JANNE "LOFFE" CARLSSON – offer för sin lysande mångsidighet

Janne Carlsson vid sitt trumset på Eskilstuna Jazzklubb 2011            Foto: Sten Elmgart
 
När himlen öppnades sig för ett skyfall natten och morgonen mellan den 30 och 31 augusti 2017 så måste man ju fundera över om det i själva verket var glädjetårar från alla gamla spelkompisar däruppe som äntligen skulle få inte bara ännu en strålande jazztrummis utan också en skådis och målande konstnär men kanske framförallt en generös och ovanligt vänsäll medmänniska och vän, till sin krets.

Carlsson är död! Jan Edvard Carlsson, född den 12 mars 1937.

Janne – han var aldrig ”Loffe” för mig eller vår familj (någon gång möjligen bara ”Carlsson”) – har släppt stockarna för gott. En stark känsla av vemod och saknad växte i mig när jag tidigt på torsdagsmorgonen läste Jannes livsledsagarinna Guriannes inlägg på Facebook.

Jan Bruer intervjuade en gång Janne och kallade honom av misstag Jan Evert på vilket Janne svarade: 
Evert. Har jag aldrig blivit kallad i hela mitt i hela mitt liv men om du vill kalla mig för Evert så gör det men ta av dig glasögonen.

Hans mamma döpte båda sönerna efter kungar. Brodern blev Leopold. Janne: ”King Edvard”! Men det var inte potatisen Janne menade utan cigarren!

Det var dragspelet som var Jannes första instrument som han spelade från tre års ålder till 4-5-årsåldern då det gick sönder. Så fick han en trumma när han fyllde sex. Och till allas förvåning kunde han ganska raskt spela mellanmarschen på den (tills trumman också gick sönder..). I skolan blev det ventilbasun i skolorkestern. Han ville lira trumpet men läraren sa VENTILBASUN! Den spelade han på ett tag. Sen fick läraren tillbaka den efter några år. Janne lade ner det där musicerandet för att han började måla. Han skulle bli bildkonstnär. Brodern var ju det, gick på Konstakademin.

Men sedan efter skolan blev det för dyrt att måla. Han hade ju radioaffär också. Janne gjorde ju allt möjligt då för sitt uppehälle, sålde persienner och lite av varje och det för att kunna måla. Men när det blev mörkt på kvällarna, tänkte han att ska man måla ska man måla på heltid, på dagarna. Och då tänkte Janne: Fan, jag kan ju köpa trumset, för trummor det lär jag mig ju att spela på en halvtimme. Jag kan sitta på någon jävla restaurang och skramla på nätterna så kan jag ju måla på dagarna.

Och så hamnade han i Lennart Wärmells och Kettil Olsson orkestrar och Lennart Schejas där Janne trivdes för det var ordning och reda. Lennart Scheja (bror till Staffan) var tydligen en duktig pianist. Janne minns också med ett garv att när han skulle på gig med sina trummor så var det tunnelbana som gällde!

Så blev det en period med Kurt Silvéns orkester innan han till slut började få jobb på Gyllene Cirkeln i början av 60-talet. Janne har för sig att det första giget där var med Dexter Gordon. Och i den vevan mötte han också min bror Lasse Werner och blev tillsammans med basisten Kurt Lindgren och tenoristen Christer Boustedt kärnan i det som så småningom kom att bli känt som ”Lasse Werner och hans vänner” och som ibland utökades till kvartetter eller kvintetter och ända upp till nontetter.

Själv lärde jag känna Janne 1963 då han börjat lira med min bror.
 
Janne, Kurt Lindgren och den amerikanske trumpetaren Don Ellis på Gyllene Cirkeln 1963

I februari hade Lasse med en trio anlitats av jazzklubben Gyllene Cirkeln att backa upp den amerikanske trumpetaren Don Ellis. För denne var det väsentligaste att ”it’s never been done before” och svensk jazzpublik hade aldrig tidigare heller upplevt vad de fick uppleva under detta gästspel och det uppföljande under hösten. Janne, Lasse och Kurt fick lära sig att ”spräcka upp” och den lärdomen följde dem alla hela livet. Att inte vara regelbundna i ordets bokstavliga mening, att leka med musiken, ta ut så mycket som möjligt ur sitt instrument, att överraska och bryta normer.

Våren 1963 spelade Janne också med Lasse i en radioserie av Lars Björkman som hette ”Trivselmyra Story” och vars musik var skriven av Lasses barndomsvän Olle Adolphson. Vännerna denna gång voro Ulf Andersson på sax, Jimmy Woode på bas och Janne på trummor.

Lasse och hans vänner kom att anlitas av Stockholms Stadsteater då regissören, skådespelaren och dansören Sten Lonnert lite på nåder fått disponera studioscenen under några veckor före sommaruppehållet för en ny amerikansk pjäs som i Sverige hette ”Connection”. Handlingen utspelade sig i en knarkarkvart i New York där ett gäng musiker med polare väntar på att deras langare – ”the connection” – ska komma med en leverans.
 
CONNECTION på Stadsteaterns studioscen maj 1963 med bandet: Kurre Lindgren på bas, Chrille Boustedt på altsax, Lasse Werner vid pianot och Janne bakom trummorna. Skådespelarna som spelar FIa är Lars Edström, Torsten Wahlund och Axel Düberg.


Pjäsen kom – helt oväntat för teaterledningen – att på många sätt förändra svensk teater i en mer realistisk riktning. De etablerade stadsteaterskådisarna, Carl-Olof Alm, Axel Düberg, Lars Edström, Carl Billquist, Torsten Wahlund m.fl. var länge skeptiska till musikerna och deras attityd.

Jannes gode vän regissören och skådespelaren Lars Göran Karlsson berättade om repetitionsarbetet: Lasse Werner med vänner hade regisserat bort olater hos skådespelarna genom att oförblommerat säga till motspelarna: ”Varför pratar du så konstigt? Spänn av! Lägg av med det där teaterspråket. Snacka som vi gör. Snacka som folk! Relax man ha, ha!”

Lars Edström berättar: Jag tror att vi alla som jobbade med produktionen allt mer kände att här är något nytt på väg som i bästa fall kommer att jaga upp publiken en hel del.  Samarbetet mellan musiker och skådespelare flöt allt bättre.   Jag tror att det var Torsten Wahlund som uttryckte det: ”Dom är bra, dom lär oss att inte spela falskt!”

Och publiken kom och många av dem fick för första gången uppleva en föreställning som trots - eller kanske tack vare - sin supernaturalism bröt igenom den fjärde väggen – den mellan scen och salong.   

Trots sin trista miljö och knarkarnas upprörande elände blev det en rolig föreställning att spela. Det fanns ett ganska stor del av improvisation över föreställningen som på den tiden var mycket ovanlig för att inte säga otänkbar. Det märktes kanske framför allt på den musikaliska sidan men smittade också av sig i det dramatiska spelet. Pjäsens handling är ju en enda lång väntan på langaren – the connection - och den beskriver ju ett tillstånd mer än den har en handling. Det skapar större möjligheter för improvisationer.

Att Jannes insats i detta var betydande kan inte nog understrykas. Pjäsen hade premiär den 8 maj 1963. Men det blev också en sejour med pjäsen 1965.
 
Mats studentmottagning den 9 juni 1963 på Kaplansbacken: Janne vid trummorna, Sven Richter (legendarisk fritidsledare på Viggbyholmsskolan och författare till hans och Lasses "raggaropera" NOBBORNA och Jules Pfeiffer-programmet VI SLAPPA, son till Katie Rolfsen och operasångaren Arvid Richter), Kurre Lindgren och Sven Hessle på basar och Christer Boustedt på altsax.


En månad senare tog Janne tillsammans med Lasse, Christer Boustedt och basisterna Kurre Lindgren och Sven Hessle emot mig när jag tog studenten och spelade hemma hos oss på Kaplansbacken hela kvällen.
 
I Pistolteaterns stege syns uppifrån den finske trumpetaren, skivproducenten och musikprofessorn Otto Donner, basisten Kurt Lindgren, pianisten Lasse Werner, slagverkaren Janne Carlsson och saxofonisten Christer Boustedt

Så följde tiden på Pistolteatern, spektakulära och mycket uppmärksammade happeningkonserter på Moderna och Tekniska museerna då Janne också deltog med liv och lust och stor professionalitet. Janne hade ju trots allt också bland allt annat en skådespelarkarriär bakom sig. Han debuterade i Anderssonskans Kalle 1950 bara 13 år gammal och spelade sedan i flera filmer som ”Johan på Snippen”, flera Åsa-Nissefilmer och mot legendariska skådespelare som Julia Caesar, Adolf Jahr och Bellan Roos. Säkert lärde han sig timing och farsskådespeleriet från dessa storheter.

Janne och jag har alltid på ett eller annat sätt hållit kontakten. Trots att han så småningom bildade bolag med basisten Gösta Wälivaara och båda därmed ”försvann” från Lasses ordinarie vänner och så småningom ersattes av Ivve Oscarsson och Ivar Lindell, så har vi hållit kontakten. Janne har berättat för mig att han nog var lite besviken att bli ersatt i ”vännerna”, men jag gissar att Lasse, för vilken endast musiken var viktig, inte kunde förlika sig med att Janne och Gösta ibland inte kunde ställa upp hur som helst eftersom de hade sitt företag med dess aktiviteter och åtaganden.

Janne hade ju då också träffat Bosse Hansson och format Hansson & Karlsson (med ”K” för bättre grafisk impact) och skaffat sig egen klubb, Filips’ där Jimi Hendrix var flitig gäst.
 
Janne och Mats vid Hansson & Karlssons reunion-turné 1999
 
Janne och Bosse Hansson dolda bakom elektronik och trumset.....


Om H&Ks improvisatoriska musik säger Janne: Men vi hade alltid ställen vi kunde återkomma till. Så man kunde släppa lös helt och hållet. Och det går ju att spela med varandra. Bosse Hansson och jag, vi gjorde ju det. Det var ju så vi spelade. Det var ju ett friform-band, det är ju ingen som har tänkt på det. Men sedan är det jävligt bra att ha vissa ställen man kan hamna på: det här är en säker plats och där vet alla vad de ska göra. Och när man har ett kommunikationssystem då hör man: det här kommer att bli på det här sättet. Och nu gör jag så här, då vet alla vad jag vill.

Janne var inte bara besviken över att Lasse inte hörde av sig längre utan det var mer en allmän besvikelse över att bara för att man gjorde andra saker så blev man inte längre aktuell eller tagen på allvar som jazzmusiker. ”Nä’ Janne han håller ju på med film numer”, eller ”Janne spelar ju bara teater” och så hade han ju blivit ”popsnöre” i och med tiden i Hansson & Karlsson! Men H&K var ju egentligen bara en tidig utveckling av jazzen och det man spelade var ju faktiskt ren friformjazz.

Janne sa själv: Ja, jag har hållit på med allting, hela tiden, kan man säga. Och det är inte jag som bestämmer det, utan det är universum. Så att jag har ju aldrig sökt något jobb i hela mitt liv, till exempel. Utan … jag är en sorts fatalist, jag lever som de bestämmer. Så fort jag försöker göra något själv så jävlas de, gudarna. Så det bästa är om jag gör som den väg de visar mig. Gör jag så, fungerar det bra, då har jag inga problem och jag klarar mig bra. Jag utvecklas och har skojigt. Det är en rätt intressant tanke.

Bland det okända som Janne gjort hör att han spelat teater av Dario Fo, gjort filmmusik med Jacques Tati, spelat med radiosymfonikerna och han har spelat med Sergiu Celibidache som dirigent! På Operan spelade han bl.a. med i ”Drömmen om Thérèse” av Lars-Johan Werle.

Om detta äventyr berättar Janne: Och det var ju jävligt bra. Erik Saedén och Margareta Hallin och så var det tre orkestrar i Rotundan va’, så att det hände musik där och där och där så den gick runt, så här va’. Tre orkestrar – och då gick ju alla slagverksspelare åt. Jag var en av dem som skulle spela det här. Och då skulle jag ju spela vibrafon och xylofon och en jävla massa pinaler. Och det var ju noter överallt, vet du. Jag fick sån jävla ångest så jag kunde ju inte sova på flera da’r. Jag såg bara noter hela tiden. Och jag sade ”Jag klarar inte det här!” ”Jo, då! Det kommer gå så fint!”

Få vet väl om att det framgångsrika reklambolag som drevs av Janne och Gösta fick sitt namn av Monica Zetterlund. Om detta berättar Janne: Ja, vi hade alla möjliga förslag och kombinationer av bokstäver, som patentverket inte godkände för att det var för likt någonting. Vi höll då på med någon inspelning där Monkan var med, jag kommer inte ihåg vilken det var … Och då sade jag: ”Fan att man inte ska kunna hitta på ett namn som fungerar! Vi håller ju på med reklamfilm. Jag vill göra någonting som löser problemen för dem som ska köpa reklamen eller dem som har produkter.” Och då plötsligt säger hon ”Att laxeras!”  Briljant! Och han fortsätter: Och det är ju latin och betyder upplösande, att lösa upp. Men alla tror ju att det har med att skita på sig att göra. Så när man var på posten … ”Det är Attlaxeras.” ”Att vad då?”. Det var ju rätt så roligt. Men det godkände Patentverket, så vi hette det i femton år, tror jag. Och vi kammade hem alla priser man kan tänka sig, på filmsidan. Både i Cannes och här i Sverige gjorde vi årets bästa reklamfilm flera gånger. Och fick utmärkelser i Cannes och så. Vi fick till och med en Clio, i Amerika. Det är den finaste reklamutmärkelse som man kan få.

Att Janne däremot aldrig fick Monica Zetterlunds stipendium trots flera års nomineringar, plågar mig och jag kan inte annat än tillskriva detta samma anda som utesluter jazzmusiker som ”jönsar sig”. För om det var någon som ”verkade i Monica Zetterlunds anda” (som stipendiestatuterna säger) och hade varit en värdig mottagare så var det väl Janne Carlsson. Men Monica själv ”got away with it” (att "jönsa sig"), men tydligen inte Janne!

Det är samma anda som finns kvar sedan motsättningarna mellan Dompangänget och de nya unga musikerna  på 50- och 60-talen och som Janne sade: Ja, Dompan hade hand om allting. Ingen fick vara med på någonting. Man visste ju, det är ingen idé att försöka. Han ägde allting, och så några av de andra stora grabbarna. De ägde allting. All musik och alla kontakter.

På frågan om Janne aldrig pratade med Dompan svarar han: Nej. För han pratade inte med några yngre musiker.

Jag är iallafall glad över att Janne blev den naturlige förste mottagaren av Stipendiet till Lasse Werners minne – ”Muggen”, 2014, med motiveringen: För spridande av spel- och livsglädje, musikanteri och scennärvaro – en sann batterast! (Det sista ordet med en blinkning till Lasses favoritändelse på särskilt hängivna musikantvänner)
 
Här föräras Janne det första Stipendiet till Lasse Werners Minne av Mats Werner 2014. Dick Idestam-Almqvist spelar in, Göran Östling, Ivar Lindell och Arne Forsén lyssnar. Ryggtavlan tillhör Gunnar Holmberg DIGJAZZ.
 
 Janne och Mats 2014
 
På Gröna Lunds stora scen: Ivve Oscarsson, Lasse Werner, Gösta Wälivaara, Christer Boustedt, Sven Hessle, Göran Östling och Janne Carlsson.


Idag minns huvuddelen av pressen Jannes garv, TV-underhållningar och lättsamma komediskådespel, men få berör hans allvarligare roller, hans berättande, sköna och framgångsrika måleri och framförallt hans mycket seriösa bana inom konstmusik och jazz. Okunnigheten tog nog dock priset då Aftonbladet skriver om Janne att han medverkade på den dåvarande VPK-riksdagsmannen (och senare partiledaren) Lars Werners LP ”Lars Werner och hans vänner'”…

Själv minns jag den gode, glade, generöse och omtänksamme vännen. Han som ringde mig på min 70-årsdag och ville ge mig en tavla föreställande brorsan och den gemensamme vännen Christer Boustedt, som Christers första fru målat och som han hade hängande i sin ateljé, där jag egenhändigt hakade ner den. Och det var inte den sista tavla jag fick av honom, men den var istället av hans egen hand.
 
Jannes kombinerade målarsateljé och musikstudio i Kristianstad. Tavlan jag fick hänger längst in i hörnet t.v.
 
Janne, Mats och Jannes favoritbasist Lukas Lindholm utanför Jannes poolhouse.

Som avslutning återger jag en bit av Jan Bruérs och Roger Bergners intervju i Jazzarkivet från vilken många av citaten ovan kommer:

Jag skaffade ju familj och då fick man ju börja tänka om. Men det intressanta är egentligen vad man vill göra och vad man gör. Jag började ju med att jag skulle vara bildkonstnär. Och för att ha råd med det började jag spela, för att kunna finansiera målandet. Sedan blev jag för bra på att spela så då tänkte jag, måla kan jag göra sedan, när jag inte behöver vara så vital längre. Och sedan ville jag spela ordentlig jazzmusik och för att slippa åka omkring och spela med dansorkestrar så måste jag ha råd att spela musik. Och då började jag med film och reklam, för där fanns ju pengar att göra och dessutom kunde jag försörja en familj. Men då tjänade jag så jävla mycket pengar så då hade jag inte råd att spela. Nej, det var inte riktigt så, men det fanns ju ingenstans att spela. Och det fanns ju egentligen inga att spela med heller. Det blev ju ett hål där, på något sätt.

Roger Bergner: Men du hade ju förmånen att kunna vara mångsysslare.

Jan Bruér: Vad har du för förebilder?

Janne: Philly Joe Jones.

Jan Bruér: Punkt slut?

Janne: Ja. – Ja!

Janne Carlsson berättar minnen om Monica Zetterlund på Ystads Jazzfestivals invigningskonsert sommaren 2017. Det sista framträdandet.                                                                 Foto Lasse Seger

Mats och Janne på Eskilstuna Jazzklubb.                                                  Foto Sten Elmgart
 
 





 

Kommentarer
Postat av: Gustav Brantedal

En alldeles lysande artikel, Det var en hel del där som jag inte hade en aning om. En skönande har lämnat oss och lämnar ett stot hål efter sig. Tavk!

2017-09-04 @ 22:37:11
Postat av: Zigge

Slutet av 80-talet tror jag, så hade restaurangen Vesuvio (mest pizza) på Sveavägen (inte långt från gamla Gyllene Cirkeln) måndagsjazz, improvisationer för folk som ville vara med. Man hoppade bara in därnere i bottenplanet. Jag stod där o diggade när jag plötsligt ser Janne stå där bredvid mig. Man såg suget i hans blick, leendet, otåligheten att komma upp på scen. Och när han väl gjorde det, och satte sig bakom trumsetet, så lyfte allt, hela lokalen och de andra musikerna lyfte. Jag insåg då hans storhet, jag såg hans enorma begåvning. Killen har ju spelat med Jimi Hendrix också mindes jag. Han gjorde väl ingen stor sak av sånt.

2017-09-05 @ 10:22:20
URL: http://www.me-we.me/
Postat av: Roger Palm

Mycket bra skrivet om allas vår Janne Carlsson som finns i vackert minne bevarad hos de som kom i närkontakt med honom och hela Sverige som han blev glädjespridaren "LOFFE" med! Hjärtligt TACK!

2017-09-05 @ 18:55:41
Postat av: Hannah Svensson

Jättefint skrivet!

2017-09-06 @ 11:49:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0