"Oh, that POOOR woman!"

 
 
 
 
”Oh, that POOOR woman!”

Det gick inte att ta miste på en viss sarkasm i Maati Rehors röst när hon illustrerade vissa effekter av en många gånger kanske överdriven nit när det gäller jämställdhetssträvanden.

Där fanns också ett uttalat ointresse för frågan från såväl finskt som danskt håll och även i viss mån norskt. I Danmark var denna debatt stark på 80-talet. Samtliga länder var representerade i vår lilla diskussionsgrupp. Man hade egentligen svårt att förstå svenskarnas dramatiska fixering vid denna fråga. Bland annat invände i konferensens slutskede Nanna Rohweder från Danmark mot det bildurval som Karin Sävström från Fasching/Stockholm Jazz Festival så starkt betonade i ett exempel med en jazzmusiker som hade lämnat ett urval av promotionfotos för annonser och affischer. Ett par av dessa var mycket traditionellt sexiga fotos som man ”naturligtvis valde bort”. Nanna kunde inte förstå den inställningen eftersom den visade bristande respekt för att det sexiga kanske var en del av artistens akt. Eller som Matti Rehor från Finland uttryckte det: ”Artisteri har ingenting med kön att göra!”

Är jämställdhetssträvandena något specifikt svenskt?

Ja, den frågan ställde jag mig faktiskt när jag deltog i den konferens som anordnats av de nordiska jazzförbunden plus svenska IMPRA: Europe Jazz Balance (Nordic Pilot) den gångna torsdagen och fredagen i Stallet, Stockholm.

Själv minns jag mitt elevarbete på dåvarande RMI (Nu Berghs) som var ett uppdrag från Socialdemokraterna att utforma en jämställdhetskampanj där jag bl.a. gjorde ett ”J” med en uppåtriktad pil i den korta änden i form av ett påbudstrafikmärke. Detta var på 60-talet! Det är därför egentligen inte så märkligt om jag känner detta som ett ganska uttjatat tema vid det här laget. Jag brukar visserligen vara rätt uthållig i de flesta sammanhang, men just här känner jag ibland att det blir lite väl upprepat. 

Visst kan man förvånas över att det tycks ta sådan tid att få till stånd något så självklart. Minns från mitt första jobb i början på 70-talet då vi just flyttat till Mariefred. På företagets lager arbetade ett äkta par. De var ungefär jämnåriga, duktiga och arbetsamma och gjorde exakt samma jobb. Eftersom jag utöver exportansvaret också skötte bokföringen (det var ett litet företag med en ekonomisk ägare....) kunde jag inte låta bli att förundras över varför deras löner såg så olika ut. Och frågade rent ut vid en kaffestund. Frun svarade att det var facket som var orsaken till att hon aldrig skulle kunna få samma lön som sin make! Den gången fick min uppfattning om LO och Socialdemokratin en rejäl törn. Det var ju inget annat än ett prakthyckleri man ägnade sig åt. Om man hade den politiska uppfattningen att det skulle råda jämställdhet mellan könen och ”lika lön för lika arbete” etc. är det ju egentligen skamligt att partiet som haft regeringsmakten i Sverige under huvuddelen av tiden efter 1930-talet, inte lyckats genomföra en så central tanke på alla de åren!

Men här handlade det om JAZZ! Och visst kan man ställa sig frågan varför jazzmusiker av det kvinnliga könet inte uppmärksammas eller ”kommer fram” lika starkt som deras manliga kollegor? I grunden är det en obegriplig situation men den manifesterar sig inte bara inom jazzen utan minst lika mycket när det gäller t.ex. lagidrotter. Vilken uppmärksamhet fick t.ex. det svenska damlandslaget i bandy som under sex obrutna år blev världsmästare jämfört med herrarnas final i SM?  Det är ganska talande.

Är det publikens önskan om en gladiator, en domptör, en våghals som gör att intresset för kvinnor som jazzmusiker är lägre? För vi vet ju att de kan. Och det är egentligen bara genom att visa att de kan, som de så småningom kommer att uppnå en mer jämställd situation på alla plan. 

Är det för att kvinnor tenderar till att vara lite tillbakadragna i offentliga sammanhang? Är de för timida på scenen? Jag sa en gång till en av våra allra bästa saxofonister att hon inte skulle smyga och viska till medmusikanterna utan tala högt och inkludera publiken i det interna samtalet. Vi talar under konferensen mycket om att inkludera! Det gäller alltså båda riktningarna.
Barbara, 22, från Esthers Orkester användes som exempel i ett av passen. Barbara sa: ”Vi gör inga solos. Solos tar för stor del av konserter. Vi är en organism”.
Senare kröp det fram att de gärna vill göra solos men kan inte tillräckligt bra!

Det blev mycket tänkvärt sagt under de båda dagarna. Enligt introduktionen skulle det hela handla om ”hur” vi ska gå tillväga. ”Om” och ”varför” tar vi en annan gång!

På Svensk Jazz’ hemsida beskrivs konferensen så här: en konferens fylld av inspiration, erfarenhetsutbyte och praktiska tips för jazzarrangörer som vill arbeta normkritiskt.

Och namnet Europe Jazz Balance: är ett nordiskt samarbetsprojekt mellan Riksförbundet Svensk Jazz, Norsk Jazzforum, Jazz Danmark, Jazzliitto i Finland och Impra.
EJB vänder sig i första hand till arrangörer och producenter inom jazzområdet och fokus kommer att ligga på normkritiska perspektiv och jämställdhetsfrågor.

Eftersom detta var en konferens för arrangörer så var det väl egentligen sådana som skulle befolkat publiken i mertal. Men vid en enkel koll av deltagarlistan fann jag egentligen att bara runt 22 av de 52 deltagarna kunde hänföras till arrangörsledet. Bara ett tiotal från vad jag karaktäriserar som ”vanliga lokala jazzklubbar”. Övriga deltagare kom från de olika arrangerande förbunden, några större jazzfestivaler, några av de stora jazzplejsen (Fasching, Victoria), som lever långt från den verklighet som de lokala och ideellt drivna jazzklubbarna lever i.

Detta märks också i samtalen. Skönt var det därför att höra att våra nordiska grannar tycks ha större förståelse för denna verklighet.

I Danmark har man anordnat ”JazzCamp for piger” som varit framångsrika. Flickorna har uttalat att det var lättare att koncentrera sig på musiken när det inte var några pojkar med eftersom de annars bara skulle ha retats och jagat runt.
Påminner mig om 50-talet som verkligen var männens värld i jazzen! ”Om vi hade flickor med i klubben, måste vi inrikta oss på att vara trevliga och underhållande mot dem, och då skulle vi inte ha tid över att koncentrera oss på musiken” resonerade man i Jazz Society!

Konferensen avslutades med en paneldebatt där Svensk Jazz’ generalsekreterare Karin Inde ställde frågan (ur arrangörsperspektiv) om vi ska tillfredsställa publiken?
Tomas Olsson från Jazz i Malmö svarade att de får större publik med ett avant garde-arrangemang än de får med ett mainstreamband.

En annan berättigad fråga från publiken: Ska vi fördela de pengar vi får 50/50 mellan könen trots att 80% av utövarna (inkl. publiken. MW:s tillägg) är män och bara 20% kvinnor? Svaret frågaren fick var förvånande nog att visst ska man göra det. Alltså kvinnor i jazzen ska kvoteras in! Något som ännu inte ens på allvar diskuteras i andra sammanhang. Det är ju så att även om det inom jazzen råder mansdominans idag så är förhållandet det motsatta inom t.ex. kammarmusiken. Ibland måste man tänka lite längre.

Ibland upplever jag den svenska jämställdhetskampen som lite militant. Som någon sa: kvinnor är ingen minoritet och finns det två kulturgrupper så består de av både kvinnor och män. Konferensen handlade mycket om att tänka utanför och kliva ur boxen. Men: ”genderfokusering har blivit en egen box” som många istället fastnat i. Kanske kan det spela in att av de 12 föreläsarna/paneldebattdeltagarna så var bara tre män! Av de 52 i publiken så var 22 män (varav fyra runt de 65). De 30 kvinnorna var till absolut övervägande delen unga, vilket i och för sig inger hopp om framtiden, men det återspeglar inte den arrangörsverklighet som landets jazzklubbar utanför storstäderna upplever idag.

Förra årets nordiska jazzkonferens i regi av Statens Musikverk ställde frågan ”Har Jazzen ett kön?”. Årets konferens handlade möjligen om att förmå arrangörer att tänka normkritiskt vid bokningar (d.v.s. engagera fler band med kvinnliga medlemmar), möjligen om att man som en följd av normkritiskt tänkande vid bokningar skulle nå en bredare och större publik. Konferenssyftet kändes lite oklart på dessa punkter.

Jag försökte mig på att gissa vad syftet med konferensen egentligen var. Vad de behagliga orden egentligen betydde.

Kom fram till att det främsta syftet var: Hur når vi en bättre könsfördelning inom jazzens värld. 
Som jag ser saken är svaret på den frågan inte arrangörsrelaterat alls. Det handlar om en beteendeförändring som ska till redan från skolåldern. Som Lars Winther från Danmark sa:  ”Det är lättare att få in 13-15-åringar i jazzen än 15-17-åringar”. Arrangörer ska se till att deras publik bjuds god jazz. Inte fundera över om det är kvinnor eller män som serverar den. Skräckexempel refererades i mellansnacket: ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom ni bara är män i orkestern”, ”Tyvärr måste jag säga nej till att boka er eftersom jag också förra månaden hade ett band med bara män så måste jag nu ha ett kvinnoband.”

Det sekundära syftet gissade jag var: Hur bygger vi publik genom normkritiskt agerande och tänkande.
Här tror jag att ett embryo finns till verklig framgång. Flera deltagare och föreläsare talade om nya arenor. Svensk Jazz har lanserat Jazzify som ett verktyg för att finna nya mötesplatser mellan musikanter och publik. Tanken är god. Men det borde handla om mer avancerade arrangemang likt Flash Mobs. Att bara flytta jazzklubbens ordinarie åldersstigna publik till en annan lokal är knappast befordrande för syftet.


Nu längtar jag till att nästa års konferens ska handla om jazz!

 
Den avslutande paneldebatten.
 
(En utförlig dokumentation om konferensen kommer att läggas ut på Riksförbundet Svensk Jazz hemsida http://svenskjazz.se )



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0