Överblivet kapitel!

Den 22 maj 2014, den dag då min bror skulle fyllt 80,  kommer min bok om LASSE WERNER – EN LYCKLIG SKIT att släppas. Ca. åtta års mer eller mindre koncentrerat arbete är (nästan) till ända. Av manusets drygt 600 A4-sidor har texten kokats ihop för att tillsammans med bildmaterialet bli dagens 400 boksidor. En hel del material fick då stryka på foten och några delar av det som försvann kommer jag att lägga ut på min blogg. Den lilla texten om JAZZ från en fransk tidning i början av förra seklet hörde till dessa försmådda texter.  Här följer nästa: en berättelse skriven av vår farfar Oscar om hur han lyckas ställa till det för Lasse 1945, då Lasse var 11 år, men med risk för liv och lem reder upp det hela!
 
Lasse och farfar Oscar Werner
 
En liten berättelse om hur Farfar och Lars lyckades övervinna vägen, tiden och transportmotståndet mellan karamellbutiken Parmmätargatan och ångfartyget Saxaren vid kajen KarlXIIs torg torsdagen den 28 juni 1945
(Nedskrivet den 29 juni 1945. Ordagrant avskrivet den 14 september 2010)

av Oscar Werner

Den 28 juni 1945  stegade jag till pappershandeln Hantverkargatan 8 för att tillhandla mig papper och kuvert m.m. och kom jag dit kl. 16,55. Därutanför träffade jag vår Lars, som stod vid hållplatsen och väntade på spårvagn nr 2 för att med den fara till Vaxholmsbåten Saxaren, som skulle avgå kl. 17,18. Lars sög på en kola, vilket kom min tanke att svindlande fort tänka ut att bjuda honom på kola och sända karameller till Mats och småflickorna. I ett huj drog jag in honom i butikenintill och köpte gottan. fast vi, när vi stodo på gatan, icke sett någon 2a bortåt torget så kom en just som jag skulle betala. med en aning oro i rösten sade Lars: ”Nu gick den!” varpå jag genmälde att ”det kommer strax en till”.

I tro att detta i alla fall väl skulle dröja en minut, ty den förra tvåan var en 2E, så vände jag mig mot disken för att betala då vi se hur en tvåa rusar förbi.

Nu rusade vi ut, och det måtte varit en ovanlig tät anhopning av 2:or ty en till kom nästan meddetsamma och Lars hoppade upp. då var klockan 17,03. Kunde den gå utan hinder genom tågkorsning och Tegelbacken så borde den hinna Saxaren, men något bekymrad var jag. Jag frågade konduktören om tiden för gången och han svarade, sedan vagnen redan hade god fart, 15 minuter. Då förstod jag att det minsta hinder skulle innebära katastrof, så jag slängde mig upp på en omedelbart efterkommande 1:ta för att i nödfall vara hos Lars, om det skulle vara hinder i vägen. Och mycket riktigt, när jag spejar framåt Tegelbacken står flera vagnar framför bommarna och ett långt godståg kör makligt förbi - oh hur långsamt det gick! Jag hoppade av, sprang fram till 2an och till Lars, som stod på motorvagnens främre plattform.

Jag har under de senare åren varit med i striden för en planskild gatukorsning här vid Tegelbacken. Aldrig har jag som nu, när jag ville ha Lars snabbt fram, önskat att en sådan var realiserad. Visserligen såg Lars med förvåning mig komma men också med en glimt av glädje i sina ögon och hoppade ned, när jag ropade åt honom att vi måste få tag på ett snabbare åkdon, en bil, för att hinna. Det gick i ett huj och utan ett ord - jag spejade hela tiden åt alla håll efter en ledig bil - tog jag honom vid handen och ilade nedför trappan till gatuporten och upp på andra sidan för att antingen hinna ta en 5a eller en bil.

Lars följde mig och båda voro vi nog i det ögonblicket sammansvetsade till ett och med en önskan att fort komma åt en bil.

Här mötte oss en av Tegelbackens olägenheter nämligen att det icke finns någon bilstation vid själva hållplatsen. Den finnes på Rödbotorget och där vet jag av erfarenhet, att bil sällan finnes inne.

Vi klarade grannt alla trafikkorsningar, fortfarande hållande varandra i hand, och kommo till refugen invid strömmen då en bil, en ldeig en, kom från Vasabron. Jag sände upp ett tack ur djupet av mitt hjärta, fick Lars in först och så jag efter. Då var klockan 17.13 alltså fem minuter till båtens avgång. Då tänkte vi båda ”nu hinna vi”, men så fastnade vi i kön vid rundsvängen och en här av cyklister stängde vägen framför oss. Alla tre - vi hade delgivit bilföraren våra bekymmer - voro vi i spänning, stor spänning, vi stampade och vredo våra händer, vi hörde hur föraren gav vissa ljud ifrån sig, och äntligen sluppo vi igenom Tegelbackens trånga cirkus och körde med 100 km hastighet hän mot Saxaren, som vi på långt håll sett ännu ligga vid kajen.

”Vi hinna” ropade den präktige föraren i detsamma som ett spårvägståg kom i vägen just som vi skulle runda ner mot kajen och stoppade bilen ett ögonblick som var nog för att, när vi åter fick sätta fart, vi till vår förskräckelse såg att Sazxaren höll på att lossa förtöjningarna och landgången drogs in.

I ett blixtsnabbt svep kommo vi ur bilen och började vifta och hojta, vari även föraren med iver deltog. Då märkte vi till vår glädje att det var en till som ropade till kaptenen och av alla krafter viftade och gestikulerade, det var Pappa Einar som lämnat sitt kontor en stund för att se till att Lasse kom ombord ordentligt.

Vid den synen kände vi, Lars och jag, en stor lättnad, ty nu visste vi att Saxaren skulle komma att ta Lars med. Kaptenen var en god man, som förstod situationen även när han såg att av alla de fyra gestikulerande endast en, en liten gosse, skulle med båten. Det ögonblick, som som gavs oss, innan Lars kunde hjälpas ombord verkade som en spänningens reaktion, särskilt på Lasr, som under hela vår spännande färd med all slags fordon varit verkligt bussig och följsam. Och när båten backade ut med Lars ombord och jag, efter att ha tackat Einar och tagit farväl av honom, gick därifrån, kom reaktionen och grep mig, och jag sände upp ett tack till vår Herre och Beskyddare, som hjälpt oss, och framförallt hjälpt mig. Ty det var uteslutande mitt fel att situationen för Lars utvecklade sig som skett, och det var säkert en skyddande försyn som gav mig idén att i brist på bil sätta efter Lars med nästa spårvagn och flytta honom över till ett snabbare fordon. När jag så gick fram och tänkte på den spännande färden, ut och in, upp och ner och ut igen, så var jag så tacksam och glad åt min lille bussige  Lars, som jag förorsakat detta. Han hade ju så väl hunnit med 2an i tid om jag ej ingripit i hans väg. Men han tog hela händelsen så bra och litade på sin farfar, det är detta som blev det bärande i detta korta livsmoment, det att lita på och ha förtroeende till den mycket äldre - och det är detta som är det vackra i livet och som föranlett mig att teckna ned denna lilla händelse - ett apoteos över tilliten och förtroendet människor emellan.

 Rusning till Waxholmsbåten på Blasieholmskajen (ej det aktuella tillfället)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0