50 år sedan jazzmusikernas självständighetsförklaring – EMANON!

 
Carl-Axel Dominique illustrerade sina berättelser om EMANON på Jazzarkivets piano.
 
Härom kvällen hade ett drygt femtiotal vithövdade (den verkliga trendfärgen enligt inledaren Lars Westin) kvinnor och män samlats i Jazzarkivet på Torsgatan i Stockholm för att gemensamt minnas saker kring föreningen EMANON som bildades våren 1963 av ett gäng aktiva men frustrerade jazzmusikanter som tröttnat på att sitta och vänta på arbetstillfällen för att istället vända på steken och ordna konserter och andra speltillfällen själva.
 
De kallade det för "musikernas självständighetsförklaring"!
 
Den första styrelsen bestod av Gunnar Lindqvist (ordförande), Lasse Werner (v.ordf.), Kajsa Persson (sekr.), Göran Leijonhufvud (kassör), Kurt Lindgren, Gugge Hedrenius (ledamöter) och Göran Lindberg (suppleant).
 
Redan hösten 1963 inledde man med en ambitiös konsertserie på Moderna Museet vars chef Pontus Hultén välkomnade musikernas initiativ och öppnade museets portar för dessa stundtals spektakulära konserter.
 
Den första konserten ägde rum den 7 oktober med Bernt Rosengrens kvintett med Nannie Porres (= JazzClub'57 plus Lalle Svensson på trumpet). Därefter följde den 21 oktober Eje Thelins kvintett med Ulf Andersson, Joel Vandroogenbroeck, Roman Dylag och Rune Carlsson. I november först en kväll med Börje Fredrikssons kvintett med Gunnar Fors, Bobo Stenson, Ivar Lindell och Ivve Oscarsson följd av en kväll med Gugge Hedrenius orkester med Bosse Broberg. Bertil Lövgren, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Göran Östling, Lennart Åberg, Peje Isberg, Sigge Andersson och Ivve Oscarsson. Första säsongen avslutades den 2 december med Kurt Lindgren och Lasse Werner tillsammans med musikerna Arne Larsson, Gilbert Holmström, Thomas Fehling, Gösta Wälivaara och Janne "Loffe" Carlsson.

EMANON föddes i en av de mest turbulenta perioder som svenskt kulturliv har upplevt. Efterkrigstiden exploderade fullkomligt i kreativitet. Allt var möjligt och en känsla av att det aldrig mer skulle bli krig hade infunnit sig. Säkerligen besläktad med "the roaring twenties" efter första världskriget.

Det kom också att bildas ett pedagogiskt utskott som under ledning av basisten Kurt Lindgren anordnade banbrytande seminarier. Liksom också ett storband som så småningom kom att ledas av amerikanen George Russel.
 
Carl-Axel Dominique, årgång 1964 med partitur, spelar med George Russels stora Emanon-band.
 

Så här skriver jag i ett kapitel i boken "Lasse Werner – en lycklig skit" om Lasses engagemang i EMANON:
 
Tidigare nämnde jag att Bosse Wärmell fick SJR:s (dåvarande Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, numera Riksförbundet Svensk Jazz) första stipendium vilket också torde varit det första stipendium som överhuvudtaget delades ut till en jazzmusikant. Behovet av stöd utifrån var dock stort såväl för jazzen som för andra kulturformer.

1963 startades därför den statliga konstnärsstipendienämnden som av sitt första anslag om 600.000 kronor lät närmare 100.000 kronor gå till jazzmusiker och -kompositörer. Staten införde också ”statliga konstnärslöner” på livstid. Den förste jazzmusiker som fick denna förmån var Lasse Gullin.

Förmodligen som en följd av SJR:s initiativ med stipendiekonserterna började också de utövande musikerna se över sina möjligheter att påverka och öka antalet spelmöjligheter och -tillfällen och att samtidigt få en större kontroll också över kostnader och intäkter kring spelningarna.

Våren 1963 bildade därför ett antal Stockholmsmusiker föreningen Emanon (anagram för No Name). Tanken var främst att fungera som en arbetsförmedling för jazzmusiker, men även konsertverksamhet stod tidigt på dagordningen. En arbetsgrupp bestående av Lasse, Gugge Hedrenius, journalisten Göran Leijonhufvud, musikproducenten Gunnar Lindqvist och Kajsa Pehrsson fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för verksamheten. Under åren 1963-65 gavs en mängd konserter i Emanons regi, främst på Moderna Museet.

Lasse, som enligt Stu Hamers berättelse från Tysklandsturnén visat prov på administrativ talang och förmåga, valdes till föreningens ordförande 1964 då han efterträdde den förste ordföranden Gunnar Lindqvist som dock kvarstod i styrelsen.

Lasse skriver i ett programblad att beslutet att ”vända på steken” och själva anordna konserter och fixa speltillfällen markerade en vändpunkt för jazzmusikernas verksamhet i Sverige. Musikerna tog över från ”icke-musikerna”. Med avsikten att presentera konstnärligt högtstående svensk jazz av alla kategorier.

Den 1 maj 1963 demonstrerar jazzmusikerna i Stockholm under parollen ”Respektera Jazzmusiken”.

Emanoninitiativet rönte snabbt stort intresse. En sådan samlad aktion av jazzmusiker ingav respekt även från sådana delar av samhället som tidigare ställt sig avvisande till jazzens inkluderande i det allmänna kulturlivet.

Verksamheten hade säkert aldrig kunnat få den flygande start den fick, om inte Moderna Museet och Sveriges Radio hade varit så aktivt understödjande. Museet genom att erbjuda sin stimulerande konsertmiljö och en entusiastisk och outtröttlig personal. Radion genom att spela in den första säsongens samtliga fem konserter vilket innebar ett avgörande ekonomiskt tillskott för genomförandet.

Konserterna på Moderna Museet innebar inte bara något helt nytt utan också att jazzen nådde en helt ny publik. En publik på flera hundra personer var jazzmusiker inte vana vid.

En som starkt bidrog till att jazzen fick denna nya arena var chefen för museet, Pontus Hultén. Pontus såg tidigt de nya trenderna med olika gränsöverskridanden inom de olika konstformerna och gav denna utveckling ett hem i Moderna Museet.

När Lasse fanns på Pistolteatern, var Pontus ofta där, och överhuvudtaget blev Pistolteatern i flera avseenden en vagga för utvecklingen på Moderna Museet. En av de aktivaste på Pistolteatern var konstnären Öyvind Fahlström som kom att bli en av våra internationellt mest lysande konstnärer. Anders Wahlgren berättar också om besök av Andy Warhol och andra storheter på Pistolteatern.

Med Emanon blev den moderna jazzen, som dittills mest funnits på jazzklubbar och i rökiga källare, erkänd som konsertmusik framför en sittande publik. Man kan säga att den samtida Gyllene Cirkeln var en slags övergångsstation till denna nya respektabilitet för jazzmusiken.

Bertil Sundin skrev i OJ om denna utveckling som var på gott och ont:

"Jazz är konst menar man och skall tas på allvar. Och så glömmer man leken för värdigheten. Det är rätt beklämmande att se hur jazzen i sin strävan efter att bli fin och kulturellt erkänd antagit allt fler av de puritanska och moraliserande värderingar den en gång revolterade emot, och hur den också, som någon framhållit, håller på att 'degenerera till en konstform' ".

När Lasse Gullin spelade på några Emanon-konserter våren 1964 så var det de första han någonsin gett i Stockholm, trots att han då redan var ett av våra stora namn inom jazzen ute i världen.

Emanon ordnade också i samarbete med ABF och Musikerförbundet, en tremånaderskurs. Detta var resultatet av ett pedagogiskt utskott inom Emanon, vilket leddes av Kurt Lindgren. Ett av utskottets arbetsfält var att ”undersöka hur man hos dagens och morgondagens ungdom bäst ökar förståelsen för och upplevelsen av olika musikformer.” Det var själva musikförståelsen man var ute efter. Precis det som Lasse också eftersträvade i sin ”undervisning”. Också Bertil Sundins doktorsavhandling om barns musikaliska skapande låg till grund för utskottets arbete.

Organisationen fick ekonomiskt stöd från SKAP och Stockholms stad.

1963 väcktes för första gången en motion i stadsfullmäktige i Stockholm om anordnande av en jazzfestival. Motionen bifölls och Emanon fick uppdraget att genomföra festivalen 1965.

Men redan 1964 ansvarade Emanon för ett par jazzkonserter under Stockholms Festspel.
 
Emanons verksamhet blev dessvärre inte så långvarig utan lades ner redan efter några år.
Skälen till detta var säkert fler. En organisation av Emanons slag, som växte och fick ett såpass kraftigt genomslag krävde ett ambitiöst och engagerat arbete för att också driva verksamhet kontinuerligt och det gick väl inte alltid att kombinera med musikernas önskan om att få ägna sig åt att spela jazz snarare än att sitta vid skrivbord.

Men man kan också förmoda att Emanon blev en injektion på många sätt. Tanken var ju från början att skapa arbetstillfällen för musikerna och det gjorde man så framgångsrikt att behovet av Emanons insatser på området faktiskt försvann. Andra arrangörer hade fått upp ögonen för jazzen som publikdragare och därigenom ökade helt enkelt speltillfällena.

På Jazzarkivet fanns flera av dem som var aktiva i EMANON på plats: Göran Östling, Göran Lindberg, Ulf Andersson, Bengt Ernryd, Lennart Åberg, Bertil Lövgren, men också skribenter som Lars Kleberg, Jan Bruer och Lars Weck. De kunde alla bidra med nya och ibland okända historier kring EMANON. Värdar för kvällen var Lars Westin, Jan Bruer, Martin Westin och Anders Boustedt, alla medlemmar i Gruppen för Svensk Jazzhistoria, som arbetar med dokumentation av just den historien.
 
EMANON-konsert på Moderna Museet den 14 april 1964. Publiken fann vid entrén i museets stora sal, en jättehög med fällstolar ur vilken man fick plocka sin stol och placera sig på valfri plats. Själv satte jag mig mellan högen och podiet (med ryggen mot kameran).
Medverkande musiker var Lasse Werner på piano, Bengt Ernryd trumpet, Rolf Ekelund kornett, Jan Bark, Folke Rabe, Olle Orrje tromboner, Rune Pettersson sopransax, Christer Boustedt altsax, Kurt Lindgren och Sven Hessle kontrabasar och Jan Carlsson slagverk. Även den norska sångerskan Karin Krog medverkade.
I programbladet står att läsa: ”Om någon under styckets gång känner sig manad att läsa högt ur programmet, så varsågod!”. Så skedde också vid några tillfällen.
Innan publiken så avtroppade uppmanades vi alla att ”bliva vänner med våra sopor”!

Någon frågade under kvällen varför Moderna Museet slutade med dessa konserter. Kanske berodde det på följande historia berättad av Janne Carlsson:
 
Lasse höll på att krossa Salvador Dalis stora Wilhelm Tell-målning när han började ”kuta runt” med flygeln framför sig. Han rullade den över hela lokalen. Och så skulle han stanna men flygeln väger ju en del och saknar bromspedal och Lasse hade lädersulor på skorna så han åkte bara efter när han desperat försökte få stopp på flygeln. Den stora målningen hängde på kollisionskurs men Lasse lyckades få stopp på ekipaget med bara några centimeter till godo!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0