Mats Werner

 

For in till storstaden kvällen före den 10e nordiska jazzfestivalen skulle börja och fick tag i en biljett till Dramatens föreställning av Fanny och Alexander. Känner att Ingmar Bergmans mästerliga film ännu ligger mig för nära för att jag ska kunna se teateradaptionen som en självständig föreställning. Liksom de oerhört starka skådespelarinsatserna i filmen.

 

 

Teaterföreställningen har en spännande scenografi där den stora vridscenen utnyttjas maximalt för att göra just det som Bergman också var så bra på – teater!

 

Alexander blir i teaterföreställningen reducerad på flera sätt, men Hannes Alin (tror det var han den kvällen. Hannes alternerar med sin skolkamrat från Adolf Fredrik, Victor Lindblad Poturaj) gjorde vad han kunde av det som var kvar. Den andra titelpersonen Fanny har helt blivit en staffagefigur i teaterföreställningen.

 

Av de övriga rollerna har Jonas Karlsson prisats för sin Gustaf Adolf och med rätta, men ännu sitter Kulle i vägen. Kulle var frustande, omättlig och storartad och till de höjderna når inte Jonas Karlsson än.

 

Reine Brynolfsens biskop Vergerus förlorar dessvärre också i jämförelsen med Jan Malmsjös demoniske och skrämmande tolkning.

 

 

Jan Malmsjö är dock med också i denna uppsättning, nu i rollen som skådespelare, regissör och poliskommisarie. Ett antal roller – som om de alls fanns i Bergmans manuskript – fått svälla och fyllas av Malmsjö själv. Jag misstänker att rollfigurerna ingår i regisssören Stefan Larssons bearbetning av Bergmans manus. Icke desto mindre blir Malmsjös dråpliga poliskommissarie som pjäsens slutkläm, den knorr som gör att man minns föreställningen med så positiva känslor. Han är kvintessensen av Hasse Alfredsson, Ben Turpin, Charlie Chaplin, Nils Poppe, Peter Falk och Peter Sellers och bara sååååå urbra! En höjdarupplevelse!

Jag kan heller inte undgå kvällens andra stora behållning, nämligen Jan Malmsjös hustru Marie Göranzon. Hon är den enda i släkten Ekdahl som om inte överträffar, så ändå når samma skådespelerihöjder som filmens Gun Wållgren. Hon har samma känsla och framtoning utan att för ett ögonblick bli imitation. Hon har lugnet, pondusen, humorn och livsglädjen. Wow!

 

Än går pjäsen några månader till! Missa den inte! Men för katten: lämna mobilen i garderoben!