"Varför måste alltid de fattiga stå för notan?"



Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus, heter det! Och visst har vi svenskar en historia full med skatteflykt, skatteplanering, skattefusk och allt vad därtill hörer. Februari månad förr var det kreativa avdragstänkandets månad.

Vi upplevde ett alltför högt skattetryck OCH vi upplevde den beskattningen som omotiverad och orimlig. Det kändes mer som en beskattning för det socialistiska samhällets skull än en beskattning till allas vårt bästa.

Så var också vårt skattetryck världens högsta. Vårt rykte på detta område var inte alltid smickrande.

Så tog våra regeringar äntligen tag i problematiken. Man träffade blocköverskridande överenskommelser om maximal skatt för den enskilde, man förenklade deklarationsprocessen och gjorde systemet mer transparent. Säkert förekommer fortfarande en del skatteplanering, -fusk och -flykt, men i en betydligt mindre omfattning än för bara några årtionden sedan

Som synes i kurvan ovan, så har vi fortfarande ett oerhört mycket större skattetryck än vi hade för 50 år sedan, men det har onekligen sjunkit stadigt under de senaste årtiondena efer ett "all-time-high" i slutet av 80-talet.

Vad som är intressant är också hur fördelningen av de direkta skatterna och de indirekta har förändrats under samma tid.



Medan de direkta skatterna legat relativt konstant har de indirekta tagit allt större del. D.v.s. de skatter som vi t.ex. kan påverka genom våra köpvanor etc. har fått en högre skatteandel medan löneskatter etc. hållits på en lägre nivå.

Detta har sammantaget gett oss ett skattesystem som uppenbarligen av medborgarna upplevs som – om inte idealiskt, så ändock – betydligt bättre och mer motiverat än det tidigare.

Detta trots att Sverige  med sina 46,4% fortfarande har det näst högsta totala skattetrycket inom OECDs länder. Endast Danmark har ett högre!

Vad som är intressant är att Italien, som enligt somliga står på tur för en "rekonstruktion" ligger på tredje plats med ett skattetryck om 43,5%! Det ger onekligen en indikation på hur absolut illa ställt det är med den italienska administrationens skötsel av landets ekonomi. Att Italien har samma problem som Grekland, Spanien, Irland och Portugal, trots det egna skattetrycket och med tanke på att dessa andra fyra länders skattetryck ligger på mellan 27,6 och 35,2 % är extra anmärkningsvärt. Med undantag av Portugal ligger de dessa fyra långt under OECD-genomsnittets skattetryck.

Låt mig så återgå till rubriken på detta blogginlägg: "Varför måste alltid de fattiga stå för notan?". Frågan ställdes i en insändare i Dagens Nyheter den 8 oktober av Masood Punjabi.

Han uppmanade "arbetarna" i Grekland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Italien och andra EU-länder att vägra betala den ekonomiska krisen. "De oskyldiga massorna" är arga på sina regeringar och anser att krisen borde betalas av dem som har skapat den (=stora företag, banker och skattefuskare). Punjabi skyller den ekonomiska krisen på EU-politikens införande.

Jag vet inte vad Masood Punjabi lever i för värld, där en kris kan skapas av någon enskild maktgrupp, och där följderna av kriser av det slag som många länder idag upplever skulle kunna lösas bara av ett visst samhällssegment.
I en diktatur?

Men de länder som Punjabi räknar upp är alla demokratier! Länder med valda parlament, där samtliga invånare kan säga ifrån om den regering man har. Som har rätt att i allmänna val förkasta de företrädare som enligt dessa "arbetarmassor" drivit länderna i kris.

Varje invånare i en demokrati har rätt att välja sina företrädare. Dessa företrädare stiftar de lagar och regler som sedan gäller i landet och som måhända gör det möjligt för somliga (stora företag, banker och skattefuskare) att störta samhället i fördärvet. Om de gör det, kan ju ändock inte de röstberättigade invånarna frånsäga sig ansvaret för att de genom sina valda företrädare gjort detta möjligt.

Det finns ingen "annan" som kan beskyllas för, eller betala, dessa kriser. Det måste alla invånare i ett land vara med och ta ansvar för.



Låt oss titta närmare på ett par saker där också dessa invånare gör vad de kan för att bidra till kriserna. I Grekland har t.ex. arbetarna villigt och glatt låtit sig få de förmånligaste pensionsåldrar. Långt bättre än de flesta av Europas länder. Helt och hållet finansierade av utlandslån! Vilka "massor" protesterade då mot att de egna förmånerna inte betalades av dem själva?

Vi har säkert alla under de svenska hårda skattetrycksåren, med ett lätt förstående leende betraktat alla dessa halvfärdiga hus i länder som Grekland och Spanien. Länder där man kunnat undgå fastighetsbeskattning genom att inte "färdigställa" sitt hus. Som t.ex. ovan där man har en påbörjad våning för att vädra sängkläderna på under tak medan huset nedanför är fullt beboeligt och i fullt bruk sedan åratal.


Den här tvåplansvillan låg utanför vårt hotellfönster på Kreta häromveckan (ja, den ligger säkert kvar). Det finns ingenting från marken som ens antyder att byggnationen inte skulle vara färdigställd. Men sedd lite ovanifrån ser man dessa kaskader av armeringsjärn som är anfanger för ett ytterligare våningsplan som säkert inte ens är planerat. Men järnen gör att ägaren slipper beskattning!

Just det här var kanske inte en "typisk" arbetarvilla, men tro mig, även arbetare fuskar sig bort från skatten på samma sätt. Och det gör ju inte direkt att jag – liksom många andra Europeer – kanske tycker att det är det naturligaste att vi ska vara med och betala grekernas skuldberg! Grekerna själva har genom att göra allt för att slippa betala sina skatter, bidragit till sin situation.
De har röstat fram regeringar i världens äldsta demokrati, som inte höjt skatter i den utsträckning som skulle behövts för de utgifter man beslutat om, som inte sett till att de skatter som ändå är beslutade, också levereras in till statskassan, som inte förhindrat att man kan betala sig till en godkänd skattedeklaration och som frikostigt delat ut förmåner till alla invånare som sedan kunnat sitta utanför caféerna i solskenet från 61 år ålder och ha det trevligt.

Den här mentaliteten känns fjärran från oss nordbor. Vi har dock befunnit oss nära den situationen! Det ska vi inte glömma! Men till skillnad från Grekland och andra krisländer, tog våra regeringar itu med problematiken. Kanske var till och med Mona Sahlins yttrande om att det ska vara häftigt att betala skatt, en bidragande orsak till att svenskarna insåg att det är ingen annan som ska betala våra kostnader! "Den som är satt i skuld är inte fri" som en annan bekant sosseledare citerade. För trots att vårt skattetyck fortfarande är högt, är vår acceptans för det så mycket större och vår ekonomi så mycket bättre.

Har man satt sig i den situation som krisländerna (och däribland bör vi även räkna in USA) gjort, finns bara en sak att göra: att försaka och gneta! Att betala sina skulder och göra sig oberoende av andras inflytande.

Läs också Richard Swartz intressanta artikel i DN den 15 oktober i detta ämne!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0