Mats Werner

 

"På tischda, på tischda, på tischda......."

 

Sune Spångberg – vid sidan av Max Roach den ende som verkligen kunde spela vispkomp, enligt min bror, Lasse Werner – har avlidit, 82 år gammal. Han efterlämnar hustrun Inga-Britt och barnen Lotta och Mikko samt sondottern Sigrid.

 

Lasse som då ännu spelade saxofon hade lärt känna Sune (som då spelade altsax) på Stockholms Jazzklubb 1949 och kom att spela i Sunes kvintett med vilken de också vann den s.k. AT-Jazzen (Aftontidningens orkestertävling) 1953. Då hade Lasse sagt till Sune att de behövde en trummis och att Sune fick ta det på sig, varefter Sune alltså blev trumslagare för gott.

 

Jerk Fehling berättar i sin bok ”Flygunderrättelser” om hur Sune Spångbergs grupp ”sopade banan” med dem alla och körde över dem med besked vid tävlingen.

 

Då hade Lasse redan blivit "pianast" och övningarna skedde ofta hemma på Kaplansbacken. För mig som tio-åring var det Sunes trumspel som lockade. Att se honom sitta med drömskt slutna ögon och huvudet riktat åt sidan samtidigt som han hanterade trumstockar och vispar, imponerade och förundrade. På den tiden var det inga stora trumset likt dagens. En virveltrumma och en hi-hat var väl vad som bjöds.

 

Då tyckte nog folk att de var väldigt underliga. Den jazz de spelade var inte vanlig i Stockholm. Dompan lirade inte alls på det sättet och Carl-Henrik Norin och Putte Wickman lät också helt annorlunda. Där var det ju också oftast dansmusik det var fråga om.
Men  Sunes gäng var en kvintett som spelade bebop och som inte tog hänsyn till om folk ville dansa.

En period under 1954 ägde kvintetten en ”turnébil”, en stor amerikanare av udda märke. Troligen en DeSoto eller en Nash. Eftersom Sune var den ende som hade ålder och körkort, så registrerades bilen på honom.

 

När Lee Konitz första gången kom till Sverige 1951, stegade Lasse och Sune (17 resp. 21 år gamla) fram för att prata med idolen. Sune frågar om inte Konitz vill följa med hem till honom för att prata vidare. Sune hade just fått sin egen första våning på Upplandsgatan. Han hade bara några torra kex hemma att bjuda Konitz på. Men de satt och rökte, pratade och spisade plattor större delen av natten och Konitz uppskattade att kunna koppla av.

 

Så småninom blev rollerna ombytta och Lasse "kapellmästare", när Lars Werner Combo drog iväg på en åtta-månaders jazzklubbsturné genom dåvarande Västtyskland. En oerhörd utmaning för detta unga gäng som alltså förväntades spela cool dansmusik på klubbarna – vilket de givetvis struntade i. De lirade sin musik! En "svart – men högst egen – jazz" som då ännu var praktiskt taget okänd för den tyska publiken och de tyska musikerna.

 

1960-talet kom att bli omvälvande för de flesta svenska jazzmusiker. Sune inte undantagen! Sune var en självlärd musikant som inte kunde läsa noter utan spelade helt intiutivt. Han hade musiken i sig och behövde "inga prickar på ett papper".

 

Det gjorde honom också oerhört följsam vilket väl var en av orsakerna till att han och basisten Torbjörn Hultcrantz valdes som kompmusiker när legenden Bud Powell skulle göra sin debut i Sverige med ett besök på Gyllene Cirkeln. Denna sedermera lika legendariska jazzklubb i ABF-huset i Stockholm invigdes med just detta tvåveckorsprogram 1962. Bud Powell var försenad så det blev inga repetitioner utan det var direkt på – och succé! Vilken gjorde att Powell bjöds in till en upprepning på hösten samma år, då samma komp ställde upp.

Bud Powell var en tystlåten person som under pauserna gärna satt och höll i Sunes och Torbjörns händer utan att säga ett ord. Han hade (förmodligen för att haka upp minnet) ofta ljudbilder och ljudlikheter som "krokar". Således berättade Sune att han blev "the sooner the better"! "Soone" var också det namn han fått av den brittiske trumpetaren Stu Hamer som kom att ingå i Lasse Werner Combo på Tysklandsturnén.

 

En annan storhet som Sune arbetade med var Albert Ayler. Bl.a. på dennes första skiva.

 

De kanske främsta avtrycken i svensk jazz har Sune dock lämnat genom sin medverkan i JazzClub'57 med Claes-Göran Fagerstedt, Bernt Rosengren,Torbjörn Hultcrantz och Nannie Porres, och i den fria improvisationsgruppen ISKRA, bestående av Arvid Uggla, Tuomo Haapala, Jörgen Adolfsson och Tommy Adolfsson.

 

En lång period av sitt liv lämnade Sune jazzmusiken. En bidragande orsak var den nedgörande kritik han fick av Lasse Weck  i Expressen vid ett tillfälle på slutet av 60-talet. "Hans spolning av min bristande rutin knäckte självförtroendet" sade Sune.

 

Istället ägnade han sig åt den profession han hela arbetslivet upprätthöll inom fotokonsten. Under många år var han skicklig och uppskattad bildredaktör på TioFoto (Tio Fotografer) bland vars delägare fanns sådana namn som Sven Gillsäter, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Rune Hassner och Georg Oddner.

 

 

I slutet av 80-talet kom Sune åter att spela med Lasse Werner. Tillsammans med de båda ungdomarna, pianisten Arne Forsén och sångerskan Pia Olby, bildade de "Dubbelduon" som stod för ett antal mycket uppskattade sejourer varje år under ca. fyra år i den lilla restaurangen Zum Tiroler i Gamla stan. Lasse hade då drabbats av diabetes och en svår koma hade förändrat hans rörelseförmåga. Sune hade sedan många år kämpat mot sin MS. Det blev "Käpparnas Intåg" när de båda äldre herrarna mödosamt tog sig fram till estraden där de dock slängde sina käppar åt sidan och svängde!

 

 

Sedan Lasse avlidit 1992 bildade Sune istället en egen trio. Till en början med varierande medlemmar. Nytt stamställe blev också Agueli Café & Galleri på Södermalm. Så småningom utkristalliserades dock en fastare ensemble med Arne Forsén på piano och Ulf Åkerhielm på bas. De sista åren med årliga spelningar på Rosenhills Trädgårdar på Ekerö.

 

Under åren på Agueli och Rosenhill tillkom också ett antal fina CD-skivor. Den sista, "Surviving", med helt egna kompositioner. Den pryddes på omslaget av ett underbart porträtt av Sune som min vän, den serbiske konstnären Mirko Vucinic, vävt och målat. Sunes trio spelade på en av Mirkos vernissager på Agueli.

 

För Sune var musiken en bromsmedicin. Han höll sin sjukdom i schack genom att spela på sina trummor. När de regelbundna framträdandena på Agueli en tid var hotade p.g.a. "störda grannar", ställde hans trogna publik upp och skrev på listor till fastighetsägare och grannar för att förhindra att Sunes möjlighet att få spela med sina vänner skulle försvinna. Med någon tidsjustering fick man fortsätta att spela!

 

Han var – om än kroppsligt bräcklig – en klippa inte bara i de orkestrar där han ingick utan också för sina vänner och sin familj. För mig också en ständig källa till kunskap om min bror under skrivandet av en bok om denne.

Tomrummet efter Sune blir stort. Värmen och ljuset i minnena fyller det dock – med råge.

 

Keep swingin' Sune! Keep swingin'!