Har regeringen en kulturpolitik?
Jag gillar inte Moderat kulturpolitik! Om den nu finns?
Växte upp i ett klart ”högerhem” och fick med mig de borgerliga värderingarna med modersmjölken. Men också en hel del värderingar som jag inte alltid senare förknippat med högerpolitiken: tolerans, vidsynthet, hänsyn, nyfikenhet, öppenhet, lojalitet, uthållighet, medkänsla och omtanke.
Men också en stark känsla för kulturens värde i vårt liv. Teatern, operan, filmen, litteraturen, konsten, cirkus och musiken var sådant som hade ett reellt värde för oss i tillvaron. Viktiga för att göra oss till hela människor och därigenom kunna förverkliga oss själva och kunna bidra till samhällets vidareutveckling.
Jag fick lära mig det klassiska: att lära av andras erfarenheter. Att ta vara på det som andra genom sitt arbete, sina umbäranden eller sina idéer kunnat skapa.
De flesta av de dagens moderater jag kommit i kontakt med känns mer som revanschistiska och maktfokuserade teknokrater. Tack och lov finns undantag, men dessvärre verkar dessa ha satts just på - undantag.
Min son gick på 90-talet i en högstadieskola där hans klassföreståndare vid första terminsstarten deklarerade att när hans elever gick ut nian så skulle det vara som kulturbärare! Hans elever fick tidigt stifta bekantskap med Strindbergs, Ibsens, Voltaires och andras skrifter och tankar. Det är så jag tycker att vi alla borde vara - kulturbärare!
Vem som helst som ser, eller såg, programmen om de två niondeklasserna förstår ju att min sons lärare är något av ett unikum i svensk skola. Den som ser dessa program måste ju också inse att alla de som försvarar hur vår skolundervisning bedrivs och som med emfas avvisar beteckningen "flumskola" egentligen inte begriper vad de talar om.
Att inte större kraft lagts av vår regering att komma till rätta med undervisningssituationen i vårt land är skamligt. För skolan ska också lägga grunden för kulturen och dess tillväxt. Och hur kan något växa i en situation som den som skildras i tv-serien?
Häromdagen skrev Mats Svegfors och Cilla Benkö, VD resp. vVD på Sveriges Radio en utomordentlig artikel om hur våra public service-företag urholkas.
Den moderata kulturministern Lena Liljeroth-Adelsohn vill skära ner anslagen till Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR).
Wikipedia beskriver begreppet "public service":
"Public service (i allmänhetens tjänst, allmännyttig, allmänradio eller allmän-TV) är radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll."
Avtalet med staten verkar hittills mer ha gått ut på att låta SVT få bli "nästan" ett reklamtv-företag men ändå inte riktigt. Inte ens i SVTs kanaler slipper vi ifrån reklamen även om den inte bryter i programmen. Och är det inte "sponsorreklam" så är det reklam för egna produktioner.
Licensfinansieringen infördes då en radioapparat - och senare också TV-apparat - inte var var mans egendom. Det ansågs då rättvisare att de som inte hade dessa apparater, heller inte skulle drabbas av kostnaden för programmen som sändes.
Idag är ju situationen en helt annan. Varje hem har idag någon form av mottagningsmöjlighet för såväl radio- som TV-sändningar. Att därför hålla fast vid en ålderdomlig finansieringsform är obegripligt.
De kanaler som utgör "public service" och som idag kan nå varje hushåll borde finansieras över den gemensamma skatten. Alla andra kan reklamfinansieras. Lyssnare och tittare slipper då Radiotjänst - en byråkratisk organisation som då kan avvecklas.
Såväl SVT som SR och UR borde tillföras tillräckliga resurser för att fylla åtminstone sin nuvarande sändningstid utan att behöva tillgripa sponsorlösningar och inköp av billiga och ofta undermåliga externa produktioner.
Ge bolagen i uppdrag att producera, inköpa och sända just "berikande" produktioner. Ge dem finansiella möjligheter att kunna avstå från produktioner som inte motsvarar kravet på berikande upplevelser av tillräcklig kvalitet. Jag tror inte att svårigheter att avgöra vad som är eller inte är "tillräcklig kvalitet" i realiteten skulle vara någon svårighet.
Tillhåll också bolagen att otyget att vid tidsöverdrag (detta gäller framförallt, för att inte säga utelsutande, sportsändningar) möblera om i programtablåer måste upphöra. Ge istället möjligheten för bolagen att inrätta dotterbolag med särskilda kanaler som kan operera och konkurrera på den reklamfinansierade marknaden och därigenom lösa t.ex. sportsändningars krav på obegränsade sändningstider vid större evenemang.
Vinster i dotterbolagen kan tillföras moderbolaget och därigenom tillföra public serviceverksamheten ytterligare medel.
Kristallklart måste dock vara att skattemedel endast får användas i de kanaler som ingår i public service-utbudet.
En politik som går ut på att också public service mer och mer ska göras beroende av sponsorsintäkter eller inköp av billiga utfyllnadsproduktioner av tveksam kvalitet, kan aldrig klassas som kulturpolitik. Det blir en rännstensprodukt.
Jag omfattar uppfattningen att också kulturinstitutioner borde motivera sin existens genom att publik och besökare är beredda att betala en biljett eller en inträdesavgift som täcker institutionens kostnader. Dock finns vissa undantag i denna min uppfattning. Vårt land har institutioner som är av nationell och kulturhistorisk specialkaraktär som måste kunna vidmakthållas även om normala intäkter inte räcker till. Hit hör t.ex. Drottningholmsteatern. Vi har också unika nationella föremålssamlingar som givetvis måste bekostas av skattemedel.
Dock finns fortfarande mycket att göra inom såväl Operan som Dramaten och olika museer. Dessa har ett ansvar också för att öka intresset för verksamheten. Att utveckla och förhindra att det blir en statisk "museal" verksamhet. Att förändra sättet att presentera verksamhet eller samlingar måste alltid vara A och O. Är det t.ex. ett måste att vara "repertoar-teater" för Operan och Dramaten?
Jag frågade en gång ordföranden i en lokal hembygdsförening hur hembygdsgården skulle komma att se ut om 50-100 år? Hon tittade oförstående på mig och svarade: "Som nu, förstås!". "Så Du menar att om 100 år så visas fortfarande ett burget 1890-talshem upp för våra skolbarn över hela landet som exempel på hur 'man levde förr'?" För det är ju så de flesta hembygdsgårdar ser ut. Burgna borgarhem från slutet av förrförra seklet. Vem tar hand om 1950-talet? 30-talet? 60-talet?
Dammiga föremål är inte framtidens sätt att visa forntiden. Här måste det tänkas om.
Men framförallt - vår regering måste skaffa sig en verklig kulturpolitik som visar att man faktiskt också är just - kulturbärare!
Växte upp i ett klart ”högerhem” och fick med mig de borgerliga värderingarna med modersmjölken. Men också en hel del värderingar som jag inte alltid senare förknippat med högerpolitiken: tolerans, vidsynthet, hänsyn, nyfikenhet, öppenhet, lojalitet, uthållighet, medkänsla och omtanke.
Men också en stark känsla för kulturens värde i vårt liv. Teatern, operan, filmen, litteraturen, konsten, cirkus och musiken var sådant som hade ett reellt värde för oss i tillvaron. Viktiga för att göra oss till hela människor och därigenom kunna förverkliga oss själva och kunna bidra till samhällets vidareutveckling.
Jag fick lära mig det klassiska: att lära av andras erfarenheter. Att ta vara på det som andra genom sitt arbete, sina umbäranden eller sina idéer kunnat skapa.
De flesta av de dagens moderater jag kommit i kontakt med känns mer som revanschistiska och maktfokuserade teknokrater. Tack och lov finns undantag, men dessvärre verkar dessa ha satts just på - undantag.
Min son gick på 90-talet i en högstadieskola där hans klassföreståndare vid första terminsstarten deklarerade att när hans elever gick ut nian så skulle det vara som kulturbärare! Hans elever fick tidigt stifta bekantskap med Strindbergs, Ibsens, Voltaires och andras skrifter och tankar. Det är så jag tycker att vi alla borde vara - kulturbärare!
Vem som helst som ser, eller såg, programmen om de två niondeklasserna förstår ju att min sons lärare är något av ett unikum i svensk skola. Den som ser dessa program måste ju också inse att alla de som försvarar hur vår skolundervisning bedrivs och som med emfas avvisar beteckningen "flumskola" egentligen inte begriper vad de talar om.
Att inte större kraft lagts av vår regering att komma till rätta med undervisningssituationen i vårt land är skamligt. För skolan ska också lägga grunden för kulturen och dess tillväxt. Och hur kan något växa i en situation som den som skildras i tv-serien?
Häromdagen skrev Mats Svegfors och Cilla Benkö, VD resp. vVD på Sveriges Radio en utomordentlig artikel om hur våra public service-företag urholkas.
Den moderata kulturministern Lena Liljeroth-Adelsohn vill skära ner anslagen till Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR).
Wikipedia beskriver begreppet "public service":
"Public service (i allmänhetens tjänst, allmännyttig, allmänradio eller allmän-TV) är radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud genom att företaget i fråga har ett avtal med staten rörande bolagets innehåll."
Avtalet med staten verkar hittills mer ha gått ut på att låta SVT få bli "nästan" ett reklamtv-företag men ändå inte riktigt. Inte ens i SVTs kanaler slipper vi ifrån reklamen även om den inte bryter i programmen. Och är det inte "sponsorreklam" så är det reklam för egna produktioner.
Licensfinansieringen infördes då en radioapparat - och senare också TV-apparat - inte var var mans egendom. Det ansågs då rättvisare att de som inte hade dessa apparater, heller inte skulle drabbas av kostnaden för programmen som sändes.
Idag är ju situationen en helt annan. Varje hem har idag någon form av mottagningsmöjlighet för såväl radio- som TV-sändningar. Att därför hålla fast vid en ålderdomlig finansieringsform är obegripligt.
De kanaler som utgör "public service" och som idag kan nå varje hushåll borde finansieras över den gemensamma skatten. Alla andra kan reklamfinansieras. Lyssnare och tittare slipper då Radiotjänst - en byråkratisk organisation som då kan avvecklas.
Såväl SVT som SR och UR borde tillföras tillräckliga resurser för att fylla åtminstone sin nuvarande sändningstid utan att behöva tillgripa sponsorlösningar och inköp av billiga och ofta undermåliga externa produktioner.
Ge bolagen i uppdrag att producera, inköpa och sända just "berikande" produktioner. Ge dem finansiella möjligheter att kunna avstå från produktioner som inte motsvarar kravet på berikande upplevelser av tillräcklig kvalitet. Jag tror inte att svårigheter att avgöra vad som är eller inte är "tillräcklig kvalitet" i realiteten skulle vara någon svårighet.
Tillhåll också bolagen att otyget att vid tidsöverdrag (detta gäller framförallt, för att inte säga utelsutande, sportsändningar) möblera om i programtablåer måste upphöra. Ge istället möjligheten för bolagen att inrätta dotterbolag med särskilda kanaler som kan operera och konkurrera på den reklamfinansierade marknaden och därigenom lösa t.ex. sportsändningars krav på obegränsade sändningstider vid större evenemang.
Vinster i dotterbolagen kan tillföras moderbolaget och därigenom tillföra public serviceverksamheten ytterligare medel.
Kristallklart måste dock vara att skattemedel endast får användas i de kanaler som ingår i public service-utbudet.
En politik som går ut på att också public service mer och mer ska göras beroende av sponsorsintäkter eller inköp av billiga utfyllnadsproduktioner av tveksam kvalitet, kan aldrig klassas som kulturpolitik. Det blir en rännstensprodukt.
Jag omfattar uppfattningen att också kulturinstitutioner borde motivera sin existens genom att publik och besökare är beredda att betala en biljett eller en inträdesavgift som täcker institutionens kostnader. Dock finns vissa undantag i denna min uppfattning. Vårt land har institutioner som är av nationell och kulturhistorisk specialkaraktär som måste kunna vidmakthållas även om normala intäkter inte räcker till. Hit hör t.ex. Drottningholmsteatern. Vi har också unika nationella föremålssamlingar som givetvis måste bekostas av skattemedel.
Dock finns fortfarande mycket att göra inom såväl Operan som Dramaten och olika museer. Dessa har ett ansvar också för att öka intresset för verksamheten. Att utveckla och förhindra att det blir en statisk "museal" verksamhet. Att förändra sättet att presentera verksamhet eller samlingar måste alltid vara A och O. Är det t.ex. ett måste att vara "repertoar-teater" för Operan och Dramaten?
Jag frågade en gång ordföranden i en lokal hembygdsförening hur hembygdsgården skulle komma att se ut om 50-100 år? Hon tittade oförstående på mig och svarade: "Som nu, förstås!". "Så Du menar att om 100 år så visas fortfarande ett burget 1890-talshem upp för våra skolbarn över hela landet som exempel på hur 'man levde förr'?" För det är ju så de flesta hembygdsgårdar ser ut. Burgna borgarhem från slutet av förrförra seklet. Vem tar hand om 1950-talet? 30-talet? 60-talet?
Dammiga föremål är inte framtidens sätt att visa forntiden. Här måste det tänkas om.
Men framförallt - vår regering måste skaffa sig en verklig kulturpolitik som visar att man faktiskt också är just - kulturbärare!
Kloka ord Mats. SVT är det enda TV-bolag som har en någotsånär bra bevakning av kultur och samhälle. Regeringen och riksdag har ett ansvarf att vårda vårt kulturarv och tyvärr måste jag hålla med dig om att moderaterna och regeringen inte har visat särskilt stort ansvar för detta. Sponsring från näringslivet verkar vara tidens melodi.