1

Att förlora ett barn.

Tack och lov har jag själv aldrig behövt drabbas av den oerhörda sorg det innebär att förlora ett litet barn. Men jag har förlorat ett litet nyfött barnbarn. En sorg i sig som är svår att komma över. Att hålla en liten – ännu varm – kropp i sina armar och inse att detta liv är förbi och aldrig får bli en del av de upplevelser vår familj ännu har kvar, är nog något av det svåraste som människor har att gå igenom.

Min mormor gick igenom detta 1921 då hennes lilla Karin – min mammas lillasyster – dog, blott två år gammal. Ett oerhört snabbt förlopp av spanska sjukan. Hon insjuknade på lördagen och dog dagen därpå.

Mina morföräldrars vän David Holmblad skrev en dikt som han läste vid Karins grav vid begravningen den 22 december 1921 (Mormor var noga med att begravningen skulle hinnas med före mammas födelsedag den 23e):

Sol och böljeglitter
Fåglars glada kvitter
Skogens tysta stämningsfulla sus
Hälsa dig på färden
Då du uti världen
Första gången skådar dagens ljus

Känsligt modersöra
Lyssnar att få höra
Barnets första späda levnadsljud
Tankar underbara
Söka att förklara
Livets sammanhang med ljusets Gud

Solskensbarnet lilla
Glad, men tyst och stilla
Gick du sedan bland oss andra här
Mer och mer man kände
Då du blicken vände
Mot de dina hur du var dem kär

Vinterdagar korta
Sommarsol är borta
Sorgsna hjärtan, känslan mörk och tom
Ifrån världens vimmel
Hän mot barnens himmel
Tidigt lilla Karin har vänt om

Klaga båtar föga
Lyften edert öga
Mot den värld dit inga sorger når
Karins levnadssaga
Kan ej mer bedraga
Lyckan kanske går i sorgens spår

Hej Mats.



Så vackert, men sorgligt! Jag fick aldrig höra min dotter Veronica gråta eller skratta, hon dog endast fyra dagar gammal. Kramen Margit