Lasse Bengtsson om sin yttre och inre resa i Afghanistan
För några dagar sedan lade jag ifrån mig Lasse Bengtssons bok ”Afghanistan. Om en yttre och inre resa”.
Det har varit en på många sätt förunderlig resa också för mig. När jag tog hem boken var jag väl inte ens riktigt säker på att jag skulle komma att läsa den. Hyllan med olästa böcker bredvid min säng har en tendens att svälla trots att jag läser och läser....
Kanske lockade inte heller ämnet så där påtagligt.
Men så grep jag tag i den och började läsa. Fångades omgående av det jag läste och det sätt på vilket Lasse skrev. Det blev en både upplyftande, intressant, engagerande och till och med roande läsning. Men också tung, deprimerande och den gav mig många gånger känslan av missmod och hopplöshet. Hur ska detta sargade land någonsin kunna resa sig och bilda en nationalstat med gemensamma värderingar, byggd på en icke-religiös konstitution, kort sagt: bli en modern nation?
Det finns en mening i boken som etsar sig fast och som så väl beskriver denna vanmakt som Lasse och alla de som engagerat sig i Svenska Afghanistankommittén och andra hjälporganisationer måste känna:
”När jag ser dem leka där i grönskan vill jag ropa”
Det är inte utan att tårkanalerna fylls vid tanken på alla dessa små oskuldsfulla barn som aningslöst leker där det plötsligt kan ligga en outlöst mina som kan förändra eller ända deras liv på en sekund.
Lasse Bengtsson tröttnade på att göra ytliga intervjuer med blaserade stjärnor i TVs morgonsoffa och insåg att det måste finnas något värdefullare att göra i tillvaron. Han valde inte direkt det enklaste alternativet. Två år som informationssamordnare hos Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul. Han beskriver stunder då han undrar om han valde rätt men också känslan av en viss tomhet när han är tillbaka i det lugna Sverige.
SAK uträttar uppenbarligen storverk bland människorna i Afghanistan inte minst genom att stå utanför politiska bindningar och kunna verka på människornas egna villkor. De kommer inte uppifrån och pådyvlar utan hjälper och stöttar de egna behoven och initiativen hos befolkningen. En huvudlinje framstår klart: utbildning! Helt klart en riktig inriktning. Genom utbildning kan de urgamla mönstren och sedvänjorna successivt brytas och människorna få en modernare syn på sig själva och sitt land.
”Utbildning är som ett ljus. Utan det ljuset är man blind”
Det är inte Lasse Bengtsson som säger så utan en Kuchi-ledare vid namn Haji Qutabkhan som svar på Lasses fråga vad det skulle ha betytt för honom om han hade fått lära sig läsa och skriva istället för att som signatur använda sitt tumavtryck.
SAK hjälper till med utbildning av lärare och inte minst med utbildning av barnmorskor. ett minst lika angeläget område i ett land där barnadödligheten är stor. Samtidigt är landets åldersfördelning helt störd efter alla år av krig. Ungefär hälften av befolkningen är under 15 år! 70% är under 25 år. Bara tre procent är över 65 år! Vad gör det gapet för traditions- och lärdomsöverförande mellan generationer?
Lasse har valt att bygga boken på en kombination av blogginlägg och dagboksanteckningar. Det gör läsningen oerhört levande och angelägen. Man kommer såväl det svåra som det glada och lättsamma nära. Det stora såväl som det lilla.
Det växlar från de stora maktsfärerna till den lilla enskilda barberaren eller den femtonåriga flickan som får ikläda sig rollen av lärarinna åt de andra barnen i byn för att hon råkar kunna läsa och har en far som uppmuntrar detta.
Känslan av att kunna rätt mycket om landet Afghanistan och dess folk, infinner sig även om man begriper att Lasse endast förmår greppa om delar av detta stora land och alla dess stora problem.
Att upplevelsen förändrat Lasses livsinställning är begriplig:
”Själv har jag aldrig varit så medveten om alltings begränsning som nu. Att allting inte kan planeras. Ändligheten”.
Läs boken och stöd också Svenska Afghanistankommitténs arbete!
Det har varit en på många sätt förunderlig resa också för mig. När jag tog hem boken var jag väl inte ens riktigt säker på att jag skulle komma att läsa den. Hyllan med olästa böcker bredvid min säng har en tendens att svälla trots att jag läser och läser....
Kanske lockade inte heller ämnet så där påtagligt.
Men så grep jag tag i den och började läsa. Fångades omgående av det jag läste och det sätt på vilket Lasse skrev. Det blev en både upplyftande, intressant, engagerande och till och med roande läsning. Men också tung, deprimerande och den gav mig många gånger känslan av missmod och hopplöshet. Hur ska detta sargade land någonsin kunna resa sig och bilda en nationalstat med gemensamma värderingar, byggd på en icke-religiös konstitution, kort sagt: bli en modern nation?
Det finns en mening i boken som etsar sig fast och som så väl beskriver denna vanmakt som Lasse och alla de som engagerat sig i Svenska Afghanistankommittén och andra hjälporganisationer måste känna:
”När jag ser dem leka där i grönskan vill jag ropa”
Det är inte utan att tårkanalerna fylls vid tanken på alla dessa små oskuldsfulla barn som aningslöst leker där det plötsligt kan ligga en outlöst mina som kan förändra eller ända deras liv på en sekund.
Lasse Bengtsson tröttnade på att göra ytliga intervjuer med blaserade stjärnor i TVs morgonsoffa och insåg att det måste finnas något värdefullare att göra i tillvaron. Han valde inte direkt det enklaste alternativet. Två år som informationssamordnare hos Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul. Han beskriver stunder då han undrar om han valde rätt men också känslan av en viss tomhet när han är tillbaka i det lugna Sverige.
SAK uträttar uppenbarligen storverk bland människorna i Afghanistan inte minst genom att stå utanför politiska bindningar och kunna verka på människornas egna villkor. De kommer inte uppifrån och pådyvlar utan hjälper och stöttar de egna behoven och initiativen hos befolkningen. En huvudlinje framstår klart: utbildning! Helt klart en riktig inriktning. Genom utbildning kan de urgamla mönstren och sedvänjorna successivt brytas och människorna få en modernare syn på sig själva och sitt land.
”Utbildning är som ett ljus. Utan det ljuset är man blind”
Det är inte Lasse Bengtsson som säger så utan en Kuchi-ledare vid namn Haji Qutabkhan som svar på Lasses fråga vad det skulle ha betytt för honom om han hade fått lära sig läsa och skriva istället för att som signatur använda sitt tumavtryck.
SAK hjälper till med utbildning av lärare och inte minst med utbildning av barnmorskor. ett minst lika angeläget område i ett land där barnadödligheten är stor. Samtidigt är landets åldersfördelning helt störd efter alla år av krig. Ungefär hälften av befolkningen är under 15 år! 70% är under 25 år. Bara tre procent är över 65 år! Vad gör det gapet för traditions- och lärdomsöverförande mellan generationer?
Lasse har valt att bygga boken på en kombination av blogginlägg och dagboksanteckningar. Det gör läsningen oerhört levande och angelägen. Man kommer såväl det svåra som det glada och lättsamma nära. Det stora såväl som det lilla.
Det växlar från de stora maktsfärerna till den lilla enskilda barberaren eller den femtonåriga flickan som får ikläda sig rollen av lärarinna åt de andra barnen i byn för att hon råkar kunna läsa och har en far som uppmuntrar detta.
Känslan av att kunna rätt mycket om landet Afghanistan och dess folk, infinner sig även om man begriper att Lasse endast förmår greppa om delar av detta stora land och alla dess stora problem.
Att upplevelsen förändrat Lasses livsinställning är begriplig:
”Själv har jag aldrig varit så medveten om alltings begränsning som nu. Att allting inte kan planeras. Ändligheten”.
Läs boken och stöd också Svenska Afghanistankommitténs arbete!