Skuld och förbannelse? 2
Den andra frågan jag ställde mig både med anledning av Trollets anonyma kommentar till ett tidigare blogginlägg och med anledning av en åtekommande oro i pressen kring utrotningshotade djurarter, är följande:
Är utrotningshotade arter verkligen ett problem ur jordens/mänsklighetens synpunkt? Är den biologiska mångfalden verkligen hotad?
De flesta av oss idag omfattar evolutionslärans teser snarare än bibelns. Det betyder att vi lärt oss att livet på jorden utvecklats genom många faser. Arter har uppstått och försvunnit.
Vad är det som talar för att just människan skulle vara den "sista" utvecklingsfasen?
Och vad får oss nu levande människor att så förmätet tro att alla de djurarter som just nu finns på vår jord till varje pris måste bevaras intakta?
Sätter vi oss då inte själva på någon slags "gudstron"?
När jag var barn levde jag i tron att allting nu måste vara upptäckt i djurväg. Att alla fjärilar jag då kände till var de enda som fanns just här.
Men vi läser varje dag i tidningen om nya arter som upptäckts. Idag kunde vi till och med läsa om en art som troddes vara utdöd sedan generationer men som nu återfunnits vid liv.
Att arter dör ut, vare sig det sker genom naturkatastrofer, eller genom predation p.g.a. djur eller människor, måste nog ses som en del i evolutionen. Givetvis ska mänskligheten "från sin upphöjda intelligens" kunna motverka ett utrotande, men det arbetet får inte bli ett självändamål. Naturen visar sig tillse att den biologiska mångfalden upprätthålls människan förutan.
Om mänskligheten inte tar tillvara de resurser som utvecklingen lägger i våra händer och t.ex. om X antal generationer har funnit en alternativ boplats för människosläktet, så är all vår strävan ändå helt förgäves den dag vår sol lägger sig att dö och då sväller till en omfattning som sväljer vår jord, innan den helt slocknar ut.
Och vad har då försöken att bromsa vår utveckling tjänat till?
Är utrotningshotade arter verkligen ett problem ur jordens/mänsklighetens synpunkt? Är den biologiska mångfalden verkligen hotad?
De flesta av oss idag omfattar evolutionslärans teser snarare än bibelns. Det betyder att vi lärt oss att livet på jorden utvecklats genom många faser. Arter har uppstått och försvunnit.
Vad är det som talar för att just människan skulle vara den "sista" utvecklingsfasen?
Och vad får oss nu levande människor att så förmätet tro att alla de djurarter som just nu finns på vår jord till varje pris måste bevaras intakta?
Sätter vi oss då inte själva på någon slags "gudstron"?
När jag var barn levde jag i tron att allting nu måste vara upptäckt i djurväg. Att alla fjärilar jag då kände till var de enda som fanns just här.
Men vi läser varje dag i tidningen om nya arter som upptäckts. Idag kunde vi till och med läsa om en art som troddes vara utdöd sedan generationer men som nu återfunnits vid liv.
Att arter dör ut, vare sig det sker genom naturkatastrofer, eller genom predation p.g.a. djur eller människor, måste nog ses som en del i evolutionen. Givetvis ska mänskligheten "från sin upphöjda intelligens" kunna motverka ett utrotande, men det arbetet får inte bli ett självändamål. Naturen visar sig tillse att den biologiska mångfalden upprätthålls människan förutan.
Om mänskligheten inte tar tillvara de resurser som utvecklingen lägger i våra händer och t.ex. om X antal generationer har funnit en alternativ boplats för människosläktet, så är all vår strävan ändå helt förgäves den dag vår sol lägger sig att dö och då sväller till en omfattning som sväljer vår jord, innan den helt slocknar ut.
Och vad har då försöken att bromsa vår utveckling tjänat till?
Du är tokig!