Janne Schaffer och Lasse Werner
När jag för några år sedan började samla material för min bok om bror Lasse, så lyssnade jag bl.a. igenom de minnesprogram som gjordes dels i Jazzradion (Sveriges Radio) och dels i en radiokanal som fanns då och som drevs av musikskaparnas organisation SKAP och således hette Radio SKAP. Båda var runt två timmar långa. Jazzradions uppdelat på två olika sändningar. Dessa båda hörde jag redan 1992 men Radio SKAPs var helt nytt för mig.
Det leddes av Roger Wallis som intervjuade Nannie Porres, Jens Lindgren (Kustbandets ledare och Jazzarkivets tidigare chef), Gunnar Lindqvist (EMIs jazzproducent), Bertil Sundin (Musikprofessor och jazzskribent), Lasses vän och trummis Janne "Loffe" Carlsson, men också – vilket förvånade mig: Janne Schaffer. Jag hade ingen aning om att Janne hade en relation till Lasse och hans musik, så jag tog kontakt med honom och efter att ha ringt varandras telefonsvarare ett antal gånger, fick han äntligen kontakt med mig – när jag befann mig på Systemet i Strängnäs av alla ställen.
Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
Eftersom jag kände att jag inte kunde be honom återkomma igen, så satte jag mig helt sonika på fönsterbänken ut mot Trädgårdsgatan och lät Janne berätta om hur det gick till när han upptäckte jazzen. En underbar story som givetvis har sin plats i min bok.
Nu har Janne kommit ut med en egen bok om sitt liv med musiken och i veckan var han i Strängnäs och sålde den i Bokhandeln.
Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.
Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
Det gladde mig mycket att han i den också – om än lite annorlunda – återger samma historia om hur Lasse gav honom jazzen.
Jag tar mig friheten att saxa hela stycket ur boken (som också i övrigt är oerhört läsvärd – inte minst givetvis för oss alla som överlevt den perioden...):
Vår egen relation, jazzens och min, inleddes redan på Blackebergs läroverk. En dag satt det en lapp på anslagstavlan:
”Föredrag om jazz med Lars Werner”
Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.
Det blev fem.
Och jag satt trollbunden hela tiden.
För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...
Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.
Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
”Föredrag om jazz med Lars Werner”
Jag visste inte vem Lars Werner var, knappt ens vad jazz innebar. Men eftersom musik numera var mitt livs kärlek gick jag dit. Någon hade frågat hur länge föredraget skulle hålla på. Ingen visste riktigt. En timme kanske? Högst två.
Det blev fem.
Och jag satt trollbunden hela tiden.
För vad Lars Werner – inte den blivande VPK-ledaren utan den gudabenådade pianisten och kompositören – lyckades förmedla var en känsla som jag själv numera försöker återskapa på mina seminarier. Han drog inte bara jazzens historia och spelade plattor. Han berättade också om människorna bakom, vilka personligheter de var, deras öden, visioner, styrkor och svagheter. När de fem timmarna var över hade jag fått nya idoler: John Coltrane, Miles Davis, Coleman Hawkins...
Dessutom inbjöd Lars Werner till en jazzkväll på Klubb Surbrunn, där han skulle spela med sitt band. Jag gick dit. På scenen fanns namn som Christer Boustedt, Janne Carlsson, Sven Hessle och Gösta Wälivaara. Det blev en fantastisk spelning, lekfull och uppsluppen. Mot slutet gjorde bandet en högst personlig tolkning av Ulla Billquists klassiska beredskapslåt ”Min soldat”. Jag var nästan chockad. Att en så sliten gammal slagdänga kunde låta så ...fräsch. Så annorlunda.
Förtrollad gick jag hem i natten. Det var alltså det här som var jazz!
Han berättade för mig och fortsätter också i boken om andra jazzmusikaliska upplevelser som inte gav samma kick som Lasses, gånger då just lekfullheten, samspelet och det lustfyllda saknades. Och det är roligt att han nämner "Min Soldat". Det var ju under tiden då Lasse hade arrangerat musiken till TV-serien "Någonstans i Sverige", där just denna sång finns med och den liksom "Hemvärnssången" och en hel del andra låtar från krigsåren återkom i Lasses och vännernas repertoar.
Under mitt letande i Jazzarkivets gömmor (där bl.a. Lasses egna stora bandsamling finns numer) fann jag också en fantastisk version av "Min Soldat" med Lasse spelandes på Sveriges Radios gamla kyrkorgel tillsammans med två underbara flöjter som exekveras av Bernt Rosengren och Tommy Koverhult. Bengt Lagerkvist som gjorde TV-serien trodde sig minnas att stycket användes under en scen då Monica Zetterlund åker bakpå en motorcykel som Janne – då just vorden "Loffe" – Carlsson kör. Det var enda gången Lasse spelade på orgel. Han hade inte varit så intresserad av orgelsoundet helt enkelt. Men många år senare, närmare bestämt på min 40-årsdag, då Lasse var hos oss i Mariefred och fann att vi bodde granne med kyrkan, frågade han mig om jag inte kunde ordna att han kunde få komma in och lira på orgeln för sig själv några timmar, för han kände att det nog ändå varit lite häftigt och han ville testa vad mer han kunde få ut av en orgel.
Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.
Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.
Detta var 1983, bara fem år efter hans svåra diabeteskoma, så han var fortfarande lite darrig och saken föll dessvärre i glömska. Och 1992 dog han utan att ha fått känna på orgelspelet igen.
Det hade varit härligt att få höra honom lira med fullt verk på Mats Arvidssons fina orgel.