"De döda tar inte anstöt"

Mats, knappt fyra år, förmodligen första gången på skidor på Kungsholms Kyrkogård (framför Vitalis grav) med storasyster Brittmarie som lärare.
 
"Småpojkar bygger snöfästningar bland gravstenarna och spelar kula på gångarna, när de första fläckarna med vått grus töat fram; småflickor hoppar rep på terrassen framför kyrkoportalen; och på sommarkvällarna ger träden lite vänlig skymning och avskildhet åt förälskade par som ingen annanstans har att ta vägen. De döda tar ingen anstöt."
 
Detta citat av författaren Sten Selander har jag hämtat ur Per Wästbergs "Stockholm" som till stor del utspelar sig runt Johannes kyrkogård i Stockholm. Omgiven av fyra skolor som använde kyrkogården som rastgård och lekplats inte bara under skoltid utan den var också deras lekplats som bodde i kvarteren runt om.
 
Precis så växte jag också upp. Visserligen var inte biltrafiken särskilt påtaglig under min tidiga barndom vid Kaplansbacken på Kungsholmen. Gatuytan upptogs ännu av de vedstaplar som krigets kolbrist gett upphov till, och den muromgärdade gatstumpen rymde till och med en sandlåda som vår farfar sett till att den kom på plats.
 
Syster Karin och hennes kompis Carin Almgren som bodde i samma hus som vi, svischar nerför kyrkogårdsbacken utmed Kaplansbacken. Husen i bakgrunden är idag Stiftelsen Höstsols lägenheter.
 
Men den stora trygga lekplatsen var ändå Kungsholms kyrkogård som gränsade till vår gata. Där kunde man leka kurragömma utan att ha en aning om att man måhända borde visat vördnad inför skalden Vitalis grav eller den ormomgärdade släktingen till den store Döbeln vid Jutas. Den långa sluttande backen i kyrkogårdens östra del utmed Kaplansbacken fungerade vintertid som kvarterens skid- och kälkbacke och en omtänksam kyrkogårdsvaktmästare satte varje år upp ett lågt trästaket tre meter innanför det svarta järnstaket som avgränsade kyrkogården från Hantverkargatan och som naturligtvis utgjorde en potentiell fara för alla som inte kunde få stopp på sin framfart redan innan. Men frågan är om träräcket inte var lika illa egentligen. Det var dock inget som vi barn tänkte på.

Gamla kälkbacken anas i bildens bortre del med sluttningen ner mot Hantverkargatan. (Bilden från Wikimedia Commons)

Idag är grässluttningen till stor del upptagen av askgravar och den övre delen har blivit minneslund, så kälkåkning är inte att tänka på längre. Synd! Jag har en känsla av att döden för vår generation var mindre dramatisk av flera orsaker, men det nära umgänget med de avlidna på kyrkogårdarna i staden spelade säkert en viktig roll i detta. Idag har kyrkogårdarna blivit tystare och människorna som hastigt rör sig över dem, mer vördnadsfulla. Varför? Om jag trodde att jag skulle kunna ha en uppfattning som avliden så skulle den nog förorda liv, rörelse, glädje och skratt snarare än stillhet och tystnad. Som sagt, de döda tar ingen anstöt!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0