstående leende betraktat alla dessa halvfärdiga hus i länder som Grekland och Spanien. Länder där man kunnat undgå fastighetsbeskattning genom att inte "färdigställa" sitt hus. Som t.ex. ovan där man har en påbörjad våning för att vädra sängkläderna på under tak medan huset nedanför är fullt beboeligt och i fullt bruk sedan åratal.


Den här tvåplansvillan låg utanför vårt hotellfönster på Kreta häromveckan (ja, den ligger säkert kvar). Det finns ingenting från marken som ens antyder att byggnationen inte skulle vara färdigställd. Men sedd lite ovanifrån ser man dessa kaskader av armeringsjärn som är anfanger för ett ytterligare våningsplan som säkert inte ens är planerat. Men järnen gör att ägaren slipper beskattning!

Just det här var kanske inte en "typisk" arbetarvilla, men tro mig, även arbetare fuskar sig bort från skatten på samma sätt. Och det gör ju inte direkt att jag – liksom många andra Europeer – kanske tycker att det är det naturligaste att vi ska vara med och betala grekernas skuldberg! Grekerna själva har genom att göra allt för att slippa betala sina skatter, bidragit till sin situation.
De har röstat fram regeringar i världens äldsta demokrati, som inte höjt skatter i den utsträckning som skulle behövts för de utgifter man beslutat om, som inte sett till att de skatter som ändå är beslutade, också levereras in till statskassan, som inte förhindrat att man kan betala sig till en godkänd skattedeklaration och som frikostigt delat ut förmåner till alla invånare som sedan kunnat sitta utanför caféerna i solskenet från 61 år ålder och ha det trevligt.

Den här mentaliteten känns fjärran från oss nordbor. Vi har dock befunnit oss nära den situationen! Det ska vi inte glömma! Men till skillnad från Grekland och andra krisländer, tog våra regeringar itu med problematiken. Kanske var till och med Mona Sahlins yttrande om att det ska vara häftigt att betala skatt, en bidragande orsak till att svenskarna insåg att det är ingen annan som ska betala våra kostnader! "Den som är satt i skuld är inte fri" som en annan bekant sosseledare citerade. För trots att vårt skattetyck fortfarande är högt, är vår acceptans för det så mycket större och vår ekonomi så mycket bättre.

Har man satt sig i den situation som krisländerna (och däribland bör vi även räkna in USA) gjort, finns bara en sak att göra: att försaka och gneta! Att betala sina skulder och göra sig oberoende av andras inflytande.

Läs också Richard Swartz intressanta artikel i DN den 15 oktober i detta ämne!

Kontakta Google!

I am writing this as it seems to be the only way to get in touch with Google via the web and not ending up trying to find the "proper topic" in a list long as from here to China. So I have reported this blog to be sure someone from Goole actually reads my message!

Like so many other I get abuse mails from time to time. If it is not Swedbank or Telia it is Google that congratulates to an enormous winning.

These kinds of abuse-mail are in the same "line of business" as the old "Nigeria-letters" that I have got in great numbers during my active years in advertising. From the beginning as poorly written air-mail-letters. Later as faxes and still sometimes as mails.

Regularily I have just forwarded these abuses to the Swedish police that has an e-mail-address for just these letters/mails.

I have also reported/forwarded all fraud attempts directed at Swedbank, Telia etc. to the respecitve company. Of course, I have also tried in vain to do the same for Google. But it is impossible to reach them in a simple e-mail way.

Istead I get automated replies telling me to spend some hours looking through their help center in the end without any help anyway.

I'm doing this to help the respective company to protect their brands. I'm not doing it to please myself. But on the other hand I will not spend time and more effort than it takes to forward any such abuse to an appropriate e-mail-address.

So, Google! If you read this, please, supply me with an e-mail-address to which I can forward any abuse and fraud attemtps that comes into my mailbox, for YOUR information and action. Not mine!

Gripsholmsvandring i 1800-talet med Åke Livstedt.


Här på Gripsholms yttre borggård med Kronkökets gråstensväggar i bakgrunden (ursprunglig del från Bo Jonson Grips kastal) inleddes som vanligt specialvandringen med Åke Livstedt (i svart skinnjacka t.v.)

Efter ett uppehåll under 2010 p.g.a. olyckliga omständigheter återupptog Bie Seipel och jag de populära specialvisningarna av Gripsholms slott ur skilda synvinklar, med konstvetaren, måltidsforskaren m.m. Åke Livstedt. Denna gång med fokus på 1800-talets Gripsholm fram till den stora renoveringen 1896 (då slottet blev "ändnu gamblare"). Renoveringsepoken blir föremål för nästa vandring i höst.


Den här gången hade vi uppgraderat till "IM-bilder" (I Midjehöjd). Sist lade Åke ut bilderna på golvet och Niklas Mörner myntade uttrycket att vi i brist på OH-utrustning istället hade UF-bilder = Under Fötterna.
Här är det bilder ur Billmarks Gripsholmsverk som fick illustrera hur slottet tog sig ut på 1800-talet.


Här fick vi veta hur Rikssalen såg ut på Karl XVs tid då slottet nästan fungerade som jaktstuga för kungliga sällskap och det dukades upp för festliga middagar under tre stycken jätteliga takkronor gjorda av papier maché (varav en numera hänger i Mariefreds biolokal).

Gripsholm är ju fortfarande ett kungligt lustslott och Kungen kan närsomhelst stå utanför dörren och kräva logi och mat. Även om det inte sker i samma utsträckning som förr så är dock kungafamiljen förhållandevis flitiga besökare på sitt slott. Kungaparet firade också sitt silverbröllop här 2001.

Vi fick också veta att det förr när någon utsågs till Hovsångare eller Hovpredikant eller liknande ingick att man "vid resa söderut fick rätt till en övernattning på Gripsholm". Den sista som utnyttjade detta privilegium var operasångerskan Kerstin Meyer.

Det tillverkades mycket möbler till slottet på 1800-talet. Möbler som i stor utsträckning fortfarande finns kvar. Åtskilliga tillverkade av lokala möbelsnickare.

Som vanligt avslutades vandringen med en snabb genomgång av världens första Hlton-hotell - Kavaljersflygeln. Denna gång den översta våningen där rummen ännu bär gamla 1800-talstapeter på väggarna. Kavaljersflygeln är nu under renovering p.g.a. alla de fuktskador som uppstått genom att man slutat använda rummen. Slutenheten har gjort att fukt aldrig vädras ut utan har anfrätt väggar och möbler på ett mycket olyckligt sätt. Nu installeras klimatreglerande utrustning m.m. men det bästa vore givetvis att man faktiskt visade våningarna också för besökare och att slottets sommarguider - liksom förr - kunde tillåtas bo i rummen på någon av de fyra våningarna under sommaren. Ett hus som används åldras bättre än ett som överges.



Och som vanligt avslutades visningen med en måltid i det gamla Kronköket vars stora spisar tillkom just på 1800-talet. Där hade det dukats upp rökt regnbågslax, sallad, ost och bröd från lokala producenter. Dryckes- och kaffebordet fick dock hållas avskilt då det endast innehöll avståndsproducerade godsaker!

Vid borden utspann sig glada konversationer men också kritiska. Man ifrågasatte "tristessen" i den svenska museala hållningen. Jag berättade om de tre "V" som infördes under förre ståthållare på Stockholms Slott: "Värna, Vårda och Visa". Själv har jag alltid hävdat att man glömt ett fjärde "V" som skulle stå för "Våga". Att också våga gå utanför det fyrkantigt faktiska och kunna "leka med historien" för att göra den levande och tillgänglig också för en modern publik.

Men också här kolliderar två intressenter: de som vill se ökande besökssiffror mot dem som tycker det är bra med färre besökare för det sliter mindre på slottet.

Men man måste ha i åtanke att detta är allas vår egendom. Den ska finnas tillgänglig för alla som vill uppleva vår svenska historia på ett direkt och levande sätt. Idag känns till och med det "V" som står för "Visa" hotat. Gripsholm har en enastående fatbur fylld med unika textilier. Att dessa måste skyddas för att kunna bevaras är helt klart, men idag finns tekniska möjligheter att också visa känsliga textiler och man borde också kunna visa dessa skatter för mindre sällskap.


Warwick Castle utanför Birmingham lockar stora besökarskaror genom att vara "besökarorienterat" med National Trusts välsignelse.

Jag brukar hänvisa till vad National Trust i England kan göra utan att för den skull göra avkall på museal saklighet, på Warwick Castle vid Brimingham. Här möts besökarna redan vid biljettkön av en burdus och fräck stallfogde från 1600-talet som hutar åt folk utan urskiljning. I parken kommer den röde riddaren till häst i full mundering. Under ekarna sjunger en och annan lutsångare och inne på slottet finns uppbyggda historiskt korrekta tablåer med vaxdockor (och levande aktörer) som åskådliggör slottets historia tusen gånger bättre, roligare och mer minnesvärt än vad våra svenska, ofta dödstrista, museilärare (de får inte ens heta guider) förmår. Att också vår musievärld invaderats av en Luthersk-Calvinistisk skuldpåläggning där man tyngd av stundens allvar förväntas inta en lågmäld och hukande ställning när man inträder i de gamla salarna är för sorgligt.


Här äger det rum bataljer runt vallgraven vid Warwick Castle till besökarnas förtjusning.


Och från slottmuren kommer spröda toner från en luta.



Och inne i slottsgemaken går det "livligt" till!

Låt riddarna runda Griptornet, eldslukarna utöva sina konster på rännarbanan. Låt Grå Damen skönjas i gemaken och Gustaf IIIs ande på teatern. Kort sagt blås lite liv i Gripsholm.

Ni kan läsa om de tidigare två rundvandringarna med Åke Livstedt här och här.

Möta våren i Helsingfors!


Uspenskijkatedralens inre.

Det var kallt! Snålblåsten kröp in under kläderna när man promenerade utmed kajen i Helsingfors. Hustrun och jag hade åkt dit, dels för att delta som gäster vid det 40e mötet med den internationella Intercreatorgruppen som jag startade tillsammans med ett par yrkesbröder i Tyskland, Holland och England för 39 år sedan (vi hade två möten första året) men dels också för den sista intervjun för den bok om min bror Lasse, som jag äntligen lyckats få till stånd med Henrik Otto Donner, den finländske musikern m.m.

Det kunde snabbt konstateras att även om scylla och liljor blommade i parkerna var våren ännu inte kommen lika långt som i Stocksholmstrakten.

Vi var inkvarterade i det gamla länsfängelset på Skatudden, nu omgjort till ett modernt hotell. Fängelset har rymt (sic!) åtskilliga intressanta fångar under det århundrade det var i verksamhet. Vi bodde själva dock inte i någon av de gamla omgjorda cellerna utan i vad som förmodligen varit något slags administrationsvåning under fängelsekyrkan som numera var omdöpt till "Ballroom church"!

Den sightseeing vi ägnade oss åt medan andra satt i möten var sparsam. Vi har båda tidigare varit i Helsingfors men det fanns fortfarande ett par hål att täppa till. Uspenskiljkatedralen alldeles i närheten av hotellet var ett sådant. Helsingfors skyline utmärks ju av två monumentalt placerade kyrkobyggnader, dels den protenstantiska katedralen vid Senatstorget och dels den rysk-ortodoxa Uspenskijkatedralen på Skatudden som byggdes färdig 1868 under det ryska storfurstendömets tid. Den är nord- och västeuropas största ortodoxa kyrka och mycket sevärd både för sin exteriör och sin interiör.

När vi kom in var kyrkan nästan tom. En samling ungdomar var på väg ut genom huvudporten medan vi kom in genom sidodörren. Men i högtalarna hördes folk prata, körsång och spridda utrop om att Kristus är uppstånden. Det lät som om man körde ett inspelat band för att skapa atmosfär i en annars alldeles tyst kyrka. Men ack så fel, plötsligt kom en snabb procession av ortodoxa präster in följd av alla ungdomarna. Man hade bara varit ute på den stora terrassen utanför för att också bringa omgivningen den glada nyheten om Kristus uppståndelse.

Likt många katolska kyrkor saknade också denna bänkar. Gudstjänstdeltagarna står i grupper och man samtalar friskt medan den lilla kören sjunger och prästerna ropar ut sina budskap. Den Lutherska tyngden över axlarna känns sällan i katolska kyrkor. Här är det glädjen och det positiva budskapet som gäller inte så mycket syndabekännelse och botgöring.

Men man kan vara glad att man inte är utövande! För maken till bacillspridning har man nog sällan sett på det silverkors som en präst höll fram för alla besökarna att kyssa i tur och ordning. Liksom man såg på glasrutorna över de praktfulla ikonerna som var utlagda i särskilda pulpeter runt kyrkan, spåren efter alla läppar som vidrört dessa.


Innan kvällen var slut var fontänen full av skum, den vackra damen påklädd liksom också de fyra sjölejonen. Marken runt full av diverse, inkl. skum, tomflaskor (hela och i delar) m.m.

Valborgsmässoafton firas här i Helsingfors utan eld, men däremot med en traditionell och mycket studentikos mösspåtagning vid femtiden på eftermiddagen. Hela den stora esplanaden ner till sjötorget framför Presidentpalatset och Svenska Ambassaden är knökfull av gamla och unga studenter och när den jättelika champagneflaskan på torget sköt iväg sin salutkork blev folkhavet plötsligt vitt (frånsett den mängd äldre mössor som antagit en gulaktigare ton).

Sedan var det ett festande utan like på esplanaden med uppbygd musikscen, ballonger och skum i fontänerna till sena natten. Mycket bubbel och mycket öl, men få som drack för mycket. Det var mest glädje och gamman i gammal studentikos anda.


Framåt nattkröken tycktes studenterna samlas på trappan nedanför katedralen (som f.ö. interiört närmast ger intryck av en liten svensk landsortskyrka. Man fattar inte därinne att det är den monumentala byggnad man sett utifrån). Gatustenen är inte tänkt att slängas! Det pågick ledningsgrävningar!

Morgonen efter var det mesta bortstädat men festen fortsatte också på 1a maj. Vi såg inte något demonstrationståg i centrum utan fortfarande var det studenter, nyblivna såväl som åldrade stadiga par i 60-80-årsåldern som dominerade gatubilden.

En sightseeingtur på sjön stod också på programmet och fick avsluta vistelsen.

En del av Sverige går i graven.

TV4-nyheterna meddelar att filmföretaget Sandrew-Metronome läggs ner. En epok går i graven.

För mig känns det tragiskt. Jag växte upp med Sandrew och Anders Sandrew. Farbror Anders var god vän med mina föräldrar och dessutom vår hyresvärd under hela min barndom.

Farbror Anders var givetvis en guldgruva när man var barn på så sätt att skötte man sina kort väl stacks en friplåt till bio i fickan på en!

Men det kunde sitta långt inne. Han var en mycket ekonomisk person. Mina föräldrar hade stående inbjudningar till Sandrew-teatrarnas premiärer och dessutom frikort för två på teatrarna. Däremot var det bara Pappa som fick årskort - för en person - på biograferna. Undrar varför?

Anders Sandrew byggde upp ett stort film- och teaterimperium. Han ägde Oscars-teatern och Scala-teatern. Han ägde oräkneliga biografer. Den första var lilla Metropol på S:t Eriksgatan. Paradsalongen blev Royal på Kungsgatan. Ingen av dem finns kvar som biografer idag.

Tillsammans med kompanjonen Schamyl Bauman byggde han också upp en egen filmproduktion med gamla - sedan länge borta - "Kostadion" mittemot Sjöhistoriska Museet på Gärdet som ateljé. Där sprang jag som barn i huset - som ung filmtokig tonåring.

Några gånger följde jag med Pappa till Anders Sandrews lilla livsmedelsbutik i korsningen Riddargatan och Torstenssonsgatan (tror jag det var) på Östermalm. Den butik som var ursprunget till hans affärsverksamhet och också till hans namn. Butiken startade han tillsammans med sin bror Gustav som sedan drev butiken vidare sedan brodern Anders fick för mycket att göra med sina övriga verksamheter. Bröderna Anderssons butik var tänkt att heta Andersson & Andersson när de startade 1901 men namnet var upptaget så Anders bytte helt sonika namn. Men dit gick farbror Anders praktiskt taget varje dag och åt lunch i det lilla köket bakom butiken och där åt jag för första gången stekt strömming på en hård smörgås. Vilken njutning.

När jag var nygift bodde jag och min hustru de första fyra åren i en fastighet bakom LO-borgen där Scala-teatern ligger. Huset ägdes av min far och Sandrews var med andra ord hyresgäster. Detta var en källa till ett evigt gnabbande mellan Farbror Anders och Pappa om att de borde byta kåkar med varandra, men båda uppvärderade hela tiden sin egen fastighet så de lyckades aldrig komma överens och till slut sålde båda två! Sandrew till SPP och Pappa till Eesti Maja - Estniska Huset.

Sandrew-koncernen sålde ganska snart efter farbror Anders död 1957 sina teatrar. Biograferna behöll man däremot. Filmproduktionen lades också så småningom ner. Ägandet hade lagts i Anders Sandrews Stiftelse, som förvisso fortlever.

Till slut såldes även biografer till Schibstedt-koncernen. Bolaget slogs ihop med resterna av det gamla musikföretaget Metronome och nu läggs alltihop ner.

Sorgligt! En fantasins, glädjens, spänningens och musikens lustgård försvinner för gott.


"I Lusthuset" - totalt värdelös sammitask!



En övernattning i storstaden, en kväll på hotell, vad göra? Dramaten nästgårds - Idlaflickorna! Ja! Såg med förtjusning orginaluppsättningen för ett antal år sedan med Sif Ruud och Birgitta Valberg som de åldrande "systrarna". En härlig och minnesvärd uppsättning av Kristina Lugns pjäs.

Men ack! Totalt utsålt! Inte en enda 'sketen' uddaplats ledig. Det fick bli den för mig totalt okända "I Lusthuset" istället.
Efteråt inser jag att t.o.m. en ensam kväll på hotellrummet hade varit mindre beklämmande än denna föreställning.

Hur någon (Marie-Louise Ekman?) kunnat få för sig att denna gamla femtiotalsdrapa av Jane Bowles, som sägs ha varit något slags feministiskt manifest, skulle kunna kännas angelägen eller ens teaterhistoriskt intressant för en nutidspublik är en gåta. Hur kan den ens ha känts nära och betydelsefull när Susanne Osten satte upp den 1988 på Unga Klara?

För att få någon slags säljgimmick så lät Osten samtliga kvinnoroller spelas av män och den egentligen enda mansrollen (om man undantar den anemiske unga friaren), av en kvinna. Antar att det var enda sättet för Osten att skapa motivation för att framföra ett slikt uselt stycke.

Att behöva genomlida den på Dramatens Stora Scen dessutom, känns fattigt. Finns det verkligen inte mer angelägen dramatik att spela på nationalscenen, så måste man ju faktiskt ifrågasätta den statliga anslagspolitiken.

Marie Richardsons hade uppenbara problem med sin rollfigur. Ett antal poseringar med handen i höfthöjd, armbågen bak, överkroppen något vriden och starkt bakåtböjd, känns igen från tidigare gånger. Nog har hon väl också andra poser att ta till än någon slags catwalkuppvisning?

Enda skratten under kvällen utlöstes av den berusade kvinnoroll som spelades av Kristina Törnqvist, som drog en patetisk historia om att samla körsbärskärnor för att den som samlat flest, vann tävlingen !!!?? Men OK - berusning är tydligen fortfarande ett "säkert kort" om man vill locka till skratt. Men ack så fattigt!

Rent allmänt måste man ju fråga sig hur denna kvinna (Kristina Törnqvists roll) är funtad som under ett helt år inte tycks komma ur en och samma dräkt och framförallt inte ett par riktigt styltklackade svarta skor - trots att hon varje dag raglat från hotellet, genom sandstranden och till den bar där hon ägnar sig åt att hinka gin! Och sedan ragla tillbaka!

Basia Frydman var den enda ljuspunkten i föreställningen. Hennes spel gav rollen en trovärdighet.

Två timmars uppstyltade repliker och osannolika beteenden får en verkligen att undra över teaterns repertoarval. Hade inte ensamheten på hotellrummet känts som ett ännu sämre alternativ hade jag gått i pausen - vilket jag noterade att många andra gjort när den tidigare utsålda salongen hade gapande hål här och var när andra akten tog sin nedslående början.

Teater ska vara saga och kan också vara ren lögn, men den måste åtminstone ha ett uns av sannolikhet.


I Marmorfoajén åhörde jag ett par stackars medpublikdamer resonera om dom skulle gå hem, vilket jag naturligtvis inte kunde underlåta att kommentera. Vi var rörande överens om likgiltigheten inför det vi sett av första akten. Vet ej om de fullföljde. För deras skull hoppas jag att de gjorde slag i saken.

DN = tabloidpress?



Undrar om Dagens Nyheter är på väg att bli s.k. "kvällstidning"? D.v.s. en mindre seriös skvallerblaska? Eller hur ska man tyda utvecklingen av tidningens framsida?

För många år sedan utgjordes Svenska Dagbladets "Etta" av en helsidesannons, medan den verkliga tidningen började på sidan 3. Sedan insåg man att det var nyheterna som sålde och man flyttade den stora annonsen till sidan 3 för att låta Ettan visa de senaste nyheterna.

Så har det också alltid varit på DN.

Ända tills nyligen. Idag på morgonen konstaterade både hustrun och jag med viss förvåning att vi inte längre läser Ettan!

Varför? Förmodligen för att där inte längre finns något läsvärt! Mest stora intetsägande foton, diverse rubriker och korta bildtexter. Och det som verkligen tillhör de väsentliga nyheterna utgörs av en liten ruta på 5 x 10,5 cm om Khaddafi och Libyen. Resten handlar om "Medaljchanserna", "Tävlingstiderna", "Nu börjar vallakriget", "Kan Du skinorsk" och liknande hisnande nyheter.

Jag roade mig att mäta upp Ettan och fann att tidningshuvudet och annonsstripen i botten utgör ca. 10 % av den tryckta totalytan.

Bilder och bildtexter (antingen dessa ligger utanför bilden eller integrerade i) utgör närmare 53% av ytan. Det lämnar ca. 38% för bokstäver och text! Varav alltså merparten utgörs av ovan exemplifierade texter och liknande.

Ska vi sluta vara ett läsande folk?

Ska våra seriösa dagstidningar förfalla för att kunna möta de elever som vi ser exempel på  i tv-serien om klasserna 9A?

Är det vad DN strävar efter?

Borde det inte vara tvärtom?

Har regeringen en kulturpolitik?

Jag gillar inte Moderat kulturpolitik! Om den nu finns?

Växte upp i ett klart ”högerhem” och fick med mig de borgerliga värderingarna med modersmjölken. Men också en hel del värderingar som jag inte alltid senare förknippat med högerpolitiken: tolerans, vidsynthet, hänsyn, nyfikenhet, öppenhet, lojalitet, uthållighet, medkänsla och omtanke.

Men också en stark känsla för kulturens värde i vårt liv. Teatern, operan, filmen, litteraturen, konsten, cirkus och musiken var sådant som hade ett reellt värde för oss i tillvaron. Viktiga för att göra oss till hela människor och därigenom kunna förverkliga oss själva och kunna bidra till samhällets vidareutveckling.

Jag fick lära mig det klassiska: att lära av andras erfarenheter. Att ta vara på det som andra genom sitt arbete, sina umbäranden eller sina idéer kunnat skapa.

De flesta av de dagens moderater jag kommit i kontakt med känns mer som revanschistiska och maktfokuserade teknokrater. Tack och lov finns undantag, men dessvärre verkar dessa ha satts just på - undantag.

Min son gick på 90-talet i en högstadieskola där hans klassföreståndare vid första terminsstarten deklarerade att när hans elever gick ut nian så skulle det vara som kulturbärare! Hans elever fick tidigt stifta bekantskap med Strindbergs, Ibsens, Voltaires och andras skrifter och tankar. Det är så jag tycker att vi alla borde vara - kulturbärare!

Vem som helst som ser, eller såg, programmen om de två niondeklasserna förstår ju att min sons lärare är något av ett unikum i svensk skola. Den som ser dessa program måste ju också inse att alla de som försvarar hur vår skolundervisning bedrivs och som med emfas avvisar beteckningen "flumskola" egentligen inte begriper vad de talar om.

Att inte större kraft lagts av vår regering att komma till rätta med undervisningssituationen i vårt land är skamligt. För skolan ska också lägga grunden för kulturen och dess tillväxt. Och hur kan något växa i en situation som den som skildras i tv-serien?

Häromdagen skrev Mats Svegfors och Cilla Benkö, VD resp. vVD på Sveriges Radio en utomordentlig artikel om hur våra public service-företag urholkas.

Den moderata kulturministern Lena Liljeroth-Adelsohn vill skära ner anslagen till Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR).

Wikipedia beskriver begreppet "public service":

"Public service (i allmänhetens tjänst, allmännyttig, allmänradio eller allmän-TV) är radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll."


Avtalet med staten verkar hittills mer ha gått ut på att låta SVT få bli "nästan" ett reklamtv-företag men ändå inte riktigt. Inte ens i SVTs kanaler slipper vi ifrån reklamen även om den inte bryter i programmen. Och är det inte "sponsorreklam" så är det reklam för egna produktioner.

Licensfinansieringen infördes då en radioapparat - och senare också TV-apparat - inte var var mans egendom. Det ansågs då rättvisare att de som inte hade dessa apparater, heller inte skulle drabbas av kostnaden för programmen som sändes.

Idag är ju situationen en helt annan. Varje hem har idag någon form av mottagningsmöjlighet för såväl radio- som TV-sändningar. Att därför hålla fast vid en ålderdomlig finansieringsform är obegripligt.

De kanaler som utgör "public service" och som idag kan nå varje hushåll borde finansieras över den gemensamma skatten. Alla andra kan reklamfinansieras. Lyssnare och tittare slipper då Radiotjänst - en byråkratisk organisation som då kan avvecklas.

Såväl SVT som SR och UR borde tillföras tillräckliga resurser för att fylla åtminstone sin nuvarande sändningstid utan att behöva tillgripa sponsorlösningar och inköp av billiga och ofta undermåliga externa produktioner.

Ge bolagen i uppdrag att producera, inköpa och sända just "berikande" produktioner. Ge dem finansiella möjligheter att kunna avstå från produktioner som inte motsvarar kravet på berikande upplevelser av tillräcklig kvalitet. Jag tror inte att svårigheter att avgöra vad som är eller inte är "tillräcklig kvalitet" i realiteten skulle vara någon svårighet.

Tillhåll också bolagen att otyget att vid tidsöverdrag (detta gäller framförallt, för att inte säga utelsutande, sportsändningar) möblera om i programtablåer måste upphöra. Ge istället möjligheten för bolagen att inrätta dotterbolag med särskilda kanaler som kan operera och konkurrera på den reklamfinansierade marknaden och därigenom lösa t.ex. sportsändningars krav på obegränsade sändningstider vid större evenemang.
Vinster i dotterbolagen kan tillföras moderbolaget och därigenom tillföra public serviceverksamheten ytterligare medel.
Kristallklart måste dock vara att skattemedel endast får användas i de kanaler som ingår i public service-utbudet.

En politik som går ut på att också public service mer och mer ska göras beroende av sponsorsintäkter eller inköp av billiga utfyllnadsproduktioner av tveksam kvalitet, kan aldrig klassas som kulturpolitik. Det blir en rännstensprodukt.

Jag omfattar uppfattningen att också kulturinstitutioner borde motivera sin existens genom att publik och besökare är beredda att betala en biljett eller en inträdesavgift som täcker institutionens kostnader. Dock finns vissa undantag i denna min uppfattning. Vårt land har institutioner som är av nationell och kulturhistorisk specialkaraktär som måste kunna vidmakthållas även om normala intäkter inte räcker till. Hit hör t.ex. Drottningholmsteatern. Vi har också unika nationella föremålssamlingar som givetvis måste bekostas av skattemedel.

Dock finns fortfarande mycket att göra inom såväl Operan som Dramaten och olika museer. Dessa har ett ansvar också för att öka intresset för verksamheten. Att utveckla och förhindra att det blir en statisk "museal" verksamhet. Att förändra sättet att presentera verksamhet eller samlingar måste alltid vara A och O. Är det t.ex. ett måste att vara "repertoar-teater" för Operan och Dramaten?

Jag frågade en gång ordföranden i en lokal hembygdsförening hur hembygdsgården skulle komma att se ut om 50-100 år? Hon tittade oförstående på mig och svarade: "Som nu, förstås!". "Så Du menar att om 100 år så visas fortfarande ett burget 1890-talshem upp för våra skolbarn över hela landet som exempel på hur 'man levde förr'?" För det är ju så de flesta hembygdsgårdar  ser ut. Burgna borgarhem från slutet av förrförra seklet. Vem tar hand om 1950-talet? 30-talet? 60-talet?

Dammiga föremål är inte framtidens sätt att visa forntiden. Här måste det tänkas om.

Men framförallt - vår regering måste skaffa sig en verklig kulturpolitik som visar att man faktiskt också är just - kulturbärare!



Sälj Allt Snabbt!



I Norge uttyddes SAS ett tag för "Svenskt AlltSammans". Sedan blev det "Smaller And Smaller" och nu har det landat på "Sälj AlltSammans". Tänkvärt!

Bolaget lyckas på något sätt alltid framhålla när man gör vinst något kvartal, och får stora rubriker för detta. Tillräckligt stora för att överglänsa den lilla notisen att helåret innebar nya kraftiga förluster.

Bolaget har under senaste åren sålt dotterbolag och verksamheter för runt 60 MILJARDER KRONOR! Hur kan man då vara utan kapital? Vad har man gjort med pengarna?

Man har 25 st MD80-flygplan som om något år uppnår den ålder då de helt enkelt får flygförbud. Vem ska betala de ca. 500 miljoner x 25 som det kostar att ersätta dessa?

Lufthansa har nu sagt sig vara klar över att SAS inte är ett uppköpsobjekt för att det finns "för många dolda skulder"?? Vad är detta? "Dolda skulder"? Vad är det vi som sekundoägare inte vet?

Spanair - vars huvuddel SAS lyckades bli av med för 1 euro - har man fortfarande kvar en ägarandel på 12% i - och därmed ett motsvarande ansvar! Vad kommer det att kosta? Bolaget lär behöva ett miljardtillskott för att undvika konkurs! Och EU lär förbjuda spanska staten att subventionera.

Vad är det för dold pay-off som Huset Wallenberg kan utnyttja när man år efter år går med på att pytsa in miljarder efter miljarder i ett företag som inte visat vinst på åtskilliga år! Vari ligger den affärsmässighet som - om inte staten visar den - åtminstone borde ligga i det privata näringslivets intresse. Det är ju iallafall där som halva den svenska ägarandelen ligger.

Är det för att dessa industrijättar ska kunna utnyttja SAS förlustavdrag som vi skattebetalare ska behöva hålla detta sjunkande luftskepp under vingarna?

Nej, jag gör som norrmännen: Sälj Allt Snabbt!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0