Mats Werner

1916, mitt under brinnande första världskriget, var min pappa Einar 17 år. Fosterlandskärleken frodades i Sverige och han skrev då detta tidstypiska opus, som jag tycker kan vara passande att publicera på vår nationaldag, eller som den hette dessförinnan: Svenska Flaggans Dag. Visst kan många rader fortfarande engagera även om kriget idag befinner sig på avstånd.

Framåt! Framåt! Höj duken blå!
Det gula korset över våra hjässor blänker!
Än får du över svenska tuvor gå!
Än Sveriges frihets sol sig icke sänker!

Än går du fri uti det land,
där fria dina fäder gått!
Än vänder du med senig hand
den torva, du av fädren fått!

Än krusa sig för vindens lek
de gyllne fält, som du skall skörda,
omramade av björk och ek,
som du skall vårda, och som du skall vörda!

Än gnistrar uti alla färgers glans
den vita snö, som täcker våra stolta fjäll!
Var tacksam, att den tid ej fanns,
då svenske män ej hade eget tjäll!

När trygg du sitter under sotad ås
i skenet från din egen härd,
då känner du att Sverige, det kan ej förgås!
Då känner du vad friheten är värd!

Tänk på det land, som än är ditt,
när vigda klockor kalla dig till strid!
Vårt fosterland skall alltid vara fritt!
Och Sverige heter det i allan tid!

Framåt! För konung och för land,
till strid för fädrens ro!
Höj blågul fana upp med järnfast hand!
Än skola fria män i fria Sverige bo!

Stockholm 12 februari 1916
EINAR WERNER