Imagine – Art!



Jag hoppas ingen missade helsidesannonsen för Yoko Onos nya utställning som öppnade idag på Moderna Museet. Det är hennes fjärde överhuvudtaget här i Sverige. Jag hade själv nöjet att 1990 arrangera den första, i Stockholm och i Mariefred.

Det började året innan på FIAC-mässan i Paris som jag och dottern besökte för att hälsa på salig vännen och konsthandlaren Jan Eric Löwenadler. Min blick föll på ett objekt i en annan monter som jag hajade till inför och gjorde att jag fastnade i den montern, som visade sig vara fylld med Yoko Onos bronsserie "The Bronze Age" – en briljant klackspark mot konstvärlden. Att gjuta dessa hennes mest efemära 60-talsinstallationer och hugskott i det fastaste av klassiskt konstnärliga material – brons! Genialt! En ironisk ögonblinkning också till dåtidens konstinvesterare som kanske mer såg just till signatur, hållfasthet och materiell kvalitet än till den konstnärliga idén. För det är idéer Yoko ägnar sig åt. S.k. konceptuell konst.

Annonsen ovan är ett typexempel. Sol Le Witt förklarade det hela i sin artikel "Paragraphs on Conceptual Art" i Artforum sommaren 1967 så här:

"I will refer to the kind of art in which I am involved as conceptual art. In conceptual art the idea or concept is the most important aspect of the work. When an artist uses a conceptual form of art it means that all the planning and decisions are made beforehand and the execution is a perfunctory affair."

Själva utförandet är alltså en flyktig, i sig osignifikant detalj vars enda syfte är att trigga en aktivitet hos konsverkets mottagare/betraktare/deltagare. Och denna aktivitet kan mycket väl inskränka sig till att fantasin sätts i rörelse – att känslor och tankar formar en kommentar till konstverket.

"WAR IS OVER!
If you want it!"

Denna uppmaning som Yoko och John affischerade i jätteformat i New York, vill visa på vilken kraft den mänskliga viljan faktiskt besitter – om den används! IMAGINE PEACE!

Yoko och jag fick kontakt och vi bestämde att göra en utställning i mitt Lilla Galleriet vid ångbåtsbryggan i Mariefred som också skulle kombineras med en monter på Konstmässan i Sollentuna. Men det var det lilla galleriet som skapade det fullständiga mediedrev som drogs igång av en liten notis i lokaltidningen. Jag fick senare av Sollentunamässans kansli hela det klipparkiv de samlat kring Yoko Ono-besöket och det fanns nog inte en tryckt tidning i Sveriges avlånga land som inte noterat att Yoko Ono skulle ställa ut i lilla Mariefred!



Utställningen blev en framgång och ledde till att jag också ombads att göra en utställning med John Lennons konstverk. Det blev två, en i Stockholm och en i Göteborg, också de, de första i Sverige med John Lennons konst. Förvisso intressant av olika skäl, men ändå långt från den konstnärliga nivå som Yoko Ono befinner sig på, men som hittills kommit i skymundan för hennes äktenskap med Lennon och allt som hände dem.

Men redan innan Yoko mötte John, var hon en etablerad och höggradigt vital och intressant konstnär, framstående medlem av den välbekanta Fluxus-gruppen kring John Cage och George Maciunas. Långt innan Christo ens tänkt tanken hade Yoko t.ex. slagit in statyerna på Trafalgar Square i tyg och rep. Men till skillnad från Christo fastnade aldrig Yoko utan lät varje konstverk vara precis så lättflyktigt men tankeväckande som meningen var.



Än idag får hon höra att hon splittrade Beatles och för bara någon vecka sedan skrek en svensk dagstidningsjournalist ut: "Beatles gav oss sin musik! Du tog den ifrån oss!"

Naturligtvis rena nyset. Beatles splittrades av helt andra orsaker. Att det i tiden sammanföll med att John och Yoko fann varandra må så vara, men detta påverkade aldrig utgången. Beatles hade redan överlevt sig.

Och för övrigt – vad är det för fel på den musik som såväl Paul McCartney, George Harrisson som John Lennon fortsatte att producera också efter Beatles-äran?

Yoko Ono är och förblir en konstnär i sin egen kraft och med sitt eget rättmätiga värde. Jag ser fram emot att få se hennes nya utställning på Moderna Museet! Att den kommit till visar att hon äntligen nått full erkänsla också av den svenska konstvärlden.

Från Lilla Galleriet i lilla Mariefred, via Kulturhuset och Wanås Slottspark har hon äntligen landat där hon hör hemma!


Knappar som besökarna fick när Yoko ställde ut på Kulturhuset 2004. Också dessa försedda med Yokos uppmaningar till oss!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0